Lycka i kropp och själ

Eve Ensler, som skrev "Vaginamonologerna," berättar om hur ett samtal med hennes vänner om klimakteriet ledde till samtal om alla möjliga sexuella handlingar på scen, en global kampanj för att få slut på våld mot kvinnor och hennes egen lycka.

Jag slår vad om att ni är oroliga.

(Skratt)

Jag var orolig.

Det var därför jag påbörjade
det här stycket.

Jag var orolig för vaginor.

Jag oroade mig för
vad vi tänker om vaginor

och oroade mig ännu mer
för att vi inte tänker på dem.

Jag oroade mig för min egen vagina.

Den behövde ett sammanhang, en kultur,
en gemenskap med andra vaginor.

Det finns så mycket mörker
och hemligheter omkring dem.

Liksom från Bermudatriangeln
rapporterar ingen därifrån.

(Skratt)

Till att börja med är det inte så lätt
att ens hitta sin vagina.

Kvinnor tittar inte på den
på dagar, veckor, månader.

Jag intervjuade
en framgångsrik affärskvinna;

hon sa att hon inte har tid.

"Att titta på sin vagina," sa hon,
"är en hel dags arbete."

(Skratt)

"Man måste ner på rygg, framför en spegel,

helst en kroppslång spegel.

Man måste hitta den perfekta ställningen

med perfekt ljus,

som sedan skuggas av vinkeln man ligger i.

Man måste vrida upp huvudet,
böja ryggen, man blir helt utmattad."

Hon var upptagen; hon hade inte tid.

Så jag bestämde mig för att prata
med kvinnor om deras vagina.

Det började som enkla vaginaintervjuer

och blev till vaginamonologer.

Jag pratade med över 200 kvinnor.

Jag pratade med äldre kvinnor,
yngre kvinnor, gifta kvinnor,

lesbiska kvinnor, singelkvinnor.

Jag pratade med affärskvinnor,
universitetsprofessorer,

skådespelare, sexarbetare.

Jag pratade med afrikansk-amerikanska
kvinnor, asiatisk-amerikanska kvinnor,

indianska kvinnor, vita kvinnor,
judiska kvinnor.

Till att börja med var kvinnor lite blyga,
lite motvilliga att prata.

När de väl började
kunde man inte stoppa dem.

Kvinnor älskar att tala om sin vagina,
det gör de verkligen.

Mest för att ingen någonsin
har frågat dem förut.

(Skratt)

Ta till exempel ordet "vagina" -
vagina, vagina.

I bästa fall låter det som en infektion.

Kanske ett medicinskt redskap.

"Skynda på, sköterskan,
hämta vaginan!"

(Skratt)

Vagina, vagina, vagina.

Det spelar ingen roll
hur ofta man säger ordet,

det låter aldrig som
ett ord man vill säga.

Det är ett helt löjligt,
totalt osexigt ord.

Om man använder det under sex
i ett försök att vara politiskt korrekt,

"Älskling, smek min vagina,"

förstör man genast hela handlingen.

(Skratt)

Jag oroar mig för vad vi kallar den
och inte kallar den.

I Great Neck, New York,
kallar de den en "katt".

En kvinna där berättade
att hennes mor sa till henne:

"Ha inte på dig trosor
under pyjamasen, älskling.

Du behöver vädra din katt."

(Skratt)

I Westchester kallas den Pooki,

i New Jersey, twat.

Den kallas Powderbox,
derriere, Pooky, Poochi, Poopi,

Poopelu, Pooninana,
Padepachetchki, Pal och Piche.

(Skratt)

Den kan kallas Toadie, Dee Dee, Nishi,
Dignity, Coochi Snorcher,

Cooter, Labbe, Gladys Seagelman, VA,

Wee Wee, Horsespot, Nappy Dugout,

Mongo, Ghoulie, Powderbox, Mimi i Miami,

Split Knish i Philadelphia...

(Skratt)

och Schmende i Bronx.

(Skratt)

Jag oroar mig för vaginor.

Så här börjar "Vaginamonologerna".

Men det började egentligen inte där.

Det började med ett samtal med en kvinna.

Vi pratade om klimakteriet,

och började prata om hennes vagina,

som man gör när man
pratar om klimakteriet.

Och hon sa saker om sin vagina
som chockade mig -

att den torkat ihop och var slut och död -

och jag var chockad.

