Vi är alla både elever
och lärare.
Det här är jag, inspirerad
av min första lärare,
min mamma,
och detta är jag undervisande
i introduktion till Artificiell Intelligens
inför 200 studenter
på Stanford University.
Både studenterna och jag
tyckte om kursen
men det slog mig
att medan ämnet
är avancerat
och modernt
så gäller det inte för undervisningsmetoderna.
Jag använder faktisk i princip
samma teknik
som i detta 1300-tals klassrum.
Lägg märke till läroboken,
den allvetande på scenen,
och den sovande killen
längst bak. (Skratt)
Precis som nuförtiden.
Så min lärarkollega
Sebastian Thrun och jag tänkte
att det måste finnas ett bättre sätt.
Vi bestämde oss för
att skapa en onlinekurs
som skulle vara lika bra eller bättre
som den på Stanford
men tillgänglig för vem som helst
i världen, alldelels gratis.
Vi annonserade klassen den 29 juli,
och inom två veckor hade 50 000 personer
anmält sig.
Och det ökade till 160 tusen studenter
från 209 länder.
Det var spännande för oss att ha
den sortens publik,
och lite skrämmande eftersom vi
inte var klara med förberedelserna för kursen än. (skratt)
Så vi började arbeta.
Vi studerade vad andra hade gjort,
vad vi kunde kopiera och vad som kunde ändras.
Benjam Bloom hade visat
att en-till-en undervisning fungerar bäst
så det var vad vi försökte efterlikna.
Som med mig och min mamma
även om vi visste
att det skulle bli en-till-tusentals.
Här sitter en videokamera över mig
som spelar in mig medan jag pratar
och ritar på ett papper.
En student sa, "Den här kursen känns
som om man satt i en bar
med en riktigt smart kompis
som förklarar någonting
som du inte begripit, men snart kommer att förstå."
Och det är precis vad vi ville uppnå.
Vi såg i Khan Akademien
att korta 10-minuters vidoesnuttar
fungerade mycket bättre än att försöka
spela in en timslång föreläsning
och visa den på den här lilla skärmen.
Vi bestämde oss för att bli ännu kortare
och mera interaktiva.
Vår normala video blev två minuter lång,
ibland kortare, aldrig längre
än sex minuter, och sedan gör vi paus för
en snabbfråga för att göra det
mera likt en-till-en undervisning.
Här förklarar jag hur en dator använder
engelsk grammatik
för att dela på meningar och här
är det paus så att studenterna
måste tänka efter och förstå vad som är på gång
och kryssa i rätt rutor
innan de kan fortsätta.
Studenter lär sig bäst
när de använder sina kunskaper praktiskt.
Vi ville engagera dem, få dem att brottas
med tvetydigheter och leda dem till att få fram
själva nyckelidéerna.
Vi undvek oftast frågor
av typen, "Här har ni en formel,
lös ut värdet av Y
om X är lika med två."
Vi föredrog öppna frågor.
En student skrev, "Nu ser jag
Bayesnätverk och exempel på
spelteori överallt."
Jag gillar den typen av återkoppling.
Det var precis det vi var ute efter.
Vi ville inte att studenterna skulle lära sig formler utantill.
Vi ville ändra hur
de betraktade världen.
Och vi lyckades.
Eller, borde jag säga, studenterna lyckades.
Det är lite ironiskt
att vi hade som mål att vända upp och ner på traditionell undervisning
men när vi gjorde det så slutade det med
att vi gjorde vår onlinekurs
mycket mera lik traditionell föreläsning på högskola
än andra onlinekurser.
I de flesta onlinekurser finns videofilmerna alltid tillgängliga.
Du kan titta på dem när du vill.
Men om du kan göra det när som helst
betyder det att du kan göra det imorgon,
och kan du göra det imorgon,
så kanske du aldrig
kommer till skott. (Skratt)
Så vi återinförde uppfinningen
med att ha läxdagar. (Skratt)
Du kunde se videon
när du ville under veckan
men i slutet på veckan
måste du lösa dina hemuppgifter.
Detta motiverade studenterna att hålla igång och
det betydde också att alla arbetade
på samma sak samtidigt
så om du gick in i ett diskussionsforum
kunde du få ett svar från en annan student inom några minuter.
Här skall jag visa er några forum, de flesta
organiserade av studenterna själva.
Av Daphne Koller och Andrew Ng, lärde vi oss
konceptet att "vända" klassrummet.
Studenterna tittade på videos
själva och sedan
samlades de för att diskutera dem.
Av Eric Mazur lärde vi oss om inbördes lärande,
att elever kan vara de bästa lärarna
eftersom de
kommer ihåg hur det var att inte förstå.
Sebastian och jag har glömt en del av det.
Naturligtvis kunde vi inte ha
klassrumsdiskussioner med
tiotusentals studenter,
så vi uppmuntrade och understödde dessa forum på nätet.
Och slutligen, från Teach For America,
lärde jag mig att en kurs inte
huvudsakligen handlar om information.
Viktigare är motivation och beslutsamhet.
Det var mycket viktigt att studenterna insåg
att vi arbetade hårt för dem och
att de alla stödde varandra.
Kursen löpte över 10 veckor,
och till slut var det ungefär hälften av de 160 tusen som tittade
på minst en video i veckan
och över 20 tusen gjorde alla sin hemläxor
och lade 50 till 100 timmar på kursen.
De fick detta intyg om sin prestation.
Så vad lärde vi oss?
Vi provade en del gamla idéer
och några nya och satte ihop dem,
men det finns fler idéer att prova.
Sebastian leder en annan kurs just nu.
Jag skall ha en till hösten.
Stanford Coursera, Udacity, MITx
och andra har flera kurser på väg.
Det är en riktigt spännande tid.
Men för mig är det mest spännande
med en del av alla de data vi samlade ihop.
Vi samlar ihop tusentals
interaktioner mellan studenter i varje klass,
miljarder av interaktioner totalt,
och nu kan vi börja analysera detta,
och när vi kan börja dra slutsatser från det,
göra experiment,
det är då den verkliga revolutionen kommer att äga rum.
Och ni kommer att kunna se resultaten från
en ny generation av fantastiska studenter.
(Applåder)