Den här berättelsen börjar 1985, när jag var 22 år och blev världsmästare i schack efter att ha besegrat Anatoly Karpov. Tidigare samma år spelade jag något som kallas simultanschack mot 32 av världens bästa schackdatorer i Hamburg i Tyskland. Jag vann alla matcherna, och på den tiden sågs det inte som en överraskning att jag kunde slå 32 datorer på en gång. För mig var det guldåldern. (Skratt) Maskinerna var svaga, och mitt hår var starkt. (Skratt) Bara 12 år senare kämpade jag för mitt liv mot en enda dator i en match som Newsweek kallade "Hjärnans sista strid." Ingen press. (Skratt) I allt från mytologi till science fiction har "människan mot maskinen" ofta framställts som en fråga om liv och död. John Henry, som kallades "ståldrivaren" i den afroamerikanska 1800-talslegenden, sattes att tävla mot en ångdriven hammare i att bryta en tunnel genom berget. John Henrys legend är en del av ett långt historiskt narrativ som ställer mänskligheten mot teknologin. Och den här tävlingsretoriken är standard nu. Det är en kapplöpning mot maskinerna, en kamp, eller till och med ett krig. Arbetstillfällen försvinner. Människor blir ersatta, som om de hade försvunnit från jorden. Det är nästan som om filmer som "The Terminator" eller "The Matrix" är på riktigt. Det finns väldigt få exempel på en arena där den mänskliga kroppen och hjärnan kan tävla på lika villkor med en dator eller en robot. Jag önskar faktiskt att det fanns fler. I stället var det min välsignelse och förbannelse att bokstavligen bli människan i tävlingen mellan människa och maskin som alla fortfarande pratar om. I den mest berömda tävlingen mellan människa och maskin sedan John Henry spelade jag två matcher mot IBM:s superdator Deep Blue. Ingen minns att jag vann den första matchen - (Skratt) (Applåder) i Philadelphia, för att sedan förlora returmatchen följande år i New York. Men jag antar att det är rimligt. Det finns ingen historisk dag, ingen notis i kalendern för alla som misslyckades med att bestiga Mount Everest innan Sir Edmund Hillary och Tenzing Norgay tog sig till toppen. Och 1997 var jag fortfarande världsmästare när schackdatorerna till slut blev redo. Jag var Mount Everest, och Deep Blue nådde toppen. Jag borde såklart inte säga att Deep Blue gjorde det, utan dess mänskliga skapare - Anantharaman, Campbell, Hoane, Hsu. Hatten av för dem. Som alltid var maskinens triumf en mänsklig triumf, vilket vi ofta glömmer bort när människor överträffas av våra egna skapelser. Deep Blue segrade, men var den intelligent? Nej, det var den inte, åtminstone inte så som Alan Turing och andra av datavetenskapens grundare hade hoppats. Det visade sig att schack kunde besegras med råstyrka när hårdvaran väl blev tillräckligt snabb och algoritmerna blev tillräckligt smarta. Men i termer av prestation, schack på stormästarnivå, var Deep Blue intelligent. Men även vid den otroliga hastigheten 200 miljoner drag per sekund kunde Deep Blues metod inte bidra med särskilt mycket insikt i den mänskliga intelligensens mysterium. Snart kommer maskiner vara taxichaufförer och läkare och professorer, men kommer de vara "intelligenta"? Jag skulle hellre lämna definitionerna till filosoferna och till ordböckerna. Det som spelar roll är hur vi människor känner inför att leva och arbeta med de här maskinerna. När jag först mötte Deep Blue i februari 1996 hade jag varit världsmästare i över 10 år och hade spelat 182 världsmästerskapsmatcher och hundratals matcher mot andra toppspelare i andra tävlingar. Jag visste vad jag kunde förvänta mig av mina motståndare och vad jag kunde förvänta mig av mig själv. Jag var van vid att ta ställning till deras drag och bedöma deras emotionella tillstånd genom att studera deras kroppsspråk och se dem i ögonen. Sedan satt jag mittemot Deep Blue. Jag kände genast något nytt, något oroväckande. Du kanske känner samma sak första gången du åker i en förarlös bil eller första gången din datoriserade arbetsledare ger dig en order. När jag satt i den där första matchen kunde jag inte veta vad den här maskinen var kapabel till. Teknologi kan gå framåt i språng, och IBM hade investerat mycket. Jag förlorade den matchen. Och jag kunde inte låta bli att undra, kunde den vara oövervinnerlig? Var detta slutet för mitt älskade spel? Det här var mänskligt tvivel, mänskliga rädslor, och det enda jag var säker på var att min motståndare Deep Blue inte hade några sådana bekymmer alls. (Skratt) Jag kämpade emot efter det här bakslaget, och vann den första matchen, men det var bara en tidsfråga. Till slut förlorade jag mot maskinen men mötte inte samma öde som John Henry, som vann, men dog med sin