Swedish Subtitles For Trope Talk: Fridging

First subtitles ever, they were long, hard and probably bad.

Den här videon sponsrades av
World Anvil

100 Procent garanterad inte inte göra
förfärliga saker mot bikaraktärer

Glas som krossas

Jag har pratat om det här förr i sin egen
Trope Talk, men karaktärers död är

stora händelser. De är stora händelser
både i handlingen och utanför

Eftersom karaktären är inte bara död,
vilket är tråkit i sig själv,

men det tar också bort all framtida
potential från en given karaktär

All deras utveckling, dynamik,
förhållanden, allting

-allt det förloras för en stark reaktion
en gång

De flesta författarna fattar att detta är
en stor förlust för handlingen

så de ser noga till att reaktionen är väl
värd kostnaden

Riktiga huvud-karaktärsdödar är ofta
heroiska uppoffringar, förlängda tragedier

eller välutvecklade slut på deras
karaktärsutveckling då allt har knutits

ihop. De ges oftast tid och vikt för att
reflektera på den kostnaden

Överlevarna kommer hantera sin sorg,
reflektera över vad förlusten betyder för dem,

och ändras oftast mycket av upplevelsen,
kanske tar på sig deras arv, söker hämnd,

eller går de igenom hens komplexa liv för
att bli en bättre människa.

Det här är inte det

"Kylande" Är det gulliga smeknamnet
av det fulla namnet: Intrykt I Kylen

Namnet kommer från en nu ökänd
"Green Lantern"-serietidning där

Green Lantern Kyle Reyners flickvän mördas
av skurken "Major Force" och stoppas in i

kylen så han kan hitta det senare.
"Kylande" är den väldigt

specifika varianten av karaktärsdödar där
en karaktär mördas brutalt specifikt för

att såra en annan, mer viktig, karaktär. Den
här motivationen kan vara Watsonisk eller

Doylistisk som i skurkens motiv inom
handlingen eller författarens avsikt. I

Watsoniska fall mördas offret specifikt
för att det kommer såra den viktiga karaktären

I Doylistiska fall kan mördaren ha alla
sorters personliga motivationer att vilja

oformellt brutalisera karaktären, men
författarens motivation är bara att göra

den viktiga karaktären sorgsen. Den enda
rollen mordet spelar i handlingen är att

skada en annan karaktär, och det ses
fortfarande som oformellt och raskt.

Kylning refererar nästan alltid till
dödsfall, men ibland kan karaktärerna

utsättas för någon sorts tortyr eller öde
värre än döden med samma resultat,

karaktären som faktiskt betyder något är
inte den som utsätts.

utan den som reagerar till det.

Offrets egna reaktion till sin hemska
situation skippas oftast och istället ser

man hur den viktiga karaktären lider i
medlidande.

På grund av anledningar är ofta offret en
kvinnlig karaktär,

ofta en knappt utvecklad mamma eller
love interest vars enda karaktärsdrag är

att hjälten gillar dem. Så att när de
brutaliseras eller mördas, ofta utanför

bild, kan deras mer nyanserade fan/ love
interest manlig hjälte bli väldigt sorgsen

om det. Faktum är at det är ett väldigt
lätt test att se om en karaktärs död är

"kylning" eller inte; Om det kunde hända
utanför bild och ha precis lika mycket

slagkraft, speciellt om det faktiskt
händer utanför bild, är det troligen

"kylning". Det enda det gör för storyn är
att det gör de viktiga karaktärerna

sorgsna. Utan att gå in på hur det känns
för den som faktiskt brutaliseras/mördas.

Att bli dödad utanför bild är ett så
avvisande fuck you till en karaktär,

det finns ingen utvisning, ingen tragedi,
karaktären blir en plot device för någon

annans ångest. Bikaraktär eller ej
förtjänar ingen det.

Utanför bild-testet är inte helt nog
för att se om en död är kylning eller ej.

Kylning är menat för att endast
göra en annan karaktär sorgsen,

men välskrivna dödar gör nästan
alltid de andra karaktärerna sura också

Och för att karaktären själv ofta är för
död för att bry sig påverkar de flesta

Långvarande effekterna av döden endast de
andra karaktärerna.

Vanligtvis genom att göra dem sura.
Så skillnaden mellan en kylningsdöd och en

icke-kylningsdöd är inte helt klar bara
från den här defentionen.

