Hur pålitligt är ditt minne?

Psykologen Elizabeth Loftus studerar minnen. Mer specifikt studerar hon falska minnen, när människor antingen kommer ihåg saker som inte hänt eller minns dem annorlunda från hur det verkligen var. Det är vanligare än man kan tänka sig, och Loftus berättar några förbluffande historier, delar med sig av statistik och lyfter några viktiga etiska frågor som vi alla borde komma ihåg.

Jag skulle vilja berätta för er
om ett rättsligt fall som jag arbetade med

som handlade om en man
som hette Steve Titus.

Titus var resturangchef.

Han var 31 år, han bodde
i Seattle, Washington,

han var förlovad med Gretchen,

och skulle gifta sig,
hon var hans livs kärlek.

Och en kväll gick paret ut

på ett romantiskt restaurangbesök.

De var på väg hem,

och de blev stoppade av en polis.

Ni förstår, Titus bil var lite lik

en bil som körts tidigare på kvällen

av en man som våldtagit
en kvinnlig liftare,

och Titus var lite lik våldtäktsmannen.

Så polisen tog ett foto på Titus,

och satte det i en fotoidentifikation,

som de senare visade för offret,

och hon pekade på Titus bild.

Hon sa, "Den där är mest lik".

Polisen och åklagaren
gick vidare till rättegång,

och när Steve Titus åtalades för våldtäkt,

stod offret i rätten

och sa, "Jag är absolut säker
på att det är den mannen."

Och Titus dömdes.

Han hävdade att han var oskyldig,

hans familj skrek till juryn,

han fästmö föll ihop i gråt på golvet,

och Titus sattes i fängelse.

Så vad skulle du gjort i samma situation?

Vad skulle du göra?

Ja, Titus förlorade totalt
sin tilltro till rättssystemet,

men han fick ändå en idé.

Han ringde upp den lokala tidningen,

han fick en undersökande
journalist intresserad,

och journalisten hittade faktiskt
den verkliga våldtäktsmannen,

en man som slutligen erkände våldtäkten,

en man som misstänktes för
att ha begått 50 våldtäkter

i det området,

och informationen gavs till domaren,

och domaren frigav Titus.

Och visst, här borde
det här fallet ha avslutats.

Det skulle varit över.

Titus borde tänkt på detta
som ett fruktansvärt år,

ett år av anklagelser
och rättegång, men över.

Det slutade inte så.

Titus var så bitter.

Han hade förlorat sitt jobb
och fick inte tillbaka det.

Han förlorade sin fästmö.

Hon kunde inte hantera
hans ihållande ilska.

Han förlorade sina besparingar,

så han beslöt sig
för lägga in en stämningsansökan

mot polisen och de andra som han ansåg

vara ansvariga för hans lidande.

Och det var nu som jag
började arbeta med hans fall,

för att försöka komma fram till

hur offret gick från

"Den där är mest lik"

till "Jag är absolut säker
på att det är den mannen."

Så, Titus var uppslukad
av sitt civilrättsliga mål.

Han tillbringade varje vaket ögonblick
med att tänka på det,

och bara några dagar
före sin dag i rätten,

vaknade han upp på morgonen,

vek sig dubbel av smärta,

och dog i en stressrelaterad hjärtattack.

Han var 35 år gammal.

Jag blev tillfrågad om
att arbeta med Titus fall

eftersom jag är en psykologiforskare.

Jag studerar minnet. Jag har
studerat minnet i årtionden.

Och om jag träffar någon på flyget -

detta hände på väg över till Skottland -

om jag möter någon på ett flygplan

och vi frågar varandra,
"Vad sysslar du med?"

och jag säger "Jag studerar minnet"

vill de vanligtvis berätta
att de har svårt att komma ihåg namn,

eller att de har en anhörig
som fått Alzheimers

eller något annat minnesproblem,

men jag måste säga till dem

att jag inte studerar
när människor glömmer.

