Det finns mer i livet än att vara lycklig

Vår kultur är besatt av lycka, men tänk om det finns en mer meningsfull väg? Lycka kommer och går, säger författaren Emily Esfahani Smith, men att ha mening i livet - finnas till för något bortom dig själv och utveckla det bästa inom dig - ger dig något att hålla fast vid. Lär dig mer om skillnaden mellan att vara lycklig och att känna betydelse, när Esfahani Smith erbjuder fyra grundpelare för ett meningsfullt liv.

Jag brukade tänka

att meningen med livet
var att finna lycka.

Alla sa att vägen till lycka var framgång,

så jag sökte efter det perfekta jobbet,

den perfekta pojkvännen,
den vackra lägenheten.

Men istället för att nånsin
känna mig tillfredsställd,

kände jag mig orolig och vilsen.

Och jag var inte ensam,
mina vänner kämpade också med detta.

Så småningom bestämde jag mig för
att ta en examen i positiv psykologi

för att lära mig vad som verkligen
gör människor lyckliga.

Det jag upptäckte där
förändrade mitt liv.

Datan visade att jakten på lycka
kan göra människor olyckliga.

Och det som verkligen slog mig var detta:

Självmordsfrekvensen
har stigit i hela världen,

och nådde nyligen sin högsta nivå
på 30 år i Amerika.

Trots att livet objektivt sett blir bättre

på nästan alla tänkbara sätt,

känner fler människor hopplöshet,

nedstämdhet och ensamhet.

Det finns en tomhet
som gnager på människor,

och man behöver inte vara deprimerad
för att känna det.

Förr eller senare tror jag
att vi alla undrar:

Är det här allt?

Och det som enligt forskningen
orsakar denna förtvivlan

är inte brist på lycka.

Det är brist på något annat,

brist på en mening i livet.

Men det väckte några frågor hos mig.

Finns det mer i livet än att vara lycklig?

Och vad är skillnaden
mellan att vara lycklig

och att ha ett meningsfullt liv?

Många psykologer definierar lycka

som ett tillstånd
av välbefinnande och lugn,

att må bra i stunden.

Meningsfullhet däremot, är djupare.

Den kände psykologen Martin Seligman säger

att mening kommer av att höra till
och tjäna något bortom sig själv

och av att utveckla det bästa inom sig.

Vår kultur är besatt av lycka,

men jag insåg att sökandet efter mening
är en mer tillfredsställande väg.

Studier visar att människor
som känner mening i livet,

är mer motståndskraftiga,

presterar bättre i skolan och på jobbet,

de lever till och med längre.

Så allt detta fick mig att undra:

Hur kan vi leva mer meningsfullt?

För att ta reda på det ägnade jag fem år
åt att intervjua hundratals personer

och att läsa tusentals sidor psykologi,

neurovetenskap och filosofi.

När jag förde samman dessa,

upptäckte jag det jag kallar
fyra grundpelare för ett meningsfullt liv.

Var och en av oss kan skapa
ett meningsfullt liv

genom att bygga några eller alla
av dessa grundpelare i våra liv.

Den första pelaren är tillhörighet.

Tillhörighet kommer av
att vara i relationer

där du värderas för den du innerst inne är

och där du värderar andra också.

Men en del grupper och relationer
ger en billig tillhörighet;

du värderas för det du tror på,

för vem du hatar,

inte för vem du är.

Äkta tillhörighet kommer ur kärlek.

Den lever i ögonblick mellan individer,

och den är ett val - du kan välja
att odla tillhörighet till andra.

Här är ett exempel.

Varje morgon

köper min vän Jonathan en tidning
från samma gatuförsäljare i New York.

De utför dock inte bara
en affärstransaktion.

De tar ett ögonblick
till att sakta ner, prata,

och behandla varandra som människor.

En gång hade Jonathan inte rätt växel,

och försäljaren sa,

"Ingen fara."

Men Jonathan insisterade på att betala,

så han gick till en butik och köpte
något han inte behövde,

för att få växel.

