Vad gör att ett ord räknas som "riktigt"?

Man kanske tycker att slangord som "hangry", "defriend" eller "adorkable" fyller vissa luckor i det engelska språket även om dessa ord inte finns i ordboken. Vem bestämmer egentligen vilka ord som ska vara på de där välvda sidorna? Språkhistorikern Anne Curzan ger en charmig bild av människorna bakom ordböckerna och valen de hela tiden måste göra.

Jag måste börja med att berätta lite
om mitt sällskapsliv.

Det kanske inte verkar
så relevant, men det är det.

När folk träffar mig på fester –

och de får veta att jag
är en engelskprofessor

som är specialiserad på språk –

reagerar de oftast på två olika sätt.

De ena reaktionen är att de blir skärrade.

(Skratt)

Oftast säger de något i stil med:

"Oj, då måste jag tänka på vad jag säger,
du hör säkert alla fel jag gör."

Och sedan säger de inget mer.

(Skratt)

Och så väntar de på att jag ska gå i väg
och prata med någon annan.

Den andra reaktionen är att de skiner upp

och säger: "Det är precis
dig jag vill prata med."

Och så berättar de om vad de
tycker är fel med det engelska språket.

(Skratt)

För ett tag sedan var jag
på en middagsbjudning

och mannen till höger om mig

började tala om alla olika sätt
internet försämrade det engelska språket.

Han pratade om Facebook och sa:

"Defriend (ta bort vän),
är det ens ett riktigt ord?"

Låt oss fundera på den frågan:

Vad gör att ett ord räknas som "riktigt"?

Min middagskompis och jag vet båda två
vad verbet "defriend" betyder,

så när blir ett nytt ord
som "defriend" riktigt?

Vem har egentligen rätt
att bestämma sådana saker om våra ord?

Det är sådana frågor
jag vill tala om idag.

När folk säger
att ett ord inte är "riktigt",

menar de att ordet inte
finns i en vanlig ordbok.

Det väcker en hel del andra frågor,
bland annat: vem skriver ordböcker?

Innan jag går vidare vill jag
förtydliga min egen roll i detta.

Jag skriver inte ordböcker.

Däremot samlar jag på nya ord ungefär
på samma sätt som ordboksförfattare gör

och det bästa med att vara historiker
inom det engelska språket

är att jag kan kalla detta
för "forskning".

När jag undervisar i engelsk språkhistoria
begär jag att studenterna lär mig

två nya slangord före lektionen börjar.

Under åren har jag lärt mig
en hel del fantastiska slangord,

bland annat "hangry"...

(Applåder)

...som betyder att du är arg (angry)
för att du är hungrig (hungry).

(Skratt)

Och "adorkable"...

... som är när man är underbar (adorable)
på ett lite töntigt (dorky) sätt.

Helt klart fantastiska ord som fyller
en del luckor i det engelska språket.

(Skratt)

Men hur "riktiga" är de
om de främst är slangord

och ännu inte finns i ordböckerna?

Låt oss fortsätta prata om ordböcker

Ni ska få räcka upp handen:

Hur många av er använder ordböcker,
antingen i bokform eller på internet?

Okej, de flesta av er.

En andra fråga, och räck upp handen igen:

Hur många av er har tittat efter vem
som har redigerat ordboken du använder?

(Skratt)

Okej, inte alls lika många

Någonstans vet vi ju att det är människor
som står bakom ordböckerna,

men vi vet ändå inte
vem som har skrivit dem.

Detta fascinerar mig.

Även väldigt kritiska personer
brukar inte vara kritiska till ordböcker.

Man skiljer inte på dem

och man funderar inte
på vem som har redigerat dem.

Fundera på frasen:
"Slå upp det i ordboken"

som antyder att alla ordböcker
är precis likadana.

Tänk på universitetets bibliotek,
när man går till läsrummet

ser man en stor ordbok uppe på
en piedestal full av ära och respekt,

helt öppen så att man kan
gå dit och leta fram svar.

Missförstå mig inte, ordböcker
är fantastiska tillgångar,

men de är mänskliga
och de är inte tidlösa.

Som lärare häpnas jag över att vi säger
åt studenter att kritiskt ifrågasätta

alla texter och hemsidor de ser,

men inte ordböcker.

Vi behandlar dem som
böcker utan författare,

som om de bara dyker upp för att
ge oss svar på vad ord faktiskt betyder.

Så här är det: om man
frågar en ordboksförfattare

kommer de att säga de att
de bara försöker hänga med

medan vi förändrar språket.

De håller koll på vad vi säger och skriver

och försöker lista ut vilka ord
som kommer att överleva och inte.

De måste chansa, för de vill vara först

med att fånga ord som kommer att överleva,

som till exempel "LOL"
(laughing out loud),

men de vill inte verka för trendiga

och fånga ord som
inte kommer att överleva,

och jag tror att de
håller lite koll på ordet

"YOLO" – du lever bara en gång.