Skillnaden är att kylning ofta gör
karaktären ledsen kort och ytligt.

Medan en riktig död får karaktärerna att
sörja. Oftast pratas kylda karaktärer

aldrig om igen efter delen där de dog blir
löst, eller till och med innan det.

(Bara försök övertyga mig att Luke var
ledsen för Uncle Owen och Aunt Berut tio

minuter senare.) Så som ett andra kylningstest
vill jag skapa en följd av det ikoniska

"Sexig Lampa-testet" vilket utforskar om
en scen skulle ändras om karaktären

ersattes med en sexig lampa. Detta är det
bra testet; Om en död karaktär kan bytas

Ut mot någons värdefulla pokemonkort-
samling och förlusten har samma eller mer

slagkraft,
blev den karaktären troligen kylad

Detta är ovanligt för serien, men kylning
är en dålig trop.

Det är inte en ofta felanvänd trop, eller
en svårhanterad trop, den är bara dålig.

Karaktärsdödar är inte dåliga trop,
men kylning visar brist på respekt mot

den kylade karaktären och deras potential.
Kylande väger en karaktärs potentiella värde

Och bedömer att ALLT det är värt mindre
än att en annan karaktär känner sig nere

en stund. Detta reflekteras både utanför
handlingen och i den.

Eftersom mördaren, karaktären som gör det
eller regissören som gör beslutet

bevisligen inte bryr sig ett sk*t om själva
karaktären. Istället bryr de sig helt om

hur att döda den här personen gör en annan
karaktär sur i ett kapitel eller två.

Deras egna liv och död är inte lika
viktiga eller fokusvärt som att indirekt

skada hjälten. Detta visar tydligt hur
mördaren är en hemsk person, men visar

också en viss nivå av avvisande hos
regissören. Ett Love Interrest/en älskad

karaktär kan dödas eller bli djupt skadad
på ett sätt som främst skadar en annan

karaktär utan att det känns som kylning.
Detta är mest upp till utförandet.

Eng. Ordvits

Om döden är omormell, snabb (och utanför
bild) är det en röd flagga,

eftersom det inte riktigt ger karaktären
ett ordentligt farväl; det visar inte

tragedin av deras liv och potentiella
förlust, det fokuserar bara på varför och

hur det gör huvudkaraktären ledsen.

Varje karaktär är sin egna hjälte,
och om de dör endast för att

fylla ut någon annan nekar det deras rätt
att vara sin egen person som är mer än

bara ett stöd för någon annans liv. Det
tar deras död och furlusten av hela deras

framtida liv och minimerar det till en
kort känslosam stöt på en annan person.

Det är avvisande.

Nu börjar vi gå in på "Spicy Takes Zonen"
eftersom MCU:n är min favoritboksningssäck

men jag tyckte såhär om de flesta riktiga
dödarna i Infinity War och Endgame,

speciellt Gamora och Black Widow. Loke och
vision dör också rätt snabbt och oformellt

främst för att såra karaktärerna som känner
dem, men de ges vikt och värdighet medans.

Att de inte kunde räddas känns tragiskt
och orättvist inom storyn, istället för

att kännas som dåligt manus, men Gamoras-
är faktiskt rätt facinerande.

I de två filmer som hon var med i var allt
om att hon skulle fly från Thanos och hans

extremt hemska, våldsamma uppfostrings-
situation,

läka som en person och lära sig lita på
och till och med älska hennes nya vänner.

Hennes dynamik med Nebula följde samma
spår: de insåg att de inte var fiender utan

offer från samma hemska situation och
samma manipulerande, plågande narcissist.

Thanos skugga ligger över Gomoras story
som orsaken till all hennes lidande.

Och saken som skrämmer henne mest: att hon
hela tiden försöker fly.

I Infinity War berättar Red Skull för
Thanos att han måste offra något han

älskar, så han dödar Gamora. Permanent.
Hon är död.

Som om det inte är dåligt nog fungerar det
faktiskt. Gamora tror att Thanos inte kan

känna kärlek och hon har uppriktigt rätt;
Han är en aggresiv narcissist som bara ser

sig själv, och detta borde vara testet som
får honom på fall.

