Tre ledtrådar som hjälper oss förstå hjärnan

Vilayanur Ramachandran berättar vad hjärnskador kan avslöja om sambandet mellan hjärnsubstans och medvetandet. Tre häpnadsväckande vanföreställningar används som exempel.

Ja, precis som Chris sa, så studerar jag den mänskliga hjärnan,

dess funktioner och struktur.

Jag skulle bara vilja att ni funderar en stund på vad det innebär.

Här har vi en geléklump, en ett och ett halvt kilo tung geléklump

man kan hålla i sin ena hand,

och den kan begrunda avstånden i den interstellära rymden,

den kan begrunda vad oändlighet betyder

och den kan tänka på sig själv tänkandes på vad oändlighet betyder.

Och den här besynnerliga, rekursiva egenskapen vi kallar självmedvetande,

vilket jag håller som neurovetenskapens heliga graal, neurologi

och förhoppningsvis kommer vi en dag förstå hur det går till.

Okej, så hur studerar man detta mystiska organ?

Jag menar vi har 100 miljarder nervceller,

små protoplasmastripor, som interagerar med varandra

och aktiviteten ger upphov till hela det spektrum av förmågor

vi kallar mänsklig natur och medvetande.

Hur går det till?

Tja, det finns många sätt att närma sig hjärnans funktioner.

Ett sätt, det vi oftast använder,

är att studera patienter med en skada på en mindre del av hjärnan,

där det finns en genetisk förändring i en liten del av hjärnan.

Resultatet blir inte en överlag nedsatt mental förmåga

som drabbar alla ens mentala förmågor,

en sorts mental slöhet;

istället får man en selektiv förlust av en funktion,

medan alla andra funktioner fungerar som de ska.

Så vi är självsäkra när vi påstår

att just den delen av hjärnan på något sätt är involverad i den specifika funktionen.

Då kan man kartlägga funktionerna i hjärnstrukturen

och ta reda på vad kopplingarna gör

för att generera den speciella funktionen.

Så det är vad vi försöker göra.

Så låt mig ge några slående exempel på det här.

Faktiskt kommer jag ge er tre exempel, sex minuter vardera, under den här föreläsningen.

Det första exemplet är ett märkvärdigt syndrom kallat Capgras syndrom.

Om ni tittar på den första bilden här,

där är temporalloberna, frontalloberna, parietalloberna... okej,

loberna som utgör hjärnan.

Om ni tittar här, gömd under de inre temporallobernas yta,

man kan inte se det här,

finns en liten struktur kallad fusiform gyrus.

Och den har kallats hjärnans ansiktsområde,

för om den blir skadad kan man inte längre känna igen människors ansikten.

Man kan fortfarande känna igen dem på rösten

och säga "Ja, visst är det Joe",

men man kan inte se ansiktet och veta vem det är, okej?

Man kan inte ens känna igen sig själv i spegeln.

Man vet att det är en själv, för blinkar man med ena ögat så blinkar personen

och man vet att det är en spegel,

men man känner egentligen inte igen sig som sig själv.

Okej. Det är välkänt att det där syndromet orsakas av ett skadat fusiform gyrus.

Men det finns ett annat syndrom, faktiskt så ovanligt

att väldigt få fysiologer har hört talas om det, inte ens neurologer.

Det kallas Capgras syndrom

och innebär att patienten, som i övrigt är helt normal,

har fått en huvudskada, vaknar upp ur koma,

i övrigt alldeles normal. Han ser på sin mor

och säger "Det ser precis ut som min mor, den här kvinnan,

men hon är en bedragare.

Hon är en annan kvinna som låtsas vara min mor."

Nå, varför händer detta?

Varför skulle någon - och den här personen är alldeles redig och intelligent

ur alla andra perspektiv - men när han ser sin mor

sätter vanföreställningen igång och säger: Hon är inte mamma.

Nu är den vanligaste tolkningen av det här,

vilken du kan finna i alla psykiatriböcker,

det freudianska synsättet. Det vill säga att den här snubben

- och samma förklaring går förresten att applicera på kvinnor

men jag kommer bara prata om killar.

När du var en liten bebis, en ung bebis,

kände du en stark sexuell attraktion till din mor.

Detta är Freuds så kallade oidipuskomplex.

Jag säger inte att jag tror på det här,

men det är det gängse freudianska synsättet.