Jag har äran att få umgås
med ordboksförfattare

och du kanske blir förvånad över
ett av ställena där vi brukar umgås.

Alltid i januari brukar vi gå på
American Dialect Societys årliga möte

där vi bland annat röstar på "årets ord".

Ungefär 200 till 300 personer
brukar komma dit

bland annat några
av USAs bästa lingvister.

För att ge er en uppfattning om mötet

kan jag säga att det sker
precis före "happy hour".

Alla som kommer dit får rösta.

Den viktigaste regeln är att man
bara får rösta med en hand.

Tidigare har några vinnare varit
"tweet" (twittra) år 2009

och "hashtag" år 2012.

"Chad" (pappersrest från hålkort)
var årets ord år 2000,

för vem visste vad en "chad" var innan
2000? (p.g.a. presidentvalet i Florida)

Och "WMD" (massförstörelsevapen) år 2002.

Vi har också andra kategorier
som vi röstar inom

och min favoritkategori är
"årets mest kreativa ord".

Tidigare vinnare i denna
kategori har varit

"Recombobulation area".

Det är på Milwaukees flygplats,
efter säkerhetskontrollen,

där du kan samla ihop dina saker igen.

(Skratt)

Du kan ta på dig bältet igen,
lägga tillbaka datorn i väskan.

(Skratt)

Och mitt absoluta favoritord inom
denna kategori är "multi-slacking".

(Skratt)

Och "multi-slacking" är när man
har flera fönster uppe på sin skärm,

så att det ser ut som att man arbetar,
fast man bara klickar runt på internet.

(Skratt)

(Applåder)

Kommer alla dessa ord
att överleva? Absolut inte.

Och vi har gjort några tvivelaktiga val,

till exempel år 2006 när
"årets ord" var "Plutoed"

som betyder degraderad.

(Skratt)

Men vissa tidigare vinnare är
i dag helt accepterade ord,

som till exempel "app",

och "e" som prefix,

och att använda verbet "googla".

Några veckor före vår röstning

utfärdar Lake Superior State University
sin lista på "årets utslagna ord".

Något som är imponerande
är att det ofta överlappar

mellan deras lista
och vår lista över "årets ord".

Detta sker för att vi
uppmärksammar samma saker.

Vi uppmärksammar ord som sticker ut.

Det är helt enkelt en fråga om attityd.

Stör du dig på språklig förändring

eller tycker du att det är roligt,
intressant, värt att utforska

som en del av ett levande språk?

Lake Superior State Universitys lista

har länge innehållit klagomål på nya ord.

Här är Dean Henry Alford år 1875,

som tycker att "desirability"
(önskvärdhet) är ett förfärligt ord.

År 1760 skrev Benjamin Franklin
ett brev till David Hume

och meddelade att ordet
"colonize" (kolonisera) var dåligt.

Under åren har folk också
varit oroliga över nya uttal.

Här är Samuel Rogers år 1855

som tycker att vissa
moderna uttal är motbjudande.

Han säger: "Som om inte 'contemplate'
(begrunda) var illa nog,

får 'balcony' (balkong) mig att må illa."

(Skratt)

Ordet är inlånat från italienskan
och uttalades bal-CO-ny

Dessa klagomål kan nu ses som lustiga
om inte rent av "adorkable".

(Skratt)

Men grejen är...

... vi blir fortfarande ganska upprörda
när det kommer till språklig förändring.

Jag har ett helt arkiv
på mitt kontor med nyhetsartiklar

där de uttrycker oro över illegitima ord

som inte borde finnas med i ordboken,

däribland "LOL" när det kom med
i Oxford English Dictionary

och "defriend" när det kom med
i Oxford American Dictionary.

Jag har också artiklar som uttrycker oro
över "invite" (invit) som ett substantiv,

"impact" (stöta emot) som ett verb –

för bara tänder kan stöta emot varandra –

och "incentivize" (motivera) beskrivs
som ett plumpt och byråkratiskt låtsasord.

Ordboksförfattare ignorerar inte
denna sorts attityd till språk,

de vill ge oss vägledning över ord som
ses som slang, informella eller stötande

med notiser om hur man använder ordet.

Men de hamnar i en svår situation,
för att de försöker beskriva vad vi gör,

och de vet att vi ofta
vänder oss till ordböcker

för att få veta hur vi bör
använda ett ord på rätt sätt.

Därför inkluderar the American
Heritage Dictionary

notiser om hur man använder ordet.

Notiserna förekommer oftast med ord
som är knepiga på något sätt

och en anledning till
att de kan bli knepiga

är för att deras betydelse förändras.

Notiserna innefattar mänskliga beslut

och jag tror att vi inte alltid är
så medvetna om dessa mänskliga beslut

som vi borde vara.

Jag ska visa var jag menar genom
att visa ett exempel, men först

vill jag förklara vad ordboksförfattarna
försöker hantera i denna notis.

Tänk på ordet "peruse" (läsa)

och hur du använder det ordet.

