Jag skulle vilja berätta för er om ett rättsligt fall som jag arbetade med som handlade om en man som hette Steve Titus. Titus var resturangchef. Han var 31 år, han bodde i Seattle, Washington, han var förlovad med Gretchen, och skulle gifta sig, hon var hans livs kärlek. Och en kväll gick paret ut på ett romantiskt restaurangbesök. De var på väg hem, och de blev stoppade av en polis. Ni förstår, Titus bil var lite lik en bil som körts tidigare på kvällen av en man som våldtagit en kvinnlig liftare, och Titus var lite lik våldtäktsmannen. Så polisen tog ett foto på Titus, och satte det i en fotoidentifikation, som de senare visade för offret, och hon pekade på Titus bild. Hon sa, "Den där är mest lik". Polisen och åklagaren gick vidare till rättegång, och när Steve Titus åtalades för våldtäkt, stod offret i rätten och sa, "Jag är absolut säker på att det är den mannen." Och Titus dömdes. Han hävdade att han var oskyldig, hans familj skrek till juryn, han fästmö föll ihop i gråt på golvet, och Titus sattes i fängelse. Så vad skulle du gjort i samma situation? Vad skulle du göra? Ja, Titus förlorade totalt sin tilltro till rättssystemet, men han fick ändå en idé. Han ringde upp den lokala tidningen, han fick en undersökande journalist intresserad, och journalisten hittade faktiskt den verkliga våldtäktsmannen, en man som slutligen erkände våldtäkten, en man som misstänktes för att ha begått 50 våldtäkter i det området, och informationen gavs till domaren, och domaren frigav Titus. Och visst, här borde det här fallet ha avslutats. Det skulle varit över. Titus borde tänkt på detta som ett fruktansvärt år, ett år av anklagelser och rättegång, men över. Det slutade inte så. Titus var så bitter. Han hade förlorat sitt jobb och fick inte tillbaka det. Han förlorade sin fästmö. Hon kunde inte hantera hans ihållande ilska. Han förlorade sina besparingar, så han beslöt sig för lägga in en stämningsansökan mot polisen och de andra som han ansåg vara ansvariga för hans lidande. Och det var nu som jag började arbeta med hans fall, för att försöka komma fram till hur offret gick från "Den där är mest lik" till "Jag är absolut säker på att det är den mannen." Så, Titus var uppslukad av sitt civilrättsliga mål. Han tillbringade varje vaket ögonblick med att tänka på det, och bara några dagar före sin dag i rätten, vaknade han upp på morgonen, vek sig dubbel av smärta, och dog i en stressrelaterad hjärtattack. Han var 35 år gammal. Jag blev tillfrågad om att arbeta med Titus fall eftersom jag är en psykologiforskare. Jag studerar minnet. Jag har studerat minnet i årtionden. Och om jag träffar någon på flyget - detta hände på väg över till Skottland - om jag möter någon på ett flygplan och vi frågar varandra, "Vad sysslar du med?" och jag säger "Jag studerar minnet" vill de vanligtvis berätta att de har svårt att komma ihåg namn, eller att de har en anhörig som fått Alzheimers eller något annat minnesproblem, men jag måste säga till dem att jag inte studerar när människor glömmer. Jag studerar motsatsen, när de minns, när de minns saker som inte har hänt eller minns saker som är annorlunda än hur det egentligen var. Jag studerar falska minnen. Olyckligtvis, är Steve Titus inte den enda som blivit dömd med stöd av någons falska minne. I ett projekt i USA, har man samlat information om 300 oskyldiga människor, 300 åtalade som dömts för brott som de inte begått. De har tillbringat 10, 20, 30 år i fängelse för dessa brott, och nu har DNA-tester bevisat att de faktiskt är oskyldiga. Och när dessa fall har analyserats, beror tre fjärdedelar av dem på felaktiga minnen, ögonvittnen, med felaktiga minnen. Okej, varför? Likt de juryer som har dömt dessa oskyldiga män och juryn som dömde Titus, tror många människor att minnet fungerar som en inspelningsapparat. Att du bara spelar in information, sen tar du fram den och spelar upp när du vill svara på frågor eller identifiera bilder. Men årtionde av arbete inom psykologin har visat att det helt enkelt inte stämmer. Våra minnen är konstruktiva. De rekonstrueras. Minnet fungerar lite grann som en Wikipedia-sida; Du kan gå in och ändra den, men det kan även andra människor. Jag började studera den här konstruktiva minnesprocessen på 1970-talet. Jag gjorde mina experiment, som handlade om att visa människor simulerade brott och olyckor och sedan fråga dem om vad de kommer ihåg. I en studie visade vi människor en simulerad olycka och vi frågade dem, vilken hastighet bilarna hade när de körde på varandra? Och sedan frågade vi andra, Vilken hastighet hade bilarna när de