Var inte rädd för intelligenta maskiner. Samarbeta med dem

Vi måste möta våra rädslor ifall vi vill få ut det mesta av vår teknik - och vi måste besegra de rädslorna ifall vi vill få ut det bästa av mänskligheten, säger Garri Kasparov. Kasparov är en av historiens främsta schackspelare och förlorade en historisk match mot IBM:s superdator Deep Blue 1997. Här delar han med sig av sin vision om en framtid där intelligenta maskiner hjälper oss förverkliga våra största drömmar.

Den här berättelsen börjar 1985,

när jag var 22 år

och blev världsmästare i schack

efter att ha besegrat Anatoly Karpov.

Tidigare samma år

spelade jag något
som kallas simultanschack

mot 32 av världens bästa schackdatorer

i Hamburg i Tyskland.

Jag vann alla matcherna,

och på den tiden sågs det inte
som en överraskning

att jag kunde slå 32 datorer på en gång.

För mig var det guldåldern.

(Skratt)

Maskinerna var svaga,

och mitt hår var starkt.

(Skratt)

Bara 12 år senare

kämpade jag för mitt liv
mot en enda dator

i en match

som Newsweek kallade

"Hjärnans sista strid."

Ingen press.

(Skratt)

I allt från mytologi till science fiction

har "människan mot maskinen"

ofta framställts som en fråga
om liv och död.

John Henry,

som kallades "ståldrivaren"

i den afroamerikanska
1800-talslegenden,

sattes att tävla

mot en ångdriven hammare

i att bryta en tunnel genom berget.

John Henrys legend är en del
av ett långt historiskt narrativ

som ställer mänskligheten mot teknologin.

Och den här tävlingsretoriken
är standard nu.

Det är en kapplöpning mot maskinerna,

en kamp, eller till och med ett krig.

Arbetstillfällen försvinner.

Människor blir ersatta,
som om de hade försvunnit från jorden.

Det är nästan som om filmer
som "The Terminator" eller "The Matrix"

är på riktigt.

Det finns väldigt få exempel på en arena

där den mänskliga kroppen och hjärnan
kan tävla på lika villkor

med en dator eller en robot.

Jag önskar faktiskt att det fanns fler.

I stället

var det min välsignelse och förbannelse

att bokstavligen bli människan

i tävlingen mellan människa och maskin

som alla fortfarande pratar om.

I den mest berömda tävlingen mellan
människa och maskin sedan John Henry

spelade jag två matcher

mot IBM:s superdator Deep Blue.

Ingen minns att jag vann
den första matchen -

(Skratt)

(Applåder)

i Philadelphia, för att sedan förlora
returmatchen följande år i New York.

Men jag antar att det är rimligt.

Det finns ingen historisk dag,
ingen notis i kalendern

för alla som misslyckades
med att bestiga Mount Everest

innan Sir Edmund Hillary
och Tenzing Norgay

tog sig till toppen.

Och 1997 var jag fortfarande världsmästare

när schackdatorerna till slut blev redo.

Jag var Mount Everest,

och Deep Blue nådde toppen.

Jag borde såklart inte säga
att Deep Blue gjorde det,

utan dess mänskliga skapare -

Anantharaman, Campbell, Hoane, Hsu.

Hatten av för dem.

Som alltid var maskinens triumf
en mänsklig triumf,

vilket vi ofta glömmer bort

när människor överträffas
av våra egna skapelser.

Deep Blue segrade,

men var den intelligent?

Nej, det var den inte,

åtminstone inte så som Alan Turing
och andra av datavetenskapens grundare

hade hoppats.

Det visade sig att schack
kunde besegras med råstyrka

när hårdvaran väl blev tillräckligt snabb

och algoritmerna blev tillräckligt smarta.

Men i termer av prestation,

schack på stormästarnivå,

var Deep Blue intelligent.

Men även vid den otroliga hastigheten

200 miljoner drag per sekund

kunde Deep Blues metod

inte bidra med särskilt mycket insikt
i den mänskliga intelligensens mysterium.

Snart

kommer maskiner vara taxichaufförer

och läkare och professorer,

men kommer de vara "intelligenta"?

Jag skulle hellre lämna definitionerna

till filosoferna och till ordböckerna.

Det som spelar roll är hur vi människor

känner inför att leva och arbeta
med de här maskinerna.

När jag först mötte Deep Blue
i februari 1996

hade jag varit världsmästare i över 10 år

och hade spelat
182 världsmästerskapsmatcher

och hundratals matcher
mot andra toppspelare i andra tävlingar.

Jag visste vad jag kunde förvänta mig
av mina motståndare

och vad jag kunde förvänta mig
av mig själv.

Jag var van vid
att ta ställning till deras drag

och bedöma deras emotionella tillstånd

genom att studera deras kroppsspråk
och se dem i ögonen.

Sedan satt jag mittemot Deep Blue.

Jag kände genast något nytt,

något oroväckande.

Du kanske känner samma sak

första gången du åker
i en förarlös bil

eller första gången

din datoriserade arbetsledare
ger dig en order.

När jag satt i den där första matchen

kunde jag inte veta

vad den här maskinen var kapabel till.

Teknologi kan gå framåt i språng,
och IBM hade investerat mycket.

Jag förlorade den matchen.

Och jag kunde inte låta bli att undra,

kunde den vara oövervinnerlig?

Var detta slutet för mitt älskade spel?

Det här var mänskligt tvivel,
mänskliga rädslor,

och det enda jag var säker på

var att min motståndare Deep Blue
inte hade några sådana bekymmer alls.

