Optimistiska förväntningar

Är vi födda till optimister, snarare än till realister? Tali Sharot delar med sig av ny forskning som antyder att vår hjärna är kopplade till att se saker från den ljusa sidan - och hur detta både kan vara farligt och till vår fördel.

Jag ska tala om optimism -

eller mer specifikt,
om optimistiska förväntningar.

Det är en kognitiv illusion

som vi har studerat
på mitt labb de senaste åren,

och 80 procent av oss har den.

Det är vår tendens att överskatta

sannolikheten att vi ska få uppleva
bra händelser i våra liv

och vi underskattar sannolikheten
att dåliga saker ska inträffa.

Så vi underskattar sannolikheten
att drabbas av cancer,

råka ut för en bilolycka.

Vi överskattar vår livslängd,
våra karriärsmöjligheter.

Kort sagt, vi är snarare optimister
än realister, men vi är omedvetna om det.

Ta giftermål som ett exempel.

I västvärlden är skilsmässofrekvensen
ungefär 40 procent.

Det innebär att av fem gifta par,

kommer två sluta med
att de delar upp sina tillgångar.

Men om du frågar nygifta
om deras sannolikhet för en skilsmässa,

så uppskattar de att den är noll procent.

Och till och med skilsmässoadvokater,
som verkligen borde veta bättre,

underskattar kraftigt
sin egen sannolikhet för skilsmässa.

Optimister har inte alls
mindre risk för skilsmässa,

men kommer med större sannolikhet
att gifta om sig.

Med Samuel Johnsons ord,

"Omgifte är hoppets triumf
över erfarenheten."

(Skratt)

Om vi gifter oss kommer vi
med större sannolikhet få barn.

Och vi tror alla att våra barn
kommer bli särskilt talangfulla.

Det här är min tvååriga systerson, Guy.

Och jag vill bara klargöra

att han är ett dåligt exempel
på optimistiska förväntningar,

eftersom han faktiskt är
ovanligt begåvad.

(Skratt)

Och jag är inte den enda.

Tre av fyra brittiska personer sa

att de var optimistiska
om sin familjs framtid.

Det är 75 procent.

Men endast 30 procent sa

att de trodde att familjer rent generellt

har det bättre nu
än för några generationer sedan.

Och detta är en viktig poäng,

då vi är optimistiska
angående oss själva,

vi är optimistiska angående våra barn,

och angående våra familjer,

men vi är mindre optimistiska
angående killen bredvid,

och vi är ganska pessimistiska

om våra medborgares öde,
och vårt lands öde.

Men personlig optimism om vår egen framtid

står fast.

Och det betyder inte att vi tror att saker
kommer att lösa sig på något magiskt sätt,

snarare att vi har den unika förmågan
att göra så att det blir så.

Jag är forskare, jag gör experiment.

Så för att visa er vad jag menar,

så ska jag göra ett experiment här med er.

Så jag ska ge er en lista
med förmågor och egenskaper,

och jag vill att ni för var och en
av dessa förmågor

funderar ut var du befinner dig,
relativt resten av befolkningen.

Den första är att komma överens med andra.

Vilka här tror att de tillhör
de lägsta 25 procenten?

(Skratt)

Okej, det är cirka 10 personer av 1500.

Vem tror att de tillhör
de översta 25 procenten?

Det är de flesta av oss här.

Okej, gör nu samma sak
för förarskicklighet.

Hur intressant är du?

Hur attraktiv är du?

Hur ärlig är du?

Och slutligen, hur blygsam är du?

(Skratt)

Så de flesta av oss
placerar sig själv över genomsnittet

på de flesta av dessa förmågor.

Detta är ju statiskt omöjligt.

Vi kan inte alla vara bättre
än alla andra.

(Skratt)

Men om vi tror att vi är bättre
än den andre killen

betyder det att vi med större sannolikhet
blir befordrade, klarar äktenskapet,

eftersom vi är mer sociala,
mer intressanta.

Och detta är ett globalt fenomen.

Optimistiska förväntningar kan ses

i många olika länder -

i västerländska kulturer,
och i ej västerländska kulturer,

hos kvinnor och män,

hos barn och hos de äldre.

Det är väldigt utbrett.

Men frågan är, är det bra för oss?

Vissa säger nej.

Vissa säger att hemligheten till lycka

är låga förväntningar.

