Peter Norvig: Ett klassrum med 100,000 elever

Under hösten 2011 ledde Peter Norvig tillsammans med Sebastian Thrun en kurs i artificiell intelligens på Stanford. Kursen följdes av 175 studenter på plats -- och mer än 100,000 via en interaktiv webcast. Här delar han med sig av sina erfarenheter om att undervisa i ett globalt klassrum.

Vi är alla både elever

och lärare.

Det här är jag, inspirerad

av min första lärare,

min mamma,

och detta är jag undervisande

i introduktion till Artificiell Intelligens

inför 200 studenter

på Stanford University.

Både studenterna och jag

tyckte om kursen

men det slog mig

att medan ämnet

är avancerat

och modernt

så gäller det inte för undervisningsmetoderna.

Jag använder faktisk i princip

samma teknik

som i detta 1300-tals klassrum.

Lägg märke till läroboken,

den allvetande på scenen,

och den sovande killen

längst bak. (Skratt)

Precis som nuförtiden.

Så min lärarkollega

Sebastian Thrun och jag tänkte

att det måste finnas ett bättre sätt.

Vi bestämde oss för

att skapa en onlinekurs

som skulle vara lika bra eller bättre

som den på Stanford

men tillgänglig för vem som helst

i världen, alldelels gratis.

Vi annonserade klassen den 29 juli,

och inom två veckor hade 50 000 personer

anmält sig.

Och det ökade till 160 tusen studenter

från 209 länder.

Det var spännande för oss att ha

den sortens publik,

och lite skrämmande eftersom vi

inte var klara med förberedelserna för kursen än. (skratt)

Så vi började arbeta.

Vi studerade vad andra hade gjort,

vad vi kunde kopiera och vad som kunde ändras.

Benjam Bloom hade visat

att en-till-en undervisning fungerar bäst

så det var vad vi försökte efterlikna.

Som med mig och min mamma

även om vi visste

att det skulle bli en-till-tusentals.

Här sitter en videokamera över mig

som spelar in mig medan jag pratar

och ritar på ett papper.

En student sa, "Den här kursen känns

som om man satt i en bar

med en riktigt smart kompis

som förklarar någonting

som du inte begripit, men snart kommer att förstå."

Och det är precis vad vi ville uppnå.

Vi såg i Khan Akademien

att korta 10-minuters vidoesnuttar

fungerade mycket bättre än att försöka

spela in en timslång föreläsning

och visa den på den här lilla skärmen.

Vi bestämde oss för att bli ännu kortare

och mera interaktiva.

Vår normala video blev två minuter lång,

ibland kortare, aldrig längre

än sex minuter, och sedan gör vi paus för

en snabbfråga för att göra det

mera likt en-till-en undervisning.

Här förklarar jag hur en dator använder

engelsk grammatik

för att dela på meningar och här

är det paus så att studenterna

måste tänka efter och förstå vad som är på gång

och kryssa i rätt rutor

innan de kan fortsätta.

Studenter lär sig bäst

när de använder sina kunskaper praktiskt.

Vi ville engagera dem, få dem att brottas

med tvetydigheter och leda dem till att få fram

själva nyckelidéerna.

Vi undvek oftast frågor

av typen, "Här har ni en formel,

lös ut värdet av Y

om X är lika med två."

Vi föredrog öppna frågor.

En student skrev, "Nu ser jag

Bayesnätverk och exempel på

spelteori överallt."

Jag gillar den typen av återkoppling.

Det var precis det vi var ute efter.

Vi ville inte att studenterna skulle lära sig formler utantill.

Vi ville ändra hur

de betraktade världen.

Och vi lyckades.

Eller, borde jag säga, studenterna lyckades.

Det är lite ironiskt

att vi hade som mål att vända upp och ner på traditionell undervisning

men när vi gjorde det så slutade det med

att vi gjorde vår onlinekurs

mycket mera lik traditionell föreläsning på högskola

än andra onlinekurser.

I de flesta onlinekurser finns videofilmerna alltid tillgängliga.

Du kan titta på dem när du vill.

Men om du kan göra det när som helst

betyder det att du kan göra det imorgon,

och kan du göra det imorgon,

så kanske du aldrig

kommer till skott. (Skratt)

Så vi återinförde uppfinningen

med att ha läxdagar. (Skratt)

Du kunde se videon

när du ville under veckan

men i slutet på veckan

måste du lösa dina hemuppgifter.

Detta motiverade studenterna att hålla igång och

det betydde också att alla arbetade

på samma sak samtidigt

så om du gick in i ett diskussionsforum

kunde du få ett svar från en annan student inom några minuter.

Här skall jag visa er några forum, de flesta

organiserade av studenterna själva.

Av Daphne Koller och Andrew Ng, lärde vi oss

konceptet att "vända" klassrummet.

Studenterna tittade på videos

själva och sedan

samlades de för att diskutera dem.

Av Eric Mazur lärde vi oss om inbördes lärande,

att elever kan vara de bästa lärarna

eftersom de

kommer ihåg hur det var att inte förstå.

Sebastian och jag har glömt en del av det.

Naturligtvis kunde vi inte ha

klassrumsdiskussioner med

tiotusentals studenter,

så vi uppmuntrade och understödde dessa forum på nätet.

Och slutligen, från Teach For America,

lärde jag mig att en kurs inte

huvudsakligen handlar om information.

Viktigare är motivation och beslutsamhet.

Det var mycket viktigt att studenterna insåg

att vi arbetade hårt för dem och

att de alla stödde varandra.

Kursen löpte över 10 veckor,

och till slut var det ungefär hälften av de 160 tusen som tittade

på minst en video i veckan

och över 20 tusen gjorde alla sin hemläxor

och lade 50 till 100 timmar på kursen.

De fick detta intyg om sin prestation.

Så vad lärde vi oss?

Vi provade en del gamla idéer

och några nya och satte ihop dem,

men det finns fler idéer att prova.

Sebastian leder en annan kurs just nu.

Jag skall ha en till hösten.

Stanford Coursera, Udacity, MITx

och andra har flera kurser på väg.

Det är en riktigt spännande tid.

Men för mig är det mest spännande

med en del av alla de data vi samlade ihop.

Vi samlar ihop tusentals

interaktioner mellan studenter i varje klass,

miljarder av interaktioner totalt,

och nu kan vi börja analysera detta,

och när vi kan börja dra slutsatser från det,

göra experiment,

det är då den verkliga revolutionen kommer att äga rum.

Och ni kommer att kunna se resultaten från

en ny generation av fantastiska studenter.

(Applåder)