Många av oss går genom livet och försöker göra vårt bästa i allt vi gör oavsett om det gäller arbetet, familjen, skolan eller något annat. Jag också. Jag gör mitt bästa. Men för ett tag sedan, insåg jag att jag inte blev mycket bättre på det jag brydde mig mest om, oavsett om det gällde att vara någons make eller vän eller en yrkesmänniska eller lagkompis, och jag blev inte särskilt mycket bättre trots att jag lade ner mycket tid och jobbade hårt. Jag har sedan förstått utifrån samtal och från forskning att sådan här stagnation, trots hårt arbete, är ganska vanlig. Därför vill jag dela några insikter varför det här sker och vad vi kan göra åt det. De mest effektiva människorna och teamen inom ett område gör något vi alla kan ta efter. Genom livet pendlar de medvetet mellan två förhållningssätt: inlärningszonen och utförandezonen. Inlärningszonen är när vårt mål är att bli bättre. Då genomför vi aktiviteter utformade för förbättring, koncentrerade på det vi ännu inte bemästrar, vilket betyder att vi förväntar oss att göra fel, medvetna om att vi lär oss från dem. Det är mycket annorlunda mot det vi gör i utförandezonen, där målet är att göra någonting så bra vi kan, att verkställa. Då koncentrerar vi oss på det vi redan bemästrar och försöker minimera misstagen. Båda dessa zoner bör vara en del av våra liv, men att vi är medvetna om när vi vill vara i var och en av dem, med vilka mål, fokus och förväntningar, hjälper oss både att prestera och bli bättre. Utförandezonen maximerar våra omedelbara resultat, och inlärningszonen vår utveckling och framtida prestation. Skälet till att många av oss inte utvecklas trots vårt hårda arbete är att vi tenderar att lägga nästan all vår tid i utförandezonen. Det hindrar vår utveckling, och ironiskt nog, på lång sikt, också vår prestation. Så hur ser inlärningszonen ut? Ta till exempel Demosthenes, statsman och största oratorn och advokaten i det antika Grekland. För att bli duktig tillbringade han inte all sin tid enbart med att vara orator och advokat, vilket skulle varit hans utförandezon. Istället utförde han aktiviteter för att bli bättre. Självklart studerade han. Han studerade juridik och filosofi vägledd av mentorer, men han insåg också att advokatrollen innebar att övertyga andra människor, så han studerade också berömda tal och skådespeleri. För att bli kvitt den dåliga vanan att ofrivilligt rycka i axlarna, övade han på sina tal framför spegeln, där han hade ett svärd hängande från taket så om han lyfte på axlarna, skulle det göra ont. (Skratt) För att tala tydligare trots sin läspning, övade han på sina tal med stenar i munnen. Han byggde ett källarrum där han kunde öva utan avbrott och utan att störa andra. Då domstolar vid den tiden var stökiga, övade han också vid havet, för att få sin röst att överrösta vågorna. Hans aktiviteter i inlärningzonen skiljde sig mycket från aktiviteterna i domstolen, hans utförandezon. I inlärningszonen gjorde han det Dr. Anders Ericsson kallar medvetna övningar. Det innefattar att bryta ner kompetensen i delmoment, och klargöra vilka förmågor vi arbetar med att förbättra, som att hålla ner axlarna, och ha fullt fokus på en svår utmaning utanför vår bekvämlighetszon, precis över gränsen för vad vi klarar, och använda ständig återkoppling, repetera och justera, och i idealfallet få vägledning av en skicklig coach, eftersom aktiviteter för förbättring är områdesspecifika, och duktiga lärare och coacher vet vad som behöver göras och kan också ge oss expertråd. Det är den här typen av övningar i inlärningszonen som leder till hållbar förbättring, inte bara tidsreducering. Till exempel visar studier att efter de första åren i ett yrke, planar prestationen vanligtvis ut. Det här har visat sig stämma för undervisning, allmän medicin, omvårdnad och andra områden, och det sker för att vi tycker att vi har blivit tillräckligt bra, tillräckligt duktiga, och vi slutar då lägga tid i inlärningszonen. Vi fokuserar all tid på att göra vårt jobb, att verkställa, vilket inte är så bra för att bli bättre. Men de som fortsätter att lägga tid i inlärningszonen fortsätter att ständigt bli bättre. De bästa säljarna gör övningar minst en gång i veckan med målet att förbättras. De läser för att få mer kunskap, samtalar med kollegor eller ämnesexperter, testar nya strategier, ber om feedback och reflekterar. De bästa schackspelarna lägger mycket tid, inte på att spela schack, vilket vore i deras utförandezon, utan med att analysera drag stora mästare gjort. Var och en av oss har säkerligen spenderat många, många, många timmar med att skriva på en dator utan att bli snabbare, men om vi lade 10 till 20 minuter varje dag helt koncentrerade på att skriva 10 till 20 procent snabbare än vår nuvarande hastighet, skulle vi bli snabbare, i synnerhet om vi också lade märke till vilka fel vi gjorde och övade på att skriva just de orden. Det är målmedveten träning. I vilka andra delar av livet, kanske de vi bryr oss mest om, jobbar vi hårt utan att bli så mycket bättre för att vi alltid är i utförandezonen? Jag menar inte att utförandezonen inte har något värde. Den har stort värde. När jag behövde en knäoperation, sade jag inte, "Peta runt i knät och fokusera på det du inte