Dessutom är "Döda dina kära för att få Mc-
Guffinen och bli stark" är ett extremt

simpelt hemligt test av moraler, och det
är helt enkelt krimminelt att det faktiskt

var det enda sättet att få stenen. Det är
bara lat manusskrivning. Du hade

"Grimdark-Valet" och det faktiskt
intressanta valet och du valde Grimdark

Eftersom du trodde att Grimdark var
autmatiskt intressant. Det är bara

misslyckat.

I alla fall, det det hade varit dåligt nog
om de bara förstörde hela Gamoras utveckling

genom att säga att den hopplöst onda
superskurken som slaktade hennes folk

och torterade henne och Nebula i deccenium
FAKTISKT älskade henne hela tiden,

men det går över gränsen dubbelt genom att
få honom att bevisa att han älskade henne

genom att MÖRDA henne.

Gamoras hela "Arc" och plats i händelsen
tas bort för att ge Thanos ett

karaktärsdrag som inte är logiskt för honom
och gör Starlord ledsen så han agerar dumt

i slutscenen.
Och för att göra Thanos ledsen.

Vilket ges mer vikt än att Starlord är
ledsen. För såklart är att göra den rent

onda skurken lite ledsen värt det för
en av Marvels mest intressanta hjältinnor.

Jag förstär vad de försökte, men det
fugerade inte, var en dålig idé och det

förstörde allt Gamora hade i de förra
filmerna.

Vilket är väldigt misslyckat.

Black Widows död är lik Gamoras, men är
dålig av andra anledningar,

eftersom till skillnad från Gamora, som
hade för mycket potential för att

berättiga hennes oformella död, blev Black
Widow extremt underanvänd av alla andra

filmer hon har varit i, med ett halvt
undantag för Winter Soldier.

Vi hade den här världen i ett decennium,
och har aldrig fått en arc för widow som

var djupare än "Hon är snygg" eller "Hon
ligger med hulken". Detta gjorde henne

disponibel, men man märker att regissörerna
insåg att hon var för disponibel för att

hennes död skulle ha slagkraft, eftersom
de rushar hela karaktärsskapandet genom

att plötsligt ge henne fokus, dynamik med
de andra och en påstådd personlig arc om

att värdera Avengersarna som en hittad
familj.

Det var ett försök att ta igen förlorad
tid så att vi skulle acceptera hennes

heroiska uppoffring, men det var tydligt
token.

Att filmen helt glömde hennes död efter 5
minuter visar bara hur oviktig hon var;

Tonys uppoffring fick alla hjältar i
MCU:et att betyga aktning,

en förlängd begravningsscen och en hel
film om hur svårt det var för MCU:n att

fortsätta utan honom. Tasha fick en bänk i
en sjö och en solo-flm ett år efter hon

dog.

Om vi skulle tro att hon verkligen var
viktig borde storyn ha agerat så, och

den borde ha agerat så längre än bara
halvtimmen innan hon dog,

för att föra vidare händelsen

av dumma anordnade anledningar.

Blev hon bara för dyr? Var det problemet?
Kom igen.

Det är ganska bevisande att MCU:n har
tagit tillbaka eller överstrukit alla

fyra dödarna, på ett eller annat sätt;
Loke och Gamora har tidsförskjutna

versioner med noll karaktärsutveckling som
ersätter deras mer intressanta döda

versioner, Vision fick en riktig
avsändning i Wanda Vision, och Wanda fick

faktiskt sörja, plus har han sin egen inte
helt lika kopia för framtida uppträdanden

och självklart får Black Widow äntligen
sin egen film vi blev lovade.

Vilket är en väldigt svårsåld film nu när
hon har dött och är irrelevant.

Hade dödarna haft ordentlig slagkraft och
värt kostnaden, hade inget behövt

överstrykas.

För att vara rättvis är karaktärer inte
riktigt folk, de är delar av en historia

som existerar bara för att för den vidare,
och några av dem är verkligen bara stöd i

andras liv. Det är inte en moraliskt dålig
sak, men storyn borde inte få dig att

tänka på det. Vi som publiken kanske kan
gissa att hjältens lilla, fredliga by och

stränga, men rättvisa faderfigur bara
finns där för att brännas ner av den onda

mästaren i episod ett för att förbereda
den kommande olyckan för att sätta de på

hjältevägen, men hjälten vet inte det och
det är vad som ska vara viktigt.