Jag tror att logiken lyder ungefär så här:

Om vi inte har höga förväntningar,

om vi inte förväntar oss att finna kärlek
och ha god hälsa och framgång,

ja, då kommer vi inte bli besvikna
när dessa saker inte händer.

Och om vi inte blir besvikna
när bra saker inte händer,

och glatt överraskade när de händer,

så blir vi lyckliga.

Så det är en väldigt bra teori,
men den visar sig vara felaktig,

av tre orsaker.

Nummer ett: Vad som än händer,
oavsett om du lyckas eller inte,

mår människor med höga förväntningar

alltid bättre.

Eftersom hur vi känner oss när vi dumpas,

eller blir månadens anställda
beror på hur vi tolkar händelsen.

Psykologerna Margaret Marshall
och John Brown

studerade elever med höga
och låga förväntningar.

Och de fann att när människor
med höga förväntningar lyckades,

så gav de sig själv äran av framgången.

"Jag är ett geni, därför fick jag ett A,

därför kommer jag få A
om och om igen i framtiden."

När de misslyckades,
berodde det inte på att de var dumma,

utan på att provet råkade vara orättvist.

Nästa gång skulle det gå bättre.

Människor med låga förväntningar
gjorde tvärt om.

Så när de misslyckades
berodde det på att de var dumma.

och när de lyckades

berodde det på att provet
råkade vara lätt.

Nästa gång kommer verkligheten
att komma ikapp dem.

Så de mådde sämre.

Nummer 2: Oavsett utgången,

gör själva känslan
av förväntan oss lyckliga.

Beteendeekonomen Georg Lowenstein

bad studenter på sitt universitet

föreställa sig att få en passionerad kyss
från en berömd person, vilken som helst.

Sen sa han, "Hur mycket
är du villig att betala

för att få en kyss från en berömd person

om kyssen levererades omedelbart,

om tre timmar, om 24 timmar, om tre dagar,

om ett år, om 10 år?

Han fann att studenterna
var villiga att betala mest

inte för att få kyssen direkt,

utan för att få kyssen om tre dagar.

De var beredda att betala extra
för att få vänta.

Nu var de inte beredda att vänta
i ett år eller i 10 år;

ingen vill ha en åldrad kändis.

Men tre dagar verkade vara
den optimala tiden.

Varför är det så?

Om du får kyssen nu,
så är det klappat och klart.

Men om du får kyssen om tre dagar,

då har du tre dagar av nervös
förväntan, spänningen med att vänta.

Studenterna ville ha den tiden

till att föreställa sig
vad som skulle hända,

hur det skulle bli.

Förväntan gjorde dem lyckliga.

Detta är förresten orsaken till att folk
föredrar fredagar framför söndagar.

Det är verkligen ett märkligt faktum,

eftersom fredag är en arbetsdag
och söndag en ledig dag,

så man skulle kunna tro
att folk skulle föredra söndagar,

men det gör de inte.

Det är inte för att de älskar
att vara på kontoret

och att de inte tål att ströva i parken

eller att ha en slö brunch.

Vi vet det, för när man frågar människor

om deras absoluta favoritdag i veckan,

kommer inte så överraskande lördag först,

sen fredag, sen söndag.

Människor föredrar fredagar
eftersom den för med sig förväntningar

om den kommande helgen,

alla planer som du har.

Det enda du har framför dig på söndagen

är den kommande arbetsveckan.

Så optimister är de som förväntar sig
fler kyssar i framtiden,

mer strövande i parken.

Förväntan förhöjer deras välbefinnande.

Faktum är,

att utan optimistiska förväntningar
skulle vi alla vara lätt deprimerade.

Människor med mild depression,

de har inga förväntningar
när de blickar in i framtiden.

De är faktiskt mer realistiska
än friska personer.

Men människor med allvarliga depressioner,

de har negativa förväntningar.

Så de förväntar sig att framtiden

blir värre än vad den faktiskt blir.

Så optimism förändrar
den subjektiva verkligheten.

Hur vi förväntar oss världen att vara
förändrar det sätt vi ser på den.

Men den förändrar också
den objektiva verkligheten.

Den fungerar som
en självuppfyllande profetia.

Och det är den tredje orsaken till

varför låga förväntningar
inte kommer att göra dig lycklig.

Kontrollerade experiment har visat

att optimism inte bara
är kopplat till framgång,

det leder till framgång.