Jag studerar motsatsen, när de minns,

när de minns saker som inte har hänt

eller minns saker som är annorlunda

än hur det egentligen var.

Jag studerar falska minnen.

Olyckligtvis, är Steve Titus inte den enda

som blivit dömd med stöd
av någons falska minne.

I ett projekt i USA,

har man samlat information

om 300 oskyldiga människor,

300 åtalade som dömts
för brott som de inte begått.

De har tillbringat 10, 20, 30 år
i fängelse för dessa brott,

och nu har DNA-tester bevisat

att de faktiskt är oskyldiga.

Och när dessa fall har analyserats,

beror tre fjärdedelar

av dem på felaktiga minnen,
ögonvittnen, med felaktiga minnen.

Okej, varför?

Likt de juryer som har
dömt dessa oskyldiga män

och juryn som dömde Titus,

tror många människor att minnet

fungerar som en inspelningsapparat.

Att du bara spelar in information,

sen tar du fram den och spelar upp

när du vill svara på frågor
eller identifiera bilder.

Men årtionde av arbete
inom psykologin har visat

att det helt enkelt inte stämmer.

Våra minnen är konstruktiva.

De rekonstrueras.

Minnet fungerar lite grann
som en Wikipedia-sida;

Du kan gå in och ändra den,
men det kan även andra människor.

Jag började studera
den här konstruktiva minnesprocessen

på 1970-talet.

Jag gjorde mina experiment,
som handlade om att visa människor

simulerade brott och olyckor

och sedan fråga dem om vad de kommer ihåg.

I en studie visade vi människor
en simulerad olycka

och vi frågade dem,

vilken hastighet bilarna hade
när de körde på varandra?

Och sedan frågade vi andra,

Vilken hastighet hade bilarna
när de kraschade in i varandra?

Och om vi ställde
den ledande "krasch"-frågan,

sa vittnet att bilen körde snabbare,

och på samma sätt,
fick den ledande "krasch"-frågan

människor att med
större sannolikhet säga

att de sett krossat glas på olycksplatsen

trots att det inte alls
funnits krossat glas.

I en annan studie
visade vi en simulerad olycka

där en bil körde genom
en korsning med en stoppskylt,

och om vi ställde en fråga som insinuerade
att det var en väjningsskylt,

så berättade många vittnen
att de sett en väjningsskylt

i korsningen, inte en stoppskylt.

Och nu tänker du kanske att, ja ja,

det var filmade sekvenser,

de är inte särskilt stressande.

Skulle samma sorts misstag göras

efter en verkligt stressande händelse?

I en studie som vi publicerade
bara för någon månad sedan,

fick vi svaret på den frågan,

eftersom det som var
speciellt med den här studien

är att vi gjorde så att personerna
fick en verkligt stressande upplevelse.

Försökspersonerna i den här studien

var amerikanska soldater

som genomgick en omskakande övning

för att lära dem
hur det kommer att bli för dem

om de någonsin blir
tillfångatagna som krigsfångar.

Och som en del av den här övningen,

blir soldaterna förhörda
på ett aggressivt, fientligt,

med fysisk misshandel i 30 minuter

och senare måste de försöka identifiera

personen som genomförde förhöret.

Och när vi gav dem antydande information

som insinuerade
att det var en annan person,

var det många som felidentifierade
sin förhörare och identifierade ofta

någon som långt ifrån

liknade den verkliga förhörsledaren.

Och det dessa studier visar är

att när man ger människor desinformation

om en upplevelse som de har haft,

kan man förvränga eller smitta
eller förändra deras minne.

och ute i den riktiga världen,

finns det desinformation överallt.

Vi får desinformation

inte bara om vi frågas ut
på ett ledande sätt,

men om vi pratar med andra vittnen

som kanske medvetet
eller omedvetet ger oss

felaktig information,

eller om vi ser mediabevakning
om någon händelse som vi kanske upplevt,

allt detta ger möjlighet

för den här sortens förorening av minnet.

