Vad jag lärde mig av att dömas för ett brott jag inte begått

År 2011 dömdes Teresa Njoroge för ekonomisk brottslighet som hon inte begått - resultatet av en lång rad falska anklagelser, mutförsök och det korrupta rättssystemet i sitt hemland Kenya. I fängelset upptäckte hon att de flesta fängslade kvinnorna och flickorna också var offer för samma korrupta system, fångade i ett liv in och ut ur fängelset på grund av dålig utbildning och brist på ekonomiska möjligheter. Njoroge arbetar nu med att ge kvinnor i fängelset de färdigheter, verktyg och stöd de behöver för att bryta fattigdom och brottslighet och bygga ett bättre liv.

När jag hörde gallret

slå igen bakom mig,

förstod jag vad som hände.

Jag kände mig förvirrad.

Jag kände mig förrådd.

Jag kände mig överväldigad.

Jag kände mig tystad.

Vad hade precis hänt?

Hur kunde de skicka mig hit?

Jag hör inte hemma här.

Hur kunde de begå ett så stort misstag

utan att deras agerande
gav några konsekvenser?

Jag ser en stor grupp kvinnor

i trasiga fångkläder,

omringade av höga murar och grindar,

inneslutna av taggtråd,

en hemsk stank slår emot mig,

och jag frågar mig själv,

hur kunde jag gå från att vara anställd

i den respekterade bankvärlden,

efter att ha jobbat så hårt i skolan,

till att nu vara inlåst

på den största kriminalvårdsanstalten

för kvinnor i Kenya?

Min första natt

vid Langata Women Maximum Security Prison

blev den svåraste.

I januari 2009 fick jag veta

att jag hanterat olagliga transaktioner

på banken där jag arbetade.

Jag var chockad, rädd och vettskrämd.

Jag skulle förlora en karriär
som jag älskade passionerat.

Det var ändå inte det värsta.

Det blev värre än jag någonsin
kunde föreställa mig.

Jag blev arresterad,

falskt anklagad

och åtalad.

Det mest absurda var
då polisen som grep mig

sa att jag skulle betala honom
10 000 amerikanska dollar

för att slippa undan åtal.

Jag vägrade.

Efter två och ett halvt år,

med upprepade domstolsförhandlingar,

där jag slagits
för att bevisa min oskuld -

det rapporterades i media,

i tidningar, TV och radio -

kom de till mig igen.

Den här gången sa de,

"Om du ger oss 50 000 dollar

kommer du att frias av domstolen,"

oavsett det faktum
att det inte fanns några bevis alls

att jag gjort någonting

av vad jag anklagades för.

Jag minns allt som hände

då jag fälldes

för sex år sedan

som det skulle varit igår.

Domarens hårda och kalla blick

då hon avkunnade domen,

en kall torsdagsmorgon,

för ett brott jag inte begått.

Jag minns hur jag höll

min vackra tre månader gamla dotter

som jag nyligen döpt till Oma,

som betyder "sanning
och rättvisa," på min dialekt,

då det var allt jag önskade mig

under hela processen.

Jag hade klätt henne
i sin lila favoritklänning,

och nu skulle hon följa med mig

när jag avtjänade
ett ettårigt fängelsestraff

bakom galler.

Vakterna verkade inte se det trauma

detta innebar för mig.

Min stolthet
och mitt människovärde försvann

i och med att jag skrevs in på fängelset.

Jag genomsöktes efter smuggelgods,

jag fick byta från mina egna kläder

till fångkläder,

tvingades sitta på huk,

en ställning jag snart lärde mig

vara rutin

efter otaliga genomsökningar,

räkningar,

som då låg framför mig.

En kvinna sa till mig,

"Du kommer att vänja dig.

Du kommer att passa in."

Ingen kallade mig längre
för Teresa Njoroge.

Min nya identitet blev nummer 415/11,

jag lärde mig snart
att det var så för alla kvinnorna

som jag delade utrymme med.

