När jag hörde gallret slå igen bakom mig, förstod jag vad som hände. Jag kände mig förvirrad. Jag kände mig förrådd. Jag kände mig överväldigad. Jag kände mig tystad. Vad hade precis hänt? Hur kunde de skicka mig hit? Jag hör inte hemma här. Hur kunde de begå ett så stort misstag utan att deras agerande gav några konsekvenser? Jag ser en stor grupp kvinnor i trasiga fångkläder, omringade av höga murar och grindar, inneslutna av taggtråd, en hemsk stank slår emot mig, och jag frågar mig själv, hur kunde jag gå från att vara anställd i den respekterade bankvärlden, efter att ha jobbat så hårt i skolan, till att nu vara inlåst på den största kriminalvårdsanstalten för kvinnor i Kenya? Min första natt vid Langata Women Maximum Security Prison blev den svåraste. I januari 2009 fick jag veta att jag hanterat olagliga transaktioner på banken där jag arbetade. Jag var chockad, rädd och vettskrämd. Jag skulle förlora en karriär som jag älskade passionerat. Det var ändå inte det värsta. Det blev värre än jag någonsin kunde föreställa mig. Jag blev arresterad, falskt anklagad och åtalad. Det mest absurda var då polisen som grep mig sa att jag skulle betala honom 10 000 amerikanska dollar för att slippa undan åtal. Jag vägrade. Efter två och ett halvt år, med upprepade domstolsförhandlingar, där jag slagits för att bevisa min oskuld - det rapporterades i media, i tidningar, TV och radio - kom de till mig igen. Den här gången sa de, "Om du ger oss 50 000 dollar kommer du att frias av domstolen," oavsett det faktum att det inte fanns några bevis alls att jag gjort någonting av vad jag anklagades för. Jag minns allt som hände då jag fälldes för sex år sedan som det skulle varit igår. Domarens hårda och kalla blick då hon avkunnade domen, en kall torsdagsmorgon, för ett brott jag inte begått. Jag minns hur jag höll min vackra tre månader gamla dotter som jag nyligen döpt till Oma, som betyder "sanning och rättvisa," på min dialekt, då det var allt jag önskade mig under hela processen. Jag hade klätt henne i sin lila favoritklänning, och nu skulle hon följa med mig när jag avtjänade ett ettårigt fängelsestraff bakom galler. Vakterna verkade inte se det trauma detta innebar för mig. Min stolthet och mitt människovärde försvann i och med att jag skrevs in på fängelset. Jag genomsöktes efter smuggelgods, jag fick byta från mina egna kläder till fångkläder, tvingades sitta på huk, en ställning jag snart lärde mig vara rutin efter otaliga genomsökningar, räkningar, som då låg framför mig. En kvinna sa till mig, "Du kommer att vänja dig. Du kommer att passa in." Ingen kallade mig längre för Teresa Njoroge. Min nya identitet blev nummer 415/11, jag lärde mig snart att det var så för alla kvinnorna som jag delade utrymme med. Visst anpassade jag mig till livet i fängelse: fängelsematen, fängelsespråket, livet i fängelset. Ett fängelse är ingen sagovärld. Det jag till en början inte förstod var att de kvinnor och barn som jag delade fängelselivet med, var kvinnor som fängslats för brott i ett korrupt system, som kräver en syndabock, så att den person som är skyldig kan undkomma, ett trasigt system som rutinmässigt utsätter de mest utsatta, de fattigaste, de som inte kan betala borgen eller mutor. Så fortsatte det. Jag lyssnade till berättelse efter berättelse från de uppåt 700 kvinnor under mitt år i fängelse. Jag förstod att brott inte var anledningen till att kvinnorna befann sig i fängelse, för de flesta var det långt ifrån det. Det startar med skolsystemet, som inte alla får del av; brist på ekonomiska förutsättningar som driver kvinnor att begå brott för sin överlevnad; sjukvårdssystemet, det social skyddsnätet, rättssystemet. Dessa kvinnor kom främst från fattiga förhållanden, som fallit genom samhällets skyddsnät, i ett system som rämnat. Fängelset är botten av detta system, punkt. När jag avtjänat mitt ettåriga fängelsestraff vid Langata Women Maximum Prison, brann en övertygelse i mig att bli en del av lösningen för att motverka den orättvisa jag bevittnat genom de flickor och kvinnor som blivit dömda till ett liv in och ut ur fängelse på grund av fattigdom. Efter min frigivning startade jag Clean Start. Clean Start är ett socialt projekt som arbetar för att ge flickor och kvinnor en andra chans. Vi arbetar med att bygga broar. Vi arbetar i fängelser, utbildar, ger dem färdigheter, verktyg och stöd för att förändra deras tankemönster, egenskaper och attityder. Vi skapar samarbeten mellan fängelset och företagssektorn - enskilda, organisationer som blir Clean Start partners för att möjliggöra anställning, ett boende, sysselsättning, yrkesutbildning, för dessa kvinnor, flickor, pojkar och män, då de ska återanpassas till samhället. Jag trodde aldrig att jag en dag skulle få återge alla berättelser om de orättvisor som är så vanliga inom rättsväsendet, men nu står jag här. Varje gång jag besöker ett fängelse, så känns det lite som hemma, men det är ett skrämmande arbete att kämpa för att uppnå vår vision som håller mig vaken om nätterna, när jag håller kontakten med Louisiana, vilket kallas för världens fängelsehuvudstad. Alla berättelser jag bär med mig från hundratals kvinnor som jag mött vid mina besök i fängelser, och som nu omfamnar sin andra chans, och de som fortfarande befinner sig på bron till sin livsresa. Jag förkroppsligar ett citat från den stora Maya Angelou. "Inom mig bär jag 10 000 röster." (Applåder) Min historia är min, men föreställ dig de miljontals människor i fängelse idag, som längtar efter frihet. Tre år efter mitt fängelsestraff och två år efter min frigivning, blev jag frikänd av domstolen. (Applåder) Vid samma tid, födde jag min älskade son, som jag döpte till Uhuru, som betyder "frihet" på min dialekt. (Applåder) För nu hade jag äntligen fått den frihet som jag längtat efter så länge. Inom mig bär jag 10 000 röster, som trots hård kamp finner hopp då tusentals kämpar tillsammans för att förändra och reformera det straffrättsliga systemet, stärkta av att vi tillsammans arbetar med något viktigt och meningsfullt. Låt oss fortsätta arbetet utan att be om ursäkt. Tack! (Applåder)