Så jag frågade en vän i förbigående,

"Hur ser du på din vagina?"

Och den kvinnan sa något
ännu mer häpnadsväckande

och nästa kvinna sa något
mer häpnadsväckande,

och innan jag visste ordet av
berättade alla kvinnor

att det var någon jag måste
prata med om deras vagina

för de hade en bra historia,

och jag drogs iväg på vaginaspåret.

(Skratt)

Och jag är kvar på det spåret.

Jag tror att om ni sagt
till mig när jag var ung

att jag skulle växa upp, gå i skobutiker,

och folk skulle ropa:
"Där är hon, Vaginadamen!"

är jag inte säker på att det
skulle vara min ambition i livet.

(Skratt)

Men jag vill prata lite om lycka

och om relationen till
hela den här vaginaresan,

för det har varit en otrolig resa

som började för åtta år sedan.

Jag tror att innan "Vaginamonologerna"

trodde jag inte riktigt på lycka.

Jag trodde faktiskt
att bara idioter var lyckliga.

Jag minns att när jag började
praktisera buddhism för 14 år sedan

och fick höra att syftet med träningen
var att vara lycklig,

sa jag: "Hur kan man vara lycklig
och leva i denna värld full av lidande

och leva i denna värld av smärta?"

Jag blandade ihop lycka
med en massa andra saker,

som okänslighet eller dekadens
eller själviskhet.

Och det som hände under tiden
med "Vaginamonologerna"

och denna resa är
att jag tror mig ha förstått

lite mer om lycka.

Det finns tre karaktärsdrag
jag vill prata om.

Det första är att se
vad som finns precis framför oss,

och prata om det, och säga det.

Jag tror att det jag lärde mig
av att prata om vaginan

och tala om vaginan är
att det var det mest självklara -

mitt i min kropp och mitt i världen -

och ändå var det precis detta
ingen talade om.

Det andra är att det som
att tala om vaginan gjorde

var att öppna en dörr som hjälpte mig se

att det finns ett sätt att tjäna världen
för att göra den bättre.

Och det är därifrån
den djupaste lyckan har uppstått.

Och lyckans tredje princip
som jag nyligen förstått:

För åtta år sedan startade denna drivkraft
och energi, denna "V-våg" -

jag kan bara beskriva det som en "V-våg",
för i ärlighetens namn

förstår jag det inte helt;
jag känner att jag står i dess tjänst.

Men denna våg startade,
och om jag ifrågasätter vågen,

eller försöker stoppa vågen
eller se tillbaka på vågen,

upplever jag det som en pisksnärt

eller möjligheten att bryta nacken av mig.

Men om jag följer med vågen

och litar på vågen och rör mig med vågen,

kommer jag till nästa plats

och det sker logiskt,
organiskt och ärligt.

Och jag började detta stycke
med historier och berättelser,

och jag pratade med en kvinna
som ledde till en annan kvinna

och det ledde till en annan kvinna.

Och så skrev jag ner dessa historier

och presenterade dem för andra.

Och varenda gång
jag gav föreställningen i början

köade kvinnor efter föreställningen

för att få berätta sina historier för mig.

Först tänkte jag:

"Kul, jag får höra allt om orgasmer

och fantastiska sexliv och hur kvinnor
älskar sin vagina."

Men det var inte det kvinnor köade
för att få berätta för mig.

Kvinnor köade för att få berätta
hur de våldtagits,

och hur de misshandlats,
och hur de blivit slagna,

och hur de utsatts för gängvåldtäkt
på parkeringsplatser

och hur deras farbröder
utsatt dem för incest.

Och jag ville sluta
med "Vaginamonologerna"

för det kändes för skrämmande.

Jag kände mig som en krigsfotograf
som tar bilder av hemska händelser,

men inte ingriper för att hjälpa offren.

Så 1997 sa jag: "Låt oss samla kvinnor.

Vad kan vi göra med denna information

om att alla dessa kvinnor
utsätts för övergrepp?"

Det visade sig efter att ha
funderat på det och utforskat

att jag upptäckte -
och FN har sagt detta på sistone -

att var tredje kvinna på den här planeten

kommer att slås eller våldtas
under sin livstid.

Det är i praktiken ett kön;

det är i praktiken planetens resurs,
som är kvinnor.

Så 1997 samlade vi en massa
fantastiska kvinnor och sa:

"Hur kan vi använda pjäsen, dess energi,
för att stoppa våld mot kvinnor?"

