Ramsey Musallam: 3 regler för att få lärande att gnistra

Det krävdes ett livshotande tillstånd för att få kemiläraren Ramsey Musallam ur tio år av "pseudo-undervisning" och till förståelsen av den sanna rollen som utbildare: att odla nyfikenhet. I en roligt och personlig föreläsning ger Musallam tre regler för hur man får elevers fantasi och lärande att gnistra och får dem intresserade och engagerade i hur världen fungerar.

Jag undervisar i kemi.

(Explosion)

Okej, okej

Förutom att bara vara explosioner

finns kemi överallt.

Har du någonsin varit på en restaurang och förlorat dig själv i tankar

på att göra det här om och om igen?

Några nickar jakande.

Nyligen visade jag detta för mina studenter,

och jag bad dem bara att försöka förklara varför det hände.

Frågorna och samtalen som följde

var fascinerande.

Titta på den här filmen som Maddie

från min klass skickade mig den kvällen.

(skrammel) (skratt)

Självklart, som Maddies kemilärare

älskar jag att hon gick hem och fortsatte roa sig

med den här sortens fåniga experiment

som vi gjorde i klassrummet.

Det som fascinerade mig mer är att Maddies nyfikenhet

tog henne till en ny nivå

Om du tittar inuti den bägaren

så kan du faktiskt se ett ljus.

Maddie använder temperatur för att förlänga fenomenet

till ett nytt scenario.

Ni vet, frågor och nyfikenhet som hennes

är magneter som drar oss till våra lärare,

och de överför all teknologi

eller slagord i utbildningen

Men om vi placerar dessa teknologier framför studenters utfrågningar

kan vi råna oss själva

på vårt mest värdefulla verktyg som lärare: våra studenters frågor.

Till exempel, att vända en tråkig föreläsning från klassrummet

till en skärm på en mobil

kan spara instruktionstid

men om vi fokuserar på våra studenters upplevelse

om det är samma avhumaniserade tjatter

bara tjusigare förpackat.

Men om vi istället vågar

förvirra våra studenter, förvåna dem

och väcka viktiga frågor,

är det genom de frågor som vi som lärare får informationen

som vi kan skapa hållfasta

och informerade metoder för varierande sätt att undervisa.

Så, lägger vi undan 2000-talets platityder,

är det så att jag undervisat i 13 år nu,

och det krävdes en livshotande händelse

för att jag skulle ta mig ur 10 år av pseudo-undervisning

och få mig att inse att studenternas frågor

är fröna till lärande på riktigt,

inte någon regisserad kursplan

som gav dem munsbitar av slumpvis utvald information.

I maj 2010, vid 35 års ålder

med en tvååring hemma och mitt andra barn på väg

fick jag diagnosen: stort artärbråck

i nedre delen av aortan.

Det här ledde till en hjärtoperation. Det här är det riktiga e-mailet

från min läkare.

Nu, när jag fick detta, -- stora bokstäver ---

bröt jag ihop totalt, okej?

Men jag hittade förvånande stunder av förtröstan

i det självförtroende som min kirurg förkroppsligade.

Var fick killen detta självförtroende, fräckheten i det.

Så när jag frågade honom berättade han tre saker.

Han sa att det första var att hans nyfikenhet drev honom

att ställa tuffa frågor om proceduren,

om vad som fungerade och vad som inte fungerade.

Nummer två, han omfamnade och var inte rädd

för den röriga processen "trial and error" (försöka och misslyckas)

den oundvikliga processen trial and error.

Nummer tre: genom dessa intensiva reflektioner

samlade han ihop den information han behövde

för att skapa och förbättra proceduren,

och sen, med en stadig hand, räddade han mitt liv.

Jag har tagit åt mig mycket av dessa visdomsord

och innan jag återvände till klassrummet den hösten,

skrev jag ner tre egna regler

som jag fortfarande använder när jag planerar lektioner.

Regel nummer ett: Det viktigaste är nyfikenhet.

Frågor kan vara fönster till fantastiska genomgångar

men inte tvärtom.

Regel nummer två: omfamna oredan.

Vi är alla lärare. Vi vet att lärande är något fult.

Och bara för att den vetenskapliga metoden finns på

sidan fem i sektion 1.2 kapitel ett

det kapitel vi alla hoppar över, eller hur?

kan "trial and error"-metoden vara en informell del

av det vi gör varje dag

på Sacred Heart Cathedral i rum 206.

Och regel nummer tre: öva reflektion.

Det vi gör är viktigt. Det förtjänar vår omsorg,

men det förtjänar också våra genomlysningar.

Kan vi vara våra klassrums kirurger?

Tänka att det vi gör en dag kommer att rädda liv.

Våra studenter är värda den ansträngningen.

Och varje fall är unikt.

(Explosion)

Okej. Förlåt.

Kemiläraren i mig behövde få det där

gjort innan vi fortsätter.

Så det här är mina döttrar.

Till höger har vi lilla Emmalou -- vi är en familj från den amerikanska södern...

Och till vänster, Riley.

Riley kommer bli en stor flicka om några veckor på den här bilden.

Hon kommer bli fyra år

och de som känner en fyraåring

vet att de älskar att fråga "varför?"

Ja. Varför.

Jag skulle kunna lära den här ungen vad som helst

för hon är nyfiken på allt.

Det var vi alla i den åldern.

Men utmaningen går egentligen till Rileys framtida lärare,

de hon ännu inte har träffat.

Hur ska de få hennes nyfikhet att växa?

Ni förstår, jag ser Riley som en metafor för alla barn,

och jag tänker på att skolavhopp har många ansikten

som sistaårsstudenten som lämnat innan året ens börjat

eller den tomma bänken längst bak i en urban mellanstadieskolas klassrum.

Men om vi som utbildare lämnar bakom oss rollen

som innehållsspridare

och omfamnar ett nytt paradigm

som odlare av nyfikenhet och frågor,

kan vi få lite mer meningsfullhet

till deras skoldag, och få deras fantasi att gnistra.

Tack så väldigt mycket.

(Applåder)