hammare i handen. Det visade sig att schackvärlden fortfarande ville ha en mänsklig världsmästare. Och än idag, när en gratis schack-app på den senaste mobiltelefonen är bättre än Deep Blue, spelar folk fortfarande schack, mer än någonsin tidigare. Domedagsprofeter hävdade att ingen skulle vilja ta i spelet som kunde erövras av maskinerna, men de blev motbevisade. Men domedagsprofetior har altlid varit populära när det gäller teknik. Vad jag lärde mig från min egen erfarenhet är att vi måste möta våra rädslor om vi vill få ut det mesta från vår teknik och att vi måste besegra de rädslorna om vi vill få ut det mesta av vår mänsklighet. Medan jag slickade mina sår, fick jag mycket inspiration från mina kamper mot Deep Blue. Som ett ryskt talesätt säger: "Om du inte kan slå dem, gå ihop med dem." Så jag tänkte tänk om jag kunde spela med en dator - tillsammans med en dator vid min sida, och kombinera våra styrkor, människans intuition plus maskinens beräkningar människans strategi, maskinens taktik, människans erfarenhet, maskinens minne. Kunde det bli det mest perfekta spelet någonsin? Min idé blev till verklighet år 1998, under namnet "Advanced Chess" när jag spelade mot en annan elitspelare i en "människa-plus-maskin"-tävling. Men i detta första experiment misslyckades vi båda med att kombinera människans och maskinens färdigheter. Advanced Chess levde vidare på internet och 2005, på en så kallad fristilsturnering i schack kom en uppenbarelse. En grupp stormästare och toppmaskiner deltog men segrarna var inte stormästare, inte en superdator. Segrarna var ett par amerikanska amatörschackspelare som använde tre vanliga PC-datorer samtidigt. Deras skicklighet i att träna sina maskiner motarbetade effektivt de överlägsna schackkunskaper som stormästarna hade och andras mycket större processorkraft. Och jag kom till den här slutsatsen: En svag mänsklig spelare plus en maskin plus en bättre programvara är bättre än en ensam kraftfull maskin. Men mer anmärkningsvärt: är bättre än en skicklig spelare plus maskin och en sämre programvara. Detta övertygade mig om att vi behöver bättre gränssnitt för att hjälpa oss träna våra maskiner mot en mer användbar intelligens. Människa plus maskin är inte framtiden, det är nutiden. Alla som har använt online-översättning för att förstå grunddragen i en tidningsartikel på ett främmande språk vet att det är långt ifrån perfekt. Då använder vi vår mänskliga erfarenhet för att göra det hela begripligt och sen får maskinen lära sig av våra rättelser. Den här modellen sprider sig till medicinsk diagnostik och säkerhetsanalys. Maskinen tuggar data, beräknar sannolikheter och gör 80 eller 90 procent av jobbet, och underlättar människans analys och beslutsfattande. Men du skulle inte skicka dina barn till skolan i en förarlös bil som har 90 procents tillförlitlighet, inte ens med 99 procent. Så vi behöver ett språng framåt för att lägga till de avgörande decimalerna. Tjugo år efter min match mot Deep Blue, den andra matchen, har den sensationella rubriken om "hjärnans sista strid" blivit en vardaglighet, i takt med att intelligenta maskiner rör sig framåt i alla sektorer, till synes varje dag. Men till skillnad från i det förflutna när maskiner ersatte arbetsdjur, kroppsarbete, hotar de nu människor med högskoleutbildning och politiskt inflytande. Och som någon som slogs mot maskiner och förlorade kan jag berätta att detta är fantastiska, fantastiska nyheter. Förr eller senare kommer alla professioner få känna på det här trycket, annars betyder det att mänskligheten har slutat göra framsteg. Vi får inte välja när och var den tekniska utvecklingen stannar. Vi kan inte sakta ner. I själva verket måste vi accelerera. Vår teknik är förträfflig på att avlägsna svårigheter och osäkerheter från våra liv, så därför måste vi söka upp ännu svårare, ännu mer osäkra utmaningar. Maskiner har beräkningar. Vi har förståelse. Maskiner har instruktioner. Vi har mening. Maskiner har objektivitet. Vi har passion. Vi ska inte oroa oss för vad våra maskiner kan göra idag. I stället borde vi oroa oss för vad de fortfarande inte kan göra, för vi kommer behöva hjälp av nya, intelligenta maskiner för att förverkliga våra största drömmar. Och om vi misslyckas, om vi misslyckas så är det inte för att våra maskiner är för intelligenta, eller inte tillräckligt intelligenta. Om vi misslyckas, är det för att vi blev självgoda och begränsade våra ambitioner. Vår mänsklighet definieras inte av någon färdighet, som att svinga en hammare eller spela schack. Det finns en sak som bara en människa kan göra. Det är att drömma. Så låt oss drömma stort. Tack. (Applåder)