The Legend of Zelda: Twilight Princess' dungeon design | Boss Keys

Hej. Mitt namn är Mark och det är är Boss Keys.

Jag undersöker designen av hålorna i spelserien Legend of Zelda, för att se hur Nintendo

skapar dessa fantasifulla världar.

Den här gången spelar jag GameCube och Wii spelet Twilight Princess, men jag använde

HD remastern på Wii U för denna video.

För mig är den riktiga styrkan med The Legend of Zelda: Twilight Princess att varje håla har

en unik personlighet och ger ikoniska ögonblick som fastnar på hjärnan.

Ögonblick som att gå på taket, åka skateboard runt ett tempel och helt enkelt vara

Spindelmannen.

Dessa njutbara ögonblick kanske döljer det faktum att dessa hålor har kommit en lång bit ifrån

den invecklade bandesignen av klassiska Zelda.

Eller det faktum att nästan alla hålor i detta spel är kusligt lika varandra i deras design.

Låt mig visa dig vad jag menar, och jag börjar med Forest Temple.

Här tar du dig fram till detta trevliga centrala rum och hittar tre vägar som du kan

ta. Vänster och uppåt råkar vara återvändsgränder så du går åt höger och utforskar den östra vingen av

hålan för att rädda en apa. Sen kommer du tillbaka till det centrala rummet och har nu tillgång till

den västra vingen av grottan för att kunna rädda fler apor. Du kommer tillbaka till det centrala rummet

igen, och har nu tillräckligt många apor för att gå uppåt. Okej?

Titta nu på City in the Sky. Det är samma sak. Likaså är Arbiter´s Grounds. Och Lakebed Temple

är nästan identiskt men här är bossdörren i det centrala rummet. Snowpeak Ruins

och Palace of Twilight har någorlunda annorlunda vägbeskrivningar, men denna knöliga struktur där du

kommer till det centrala rummet tre gånger är likadan.

Och, vad betyder detta? Tja, jag säger inte att Nintendo var lata eller att detta

gör Twilight Princess dåligt. Jag menar, jag insåg aldrig den fulla omfattningen av deras likheter

tills jag började kartlägga hålorna för denna serie så det påverkade inte direkt

min njutning år 2006.

Men det förklarar kanske varför alla grottorna känns lite alldagliga, och därför minns vi

dem för deras atmosfär, bosstrider och galna ögonblick, istället för den faktiska krångligheten

av dess bandesign.

Det får också spelet att kännas lite platt, med ingen egentlig framsteg i komplexiteten av

spelets hålor. Dock så finns det några få avvikelser: Den andra grottan, Goron Mines, är mycket

mer linjär. Och den sista hålan erbjuder lite mer val och sedan så är det Temple

Of Time som - tja, jag återkommer till det.

Denna repeterande struktur, är faktiskt ganska bra på sina egna meriter. Jag menar

de kopierade den sex gånger av en anledning.

Bland annat delar det upp hålorna i mindre bitar som kan klaras av enskilt.

Under en av dessa bitar kanske du vrider på ett gigantiskt vattenhjul, letar rätt på ett spöke eller leker med fläktar.

I de flesta fall kan dessa bitar med säkerhet ignoreras helt tills du är färdig med att utforska

det området - vilket hindrar grottan från att utvidga sig till ett massivt komplext utrymme som du

måste korsa. Det finns inget som hindrar dig att gå tillbaka till en äldre bit, men

inget tvingar dig dit heller.

Denna struktur håller också spelaren fokuserad på det långsiktiga målet i det centrala rummet,

vilket kan involvera att hälla in vatten så kan simma till bossdörren, bekämpa poes

för att tända dessa fyra facklor, eller hitta Yeta´s sovrumsnyckel.

Och genom att upprepade gånger ta tillbaka spelaren till det där tidigare utforskade rummet, känns det

mindre linjärt än att bara lägga bitarna i en stor rad, en efter en - vilket är

ungefär hur du kommer att spela dem. Men när det läggs upp såhär, får du en känsla

av det där härliga Zelda-liknande att försiktigt knyta upp en hålas knut.