För hjälten är det deras hela värld. Att
bränna staden och döda fadern utanför bild

berättar bara att hjälten kanske bryr sig,
men vi behöver inte och storyn kommer inte

övertyga dig att hjälten faktiskt bryr
sig.

Det kopplar loss oss från någon vi borde
relatera till, och det förstör dödens

känslosamma slagkraft, när den
känslosamma slagkraften är det enda denna

tropen har! Om fadern hade varit med oss i
två säsonger, eller första två akterna av

en film som en mentorsfigur exempelvis,
förväntar vi oss att han ska dö med lite

fanfar, och vi skulle bli sura annars. En
heroisk uppoffring, en döende monolog,

ett erkännande att hjälten gjorde honom
till en bättre person och väldigt stolt,

flera referenser till honom efter hans död
så att vi kommer ihåg hur han påverkade

hjältens resa. Om vi inte får den sortens
sak skulle vi känna oss lurade, men bara

för att vi inte har sett den döda fadern
från kapitel ett så länge känner regissören

sig bekväm med att bara bränna ner stället
utanför bild efter en replik exposition

och sen förväntar de att vi sak känna för
hjälten när de inte har gjort den här

döden kännas meningsfull. I den här
strukturen är mängden vikt en död ges inte

samma som hur viktig karaktären är, den är
samma som hur mycket tid i bild karaktären

gavs. Vilket inte har något att göra med
hur karaktärerna borde reagera till

förlusten.

Kylning är en väldigt ogillad trop av
många anledningar, för det första är det

svårt att hitta en heroisk död-trop som
folk gillar.

Heroiska uppoffringar är den enda som folk
en halvt gillar, för att för det mesta

känns det dåligt att döda en karaktär, men
viktigare än det har kylning inte

motbalansen som får dödar att kännas bra
eller förtjänade. En hjälte kanske dör

ärofyllt försvarande deras älskade, vilket
är hjärtvärmande heroiskt med lite fri

vilja och val. Eller ha accepterat deras
öde vilket gör deras död ett naturligt

slut på deras utveckling. Eller något
annat som får publiken att tro att deras

död fungerar för att avsluta deras
"arc", och om deras död är tragisk och

orättvis blir den ofta förlängd plågande
mycket för att visa publiken att det inte

är ett fel eller missledning, karaktären
kommer inte överleva.

För ett klassiskt Full Metal Alchemist-
exempel (Spoilers), blir Mages Hughes,

professionell rolig-person och raring,
oväntat mördad tidigt i serien, för att

han kom på den övervälvande "Plotten" för
tidigt, så skurkarna behövde få bort honom.

Hans död fungerar som en stor motivation
för de flesta hjältarna, mest Roy Mustang

men det är inte bara en symbolisk heroisk
motaivatör för att få hjältarna att börja.

Den känns hemsk. Den är tragisk, orättvis,
han slåss hårt för att stoppa det, hans

fru och dotter är förstörda, och
konsekvenserna märks till finalen.

Denna döden skulle inte fungera på samma
sätt om den hade hänt utanför bild, och

den kunde inte bytts ut mot en mapp med
pokémonkort.

Den betyder för mycket för storyn. Så det
är inte kylning. Kylade karaktärer får

inte den här behandlingen. Och uppriktigt
har de tur om de får en personlig Ark.

De dör endast för att göra en annan
viktigare karaktär ledsen/sur.

Det är inte en heroisk uppoffring, de har
ingen försorg i det, de accepterar inte

det, och deras personliga ark (om de får
sådana) blir inte fint lösta innan det.

Deras död eller brutalisation är elak och
orättvis för att den är designad för att

kännas så för karaktären som ska skadas/
motiveras, men som ett resultat förstör de

de enda semi-okej delarna av dödar, och
gör upplevelsen bara obarmhärtligt oskön

och katharsisfri för publiken. Detta är
inte ett misstag, det är en medveten del

av tropet, för det sätter väsentligen upp
en ostabil narrativ situation som hjälten

nu måste försöka stabilisera och lösa,
vanligtvis genom att jaga och stoppa

mördaren. Detta är en motivation som
startar en ark, så den ska inte kännas som

en ark-lösning. Vilket ofta är den enda
delen av en död som publiken gillar ens

halvt, men det visar ett fundamentalt
avvisande av den kylade karaktären,

vilket förstör slagkraften de försöker
skapa. Till exempel när Alan Moore skrev

"The Killing Joke" skjuts, paralyseras och
brutaliseras Batgirl av Jokern, bara för

att göra Jim Gordon och Batman sura för
ett sista hemskt skämt.