kan." (Skratt) "Vi lär oss av dina misstag!" Jag ville ha en kirurg som jag trodde kunde göra ett bra jobb, och ville att hon skulle göra lyckas. Att vara i utförandezonen tillåter oss att utföra saker så bra vi kan. Det är också motiverande, och det ger oss kunskap så att vi kan hitta nästa steg att fokusera på när vi går tillbaka till inlärningszonen. Så vägen till hög prestation är att pendla mellan inlärnings- och utförandezonen, och medvetet öka vår kompetens i inlärningszonen, för att kunna använda den i utförandezonen. När Beyoncé är på turné, är hon i sin utförandezon under konserten, men varje kväll tillbaka på hotellrummet, går hon direkt in i sin inlärningszon. Hon tittar på videon från showen hon just avslutat. Hon hittar möjligheter till förbättring, för sig själv, dansarna och kamerapersonalen. Och nästa morgon får alla noteringar om vad som ska justeras, som de sedan arbetar med under dagen, innan nästa föreställning. Det är en spiral till ständigt växande förmåga, men vi måste veta när vi jobbar för att lära eller för att utföra, och eftersom vi vill lägga tid på båda, ju mer tid vi använder i inlärningszonen, desto bättre blir vi. Hur kan vi tillbringa mer tid i inlärningszonen? Först, vi måste tro på och förstå att vi kan utvecklas, att vi har utvecklande tankesätt. För det andra, vi måste vilja förbättra den specifika förmågan. Det måste finnas ett skäl, eftersom det kräver tid och ansträngning. För det tredje, vi måste ha en idé om hur vi kan förbättras, vad vi kan göra för att utvecklas, inte hur jag övade gitarr som tonåring, spelandes samma sång om och om igen, utan att öva målmedvetet. För det fjärde, vi måste börja med små insatser, för om vi kan räkna med att göra misstag, får inte konsekvenserna bli katastrofala, eller ens allvarliga. En lindansare övar inte på nya trick utan skyddsnät, och en idrottare skulle inte testa en ny teknik under en mästerskapstävling. En anledning till att vi lägger så mycket tid i utförandezonen är att vår omgivning ofta är onödigt krävande. Vi skapar sociala risker för varandra, och även i skolan som ju förväntas handla om lärande, och jag pratar inte om standardprov. Jag menar att i varje stund under dagen känner många elever från grundskola till gymnasium att om de gör ett misstag, kommer andra att tro att de inte kan. Inte konstigt att de är sönderstressade och inte tar de risker som är nödvändiga för att lära. De lär sig att misstag är oönskade, slarv, när lärare och föräldrar är angelägna att bara höra korrekta svar och avvisar misstag istället för att se dem som något bra för att lära av dem, eller när vi söker nära samband istället för att uppmuntra kreativt tänkande som vi alla kan lära oss av. När allt arbete i skolan poängsätts, och räknas in i betyget, istället för att användas som övning, misstag, återkoppling och reflektion, skickar vi signalen att skolan är en utförandezon. Det här gäller även våra arbetsplatser. I de företag jag jobbar med, ser jag ofta fläckfria utförandekulturer där cheferna främjar och uppmuntrar väl utfört arbete. Det leder till att medarbetarna är kvar i det de kan och provar inget nytt, så företagen kämpar för att utvecklas, men de halkar efter. Vi kan skapa större utrymme för utveckling genom att prata med varandra kring när vi vill vara i respektive zon. Vad vill vi bli bättre på och hur? När vill vi verkställa och minimera misstag? På så vis når vi tydlighet kring vad framgång är, när, och hur vi bäst stöttar varandra. Men om vi befinner oss i en miljö av ständigt höga krav och känner att vi inte kan påbörja diskussionerna, än? Då finns det tre saker vi kan göra som individer. Ett, vi kan skapa en miljö med lägre krav i en i övrigt kravfylld miljö. Det här är miljöer där misstag får små konsekvenser. Vi kanske hittar en mentor eller kollega vi har förtroende för med vilken vi kan utbyta idéer och ha känsliga samtal eller till och med rollspel. Eller kan vi be om återkoppling under projektets gång. Eller kan vi avsätta tid för att läsa, se videos eller ta online-kurser. Det är bara några exempel. Två, vi kan verkställa och utföra som det förväntas av oss, men reflektera över hur vi kan lyckas bättre nästa gång, som Beyoncé gör, och vi kan observera experter. Observation, reflektion och förändring är en inlärningszon. Tre, slutligen kan vi leda och minska kraven på andra genom att tala om vad vi vill förbättra genom att ställa frågor kring det vi inte kan, genom att be om feedback och prata om våra misstag och vad vi lärt oss av dem, så att andra är trygga i att göra likadant. Äkta självförtroende är att skapa sin egen ständiga lärprocess. Vad skulle hända om, istället för att ägna livet åt att utföra, utföra, utföra, prestera, prestera, prestera, vi skulle ägna mer tid till att utforska, fråga, lyssna, experimentera, reflektera, kämpa och utvecklas? Tänk om var och en av oss hade någonting vi jobbade med att förbättra? Tänk om vi skapade miljöer som tillät misslyckanden? Eller om vi tydliggjorde, både inför oss själva och kollegor, om när vi strävar efter att lära och när vi strävar efter att utföra, så att våra ansträngningar kan bli mer betydelsefulla, vår utveckling aldrig stannar upp och vårt bästa blir ännu bättre? Tack.