kraschade in i varandra? Och om vi ställde den ledande "krasch"-frågan, sa vittnet att bilen körde snabbare, och på samma sätt, fick den ledande "krasch"-frågan människor att med större sannolikhet säga att de sett krossat glas på olycksplatsen trots att det inte alls funnits krossat glas. I en annan studie visade vi en simulerad olycka där en bil körde genom en korsning med en stoppskylt, och om vi ställde en fråga som insinuerade att det var en väjningsskylt, så berättade många vittnen att de sett en väjningsskylt i korsningen, inte en stoppskylt. Och nu tänker du kanske att, ja ja, det var filmade sekvenser, de är inte särskilt stressande. Skulle samma sorts misstag göras efter en verkligt stressande händelse? I en studie som vi publicerade bara för någon månad sedan, fick vi svaret på den frågan, eftersom det som var speciellt med den här studien är att vi gjorde så att personerna fick en verkligt stressande upplevelse. Försökspersonerna i den här studien var amerikanska soldater som genomgick en omskakande övning för att lära dem hur det kommer att bli för dem om de någonsin blir tillfångatagna som krigsfångar. Och som en del av den här övningen, blir soldaterna förhörda på ett aggressivt, fientligt, med fysisk misshandel i 30 minuter och senare måste de försöka identifiera personen som genomförde förhöret. Och när vi gav dem antydande information som insinuerade att det var en annan person, var det många som felidentifierade sin förhörare och identifierade ofta någon som långt ifrån liknade den verkliga förhörsledaren. Och det dessa studier visar är att när man ger människor desinformation om en upplevelse som de har haft, kan man förvränga eller smitta eller förändra deras minne. och ute i den riktiga världen, finns det desinformation överallt. Vi får desinformation inte bara om vi frågas ut på ett ledande sätt, men om vi pratar med andra vittnen som kanske medvetet eller omedvetet ger oss felaktig information, eller om vi ser mediabevakning om någon händelse som vi kanske upplevt, allt detta ger möjlighet för den här sortens förorening av minnet. På 1990-talet började vi se ett ännu mer extremt minnesproblem. Vissa patienter gick i terapi för ett problem - de kanske hade en depression, eller ätstörning - och de kom ut från terapin med ett annat problem. Extrema minnen från fruktansvärda, brutala, ibland sataniska ritualer, ibland med verkligt bisarra och ovanliga inslag. En kvinna trodde efter psykoterapi att hon hade utstått år av rituella övergrepp, där hon tvingats till en graviditet och att barnet hade skurits ut ur hennes mage. Men det fanns inga fysiska ärr eller några slags fysiska bevis som kunde bekräfta hennes berättelse. Och när jag började undersöka dessa fall, undrade jag var dessa bisarra minnen kom från? Och det jag fann var att de flesta av dessa situationer inkluderade någon form av psykoterapi. Så jag frågade, pågick det saker i den här psykoterapin - som fantasiövningarna eller drömtydning, eller i vissa fall hypnos, eller i vissa fall exponering för falsk information - ledde detta patienterna till att utveckla dessa väldigt bisarra, otroliga minnen? Och jag designade några försök för att försöka studera processerna som användes i den här psykoterapin så jag kunde studera utvecklandet av dessa väldigt innehållsrika falska minnen. I en av de första undersökningarna vi gjorde, använde vi suggestion, en metod som inspirerats av den psykoterapi vi sett i dessa fall, vi använde denna suggestion och planterade ett falskt minne som att när du var barn, fem eller sex år gammal, blev du borttappad i ett varuhus. Du var rädd. Du grät. Du blev slutligen räddad av en äldre person och återförenad med familjen. Och vi lyckades att plantera detta minne i sinnet på ungefär en fjärdedel av våra försökspersoner. Och nu tänker du kanske, ja, det är ju inte så stressande. Men vi och även andra forskare har planterat innehållsrika falska minnen av saker som var mycket mer ovanliga och mycket mer stressande. Så i en studie som gjordes i Tennesee, planterade forskarna det falska minnet att när du var barn, så var du nära att drunkna och blev räddad av en badvakt. Och i en studie gjord i Kanada, planterade forskarna det falska minnet att när du var barn, så var det något så otäckt som att bli attackerad av ett vilt djur som hände dig, och man lyckades med ungefär hälften av sina försökspersoner. Och i en studie som genomfördes i Italien, planterade forskarna det falska minnet att när du var barn, så bevittnade du demonisk besatthet. Jag vill tillägga att det kan verka som om vi