Hur får man ett bra liv? Slutsatser från den längsta studien om lycka

Vad gör att vi blir lyckliga och må bra genom livet? Om du tror det är berömmelse och pengar, så är du inte ensam, men enligt psykiatrikern Robert Waldinger, så har du fel.
Han är ansvarig för en studie som pågått i 75 års tid, som handlar om vuxenlivets utveckling, och han har tillgång till unik data om sann lycka och tillfredsställelse. I detta tal delar han med sig av tre viktiga slutsatser från denna studie, men ger även lite praktiska råd, lika gamla som gatan, om hur man får ett bra, långt liv.

Vad får oss att må bra
och vara lyckliga genom livet?

Om du skulle satsa på något idag
för att få en så bra framtid som möjligt,

var skulle du då lägga din tid och energi?

I en ny enkät

riktad till Generation Y, ställdes frågan
vad deras viktigaste mål med livet var,

och över 80 procent sade

att ett viktigt mål var att bli rika.

50 procent av dessa unga vuxna

sade att ett annat viktigt mål i livet

var att bli berömd.

(Skratt)

Vi får hela tiden höra att vi ska
ge järnet på jobbet, köra hårdare

och åstadkomma mer.

De vill få oss att tro
att det är det som vi ska sträva efter

för att kunna få ett bra liv.

Att få insikt i hela liv,

de val som människor gör
och hur dessa val formar deras liv,

det är nästan omöjligt att få reda på.

Det mesta av det vi känner till
om människors liv

har vi tagit reda på genom att be folk
minnas sitt förflutna,

men vi vet att minnet
är allt annat än perfekt.

Vi glömmer mycket
av det som hänt i våra liv,

och ibland spelar minnet oss spratt
och fyller ut luckorna.

Men om vi kunde titta på hela liv,

lite i taget, allt eftersom tiden går?

Tänk om vi kunde studera människor
från det att de blev tonåringar

hela vägen tills de blir gamla

för att se vad som verkligen
gör människor glada och friska.

Det är just vad vi gjort.

Harvards studie om vuxenlivets utvecking

är kanske den längst pågående studien
av vuxenlivet som någonsin gjorts.

Under 75 år har vi följt 724 mäns liv.

År efter år har vi ställt frågor
om arbete, familjelivet, hälsa.

Vi har ställt frågorna utan att veta
hur deras livsöden skulle bli.

Studier som denna är oerhört ovanliga.

Nästan alla projekt av denna typ
läggs ner inom tio år

på grund av att för många hoppar av,

eller för att pengarna tar slut,

eller för att forskarna tappar fokus,

eller för att de avlider,
och ingen plockar upp bollen.

Men genom en kombination av tur

och envisheten hos
flera generationer forskare,

har den här studien överlevt.

Ungefär 60 av de ursprungliga 724 männen

lever fortfarande,

och deltar fortfarande i studien,

de flesta av dem är numera i 90-årsåldern.

Och vi har nu börjat studera
dessa mäns fler än 2 000 barn.

Jag är den fjärde ledaren för studien.

Allt sedan 1938 har vi följt
två grupper av mäns liv.

Den första gruppen kom med i studien

när de just börjat Harvard College.

De tog examen under andra världskriget,

och sedan deltog de flesta i kriget.

Den andra gruppen vi följt

var en grupp pojkar
från Bostons fattigaste stadsdelar,

pojkar som valdes ut till studien

just för att de kom från familjer
som hade det svårast på många sätt

i Boston under 30-talet.

De flesta bodde i hyreshus,
många hade inte vatten indraget.

När de gick med i studien

blev alla dessa tonåringar intervjuade,

de fick genomgå medicinska undersökningar.

Vi besökte dem i deras hem
och vi intervjuade deras föräldrar.

Tonåringarna växte upp och blev vuxna

och levde vitt skilda liv.

De blev fabriksarbetare och advokater
och murare och läkare,

en blev president i USA.

En del blev alkoholister.
Några få utvecklade schizofreni.

En del gjorde en klassresa

från den absoluta botten
hela vägen till toppen,

och en del gjorde motsatt resa.

De som startade denna studie

hade aldrig i sin vildaste fantasi
kunnat föreställa sig

att jag skulle stå här idag, 75 år senare,

och berätta för er
att studien fortfarande pågår.

Vartannat år ringer våra uthålliga
och hängivna medarbetare

upp våra män och frågar dem
om vi kan skicka dem

ytterligare en uppsättning frågor

om deras liv.

Många av männen
från centrala Boston frågar oss:

"Varför vill ni fortfarande studera mig?
Mitt liv är inte intressant."

Männen från Harvard
ställer aldrig den frågan.

(Skratt)

För att till fullo förstå deras liv

skickar vi inte enbart frågor.

Vi intervjuar dem även i deras hem.

Vi samlar in deras journaler
från deras läkare.

Vi tar blodprov, vi skannar deras hjärnor,

vi talar med deras barn.

Vi filmar dem när de talar med sina fruar
om sina djupaste problem.

Och när vi, för ungefär tio år sedan nu,
till slut frågade deras fruar

om de ville delta i studien själva

var det många som sade:
"Det var på tiden!".

(Skratt)

Så, vad har vi fått reda på?

Vilka slutsatser kan man dra

från de tiotusentals sidor med information

som vi samlat på oss om deras liv?

Det handlar inte om
rikedom eller berömmelse

eller att jobba hårdare och hårdare.