Vi organiserade ett evenemang
i New York City i en teater

och berömda skådespelare kom -
från Susan Sarandon

till Glenn Close, till Whoopi Goldberg -

och vi gav en föreställning en kväll,

som katalyserade den här vågen,

denna energi.

Och inom fem år

började något mycket märkligt hända.

En kvinna tog den energin och sa:
"Jag vill ta med den här vågen,

den här energin, till universitet,"

så hon tog pjäsen och sa:

"Låt oss använda pjäsen
och uppföra den en gång om året

då vi kan samla in pengar
för att stoppa våld mot kvinnor

i lokalsamhällen runtom i världen."

Och på ett år kom den till 50 universitet
och sedan utvidgades det.

Och under de sista sex åren

har den spridits och spridits
och spridits runt hela världen.

Jag har lärt mig två saker:

ett, att epidemin av våld mot kvinnor
är chockerande, den är global,

den går så djupt och är så förödande,

och det är så i varje litet hörn
av varje liten krater

av varje litet samhälle
att vi inte ens ser det,

för det har blivit normalt.

Den här resan har
fört mig till Afghanistan,

där jag fick den alldeles speciella
äran och privilegiet

att resa till delar av Afghanistan
som kontrolleras av talibanerna.

Jag var klädd i burka och kom dit
med en mycket speciell grupp

som heter Afghanska Kvinnors
Revolutionära Organisation.

Och jag såg med egna ögon
hur kvinnor fråntagits

varenda rättighet det var möjligt
att ta ifrån kvinnor -

från rätten till utbildning och arbete

till rätten att äta glass.

En del av er vet kanske inte,

men det var olagligt att äta glass
under talibanernas styre.

Jag såg och träffade kvinnor som pryglats

för att de åkt fast när de åt vaniljglass.

Jag togs till den hemliga glassbaren

i en småstad

där vi gick till ett rum på baksidan
där kvinnor satt,

ett draperi drogs för omkring oss
och de serverades vaniljglass.

Och kvinnor lyfte på sin burka
och åt denna glass.

Jag tror inte jag någonsin
förstod njutning innan den stunden,

och hur kvinnor hittat ett sätt
att hålla sin njutning vid liv.

Denna resa har tagit mig till Islamabad,

där jag sett och träffat kvinnor
vars ansikten smälts bort.

Den har tagit mig till Juarez i Mexiko
där jag var för en vecka sedan,

där jag var på parkeringsplatser
där bokstavligen

kvinnors skelettdelar hamnat

och dumpats bredvid Coca-Colaflaskor.

Den har tagit mig till universitet
över hela landet,

där flickor våldtas
under dejter och drogas.

Jag har sett hemskt, hemskt, hemskt våld.

Men genom att se det våldet
har jag också insett

att mitt i allt det, när man ser
vad som faktiskt är framför oss

finns botemedlet mot depression

och mot känslan att man är värdelös
och inte har något värde.

För innan "Vaginamonologerna"

var 80% av mitt medvetande avstängt

från vad som faktiskt sker i verkligheten,

och den avstängningen
stängde av min vitalitet och livskraft.

Vad som också hänt under resans gång -

och det har varit mycket märkvärdigt -

är att överallt dit jag har rest i världen

har jag träffat en ny art.

Jag älskar att få höra allt om
dessa arter på havets botten.

Och jag tänkte på hur att vara
med dessa fantastiska människor

på just den här panelen,

att det är under, bortom och mellan,

och vaginan passar liksom in
i alla de kategorierna.

(Skratt)

Men en av de saker
jag sett är den här arten -

och det är en art,
och det är ett nytt paradigm,

och det rapporteras inte
i pressen eller media

för jag tror inte goda nyheter
någonsin är nyheter

och jag tror inte människor
som förändrar planeten

är vad som får höga tittarsiffror på tv.

Men varje land jag har rest till -

och under de sista sex åren
har jag varit i ungefär 45 länder

och många små byar
och städer och småstäder -

har jag sett något som jag
numera kallar "vaginakrigare".

En "vaginakrigare" är en kvinna,
eller en vagina-vänlig man,

som har bevittnat fruktansvärt våld
eller utsatts för det,

och som istället för att skaffa en AK-47
eller massförstörelsevapen

eller en machete,

håller våldet i sina kroppar;

sörjer det; upplever det;
och sedan går de ut

och ägnar sina liv åt att se till
att samma sak inte händer någon annan.