Men när han gav pengarna till försäljaren,

ryggade han tillbaka.

Han blev sårad.

Han försökte göra något vänligt,

men Jonathan hade avvisat honom.

Jag tror att vi alla avvisar människor
på små sätt utan att inse det.

Jag gör det.

Jag kan gå förbi någon jag känner
och knappt lägga märke till dem.

Jag kan kolla min telefon
medan någon pratar med mig.

Såna saker nedvärderar andra.

Det får dem att känna sig osynliga

och ovärdiga.

Men när du agerar av kärlek
skapar du ett band

som lyfter er båda.

För många människor är tillhörighet
den främsta källan till meningsfullhet,

banden till familj och vänner.

För andra är nyckeln till meningsfullhet
den andra pelaren: uppgift.

Att hitta din uppgift är inte samma sak

som att hitta det där jobbet
som gör dig lycklig.

Uppgift handlar mindre om vad du vill ha
än om vad du ger.

En vårdare på ett sjukhus sa till mig att
hennes uppgift är att läka de sjuka.

Många föräldrar säger till mig,

"Min uppgift är att uppfostra mina barn."

Nyckeln till uppgiften är att använda
dina styrkor för att hjälpa andra.

För många av oss
sker det förstås genom vårt jobb.

Det är så vi bidrar
och känner oss behövda.

Men det innebär också att saker
som oengagemang på jobbet,

arbetslöshet,

lågt deltagande på arbetsmarknaden -

inte bara är ekonomiska problem
utan även existentiella.

Utan något vettigt att göra

hamnar folk i trassel.

Man behöver förstås inte hitta
sin uppgift i jobbet,

men uppgiften ger dig något att leva för,

något slags "varför"
som driver dig framåt.

Den tredje pelaren handlar också om
att gå bortom sig själv,

men på ett helt annat sätt:

transcendens.

Transcendenta tillstånd
är de sällsynta stunderna

då du lyfts ovanför
vardagens stress och jäkt,

din känsla av själv tonar ut,

och du känner dig sammankopplad
med en högre verklighet.

För en person jag pratade med,
kom transcendensen av att se konst.

För en annan var det i kyrkan.

För mig, jag är författare,
kommer den genom skrivande.

Ibland får jag sånt flow
att jag tappar greppet om tid och rum.

Dessa transcendenta upplevelser
kan förändra dig.

En studie lät elever titta upp
på 60 meter höga eucalyptusträd

i en minut.

Efteråt kände de sig
mindre självcentrerade,

och agerade mer generöst

när de fick möjlighet att hjälpa någon.

Tillhörighet, uppgift, transcendens.

Den fjärde pelaren av meningsfullhet,
har jag upptäckt

brukar förvåna människor.

Den fjärde pelaren är berättande,

berättelsen du berättar
för dig själv om dig själv.

Att skapa en berättelse av händelser
i ditt liv skänker klarhet.

Det hjälper dig förstå hur du blev du.

Men vi inser inte alltid

att vi är författarna
till våra berättelser

och kan förändra hur vi berättar dem.

Ditt liv är inte bara en rad händelser.

Du kan redigera, tolka
och återberätta din berättelse,

fastän du är begränsad av fakta.

Jag träffade en ung man, Emeka,

som blivit förlamad
när han spelade fotboll.

Efter skadan sa Emeka till sig själv,

"Mitt liv var bra när jag spelade fotboll,

men se på mig nu."

Människor som berättar på det viset -

"Mitt liv var bra. Nu är det dåligt." -

tenderar att vara mer oroliga
och deprimerade.

Och det var Emeka ett tag.

Men med tiden började han väva
en annan berättelse.

Hans nya berättelse var,

"Innan min skada hade jag
ingen uppgift i livet.

Jag festade mycket
och var en självisk kille.

Men min skada fick mig att inse
att jag kunde vara en bättre man."

Den redigeringen av berättelsen
förändrade Emekas liv.

Efter att ha berättat
den nya historien för sig själv,

började Emeka vara mentor för barn,

och han hittade sin uppgift:

att hjälpa andra.

