Att bli bättre på det du bryr dig om

Jobbar du hårt utan att bli bättre? Du är inte ensam. Utbildaren Eduardo Briceño avslöjar ett enkelt sätt att tänka för att bli bättre på det du gör, oavsett om det gäller arbete, föräldraskap eller kreativa fritidssysselsättningar. Här delar han med sig av några användbara tekniker så att du kan fortsätta lära och alltid känna att du är på väg "framåt".

Många av oss går genom livet och
försöker göra vårt bästa i allt vi gör

oavsett om det gäller
arbetet, familjen, skolan

eller något annat.

Jag också. Jag gör mitt bästa.

Men för ett tag sedan, insåg jag

att jag inte blev mycket bättre
på det jag brydde mig mest om,

oavsett om det gällde
att vara någons make eller vän

eller en yrkesmänniska eller lagkompis,

och jag blev inte särskilt mycket bättre

trots att jag lade ner mycket tid

och jobbade hårt.

Jag har sedan förstått
utifrån samtal och från forskning

att sådan här stagnation,
trots hårt arbete,

är ganska vanlig.

Därför vill jag dela några insikter
varför det här sker

och vad vi kan göra åt det.

De mest effektiva människorna

och teamen inom ett område

gör något vi alla kan ta efter.

Genom livet pendlar de medvetet
mellan två förhållningssätt:

inlärningszonen och utförandezonen.

Inlärningszonen är
när vårt mål är att bli bättre.

Då genomför vi aktiviteter
utformade för förbättring,

koncentrerade på det vi
ännu inte bemästrar,

vilket betyder att vi
förväntar oss att göra fel,

medvetna om att vi lär oss från dem.

Det är mycket annorlunda
mot det vi gör i utförandezonen,

där målet är att göra någonting
så bra vi kan, att verkställa.

Då koncentrerar vi oss på
det vi redan bemästrar

och försöker minimera misstagen.

Båda dessa zoner
bör vara en del av våra liv,

men att vi är medvetna om när
vi vill vara i var och en av dem,

med vilka mål, fokus och förväntningar,

hjälper oss både
att prestera och bli bättre.

Utförandezonen maximerar
våra omedelbara resultat,

och inlärningszonen vår utveckling

och framtida prestation.

Skälet till att många av oss
inte utvecklas

trots vårt hårda arbete

är att vi tenderar att lägga
nästan all vår tid i utförandezonen.

Det hindrar vår utveckling,

och ironiskt nog, på lång sikt,
också vår prestation.

Så hur ser inlärningszonen ut?

Ta till exempel Demosthenes, statsman

och största oratorn och
advokaten i det antika Grekland.

För att bli duktig
tillbringade han inte all sin tid

enbart med att vara orator och advokat,

vilket skulle varit hans utförandezon.

Istället utförde han aktiviteter
för att bli bättre.

Självklart studerade han.

Han studerade juridik
och filosofi vägledd av mentorer,

men han insåg också att advokatrollen
innebar att övertyga andra människor,

så han studerade också berömda tal

och skådespeleri.

För att bli kvitt den dåliga vanan
att ofrivilligt rycka i axlarna,

övade han på sina tal framför spegeln,

där han hade ett svärd
hängande från taket

så om han lyfte på axlarna,

skulle det göra ont.

(Skratt)

För att tala tydligare trots sin läspning,

övade han på sina tal med stenar i munnen.

Han byggde ett källarrum

där han kunde öva utan avbrott

och utan att störa andra.

Då domstolar vid den tiden var stökiga,

övade han också vid havet,

för att få sin röst att överrösta vågorna.

Hans aktiviteter i inlärningzonen

skiljde sig mycket
från aktiviteterna i domstolen,

hans utförandezon.

I inlärningszonen

gjorde han det Dr. Anders Ericsson
kallar medvetna övningar.