Hon dödas inte ens, men hur denna händelse
påverkar henne skippas helt i storyn,

faktum är att allt hon säger till Batman
efteråt från sin sjukhussäng är hur oroad

hon är för vad Jokern kommer göra mot sin
pappa. Det är heroisk av henne att vara

oroad, men det är inte därför hennes
reaktion skrevs så. Barbara var irrelevant

för storyn. Alan Moore säger faktiskt att
han ångrar att han behandlade henne så.

Han tycker att hans redigerare skulle ha
tyglat honom istället för att säga, och

jag citerar tydligen, "Ok, förstör Bitchen"

Det där fundamentala avvisandet från
skaparen visar verkligen att kylande är

ett fundamentalt trasigt trop. Om
skaparen inte bryr sig om karaktären nog

för att ge deras lidande narrativ vikt
kommer de ha det svårt att få publiken att

bry sig när de lider. Det enda sättet
skaparen kan få publiken att bry sig i

situationen är att göra denna oviktiga död
skadar en annan, viktig, karaktär,

men eftersom skaparen inte bryr sig om den
kylade karaktären kommer det bli svårt att

skapa den viktigare karaktärens reaktion
till kylandet. Den viktigare karaktären

bryr sig mer om den kylade karaktären än
skaparen, så hur ska skaparen skriva deras

sörjande när de tydligt inte ens kan tänka
sig det.

Det verkar ytligt och ihåligt för på en
väldigt verklig niva, är det det.

Ett kylande saknar inte bara avslut, det
saknar ofta riktig känslosam vikt.

Vi har tur om vi verkligen känner den som
dog, men annars påverkar att döda hen oss

endast genom hur det påverkar de som bryr
sig om hen, och bara om vi bryr oss om dem

i sin tur. Att döda en karaktär vi inte
känner berättar att den karaktären aldrig

skulle vara viktig i sig själv. Vilket kan
koppla bort publiken från hela storyn.

Så att öppna en story med att kyla någon
skickar ett rätt tydligt meddelande till

publiken att de flesta karaktärerna inte
betyder något vilket rushar "bortkopplad-

publik-problemet direkt. Fun Fact: Detta
är hur Supernatural börjar. Jag försökte

kolla på den långt tillbaka och förlorade
intresse efter första säsongen eller så,

men jag kommer ihåg pilotavsnittet för det
är inbrännt i min hjärna. Till och med då

kunde jag typ märka att manuset inte
fungerade. Första scenen: Vi träffar våra

huvudpersoner som småbarn i ett idylliskt
hem med deras far och mor. Klipp till

natten där pappan märker att mamman är
fast i taket med ett livrätt ansikte, sen

sprängs hon och huset brinner ner.
Klipp till huvudstoryn några årtionden

senare, bror 1 är i College och har en
flickvän, bror 2 försöker kalla honom till

äventyr för att få storyn att hända. Bror
1 vill inte för han har så mycket som

händer i sitt liv just nu, sen fastnar
bror 1 i taket och sprängs, så det är dags

för en roadtrip. Första gången det hände
var det lite läskigt, andra gången

skrattade jag.

Jag kollade upp det för att se till att
jag kom ihåg detaljerna rätt och tydligen

dog båda kvinnorna för att skurken hade
planer för hjältarna, och i flickvännens

fall var det han som introducerade dem i
första taget. Specifikt så att han kunde

manipulera hjälten genom att mörda henne.
Det är- Gud det är såå roligt.

Det var pilotavsnittet. Undra på att död
är meningslöst i serien.

Så kylande försöker ha saker på båda
sätten: det ger oss en karaktär som

tydligt inte är viktig och dödar de på ett
sätt som visar att de inte var viktiga,

men försöker sen säga att deras död
verkligen var viktig för karaktären vi

ska sympatisera med. Det är som den
värsta sortens dam i nöd, en karaktär i

fara vars enda drag är att de är i fara.
Det är nästan sammandraget av "Berätta,

visa inte". Om vi inte bryr oss om
karaktären och de dör snabbt och oformellt

skulle vi aldrig ha en anledning att bry
oss. Om vi bryr oss om hen och de dör

snabbt och oformellt, och allt vårt fokus
läggs på hur ledsen det gör nån annan,

känns det som en dålig användning av deras
potential. Och noterar oss om skaparens

makt, vilket aldrig är bra. Vissa
regissörer inser detta utan att inse

problemet, och kommer försöka ta det ett
av två sätt: ena sättet ges plötsligt den

snart kylade karaktären mycket tid i bild
och några hjärtvärmande eller gulliga drag

för att snabbt få publiken att bry sig om
den fram till nu icke-karaktären, så att

det känns halvt stort när de dör.