traumatiserar dessa förökspersoner i vetenskapens namn, men våra studier har genomgått grundlig utvärdering av etiska forskningsnämnder som har tagit beslutet att detta temporära obehag som några av försökspersonerna kan uppleva i dessa studier övervägs av vikten av detta problem med att förstå minnesprocesser och de övergrepp på minnet som begås på vissa ställen i världen. Och till min förvåning, när jag publicerade det här arbetet och började tala ut mot den här speciella grenen av psykoterapi, medförde det ganska allvarliga problem för mig; fientlighet, primärt från terapeuter som arbetar med förträngda minnen, som kände sig attackerade, och av patienter som de hade influerat. Ibland hade jag beväpnade vakter vid föreläsningar som jag inbjöds att ge, De försökte piska upp protester för att få mig avskedad. Men det som nog var värst var att jag misstänkte att en kvinna var oskyldig till övergrepp som hävdades av hennes vuxna dotter. Hon anklagade sin mor för sexuella övergrepp baserat på förträngda minnen. Och den anklagande dottern hade tillåtit att hennes historia filmades och visades på offentliga platser. Jag var misstänksam mot den här historien, så jag började att undersöka och fann så småningom information som övertygade mig om att modern var oskyldig. Jag publicerade en redogörelse av fallet, och lite senare gjorde den anklagande dottern en stämningsanmälan. Även om jag aldrig nämnt hennes namn, så anklagade hon mig för förtal och intrång i privatlivet. Och jag genomgick nästan fem år med att hantera den här trassliga, otrevliga rättstvisten, men till slut, var det över och jag kunde på riktigt gå tillbaka till mitt arbete. I den här processen, blev jag del av en oroväckande amerikansk trend där forskare blir stämda helt enkelt för att de talar ut om någon viktig offentlig kontrovers. När jag kom tillbaka till arbetet, ställde jag frågan; om jag planterar ett falskt minne hos dig, får det konsekvenser? Kommer det att påverka dina framtida tankar, och ditt framtida beteende? I vår första studie planterades ett falskt minne att man blev sjuk som barn, då man åt någon speciell mat; hårdkokta ägg, dillinläggningar eller jordgubbsglass. Och vi fann att om vi en gång planterat ett falskt minne, ville folk inte äta lika mycket av den maten vid en utomhuspicknick. Det falska minnet är inte nödvändigtvis dåligt eller obehagligt. Om jag planterar ett varmt, luddigt minne som involverar hälsosam mat som sparris, kunde vi få folk att vilja äta mer sparris. Så det dessa studier visar är att man kan plantera falska minnen och de ger konsekvenser som påverkar beteendet långt efter att minnet fått fäste. Okej, med den här förmågan att plantera minnen och kontrollera beteende följer naturligtvis viktiga etiska frågeställningar, som, när bör vi använda den här minnestekniken? Och bör vi till och med förbjuda att den används? Terapeuter kan inte etiskt plantera falska minnen i sina patienters sinnen även om det skulle hjälpa patienten, men inget hindrar en förälder från att försöka detta på sina överviktiga tonåringar. Och när jag föreslog detta offentligt skapade det åter ett ramaskri. "Nu börjar hon. Hon förespråkar att föräldrar ska ljuga för sina barn." Hallå, Tomten. (Skratt) Jag menar, ett annat sätt att - (Applåder) se på saken, vad föredrar du, ett barn med fetma, diabetes, förkortad livslängd, allt om följer på det, eller ett barn med ett extra falskt minne? Jag vet vad jag skulle välja om det var mitt barn. Men kanske mitt arbete har förändrat mig, jämfört med andra. De flesta människor vårdar sina minnen, vet att de representerar deras identitet, vilka de är, var de kommer ifrån. Och jag inser detta. Jag känner likadant. Men jag vet från mitt arbete hur mycket fiktion som redan finns där. Om jag lärt mig någonting under dessa årtionden av arbete med dessa problem, så är det detta: Bara för att någon berättar något för dig och de säger det med övertygelse, bara för att de berättar med många detaljer, bara för att de uttrycker känsla när de säger det, så innebär det inte att det verkligen hände. Vi kan inte med säkerhet urskilja sanna minnen från falska minnen. Vi behöver oberoende bekräftelse. Dessa insikter har gjort mig mer tolerant för vardagliga minnesmisstag som mina vänner och familjemedlemmar gör. En sådan insikt hade kanske räddat Steve Titus, mannen vars hela framtid rycktes ifrån honom av ett falskt minne. Men samtidigt ska vi alla komma ihåg, det är bäst, att minnet, likt frihet, är något bräckligt. Tack. Tack så mycket. Tack. (Applåder) Tack så väldigt mycket. (Applåder)