Medan layouterna är liknande, har dessa grottor några finurligheter som gör att

de känns olika att spela - och en stor del av det handlar om kriteriet som jag lade ut när

jag pratade om att "hitta vägen" och "följa vägen" - hålor i den tidigare episoden.

Tja, det finns inte så många utgrenade vägar förutom flera dörrar i dessa centrala rum.

Och det finns inte så mycket val att göra, förutom några apkonster i Forest Temple.

Men backtrackning och handhållningsgrejer har en roll.

Så jag ljög egentligen om Forest Temple. När du får Gale Bumerangen från den norra

sektionen går du faktiskt tillbaka till den östra vingen för att få tillgång till den sista biten och kunna slå

bossen. Och då måste du gå tillbaka till det här området och det är upp till dig att komma ihåg var det är.

Men! Spelet gör något väldigt simpelt men ganska smart för att hjälpa dig göra så. Tidigare

i hålan, när du försöker låsa upp denna dörr, behöver du avvika från vägen

för att hitta en nyckel - vilket råkar vara i ett rum som annars är

otillgängligt på grund av att denna bro är åt fel håll.

Senare så får du bumerangen och använder den för att snurra på några broar, och förhoppningsvis så lägger du ihop

två och två och tänker "aha!", jag borde kolla det där rummet igen. Så spelet placerade

en nyckel för att säkerställa att varenda spelare har besökt det där tillbakagående stället och har möjligheten

att lägga till den till deras mentala karta.

Mycket smart.

Lakebed Temple är en annan håla som litar på att du ska lista ut saker. Och denna gång handlar det

om saker vi pratade om låååångt tillbaka till episoden om Majora´s Mask, om att ta hänsyn till

dessa hålor som massiva sammankopplade verk av arkitektur.

Det centrala rummet har en trappa som kan roteras 90 grader åt gången. På grund av

dessa väggar måste du snurra och klättra i denna trappa försiktigt för att ta dig runt dem och

få tillgång till de olika dörrarna i det centrala rummet. Du måste också använda trappan för att

skicka vatten från en sida av hålan till den andra, för att vattnet snurrar på ett vattenhjul

som tidigare blockerade din väg.

Det är ett underbart eurekamoment och en av orsakerna till att Lakebed är min favorithåla i

det här spelet.

Det finns också ett briljant andra pussel där du levererar vatten till andra sidan av

hålan men det är bara för någon alternativ sak. Det hade varit ett perfekt ställe för

bossnyckeln, om du frågar mig.

Hursomhelst så är de andra hålorna mycket mindre tillitsfulla och guidar dig i princip genom den knasiga

strukturen - mycket som hålan Temple of Droplets från Minish Cap, faktiskt, som också

delar denna layout. Hmmm.

Så ja, i Arbiter´s Grounds leder rummen dig genom den östra vingen och tar dig tillbaka

till det centrala rummet - men nu på den andra våningen så att du kan hoppa över till den västra vingen...

där du leds tillbaka runt till det centrala rummet igen.

I Snowpeak Ruins markerar Yeta bokstavligt talat markörer på kartan som visar vart du ska gå, och hon låser upp

en dörr efter den andra, vilket är, i ärlighetens namn, lite värdelöst. Och sedan kommer du till pusslen med

de glidande blocken och, påminn mig varför människor älskar denna håla igen?

Okej, att använda kanonen för att krossa isen är ganska coolt. Och hålan är mindre uppenbart

uppdelad i bitar än de andra för att den är upplagd som en faktisk herrgård istället

för fyra långa korridorer som de flesta av de andra hålorna.

Så du tar dig tillbaka till tidigare bitar för att plocka upp en kanonkula.

Och för att sedan få kanonkulan till kanonen krävs det liiite rumsligt resonemang

som... tja, jag tar vad jag kan få vid denna punkt i Zeldaserien.

Tråkigt nog är kanongrejen ganska snabbt ur spel när du får huvudverktyget: Bollen

och Kedjan, som används för att ta kål på fiender och krossa is.