På 1990-talet började vi se

ett ännu mer extremt minnesproblem.

Vissa patienter gick i terapi
för ett problem -

de kanske hade en depression,
eller ätstörning -

och de kom ut från terapin

med ett annat problem.

Extrema minnen
från fruktansvärda, brutala,

ibland sataniska ritualer,

ibland med verkligt bisarra
och ovanliga inslag.

En kvinna trodde efter psykoterapi

att hon hade utstått år

av rituella övergrepp,
där hon tvingats till en graviditet

och att barnet hade skurits ut
ur hennes mage.

Men det fanns inga fysiska ärr

eller några slags fysiska bevis

som kunde bekräfta hennes berättelse.

Och när jag började undersöka dessa fall,

undrade jag

var dessa bisarra minnen kom från?

Och det jag fann var
att de flesta av dessa situationer

inkluderade någon form av psykoterapi.

Så jag frågade,

pågick det saker i den här psykoterapin -

som fantasiövningarna

eller drömtydning,

eller i vissa fall hypnos,

eller i vissa fall exponering
för falsk information -

ledde detta patienterna

till att utveckla dessa väldigt bisarra,

otroliga minnen?

Och jag designade några försök

för att försöka studera
processerna som användes

i den här psykoterapin
så jag kunde studera

utvecklandet av dessa
väldigt innehållsrika falska minnen.

I en av de första
undersökningarna vi gjorde,

använde vi suggestion,

en metod som inspirerats
av den psykoterapi vi sett i dessa fall,

vi använde denna suggestion

och planterade ett falskt minne

som att när du var barn,
fem eller sex år gammal,

blev du borttappad i ett varuhus.

Du var rädd. Du grät.

Du blev slutligen räddad
av en äldre person

och återförenad med familjen.

Och vi lyckades att plantera detta minne

i sinnet på ungefär en fjärdedel
av våra försökspersoner.

Och nu tänker du kanske, ja,

det är ju inte så stressande.

Men vi och även andra forskare
har planterat innehållsrika falska minnen

av saker som var

mycket mer ovanliga
och mycket mer stressande.

Så i en studie som gjordes i Tennesee,

planterade forskarna det falska minnet

att när du var barn,
så var du nära att drunkna

och blev räddad av en badvakt.

Och i en studie gjord i Kanada,

planterade forskarna det falska minnet

att när du var barn,

så var det något så otäckt
som att bli attackerad av ett vilt djur

som hände dig,

och man lyckades med ungefär hälften
av sina försökspersoner.

Och i en studie som genomfördes i Italien,

planterade forskarna det falska minnet

att när du var barn,
så bevittnade du demonisk besatthet.

Jag vill tillägga att det kan verka

som om vi traumatiserar
dessa förökspersoner

i vetenskapens namn,

men våra studier har genomgått
grundlig utvärdering

av etiska forskningsnämnder

som har tagit beslutet

att detta temporära obehag som några

av försökspersonerna
kan uppleva i dessa studier

övervägs av vikten av detta problem

med att förstå minnesprocesser

och de övergrepp på minnet som begås

på vissa ställen i världen.

Och till min förvåning,

när jag publicerade det här
arbetet och började tala ut

mot den här speciella grenen
av psykoterapi,

medförde det ganska
allvarliga problem för mig;

fientlighet, primärt från terapeuter
som arbetar med förträngda minnen,

som kände sig attackerade,

och av patienter som de hade influerat.

Ibland hade jag beväpnade vakter
vid föreläsningar

som jag inbjöds att ge,

De försökte piska upp protester
för att få mig avskedad.

Men det som nog var värst

var att jag misstänkte att en kvinna

var oskyldig till övergrepp

som hävdades av hennes vuxna dotter.

Hon anklagade sin mor
för sexuella övergrepp

baserat på förträngda minnen.

Och den anklagande dottern
hade tillåtit att hennes historia

filmades och visades
på offentliga platser.