Optimism leder till framgång
inom forskning, sport och politik.

Och den kanske mest överraskande vinsten
av optimism är hälsa.

Om vi förväntar oss att framtiden är ljus,

minskar stress och ångest.

Så kort och gott,
optimism har många fördelar.

Men frågan som verkligen var
förvirrande för mig var,

hur håller vi kvar optimismen
när vi konfronteras med verkligheten?

Som neurolog var detta
särskilt förvirrande,

eftersom man, enligt all gällande teori,

borde förändra sina förväntningar
när de inte infrias.

Men det är inte det vi ser.

Vi bad människor komma
till vårt laboratorium

i ett försök att lista ut
hur det fungerar.

Vi bad dem att
föreställa sig sannolikheten

att drabbas av olika
fruktansvärda händelser.

Till exempel vad är sannolikheten
att du kommer att drabbas av cancer?

Sen avslöjade vi
den genomsnittliga sannolikheten

för att någon som dem
skulle drabbas av dessa motgångar.

För cancer, till exempel,
är det omkring 30 procent.

Och sedan frågade vi dem igen,

"Hur troligt är det
att du drabbas av cancer?"

Det vi ville veta var

om människor tar till sig informationen
vi gav dem och ändrar sin uppfattning.

Och det gjorde de -

men framför allt om information de fick

var bättre än de förväntat sig.

Så om någon sa, "Sannolikheten att jag

kommer att drabbas av cancer
är omkring 50 procent,"

och vi sa, "Goda nyheter.
Sannolikheten är endast 30 procent,"

så sa de nästa gång,

min sannolikhet är nog cirka 35 procent."

Så de tog det till sig
snabbt och effektivt.

Men om någon började med att säga,

"Min genomsnittliga sannolikhet
att drabbas av cancer är runt 10 procent,"

och vi sa, "Tyvärr, dåliga nyheter.

Den genomsnittliga sannolikheten
är omkring 30 procent,"

så sa de nästa gång,

"Ja, tror fortfarande
att den är kring 11 procent."

(Skratt)

Så det är inte så att de inte lär sig -
det gjorde de - men mycket mindre

än när vi gav dem positiv information

om deras framtid.

Och det är inte så att de inte kom ihåg
siffrorna vi gav dem;

alla kom ihåg

att den genomsnittliga
sannolikheten för cancer

är omkring 30 procent

och den genomsnittliga sannolikheten
för skilsmässa är 40 procent

Men de trodde inte
att de siffrorna gällde dem.

Detta innebär

att varningssignaler som dessa
troligtvis bara har en begränsad påverkan.

Visst, rökning dödar,
men oftast någon annan.

Det jag ville veta var

vad som rörde sig
inne i den mänskliga hjärnan

som hindrade oss från
att ta dessa varningssignaler personligt.

Men samtidigt, när vi hör

att bostadsmarknaden går bra,

tänker vi, "Oj, mitt hus värde
kommer definitivt att fördubblas."

För att komma underfund med detta,

bad jag deltagarna i experimentet

att ljuga i en hjärnscanner.

Det ser ut så här.

Och med hjälp av en metod
som kallas funktionell MRI

kunde vi identifiera områden i hjärnan

som reagerade på positiv information.

En av dess områden
kallas gyrus frontalis inferior.

Så om någon sa, "Min sannolikhet
att drabbas av cancer är 50 procent,"

och vi säger, "Hallå, goda nyheter.

Genomsnittliga sannolikheten
är 30 procent."

så kommer gyrus frontalis inferior
att reagera häftigt.

Och det spelade ingen roll
om man var en extrem optimist,

en försiktig optimist
eller till viss del pessimistisk,

allas vänstra gyrus frontalis inferior

fungerade helt perfekt,

oavsett om man var Barack Obama
eller Woody Allen.

På den andra sidan av hjärnan

reagerade högra gyrus frontalis inferior

på dåliga nyheter.

Och här är grejen,
den gjorde inget bra jobb.

Ju mer optimistisk man var,

desto mindre benägen
var området att reagera

på oväntad negativ information.

Och om din hjärna missar

att infoga dåliga nyheter om framtiden,

kommer du alltid att se världen
genom ett rosenrött skimmer.

Så vi ville veta, kan vi ändra detta?

Kan vi ändra människors
optimistiska förväntningar

genom att påverka hjärnaktiviteten
i dessa regioner?