Och sen, när man växer upp, utvecklas hjärnbarken

och hämmar de latenta sexuella lustarna gentemot ens mor.

Tack och lov, för annars skulle ni alla bli sexuellt upphetsade när ni såg er mor.

Så det som händer är:

Ett slag mot ditt huvud skadar hjärnbarken

vilket släpper fram dessa latenta sexuella lustar

som flammar och lika plötsligt som oförklarligt

upptäcker du hur din mor gör dig sexuellt upphetsad.

Och du säger "Herregud, om det här är min mor,

hur kan jag då bli sexuellt upphetsad?

Hon är en annan kvinna. Hon är en bedragare."

Det är den enda rimliga förklaringen för din skadade hjärna.

Det här har aldrig låtit vettigt i mina öron.

Den är väldigt påhittig, som alla freudianska förklaringar,

(skratt)

men trolig var den inte eftersom jag har sett samma vanföreställning,

en patient med samma vanföreställning, om sitt husdjur, en pudel.

(skratt)

Han sa "Doktorn, det här är inte Fifi. Det ser ut precis som Fifi,

men det är en annan hund." Eller hur?

Alltså, försök nu använda den freudianska förklaringen här.

(skratt)

Du skulle börja prata om den latenta bestialiteten hos alla människor,

eller något liknande. Vilket är ganska absurt, förstås.

Så, vad händer egentligen?

Alltså, för att förklara detta märkliga syndrom

studerar vi den visuella vägens normala struktur och funktion i hjärnan.

Normalt kommer visuella signaler in i ögongloberna,

vidare in till de visuella områdena i hjärnan.

Faktum är att det finns 30 områden i din bakre hjärna inblandade i just syn

och när de bearbetat färdigt fortsätter meddelandet till en liten struktur

kallad fusiform gyrus, där man tolkar ansikten.

Där finns neuroner känsliga för ansikten.

Man kan kalla det hjärnans ansiktsområde, eller hur?

Jag talade om det där tidigare.

Alltså, när det området är skadat, förlorar man förmågan att se ansikten, okej?

Men från det området går signalen vidare i kaskader

till en struktur kallad amygdala i det limbiska systemet,

hjärnans känslocenter.

Och den strukturen, som kallas amygdala,

uppskattar hur känslomässigt viktigt det du ser är.

Är det ett byte? Är det ett rovdjur? Är det en partner?

Eller är det något uppenbart trivialt, som lite damm,

eller lite krita, eller - jag vet inte vad jag ska peka mot, men,

eller en sko, eller något liknande? Okej?

Vilket man helt kan ignorera.

Så om amygdala är exalterad, och detta är viktigt,

sprids meddelandena till det autonoma nervsystemet.

Hjärtat börjar slå snabbare.

Man börjar svettas för att bli av med värmen man kommer

alstra genom muskelansträngning.

Och det är tur, för vi kan sätta två elektroder mot din handflata

och mäta hur hudens motsånd ändras av den svett som producerats.

Så jag kan avgöra, när du ser på något,

huruvida du blir exalterad eller upphetsad, eller inte, okej?

Jag återkommer till det här om någon minut.

Så min ide var, när den här snubben tittar på ett objekt, när han tittar på sin,

på vad som helst egentligen, leder det till de visuella områdena och

- fast - och det är behandlat i fusiform gyrus

och man känner igen det som en ärtplanta eller ett bord

eller sin mamma för den delen, okej?

Sen sprids meddelandet i en kaskad till amygdala

och sen till det autonoma nervsystemet.

Men kanske, hos den här snubben, är den här ledningen som går från amygdala till limbiska systemet,

hjärnans känslocentrum, kapad sedan olyckshändelsen.

Så eftersom fusiform fortfarande är intakt,

kan snubben fortfarande känna igen sin mor

och säger "Oh ja, det här ser precis ut som min mor."

Men eftersom ledningen till känslocentrat är kapad

säger han "Men om det är min mamma, hur kommer det sig då att jag inte känner någon värme?"

Eller skräck, om så är fallet? Okej?

(skratt)

Och därför så säger han "Hur ska jag se på denna oförklarliga frånvaro av känslor?

Det här kan inte vara min mor.

Det är en främmande kvinna som låtsas vara min mor."

Hur prövar man det här?

Jo, vad man gör är, om man tar någon av er här och sätter er framför en skärm

och mäter det galvaniska motstånd i huden

och visar bilder på skärmen

kan jag mäta hur du svettas när du ser på något

som ett bord eller ett paraply. Givetvis svettas du inte.