Det innefattar

att bryta ner kompetensen i delmoment,

och klargöra vilka förmågor
vi arbetar med att förbättra,

som att hålla ner axlarna,

och ha fullt fokus på
en svår utmaning

utanför vår bekvämlighetszon,

precis över gränsen för vad vi klarar,

och använda ständig återkoppling,
repetera och justera,

och i idealfallet få vägledning
av en skicklig coach,

eftersom aktiviteter för förbättring

är områdesspecifika,

och duktiga lärare och coacher
vet vad som behöver göras

och kan också ge oss expertråd.

Det är den här typen
av övningar i inlärningszonen

som leder till hållbar förbättring,

inte bara tidsreducering.

Till exempel visar studier
att efter de första åren

i ett yrke,

planar prestationen vanligtvis ut.

Det här har visat sig stämma
för undervisning, allmän medicin,

omvårdnad och andra områden,

och det sker för att vi tycker
att vi har blivit tillräckligt bra,

tillräckligt duktiga,

och vi slutar då lägga tid
i inlärningszonen.

Vi fokuserar all tid på
att göra vårt jobb,

att verkställa,

vilket inte är så bra för att bli bättre.

Men de som fortsätter
att lägga tid i inlärningszonen

fortsätter att ständigt bli bättre.

De bästa säljarna
gör övningar minst en gång i veckan

med målet att förbättras.

De läser för att få mer kunskap,

samtalar med kollegor eller ämnesexperter,

testar nya strategier,
ber om feedback och reflekterar.

De bästa schackspelarna

lägger mycket tid,
inte på att spela schack,

vilket vore i deras utförandezon,

utan med att analysera drag
stora mästare gjort.

Var och en av oss har säkerligen spenderat
många, många, många timmar

med att skriva på en dator

utan att bli snabbare,

men om vi lade
10 till 20 minuter varje dag

helt koncentrerade på att
skriva 10 till 20 procent snabbare

än vår nuvarande hastighet,

skulle vi bli snabbare,

i synnerhet om vi också
lade märke till vilka fel vi gjorde

och övade på att skriva just de orden.

Det är målmedveten träning.

I vilka andra delar av livet,

kanske de vi bryr oss mest om,

jobbar vi hårt utan att bli
så mycket bättre

för att vi alltid är i utförandezonen?

Jag menar inte att utförandezonen
inte har något värde.

Den har stort värde.

När jag behövde
en knäoperation, sade jag inte,

"Peta runt i knät
och fokusera på det du inte kan."

(Skratt)

"Vi lär oss av dina misstag!"

Jag ville ha en kirurg som jag trodde
kunde göra ett bra jobb,

och ville att hon skulle göra lyckas.

Att vara i utförandezonen

tillåter oss att utföra saker
så bra vi kan.

Det är också motiverande,

och det ger oss kunskap så att vi kan
hitta nästa steg att fokusera på

när vi går tillbaka till inlärningszonen.

Så vägen till hög prestation

är att pendla mellan inlärnings-
och utförandezonen,

och medvetet öka vår kompetens
i inlärningszonen,

för att kunna använda den
i utförandezonen.

När Beyoncé är på turné,

är hon i sin utförandezon under konserten,

men varje kväll tillbaka på hotellrummet,

går hon direkt in i sin inlärningszon.

Hon tittar på videon
från showen hon just avslutat.

Hon hittar möjligheter till förbättring,

för sig själv, dansarna
och kamerapersonalen.

Och nästa morgon

får alla noteringar
om vad som ska justeras,

som de sedan arbetar med
under dagen, innan nästa föreställning.

Det är en spiral

till ständigt växande förmåga,

men vi måste veta när vi jobbar för
att lära eller för att utföra,

och eftersom vi vill lägga tid på båda,

ju mer tid vi använder i inlärningszonen,

desto bättre blir vi.

Hur kan vi tillbringa mer tid
i inlärningszonen?

Först, vi måste tro på och förstå

att vi kan utvecklas,

att vi har utvecklande tankesätt.

För det andra, vi måste vilja förbättra
den specifika förmågan.

Det måste finnas ett skäl, eftersom

det kräver tid och ansträngning.

För det tredje, vi måste ha en idé
om hur vi kan förbättras,

vad vi kan göra för att utvecklas,

inte hur jag övade gitarr som tonåring,

spelandes samma sång om och om igen,

utan att öva målmedvetet.

