Hur en penny fick mig att känna mig som en miljonär,

Efter Tjernobylolyckan lämnade Tania Luna som barn Ukraina och fick asyl i USA. En dag hittade hon en penny på golvet i en barack för hemlösa i New York där hon och hennes familj bodde. Hon har aldrig känt sig så rik som då. En reflektion över den bitterljuva barndomsglädjen och hur vi kan hålla dem levande.

Jag är fem år gammal och väldigt stolt.

Min pappa har precis byggt det bästa utedasset

i vår lilla by i Ukraina.

Inuti finns ett illaluktande, gapande hål i marken

men utanför är det pärlglänsande vit laminat

och det bokstavligt talat glimmrar i solen.

Det får mig att känna mig så stolt och så viktig

att jag utser mig själv till ledare för mitt lilla kompisgäng

och utformar uppdrag åt oss.

Så vi jagar från hus till hus,

letandes efter flugor som fångas i spindelnät

för att befria dem.

Fyra år tidigare, då jag var ett år och

regnet föll svart efter

Tjernobylolyckan,

föll min systers hår föll av i tussar

och jag blev inlagd på sjukhus i nio månader.

Besökare var inte tillåtna

så min mor mutade en av de sjukhusanställda.

Hon fick tag på en sjuksköterskeuniform

och smög in varje natt för att sitta bredvid min sida.

Fem år senare, som en oväntad gåva

tack vare Tjernobyl, fick vi asyl i USA.

Jag är sex år gammal och gråter inte när vi lämnar vårt hem

och kommer till Amerika

eftersom jag förväntar mig en plats fylld av märkliga

och underbara ting som bananer, choklad

och Bazooka-tuggummi.

Bazooka-tuggummi med de där små tecknade omslagen inuti.

Tuggummi som vi fick en gång om året i Ukraina

och som vi tuggade en bit i taget under en hel vecka.

Så den första dagen vi kom till New York

hittade min mormor och jag en penny

på golvet i baracken för hemlösa som min familj bodde i.

Fast vi visste inte att det var en barack för hemlösa.

VI trodde att det var ett hotel. Ett hotel med massor av råttor.

Så vi hittade den här nästan förstenade pennyn på golvet

och trodde att en väldigt rik man måste ha lämnat den där.

Eftersom normala människor inte tappar pengar.

Och jag håller den här pennyn i min hand,

den är klibbig och rostig

men det känns som om jag håller i en skatt.

Jag bestämmer att jag ska införskaffa mig

mitt alldeles egna Bazooka-tuggummi.

Och i den stunden känner jag mig som en miljonär.

Ungefär ett år senare upplever jag samma känsla igen

när vi hittar en påse bland sopporna, fullproppad med gosedjur,

och plötsligt har jag fler leksaker

än jag haft i hela mitt liv.

Och ännu en gång upplever jag samma känsla när det knackar

på dörren till vår lägenhet i Brooklyn

och min syster och jag öppnar för en

pizzaleverans vi inte beställde.

Så vi tar emot pizzan, vår allra första pizza,

och slukar bit efter bit

medan pizzakillen står där i dörröppningen och stirrar på oss.

Han ber oss att betala men vi pratar inte engelska.

Min mamma kommer och han ber henne om pengar

men hon har inte så det räcker.

Hon går femtio kvarter till och från jobbet varje dag

för att undvika kostnaden för bussresan.

Då sticker vår granne in sitt huvud

och blir högröd i ansiktet av ilska när hon inser

att de där invandrarna en trappa ned

på något vis har lagt vantarna på hennes pizza.

Alla är upprörda.

Men pizzan är utsökt.

Det slår mig inte förrän flera år senare ur fattiga vi var.

På tioårsdagen av vår ankomst till USA

bestämmer vi oss att fira genom att hyra ett rum

på hotellet vi bodde på när vi kom till landet för första gången.

Receptionisten skrattar och säger:

"Ni kan inte boka rum här. Det här är en barack för hemlösa".

Vi blev shockade.

Min man Brian var också hemlös som liten.

Hans familj förlorade allt när han var elva år och

han var tvungen att bo på vandrarhem med sin pappa.

Vandrarhem som la beslag på all deras mat

och höll den som gisslan tills dess att de kunde betala hyran.

En gång när han slutligen fick tillbaka

sitt paket med flingor var det fullt av kackerlackor.

Men en sak hade han.

Han hade en skokartong som han alltid bar omkring på.

Inuti fanns nio serietidningar,

två soldater målade för att likna Spindelmannen.

och fem Gobots. Det var hans skatt.

Det var hans egen samling med hjältar

som höll honom från knark och gäng

och från att ge upp sina drömmar.

Jag ska berätta om en till

formellt hemlös familjemdlem.

Det här är Scarlet.

En gång i tiden användes Scarlet som bete i kamphundsmatcher.

Hon bands och kastades in i ringen

så att andra hundar kunde attackera och bli mer aggressiva inför matchen.

Och nufötiden äter hon ekologisk mat

och drömer om en ergonomisk bädd med hennes namn på.

Men när vi häller vatten i hennes skål

tittar hon upp på oss och viftar med sin svans i tacksamhet.

Ibland går Brian och jag i parken med Scarlet

och hon rullar sig i gräset.

Vi tittar på hene

och sen ser vi på varandra

och känner tacksamhet.

Vi glömmer all vår nya medelklassfrustration,

all besvikelse,

och känner oss som miljonärer.

Tack så mycket.

(Applåder)