Visst anpassade jag mig
till livet i fängelse:

fängelsematen,

fängelsespråket,

livet i fängelset.

Ett fängelse är ingen sagovärld.

Det jag till en början inte förstod

var att de kvinnor och barn

som jag delade fängelselivet med,

var kvinnor som fängslats

för brott i ett korrupt system,

som kräver en syndabock,

så att den person som är skyldig

kan undkomma,

ett trasigt system som rutinmässigt
utsätter de mest utsatta,

de fattigaste,

de som inte kan betala borgen

eller mutor.

Så fortsatte det.

Jag lyssnade till berättelse
efter berättelse

från de uppåt 700 kvinnor

under mitt år i fängelse.

Jag förstod att brott

inte var anledningen till att kvinnorna
befann sig i fängelse,

för de flesta

var det långt ifrån det.

Det startar med skolsystemet,

som inte alla får del av;

brist på ekonomiska förutsättningar

som driver kvinnor
att begå brott för sin överlevnad;

sjukvårdssystemet,

det social skyddsnätet,

rättssystemet.

Dessa kvinnor

kom främst från fattiga förhållanden,

som fallit genom samhällets skyddsnät,

i ett system som rämnat.

Fängelset är botten av detta system,

punkt.

När jag avtjänat
mitt ettåriga fängelsestraff

vid Langata Women Maximum Prison,

brann en övertygelse i mig

att bli en del av lösningen

för att motverka den orättvisa

jag bevittnat

genom de flickor och kvinnor

som blivit dömda

till ett liv in och ut ur fängelse

på grund av fattigdom.

Efter min frigivning

startade jag Clean Start.

Clean Start är ett socialt projekt

som arbetar för att ge flickor och kvinnor

en andra chans.

Vi arbetar med att bygga broar.

Vi arbetar i fängelser, utbildar,

ger dem färdigheter, verktyg och stöd

för att förändra deras tankemönster,

egenskaper och attityder.

Vi skapar samarbeten mellan fängelset

och företagssektorn -

enskilda, organisationer

som blir Clean Start partners

för att möjliggöra anställning,

ett boende,

sysselsättning, yrkesutbildning,

för dessa kvinnor, flickor,

pojkar och män,

då de ska återanpassas till samhället.

Jag trodde aldrig

att jag en dag skulle

få återge alla berättelser

om de orättvisor som är så vanliga

inom rättsväsendet,

men nu står jag här.

Varje gång jag besöker ett fängelse,

så känns det lite som hemma,

men det är ett skrämmande arbete

att kämpa för att uppnå vår vision

som håller mig vaken om nätterna,

när jag håller kontakten med Louisiana,

vilket kallas för
världens fängelsehuvudstad.

Alla berättelser jag bär med mig

från hundratals kvinnor

som jag mött vid mina besök i fängelser,

och som nu omfamnar sin andra chans,

och de som fortfarande befinner sig
på bron till sin livsresa.

Jag förkroppsligar ett citat

från den stora Maya Angelou.

"Inom mig bär jag

10 000 röster."

(Applåder)

Min historia är min,

men föreställ dig

de miljontals människor

i fängelse idag,

som längtar efter frihet.

Tre år efter mitt fängelsestraff

och två år efter min frigivning,

blev jag frikänd

av domstolen.

(Applåder)

Vid samma tid,

födde jag min älskade son,

som jag döpte till Uhuru,

som betyder "frihet" på min dialekt.

(Applåder)

För nu hade jag äntligen fått den frihet

som jag längtat efter så länge.

Inom mig bär jag

10 000 röster,

som trots hård kamp finner hopp

då tusentals kämpar tillsammans

för att förändra och reformera
det straffrättsliga systemet,

stärkta av att vi tillsammans arbetar

med något viktigt och meningsfullt.

Låt oss fortsätta arbetet

utan att be om ursäkt.

Tack!

(Applåder)