Jag har träffat dessa kvinnor
över hela planeten

och jag vill berätta några historier,

för jag tror att historier är sättet
vi överför information på,

där den går in i våra kroppar.

Och jag tror en av de intressanta sakerna

med att vara på TED

är att jag lever i min kropp mycket

och jag lever inte mycket
i mitt huvud längre.

Och det här är en plats full med huvud.

Det har varit intressant
att vara i mitt huvud

de sista två dagarna;
jag har varit väldigt förvirrad -

(Skratt)

för jag tror världen, V-världen,
är mycket i kroppen.

Det är en kroppsvärld och arten
finns verkligen i kroppen.

Jag tror det är av verklig betydelse
att vi sätter ihop kropp och huvud,

att den uppdelningen har skapat ett glapp

som ofta separerar syfte från avsikt.

Och förbindelsen mellan kropp och huvud

förenar ofta de sakerna i ett.

Jag vill prata om tre speciella människor

som jag träffat, vaginakrigare,

som verkligen förändrat min förståelse

för hela denna princip och art,

och en är en kvinna
som heter Marsha Lopez.

Marsha Lopez var en kvinna
som jag träffade i Guatemala.

Hon var 14 år gammal och i ett äktenskap

och hennes man slog henne regelbundet.

Hon kunde inte ta sig ur det

eftersom hon var beroende av relationen

och hon hade inga pengar.

Hennes syster var yngre än henne
och hon ansökte -

vi hade en tävling, "Stoppa våldtäkt",
i New York för några år sedan -

och hon sökte i hoppet om
att komma till finalen

och ta med sin syster.

Hon kom till finalen;
hon tog med Marsha till New York.

Och den gången

hade vi en alldeles speciell V-dag
i Madison Square Garden

då den testosteronfyllda
kupolen var utsåld,

18 000 människor stod upp
och sa "ja" till vaginor

vilket var en ganska otrolig förändring.

Och hon kom och hon såg detta

och hon bestämde sig för att åka hem
och lämna sin man

och att hon skulle ta med
V-dagen till Guatemala.

Hon var 21 år gammal.

Jag åkte till Guatemala och det var utsålt
i Guatemalas nationalteater.

Jag såg henne kliva upp på scenen
i sin röda korta klänning och höga klackar

och hon stod där och sa:
"Jag heter Marsha.

Min man slog mig i fem år.
Han mördade mig nästan.

Jag gav mig av och det kan ni också."

Och alla 2 000 människorna blev som galna.

Jag träffade en kvinna i Juarez i Mexiko
som hette Esther Chávez.

Esther Chávez var en fantastisk revisor

i Mexico City.

Hon var 72 år gammal
och planerade att gå i pension.

Hon åkte till Juarez
för att ta hand om en sjuk moster

och då började hon upptäcka
vad som skedde med de mördade

och försvunna kvinnorna i Juarez.

Hon gav upp sitt liv;
hon flyttade till Juarez.

Hon började skriva de historier
som dokumenterade de försvunna kvinnorna.

300 kvinnor hade försvunnit i en gränsstad
för att de var bruna och fattiga.

Deras försvinnande gav ingen reaktion

och inte en enda person
hade hållits ansvarig.

Hon började dokumentera det.

Hon öppnade ett center,
Casa Amiga, och på sex år

har hon bokstavligen
bringat detta till världens medvetande.

Vi var där för en vecka sedan

då det var 7 000 människor på gatorna
och det var verkligen ett mirakel.

Och när vi gick längs gatorna

stod Juarez befolkning,
som vanligtvis inte går ut på gatan

eftersom gatorna är så farliga,

där och grät

över att människor från andra
delar av världen kommit dit

för just detta samhälle.

Det finns en annan kvinna som heter Agnes.

För mig personifierar Agnes
vad en vaginakrigare är.

Jag träffade henne
för tre år sedan i Kenya.

Agnes stympades som liten flicka;

hon omskars mot sin vilja
när hon var tio år gammal

och hon fattade ett fast beslut

att hon inte ville att denna sed
skulle fortsätta i hennes samhälle.

Så när hon blev äldre
skapade hon något otroligt:

det är en anatomisk skulptur
av hälften av en kvinnas kropp.

Och hon gick genom Rift Valley

och hon hade en vagina
och en ersättningsvagina,

och undervisade flickor
och föräldrar och pojkar

i hur en frisk vagina ser ut
och hur en stympad vagina ser ut.

