Jag är fem år gammal och väldigt stolt.
Min pappa har precis byggt det bästa utedasset
i vår lilla by i Ukraina.
Inuti finns ett illaluktande, gapande hål i marken
men utanför är det pärlglänsande vit laminat
och det bokstavligt talat glimmrar i solen.
Det får mig att känna mig så stolt och så viktig
att jag utser mig själv till ledare för mitt lilla kompisgäng
och utformar uppdrag åt oss.
Så vi jagar från hus till hus,
letandes efter flugor som fångas i spindelnät
för att befria dem.
Fyra år tidigare, då jag var ett år och
regnet föll svart efter
Tjernobylolyckan,
föll min systers hår föll av i tussar
och jag blev inlagd på sjukhus i nio månader.
Besökare var inte tillåtna
så min mor mutade en av de sjukhusanställda.
Hon fick tag på en sjuksköterskeuniform
och smög in varje natt för att sitta bredvid min sida.
Fem år senare, som en oväntad gåva
tack vare Tjernobyl, fick vi asyl i USA.
Jag är sex år gammal och gråter inte när vi lämnar vårt hem
och kommer till Amerika
eftersom jag förväntar mig en plats fylld av märkliga
och underbara ting som bananer, choklad
och Bazooka-tuggummi.
Bazooka-tuggummi med de där små tecknade omslagen inuti.
Tuggummi som vi fick en gång om året i Ukraina
och som vi tuggade en bit i taget under en hel vecka.
Så den första dagen vi kom till New York
hittade min mormor och jag en penny
på golvet i baracken för hemlösa som min familj bodde i.
Fast vi visste inte att det var en barack för hemlösa.
VI trodde att det var ett hotel. Ett hotel med massor av råttor.
Så vi hittade den här nästan förstenade pennyn på golvet
och trodde att en väldigt rik man måste ha lämnat den där.
Eftersom normala människor inte tappar pengar.
Och jag håller den här pennyn i min hand,
den är klibbig och rostig
men det känns som om jag håller i en skatt.
Jag bestämmer att jag ska införskaffa mig
mitt alldeles egna Bazooka-tuggummi.
Och i den stunden känner jag mig som en miljonär.
Ungefär ett år senare upplever jag samma känsla igen
när vi hittar en påse bland sopporna, fullproppad med gosedjur,
och plötsligt har jag fler leksaker
än jag haft i hela mitt liv.
Och ännu en gång upplever jag samma känsla när det knackar
på dörren till vår lägenhet i Brooklyn
och min syster och jag öppnar för en
pizzaleverans vi inte beställde.
Så vi tar emot pizzan, vår allra första pizza,
och slukar bit efter bit
medan pizzakillen står där i dörröppningen och stirrar på oss.
Han ber oss att betala men vi pratar inte engelska.
Min mamma kommer och han ber henne om pengar
men hon har inte så det räcker.
Hon går femtio kvarter till och från jobbet varje dag
för att undvika kostnaden för bussresan.
Då sticker vår granne in sitt huvud
och blir högröd i ansiktet av ilska när hon inser
att de där invandrarna en trappa ned
på något vis har lagt vantarna på hennes pizza.
Alla är upprörda.
Men pizzan är utsökt.
Det slår mig inte förrän flera år senare ur fattiga vi var.
På tioårsdagen av vår ankomst till USA
bestämmer vi oss att fira genom att hyra ett rum
på hotellet vi bodde på när vi kom till landet för första gången.
Receptionisten skrattar och säger:
"Ni kan inte boka rum här. Det här är en barack för hemlösa".
Vi blev shockade.
Min man Brian var också hemlös som liten.
Hans familj förlorade allt när han var elva år och
han var tvungen att bo på vandrarhem med sin pappa.
Vandrarhem som la beslag på all deras mat
och höll den som gisslan tills dess att de kunde betala hyran.
En gång när han slutligen fick tillbaka
sitt paket med flingor var det fullt av kackerlackor.
Men en sak hade han.
Han hade en skokartong som han alltid bar omkring på.
Inuti fanns nio serietidningar,
två soldater målade för att likna Spindelmannen.
och fem Gobots. Det var hans skatt.
Det var hans egen samling med hjältar
som höll honom från knark och gäng
och från att ge upp sina drömmar.
Jag ska berätta om en till
formellt hemlös familjemdlem.
Det här är Scarlet.
En gång i tiden användes Scarlet som bete i kamphundsmatcher.
Hon bands och kastades in i ringen
så att andra hundar kunde attackera och bli mer aggressiva inför matchen.
Och nufötiden äter hon ekologisk mat
och drömer om en ergonomisk bädd med hennes namn på.
Men när vi häller vatten i hennes skål
tittar hon upp på oss och viftar med sin svans i tacksamhet.
Ibland går Brian och jag i parken med Scarlet
och hon rullar sig i gräset.
Vi tittar på hene
och sen ser vi på varandra
och känner tacksamhet.
Vi glömmer all vår nya medelklassfrustration,
all besvikelse,
och känner oss som miljonärer.
Tack så mycket.
(Applåder)