Psykologen Dan McAdams kallade detta
"en försonande berättelse,"

där det dåliga upphävs av det goda.

Han upptäckte att människor
med meningsfulla liv,

har berättelser om sina liv

som definieras av försoning,
utveckling och kärlek.

Men vad får människor
att ändra sina berättelser?

En del får hjälp av en terapeut,

men man kan göra det själv också,

bara genom att reflektera över sitt liv,

hur dina upplevelser har format dig,

vad du har förlorat, vad du har vunnit.

Det var det Emeka gjorde.

Berättelsen ändras inte över en natt;

det kan ta åratal och vara smärtsamt.

För vi har trots allt lidit,
och alla kämpar.

Men att omfamna smärtsamma minnen
kan leda till ny insikt och visdom,

till att hitta det goda som bär upp dig.

Tillhörighet, uppgift,
transcendens, berättande:

det är de fyra grundpelarna
för meningsfullhet.

När jag var yngre

hade jag turen att omges
av alla dessa pelare.

Mina föräldrar drev en sufisk mötesplats
i vårt hem i Montreal.

Sufism är en andlig lära
som kännetecknas av virvlande dervischer

och poeten Rumi.

Två gånger i veckan
kom sufier till vårt hem

för att meditera, dricka persiskt te
och dela berättelser med varandra.

Deras utövande innefattade också
att tjäna hela skapelsen

genom små, kärleksfulla handlingar,

vilket innebar att vara vänlig
även när folk förorättade dig.

Men det gav dem en uppgift:
att tygla egot.

Så småningom flyttade jag hemifrån
för att börja college

och utan den dagliga kontakten
med sufism i mitt liv,

kände jag mig rotlös.

Jag började leta efter de där sakerna
som gör livet värt att leva.

Det var det som förde mig ut
på den här resan.

När jag ser tillbaka inser jag

att sufihuset hade en verklig kultur
av meningsfullhet.

Pelarna var en del av arkitekturen,

och pelarnas närvaro hjälpte oss alla
att leva mer innerligt.

Samma principer finns förstås

i andra starka sammanslutningar också -

bra och dåliga.

Gäng, sekter,

det är kulturer av meningsfullhet
som använder pelarna

och ger människor något
att leva och dö för.

Men det är precis därför vi som samhälle

måste erbjuda bättre alternativ.

Vi behöver bygga dessa pelare
i våra familjer och i våra institutioner

för att hjälpa människor
att bli sitt bästa jag.

Men det krävs arbete
för att leva meningsfullt.

Det är en pågående process.

Allt eftersom dagarna går,
skapar vi hela tiden våra liv,

bygger på våra berättelser.

Och ibland hamnar vi ur spår.

När det händer mig,

brukar jag minnas en stark upplevelse
som jag hade med min far.

Flera månader efter att jag
hade gått ut college,

fick min far en kraftig hjärtattack
som borde ha tagit död på honom.

Han överlevde, och när jag frågade honom
vad han hade tänkt på

när han stod inför döden,

sa han att allt han tänkte på
var att han behövde leva

för att finnas där för mig och min bror,

och det gav honom viljan
att kämpa för livet.

När han sövdes för att opereras akut,

så räknade han inte ner från 10,

han upprepade våra namn som ett mantra.

Han ville att våra namn skulle vara
de sista ord han yttrade på jorden

ifall han dog.

Min pappa är snickare och sufi.

Det är ett enkelt liv,

men ett bra liv.

När han låg där inför döden,
hade han en anledning att leva:

kärlek.

Hans känsla av tillhörighet i familjen,

hans uppgift som pappa,

hans transcendenta meditation
där han upprepade våra namn -

dessa, säger han, är anledningarna
till att han överlevde.

Det är berättelsen
han berättar för sig själv.

Det är meningsfullhetens kraft.

Lycka kommer och går.

Men när livet är riktigt bra,

och när saker är riktigt dåliga,

ger meningsfullhet dig något
att hålla fast vid.

Tack.

(Applåder)