Och det finns ett sätt att göra detta.

Detta är min medarbetare Ryota Kanai.

Och det han gör är att han skickar
en svag magnetisk puls

genom skallen på deltagarna i vår studie

in till deras gyrus frontalis inferior.

Och genom att göra det,

så påverkar han aktiviteten
i den här hjärnregionen

i omkring en halvtimme.

Efteråt blir allting som vanligt igen,
det försäkrar jag.

(Skratt)

Så låt oss titta på vad som händer.

Först av allt ska jag visa er
den genomsnittliga mängden förväntningar

som vi ser.

Så om jag nu skulle testa alla er,

skulle ni lärt er så här mycket mer

från goda nyheter
jämfört med de dåliga nyheterna.

Nu påverkar vi regionen

som vi har sett integrera
den negativa informationen,

och de optimistiska förväntningarna
blev ännu större.

Vi gjorde så att folk
behandlade information

ännu mer förutsägbart.

Sen påverkade vi regionen i hjärnan

som vi vet införlivar goda nyheter,

och de optimistiska
förväntningarna försvann.

Vi blev ganska förvånade över resultaten

eftersom det blev möjligt
för oss att ta bort

en djupt rotad inställning hos människor.

Och här stannade vi upp
och frågade oss själva,

vill vi smula sönder
optimistiska illusioner till små bitar?

Om vi kunde, skulle vi vilja ta bort
människors optimistiska förväntningar?

Vi har ju redan berättat om alla fördelar
med optimistiska förväntningar,

något som troligtvis får dig
att krampaktigt vilja hålla kvar dem.

Men det finns förstås fallgropar,

och det skulle verkligen vara dumt
att ignorera dem.

Ta till exempel det här mejlet
som jag fick

från en brandman här i Kalifornien.

Han säger,

"Dödsfallsutredningar för brandmän

innehåller ofta 'Vi trodde inte
att elden skulle bete sig så.'

Även då all den tillgängliga informationen

fanns där för att fatta säkra beslut."

Chefen kommer att använda våra upptäckter
om optimistiska förväntningar

till att försöka förklara för brandmännen

varför de resonerar som de gör,

till att göra dem fullt medvetna om
optimistiska förväntningar hos människor.

Så orealistisk optimism
kan leda till riskfyllda beteenden,

till finansiell kollaps,
till felaktig planering.

Den brittiska regeringen, till exempel,

har erkänt att optimistiska förväntningar

kan göra människor mer benägna

att underskatta kostnader och tider
vid projektplaneringar.

Så de har justerat budgeten
för de olympiska spelen 2012

på grund av optimistiska förväntningar.

En vän som ska gifta sig om några veckor

har gjort samma sak med bröllopsbudgeten.

Och förresten, när jag frågade
om sannolikheten för skilsmässa,

sa han att han var ganska säker på
att den var noll procent.

Så det som vi verkligen skulle vilja göra,

är att skydda oss från faran med optimism,

samtidigt som vi fortfarande är hoppfulla,

och skördar frukterna
som följer med optimism.

Och jag tror att det finns
ett sätt att göra det.

Nyckeln här är kunskap.

Vi har inte en medfödd förståelse
för våra förväntningar.

Dessa måste identifieras
genom vetenskapliga undersökningar.

Men tack och lov så kommer medvetenheten
om våra positiva förväntningar

inte att krossa illusionen.

Det är som en visuell illusion,

där förståelsen av dem
inte får dem att försvinna.

Och detta är bra, eftersom det innebär

att vi kan finna en balans,

att komma på planer och regler

för att skydda oss
från orealistisk optimism,

men samtidigt behålla hoppet.

Jag tycker att den här bilden
porträtterar det bra.

För om du är en av pingvinerna där uppe

som helt enkelt inte tror
att de kan flyga,

så kommer du aldrig att göra det.

För att göra framsteg,

måste vi kunna föreställa oss något annat,

och sedan måste vi tro att det är möjligt.

Men om du är
en extremt optimistisk pingvin

som bara blint kastar sig ut
och hoppas på det bästa,

så kan du få problem när du når marken.

Men om du är en optimistisk pingvin

som tror de kan flyga,

men som tar med sig
en fallskärm i packningen

bara ifall saker inte riktigt går
som du hade tänkt,

kommer du att sväva som en örn,

även om du bara är en pingvin.

Tack så mycket.

(Applåder)