För det fjärde,
vi måste börja med små insatser,

för om vi kan räkna med att göra misstag,

får inte konsekvenserna bli katastrofala,

eller ens allvarliga.

En lindansare övar inte
på nya trick utan skyddsnät,

och en idrottare skulle inte
testa en ny teknik

under en mästerskapstävling.

En anledning till

att vi lägger så mycket tid
i utförandezonen

är att vår omgivning
ofta är onödigt krävande.

Vi skapar sociala risker för varandra,

och även i skolan som ju
förväntas handla om lärande,

och jag pratar inte om standardprov.

Jag menar att i varje stund under dagen

känner många elever
från grundskola till gymnasium

att om de gör ett misstag,
kommer andra att tro att de inte kan.

Inte konstigt att de är sönderstressade

och inte tar de risker
som är nödvändiga för att lära.

De lär sig att misstag är oönskade,

slarv,

när lärare och föräldrar är angelägna
att bara höra korrekta svar

och avvisar misstag
istället för att se dem som något bra

för att lära av dem,

eller när vi söker nära samband

istället för att uppmuntra
kreativt tänkande

som vi alla kan lära oss av.

När allt arbete i skolan poängsätts,

och räknas in i betyget,

istället för att användas som övning,
misstag, återkoppling och reflektion,

skickar vi signalen
att skolan är en utförandezon.

Det här gäller även våra arbetsplatser.

I de företag jag jobbar med,
ser jag ofta fläckfria utförandekulturer

där cheferna främjar
och uppmuntrar väl utfört arbete.

Det leder till att medarbetarna
är kvar i det de kan

och provar inget nytt,

så företagen kämpar för att utvecklas,

men de halkar efter.

Vi kan skapa större utrymme för utveckling

genom att prata med varandra

kring när vi vill vara i respektive zon.

Vad vill vi bli bättre på och hur?

När vill vi verkställa
och minimera misstag?

På så vis når vi tydlighet kring
vad framgång är,

när, och hur vi bäst stöttar varandra.

Men om vi befinner oss i en miljö
av ständigt höga krav

och känner att vi inte
kan påbörja diskussionerna, än?

Då finns det tre saker
vi kan göra som individer.

Ett, vi kan skapa en miljö med lägre krav

i en i övrigt kravfylld miljö.

Det här är miljöer där misstag
får små konsekvenser.

Vi kanske hittar en mentor
eller kollega vi har förtroende för

med vilken vi kan utbyta idéer
och ha känsliga samtal

eller till och med rollspel.

Eller kan vi be om återkoppling
under projektets gång.

Eller kan vi avsätta tid för att läsa,
se videos eller ta online-kurser.

Det är bara några exempel.

Två, vi kan verkställa och utföra
som det förväntas av oss,

men reflektera över
hur vi kan lyckas bättre nästa gång,

som Beyoncé gör,

och vi kan observera experter.

Observation, reflektion
och förändring är en inlärningszon.

Tre, slutligen kan vi leda

och minska kraven på andra
genom att tala om vad vi vill förbättra

genom att ställa frågor
kring det vi inte kan,

genom att be om feedback
och prata om våra misstag

och vad vi lärt oss av dem,

så att andra är trygga i
att göra likadant.

Äkta självförtroende är att skapa
sin egen ständiga lärprocess.

Vad skulle hända om, istället för att
ägna livet åt att utföra, utföra, utföra,

prestera, prestera, prestera,

vi skulle ägna mer tid till att utforska,

fråga,

lyssna,

experimentera, reflektera,

kämpa och utvecklas?

Tänk om var och en av oss hade någonting

vi jobbade med att förbättra?

Tänk om vi skapade miljöer
som tillät misslyckanden?

Eller om vi tydliggjorde,

både inför oss själva och kollegor,

om när vi strävar efter att lära
och när vi strävar efter att utföra,

så att våra ansträngningar
kan bli mer betydelsefulla,

vår utveckling aldrig stannar upp

och vårt bästa blir ännu bättre?

Tack.