Jag var misstänksam mot den här historien,

så jag började att undersöka

och fann så småningom information
som övertygade mig om

att modern var oskyldig.

Jag publicerade en redogörelse av fallet,

och lite senare gjorde
den anklagande dottern

en stämningsanmälan.

Även om jag aldrig nämnt hennes namn,

så anklagade hon mig
för förtal och intrång i privatlivet.

Och jag genomgick nästan fem år

med att hantera den här
trassliga, otrevliga rättstvisten,

men till slut, var det över
och jag kunde på riktigt

gå tillbaka till mitt arbete.

I den här processen, blev jag del

av en oroväckande amerikansk trend

där forskare blir stämda

helt enkelt för att de talar ut
om någon viktig offentlig kontrovers.

När jag kom tillbaka till arbetet,
ställde jag frågan;

om jag planterar ett falskt minne hos dig,

får det konsekvenser?

Kommer det att påverka
dina framtida tankar,

och ditt framtida beteende?

I vår första studie
planterades ett falskt minne

att man blev sjuk som barn,
då man åt någon speciell mat;

hårdkokta ägg, dillinläggningar
eller jordgubbsglass.

Och vi fann att om vi en gång
planterat ett falskt minne,

ville folk inte äta
lika mycket av den maten

vid en utomhuspicknick.

Det falska minnet är inte nödvändigtvis
dåligt eller obehagligt.

Om jag planterar ett varmt, luddigt minne

som involverar hälsosam mat som sparris,

kunde vi få folk
att vilja äta mer sparris.

Så det dessa studier visar

är att man kan plantera falska minnen

och de ger konsekvenser

som påverkar beteendet
långt efter att minnet fått fäste.

Okej, med den här förmågan

att plantera minnen
och kontrollera beteende

följer naturligtvis
viktiga etiska frågeställningar,

som, när bör vi använda
den här minnestekniken?

Och bör vi till och med förbjuda
att den används?

Terapeuter kan inte etiskt
plantera falska minnen

i sina patienters sinnen

även om det skulle hjälpa patienten,

men inget hindrar en förälder

från att försöka detta
på sina överviktiga tonåringar.

Och när jag föreslog detta offentligt

skapade det åter ett ramaskri.

"Nu börjar hon. Hon förespråkar
att föräldrar ska ljuga för sina barn."

Hallå, Tomten. (Skratt)

Jag menar, ett annat sätt att -

(Applåder)

se på saken, vad föredrar du,

ett barn med fetma, diabetes,
förkortad livslängd,

allt om följer på det,

eller ett barn med ett extra falskt minne?

Jag vet vad jag skulle välja
om det var mitt barn.

Men kanske mitt arbete
har förändrat mig, jämfört med andra.

De flesta människor vårdar sina minnen,

vet att de representerar deras identitet,

vilka de är, var de kommer ifrån.

Och jag inser detta. Jag känner likadant.

Men jag vet från mitt arbete

hur mycket fiktion som redan finns där.

Om jag lärt mig någonting
under dessa årtionden

av arbete med dessa problem,
så är det detta:

Bara för att någon berättar något för dig

och de säger det med övertygelse,

bara för att de berättar
med många detaljer,

bara för att de uttrycker känsla
när de säger det,

så innebär det inte
att det verkligen hände.

Vi kan inte med säkerhet urskilja
sanna minnen från falska minnen.

Vi behöver oberoende bekräftelse.

Dessa insikter har gjort mig mer tolerant

för vardagliga minnesmisstag

som mina vänner och familjemedlemmar gör.

En sådan insikt hade kanske
räddat Steve Titus,

mannen vars hela framtid
rycktes ifrån honom

av ett falskt minne.

Men samtidigt ska vi alla komma ihåg,

det är bäst,

att minnet, likt frihet,

är något bräckligt.

Tack. Tack så mycket.

Tack. (Applåder)

Tack så väldigt mycket. (Applåder)