Generellt så gör dock Twilight Princess ett bra jobb med att visa dig fördelarna med

varje hålas verktyg genom att ge dig fiender som är frustrerande att döda med dina nuvarande

verktyg, och sedan enkla att besegra med det nya verktyget. Och verktyget gör det också enklare för dig att ta dig runt

i hålan. Clawshot gör till exempel det centrala rummet i Lakebed

Temple enklare att korsa.

Just det, Temple of Time. Förvånansvärt nog hatar jag inte den här hålan! Kommenterare slog vad om

att jag skulle det efter som att den är helt linjär men hålan är intressant eftersom att den

lutar tungt på det linjära. Den gör något intressant med dess direkta design.

Så du tar dig igenom hela grejen, löser några pussel och dödar fiender. Tills du

kommer till slutet där du dödar minibossen, får tag i Dominion rod, och sedan tar kontroll

över denna massiva staty. Nu är målet att ta tillbaka statyn till början av

hålan - nu genom att göra alla pussel baklänges och ta med i beräkningen att du måste

guida denna tunga staty. Det är inte jätteutmanande, men det är smart, det är intressant,

och jösses vad det är annorlunda. Många bonuspoäng där.

Och Twilight Princess har några bra pussel. I Arbiter´s Grounds sätter det upp det här

systemet där du drar i en kedja för att lyfta en takkrona, och sedan springer under den innan den kraschar ner

på ditt huvud. Senare gör du samma sak men slutar bara vid en återvändsgränd. Du måste

lista ut att du måste släppa takkronan där du står så att du kan klättra upp på den.

Det är en bra en. Jag gillade också dessa svingande plattformar i Snowpeak som du slår

på med Bollen och Kedjan. Bättre än ett glidande blockpussel!

Jag har inte visat några grafer i denna episod eftersom att, ärligt, så är de ganska tråkiga i

Twilight Princess. Forest Temple är antagligen det mest intressanta men, för det mesta

så ser graferna likadana ut. Vilket är logiskt.

I episoden om Wind Waker pratade jag om warp pots, som hjälper dig att ta dig från början

av hålan till mitten, eller till bossdörren. Twilight Princess har inte något

sånt, antagligen för att den runtgående strukturen betyder att allting är ganska nära det centra

rummet i alla fall. Men det beror också på att om du dör så låter spelet dig börja om från den senaste

dörren du gick igenom, istället för att kasta ut dig till början av hålan.

Vilket, tja, låt oss inte gå in på hela grejen med Nintendo och svårighetsgrad. Men jag kommer att säga

att bossarna i detta spel är enklare än någonsin. De använder alla huvudverktyget från hålan,

vilket gör dem lite triviala, och alla visar vad de kommer att göra och visar upp deras svaga punker

supertydligt. Åh, och denna är en total Shadow of the Colossus kopia, eller hur?

Det är lite fräkt.

Kommenterare vill att jag ska prata om atmosfären och estetiken av hålorna och därmed kör vi:

De är bra! Eller hur? De ser bra ut, var och en ser olika ut, musiken

är bra, och du kan låtsas att Zeldaspelen har något sammankopplat universum

eller historia eller vadsom genom att notera alla intressanta likheter med hålorna i Ocarina of

Time.

Men ja, Twilight Princess. Jag tycker att dessa hålor är ganska bra. Oförargliga

i allafall. De gömmer sin simpelhet bättre än The Wind Waker, och är full av de där

oförglömliga ögonblicken.

Men detta är, ändå, en lång väg från där vi började. Denna videoserie handlar om hur

Nintendo bygger invecklat designade utrymmen, med smarta arkitekturella pussel och sammankopplad

layout som testar din rumsuppfattning. Och vid denna punkt... att hitta något som

delar detta arv är som att leta efter smulor.

Nåja. Nästa gång i Boss Keys, ta ditt svärd och ta din pekpenna för vi ska

ta reda på hur designen på hålornas design påverkas genom att göra dina egna kartor i The Legend of Zelda:

Phantom Hourglass. Och kanske Spirit Tracks. Vi får se.

Boss Keys är möjliggjort tack vare alla mina supportrar på Patreon.