Den tydligaste slutsatsen
från denna 75-åriga studie är:

Bra relationer till andra
gör oss gladare och friskare.

Punkt slut.

Vi har lärt oss tre viktiga saker

om relationer.

Den första är att sociala relationer
är väldigt bra för oss,

och att ensamhet dödar.

Det visar sig att människor
som har mer social kontakt

med sin familj, vänner, samhället,

är lyckligare, de mår bättre fysiskt,
och de lever längre

än de som inte har lika mycket kontakt.

Och att uppleva ensamhet
visar sig vara giftigt.

De människor som är mer isolerade
än de vill vara från andra

tycker att de är mindre lyckliga,

deras hälsa blir sämre
tidigare under medelåldern,

deras hjärnfunktion blir sämre tidigare

och de lever kortare liv
än människor som inte är ensamma.

Och det tråkiga är att när man än frågar

så säger fler än var femte amerikan
att de upplever att de är ensamma.

Man kan känna sig ensam
mitt i en folksamling

och man kan vara ensam fast man är gift.

Så det andra vi lärt oss

är att det inte bara beror på
hur många vänner du har,

och det är inte om man är
i en parrelation eller inte.

Det är kvaliteten på dina relationer
som är betydelsefull.

Det visar sig att det är väldigt dåligt
för hälsan att leva i en konflikt.

Äktenskap med många konflikter,
utan speciellt mycket kärlek,

visar sig vara dåligt för vår hälsa,
kanske värre än att skilja sig.

Och att leva i en god, varm relation,

det skyddar.

När vi följt våra män
ända upp till 80-årsåldern,

ville vi se tillbaka på deras medelålder

för att se om vi kunnat förutspå
vem som skulle bli

en lycklig och frisk åttioåring
och vem som inte skulle bli det.

Och när vi tog allt vi kände till om dem

när de var 50,

så var det inte deras kolesterolvärden

som avgjorde hur de skulle må
när de blev gamla,

utan hur nöjda de var med sina relationer.

De som var mest nöjda
med sina relationer när de var 50

var de som var friskast när de blev 80.

Bra, nära relationer verkar skydda oss

från en del av de svårigheter
det innebär att bli gammal.

Våra lyckligaste par,
både männen och kvinnorna,

berättade, när de var 80,

att på de dagar
när de hade mest fysisk smärta

behöll de sitt goda humör.

Men de som befann sig
i olyckliga relationer,

berättade att de dagar
när de hade mest fysisk smärta,

blev den värre på grund av
den känslomässiga smärtan.

Den tredje slutsatsen vi drog
om relationer och hälsa

är att bra relationer
inte bara skyddar våra kroppar,

de skyddar våra hjärnor också.

Det visar sig att om man är
i en trygg relation

med en annan person när man är 80,

så skyddar det,

och de personer som är i relationer
där de kan lita på den andre

när det är tufft,

dessa personer behåller sitt minne längre.

De personer som är i relationer
där de inte riktigt kan lita på den andre,

det är de som drabbas
av tidigare minnesproblem.

Och de goda relationerna
måste inte vara perfekta hela tiden.

En del av våra 80-åriga par

gnabbades med varandra
dagarna i ända,

men bara de kände
att de kunde lita på varandra ändå

när det verkligen var allvar,

gick inte gnabbet ut över deras minne.

Det jag nu berättar för er,

att goda, nära relationer är bra
för vår hälsa och välbefinnande,

denna vetskap är gammal som gatan.

Varför är det så svårt att förstå
och så lätt att strunta i?

För att vi är människor.

Helst vill vi ha en snabbfix,

något som vi kan ta
som gör våra liv bra för alltid.

Relationer är röriga och svåra.

Det kräver hårt arbete
att ta hand om familj och vänner,

är inte sexigt eller glamoröst.

Det är dessutom en livsuppgift -
det tar aldrig slut.

De personer som i vår 75-åriga studie
var lyckligast när de pensionerade sig

var de som aktivt hade jobbat med
att ersätta kollegor med nya lekkamrater.

Precis som generation Y
i den andra studien jag talade om,

var det många av våra unga män
som, när deras vuxna liv började,

trodde att berömmelse och rikedom
och framgångsrika karriärer

var det man skulle stå efter
för att få ett bra liv.

Men om och om igen, genom dessa 75 år,

har vår studie visat
att de som det gick bäst för

var de som satsade på bra relationer,

med familj, med vänner, med samhället.

Så, hur har du det?

Låt oss säga att du är 25,
eller 40, eller 60.

Vad innebär det att satsa på relationer?

Möjligheterna är i princip oändliga.

Det kan vara så lätt som att byta skärmtid
mot tid med människor,

eller förbättra en relation som svalnat
genom att göra något nytt tillsammans,

långa promenader eller att gå på dejt.

Eller ta kontakt med familjemedlemmen
som du inte har pratat med på åratal,

för de allt för vanliga familjefejderna

tar väldigt hårt

på dem som bär omkring på gammalt groll.

Jag skulle vilja avsluta
med ett citat från Mark Twain.

För mer än hundra år sedan

satt han och såg tillbaka på sitt liv,

och han skrev så här:

"Det finns inte tid, så kort är livet,

för gräl, förlåtelse, hjärtesorg,
ställa folk till svars.

Det finns bara tid för kärlek

och blott ett ögonblick, ens för det."

Ett bra liv bygger på goda relationer.

Tack!

(Applåder)