Jag tror att ni kanske tänker på att
skumma, skanna, läsa igenom snabbt,

Några av er kanske också
tänker på att gå omkring

för att ni skummar
bland hyllorna i affären,

eller något liknande.

Det kanske förvånar er
att de flesta ordböcker

beskriver ordet som att
"läsa noggrant" eller "studera".

American Heritage har det
som sin första definition

och sedan har de "skumma"
som andra definition,

och bredvid det står det
"språkbruksproblem"

(Skratt)

Och de inkluderar en notis
som är värd att titta på.

Här är notisen:

"Peruse har länge betytt
'att läsa grundligt',

men ordet används ofta mer fritt
och betyder då bara 'att läsa'.

Fler betydelser som 'ögna', eller 'skumma'
har traditionellt sett uppfattats som fel,

men resultaten från vår omröstning antyder
att det verkar bli mer accepterat.

När vi frågade om meningen:

'Jag hade bara en stund på
mig att läsa manualen snabbt'

tyckte 66 procent i språkbrukspanelen
att det var oacceptabelt år 1988,

58 procent år 1999

och 48 procent år 2011."

Ah, språkbrukspanelen,

den där tillförlitliga språkorganet
som blir mer överseende med detta.

Jag hoppas att du nu tänker:
"Vänta nu, vem sitter i språkbrukspanelen?

Och vad ska jag göra
med deras rekommendation?"

Om du kollar innehållsförteckningen
på American Heritage Dictionary

kan du se namnen på dem
som sitter i språkbrukspanelen.

Men vem kollar i ordböckers
innehållsförteckningar?

Det sitter ungefär 200
personer i språkbrukspanelen,

bland annat akademiker,
journalister, författare,

en domare från högsta domstolen

och några lingvister.

Från år 2005 finns även jag på listan.

(Applåder)

Detta kan vi göra:

vi kan ge dig en uppfattning
om vilka åsikter som finns

omkring omtvistat språkbruk.

Det är och bör vara vårt område,
vi är inte en språkakademi.

Ungefär en gång per år får jag en valsedel

där de undrar om huruvida nytt språkbruk,
uttal och betydelser är acceptabla.

För att fylla i valsedeln lyssnar jag
på vad andra säger och skriver.

Jag bryr mig inte om mina egna
åsikter om det engelska språket.

Jag ska vara ärlig: jag gillar inte
ordet "impactful" (imponerande).

Men det spelar ingen roll när det gäller
huruvida "impactful" blir vanligare

och mer accepterat i skriven prosa.

Så för att vara ansvarsfull
tittar jag på användningen,

vilket ofta innebär att titta i databaser
som till exempel Google Böcker.

Så om du slår upp "impactful"
i Google Böcker

ser du detta.

Här ser det ut som att "impactful"

visar sig vara ett användbart
ord för vissa författare

och har blivit mer och mer användbart
under de senaste 20 åren.

Det kommer att ske förändringar
i språket som inte alla tycker om.

Det kommer att ske
förändringar då du tänker:

"Kom igen, måste språket
förändras just sådär?"

Det jag menar är
att vi borde inte vara så snabba

på att bestämma oss för
att förändringen är hemsk,

vi borde inte vara så snabba på att
säga våra egna åsikter till andra,

och vi borde helt sluta tro

att det engelska språket
ligger i någon riskzon.

Det gör det inte.

Det är rikt, levande och fyllt
av språkbrukarnas kreativitet.

Om vi tittar tillbaka tycker vi
att det är fascinerande

att "nice" (trevlig)
förut betydde "tokig",

och att "decimate" (minska) förut
betydde "att döda var tionde person".

(Skratt)

Vi tyckte att Ben Franklin var löjlig

som oroade sig för ordet
"notice" (notera) som ett verb.

Men vet ni vad?

Vi kommer att verka ganska
löjliga om hundra år

som oroade oss för "impact"
(stöta emot) som ett verb

och "invite" (invit) som ett substantiv.

Språket kommer inte att förändras
så snabbt att vi inte kan hänga med.

Språk fungerar inte så.

Jag hoppas att du inte finner
språklig förändring oroväckande,

utan roligt och fascinerande,
precis som ordboksförfattare gör.

Jag hoppas att du kan
uppskatta att vara en del av

den kreativitet som hela tiden förändrar

vårt språk och håller det robust.

Hur hamnar ett ord i ordboken?

Det hamnar där för att vi använder det
och för att vi fortsätter använda det

och ordboksförfattarna lyssnar på oss.

Nu kanske du tänker: "Men då
bestämmer ju alla vad orden betyder",

Jag menar att ja, så är det,
och så har det alltid varit.

Ordböcker är en fantastisk
guide och tillgång,

men det finns ingen objektiv myndighet
som har sista ordet i vad ord betyder.

Om språkbrukarna använder ett ord
och vet vad det betyder,

så är det ett riktigt ord.

Ordet kanske är slang eller informellt,

eller så kanske du tänker
att det är ologiskt eller onödigt,

men det ordet som vi använder,

det är ett riktigt ord.

Tack.

(Applåder)