(Skratt)

Jag kämpade emot

efter det här bakslaget,

och vann den första matchen,

men det var bara en tidsfråga.

Till slut förlorade jag mot maskinen

men mötte inte samma öde som John Henry,

som vann, men dog
med sin hammare i handen.

Det visade sig att schackvärlden

fortfarande ville ha
en mänsklig världsmästare.

Och än idag,

när en gratis schack-app
på den senaste mobiltelefonen

är bättre än Deep Blue,

spelar folk fortfarande schack,

mer än någonsin tidigare.

Domedagsprofeter hävdade
att ingen skulle vilja ta i spelet

som kunde erövras av maskinerna,

men de blev motbevisade.

Men domedagsprofetior
har altlid varit populära

när det gäller teknik.

Vad jag lärde mig från min egen erfarenhet

är att vi måste möta våra rädslor

om vi vill få ut det mesta från vår teknik

och att vi måste besegra de rädslorna

om vi vill få ut det mesta
av vår mänsklighet.

Medan jag slickade mina sår,

fick jag mycket inspiration

från mina kamper mot Deep Blue.

Som ett ryskt talesätt säger:
"Om du inte kan slå dem, gå ihop med dem."

Så jag tänkte

tänk om jag kunde spela med en dator -

tillsammans med en dator vid min sida,
och kombinera våra styrkor,

människans intuition
plus maskinens beräkningar

människans strategi, maskinens taktik,

människans erfarenhet, maskinens minne.

Kunde det bli

det mest perfekta spelet någonsin?

Min idé blev till verklighet

år 1998, under namnet "Advanced Chess"

när jag spelade mot en annan elitspelare
i en "människa-plus-maskin"-tävling.

Men i detta första experiment

misslyckades vi båda med att kombinera
människans och maskinens färdigheter.

Advanced Chess levde vidare på internet

och 2005, på en så kallad
fristilsturnering i schack

kom en uppenbarelse.

En grupp stormästare
och toppmaskiner deltog

men segrarna var inte stormästare,

inte en superdator.

Segrarna var ett par amerikanska
amatörschackspelare

som använde tre vanliga
PC-datorer samtidigt.

Deras skicklighet i
att träna sina maskiner

motarbetade effektivt
de överlägsna schackkunskaper

som stormästarna hade

och andras mycket större processorkraft.

Och jag kom till den här slutsatsen:

En svag mänsklig spelare plus en maskin

plus en bättre programvara är bättre

än en ensam kraftfull maskin.

Men mer anmärkningsvärt:
är bättre än en skicklig spelare

plus maskin

och en sämre programvara.

Detta övertygade mig om att vi behöver

bättre gränssnitt för att hjälpa oss
träna våra maskiner

mot en mer användbar intelligens.

Människa plus maskin är inte framtiden,

det är nutiden.

Alla som har använt online-översättning

för att förstå grunddragen

i en tidningsartikel
på ett främmande språk

vet att det är långt ifrån perfekt.

Då använder vi vår mänskliga erfarenhet

för att göra det hela begripligt

och sen får maskinen
lära sig av våra rättelser.

Den här modellen sprider sig

till medicinsk diagnostik
och säkerhetsanalys.

Maskinen tuggar data,

beräknar sannolikheter

och gör 80 eller 90 procent av jobbet,

och underlättar människans analys

och beslutsfattande.

Men du skulle inte skicka dina barn

till skolan i en förarlös bil
som har 90 procents tillförlitlighet,

inte ens med 99 procent.

Så vi behöver ett språng framåt

för att lägga till
de avgörande decimalerna.

Tjugo år efter min match mot Deep Blue,

den andra matchen,

har den sensationella rubriken
om "hjärnans sista strid"

blivit en vardaglighet,

i takt med att intelligenta maskiner

rör sig framåt

i alla sektorer, till synes varje dag.

Men till skillnad från i det förflutna

när maskiner ersatte

arbetsdjur, kroppsarbete,

hotar de nu människor
med högskoleutbildning

och politiskt inflytande.

Och som någon som slogs
mot maskiner och förlorade

kan jag berätta att detta är
fantastiska, fantastiska nyheter.

Förr eller senare kommer alla professioner

få känna på det här trycket,

annars betyder det att mänskligheten
har slutat göra framsteg.

Vi får inte

välja när och var

den tekniska utvecklingen stannar.

Vi kan inte

sakta ner.

I själva verket

måste vi accelerera.

Vår teknik är förträfflig på att avlägsna

svårigheter och osäkerheter från våra liv,

så därför måste vi söka upp

ännu svårare,

ännu mer osäkra utmaningar.

Maskiner har

beräkningar.

Vi har förståelse.

Maskiner har instruktioner.

Vi har mening.

Maskiner har

objektivitet.

Vi har passion.

Vi ska inte oroa oss för
vad våra maskiner kan göra idag.

I stället borde vi oroa oss för
vad de fortfarande inte kan göra,

för vi kommer behöva hjälp
av nya, intelligenta maskiner

för att förverkliga våra största drömmar.

Och om vi misslyckas,

om vi misslyckas så är det inte för
att våra maskiner är för intelligenta,

eller inte tillräckligt intelligenta.

Om vi misslyckas,
är det för att vi blev självgoda

och begränsade våra ambitioner.

Vår mänsklighet definieras inte
av någon färdighet,

som att svinga en hammare
eller spela schack.

Det finns en sak
som bara en människa kan göra.

Det är att drömma.

Så låt oss drömma stort.

Tack.

(Applåder)