Jag kallar detta "Whedon-Kylande" eller
"Coulson-Effekten".

Detta är skaparens försök att rusha få
publiken att bry sig-processen. Utan att

faktiskt göra karaktären fungera själv,
eller vara viktig.

Och på andra sidan kommer den snart Kylade
karaktären ge någon sorts anledning att

deras död faktiskt är okej, vanligtvis typ
jag har nått fred eller jag har allt jag

ville, eller den riktiga skatten var
vår vänskap, eller något.

Detta är ett försök att skapa ett
tillfredställande slut så att det inte

känns helt oformellt, men det lider från
att den kylade karaktären definitivt inte

hade en ark som ledde till det. Det
motbalanserar inte det frånkopplande

slaget som är en oformell död, för att det
känns påhittat och frånkopplat.

Hade karaktärens ark verkligen lösts hade
vi inte behövd höra de säga det rakt ut

precis innan de dör.

Det är som att vi inte borde behöva höra
en karaktär säga jag älskar dig för att

veta att de är kära. Jag älskar dig borde
inte vara en överraskning för publiken

likaså för jag är okej med att dö nu.

Båda känns som ett sätt att kompensera för
dåligt manus sista minuten.

Du kanske kommer ihåg att Black Widows död
i Endgame gjorde båda de här, och den var

dålig, för att inga av de här tricken
motväger slösad potential.

Att undvika Kylande faller in i att ge
karaktärer sin narrativa plats. Det

är om att handla dem som att de verkligen
är sina egna hjältar, och att skriva deras

död/brutalisering som om det är där storyn
faktiskt slutar.

Hur mycket mer slagkraft skulle ett
kylande vara om storyn verkade som att en

viktig story slutar med deras död? Och hur
många protester skulle det komma om en

faktiskt viktig karaktär dödades lika
oformellt som dessa kylande-offer blir?

Om Captain America hade gått över den där
lilla klippan med ett pålagt litet

halvleende och ett "Jag har fred nu" hade
folk protesterat på gatorna och det vet du

Jag antar att detta bara är ett till trop
som kan förenklas till: det är bra att

göra riktiga karaktärer med påverkan och
personliga mål istället för människoformade

Plotdevices.

Konstigt hur ofta det händer.

Så, ja.

Och tack igen till World Anvil för att de
sponsrar videon.

Som du kanske vet designades World Anvil
för att hjälpa dig organisera världskapande

vilket gör hela processen enklare för
författare, gamers och allahanda skapare

Det är Browserbaserad världbyggning-
och romanskrivnings mjukvara med

interaktiva världkartor, familjeträd, en
fullt justerbar kalender, unika wikis man

kan använda för karaktärer och evenemang,
en inbyggd word-processor lik scrivener,

Och Plot och Story tidslinjer. De lade
nyss till ett verktyg som heter Chronos

som låter dig ha flera visuella tidslinjer
som också kopplas till en eller flera

kartor för att visa hur saker ändras i din
story över tid.

Man kan använda den för att navigera
evenemang, krig, karaktärsliv, religioners

utspridnign, i princip allt som händer i
rum-tid.

Man kan också publicera dem så att andra
kan hålla koll på din story och värld.

Om allt det låter intressant kan du kolla
länken i beskrivningen för fler detaljer

Och om du vill ha ett årligt medlemsskap
kan du få 30% rabatt med koden OVERLYSARCASTIC

Textning av: Softibjorn
Subs by: Softibjorn :D

Det här tog alldeles för lång tid :/
(Översätter inget nu)

Troligen rätt dåliga också, förlåt :[

Första gången jag gör undertexter, nästa
blir nog midas 4 min blir lätt :)

Jag har nog blivit bättre hela tiden så om
början sög är det varför (._. )

SLUUUUUUUUUUUU

UUUUUUUUUUUUUUUUU

UUU-