Och under resans gång -

hon gick bokstavligen
i åtta år genom Rift Valley,

genom damm, genom nätter
då hon sov på marken,

för massajerna är nomader

och hon behövde hitta dem
och de flyttade på sig,

och hon hittade dem igen -

hon räddade 1 500 flickor från stympning.

Under den tiden skapade hon
en alternativ ritual,

som handlade om hur flickor
växte upp utan att omskäras.

När vi träffade henne för tre år sedan

sa vi: "Hur kan V-dagen hjälpa dig?"

Och hon sa: "Ja, om ni ger mig en jeep
kan jag resa runt fortare."

(Skratt)

Så vi köpte en jeep åt henne.

Det året hon hade jeepen
räddade hon 4 500 flickor från omskärelse.

Så vi frågade henne:
"Vad mer kan vi göra för dig?"

Hon sa: "Eve, om du ger mig lite pengar

kan jag öppna ett hus
dit flickor kan rymma

och de kan räddas."

Och jag vill berätta den här historien
om min egen början,

för den hänger ihop med lycka och Agnes.

När jag var en liten flicka -
jag växte upp i ett välbärgat område;

det var vit övre medelklass,

och hade kännetecknen och såg ut som

ett väldigt trevligt,
underbart, fantastiskt liv.

Och alla antogs vara lyckliga
i det samhället

och mitt liv var faktiskt ett helvete.

Jag bodde med en alkoholiserad far

som slog mig och förgrep sig på mig
och allt var inuti detta.

Som barn hade jag alltid en fantasi om
hur någon skulle komma och rädda mig.

Jag hittade faktiskt på en liten figur
som hette herr Alligator.

Jag ringde honom när det blev riktigt illa

och sa att det var dags att hämta mig.

Och jag packade en liten väska
och väntade på herr Alligator.

Nå, herr Alligator kom aldrig

men idén om att herr Alligator
skulle komma räddade mitt förstånd

och gjorde det ok för mig att fortsätta

för jag trodde att någonstans där borta

fanns någon som skulle komma
och rädda mig.

Drygt 40 år senare

åker vi till Kenya, och vi går,

vi kommer till invigningen
av det här huset.

Agnes hade inte låtit mig komma
till huset på flera dagar

för de förberedde en hel ritual.

Jag vill berätta en fantastisk historia.

När Agnes började kämpa
för att stoppa kvinnlig omskärelse

i sitt samhälle blev hon utstött,

tvingad att gå i exil och baktalad

och hela samhället vände sig mot henne.

Men som den vaginakrigare
hon var fortsatte hon,

och ägnade sig åt
att förändra medvetandet.

Och i massajernas samhälle

är getter och kor de mest
värdefulla ägodelarna.

De är Rift Valleys Mercedes-Benz.

Hon sa att två dagar innan huset öppnades

kom två olika personer
och gav henne varsin get,

och hon sa till mig:

"Då visste jag att kvinnlig omskärelse
en dag tar slut i Afrika."

Hur som helst, vi kom dit, och när vi kom

var det hundratals flickor där,
klädda i röda hemmasydda klänningar -

vilket är massajernas färg
och V-dagens färg -

och hälsade oss välkomna.

De hade skrivit egna sånger som de sjöng

om slutet på lidande
och slutet på stympning

och de gick med oss längs vägen.

Det var en fin dag i den afrikanska solen

och dammet yrde och flickorna dansade

och där var huset, där det stod:
"V-dagens fristad för flickor."

Och i den stunden slogs jag
av tanken att det tagit 47 år,

men herr Alligator hade äntligen dykt upp.

Han hade givetvis dykt upp

i en skepnad det tog mig
en lång tid att förstå,

att när vi här i världen
ger det vi allra helst vill ha,

läker vi de trasiga delarna
inom var och en av oss.

Och jag har känt under de sista åtta åren

att den här resan -
den här mirakulösa vaginaresan -

har lärt mig denna väldigt enkla sak,

att lycka finns i handling;

den finns i att tala sanning
och säga vad ens egen sanning är;

och den finns i att ge bort
det man helst vill ha.

Och jag känner att den vetskapen

och den resan

har varit ett otroligt privilegium

och jag känner
att det är en välsignelse

att ha varit här idag
för att berätta det för er.

Tack så mycket.

(Applåder)