Om jag visar bilder på ett lejon, eller en tiger, eller en pinuppa, börjar du svettas, eller hur?

Och, tro det eller ej, om jag visar bilder på din mor -

jag pratar om normalt folk här - börjar du svettas.

Du behöver inte ens vara jude.

(skratt)

Alltså, vad händer om man visar denne patient -

man tar och visar patienten bilder på skärmen

och mäter hans galvaniska hudrespons.

Bord, stolar och damm, inget händer, som hos normala människor.

Men om man visar honom bilder på sin mor

är den galvaniska hudresponsen platt.

Det finns ingen emotionell reaktion på hans mor

eftersom ledningen från de visuella områdena till känslocentrum är kapad.

Så hans syn är normal eftersom synområdena är normala.

Hans känslor är normala. Han skrattar, gråter och så vidare.

Men ledningen från syn till känslor är kapad

och därför har han den här vanföreställningen om att hans mor är en bedragare.

Det är ett underbart exempel på vad vi håller på med:

ta ett bisarrt, vid första anblicken oförklarligt, neuralt psykiatrisk syndrom

och hävda att den freudianska standardförklaringen är fel,

att i själva verket kan man ge en precis förklaring

genom det vi vet om hjärnans neurala anatomi.

Förresten, skulle den här patienten gå

och hans mor ringa honom från ett angränsande rum

skulle han svara i telefonen och säga "Oj, mamma! Hur är det? Var är du?"

Det finns ingen vanföreställning via telefonen.

Sen efter en timme går hon fram till honom och han säger "Vem är du?

Du ser precis ut som min mor." Okej?

Orsaken är att det går en separat ledning

från hörselcentrumen i hjärnan till känslocentrum

och den har inte kapats i olyckan.

Så detta förklarar varför han på telefon känner igen sin mor, inga problem.

När han ser henne framför sig säger han att det är en bedragare.

Okej, hur är de här komplicerade ledningarna i hjärnan dragna?

Är det naturen, gener eller uppfostran?

Vi närmar oss problemet

genom att beakta ett annat besynnerligt syndrom kallat fantomlem (phantom limb).

Och ni vet alla vad en fantomlem är.

När en arm eller ett ben amputeras på grund av kallbrand

eller förloras i ett krig, till exempel kriget i Irak.

Det är idag ett allvarligt problem.

Man fortsätter att påtagligt känna den förlorade armens närvaro.

Viken benämns fantomarm eller fantomben.

Faktiskt kan man få en fantom med nästan vilken del som helst av kroppen.

Tro det eller ej, till och med inre organ.

Jag har haft patienter med livmodern borttagen, hysterektomi,

med fantomlivmoder inklusive fantom-menstruation med tillhörande smärtor

vid lämplig tid i månaden.

Och faktiskt frågade en student mig nyligen

"Får de fantom-PMS?"

(skratt)

Ett ämne moget för vetenskaplig undersökning, men vi har inte följt upp det.

Okej, nu är nästa fråga:

vad kan man lära sig om fantomlemmar genom experiment?

En av de saker vi fann var att

ungefär hälften av patienterna med fantomlemmar

påstod att de kunde röra på den.

Den klappar brodern på axeln,

den svarar i telefonen när den ringer, den vinkar hej då.

Upplevelserna är mycket övertygande och intensiva.

Patienten lider inte av vanföreställningar.

Han vet att armen inte är där

men det är ändå en mycket tvingande sensorisk upplevelse för patienten.

Men ändock händer det här aldrig för ungefär hälften av patienterna.

Fantomlemmen, säger de: "Men doktorn, min fantomlem är förlamad.

Den är fast i en knuten spasm och det är olidligt smärtsamt.

Om jag bara kunde röra den kanske smärtan skulle lätta."

Alltså, varför skulle en fantomlem vara förlamad?

Det låter som en självmotsägelse.

Men när vi gick igenom patientjournalerna fann vi att

hos dessa människor med sina paralyserade fantomlemmar

var originalarmen förlamad på grund av skadan på det perifera nervsystemet.

Nerven i armen var skadad,

var kapad, av säg en motorcykelolycka.

Så patienten hade en riktig arm, vilket är smärtsamt,

i en bindel ett par månader eller ett år och sen,

i ett missriktat försök att bli kvitt smärtan i armen

amputerade kirurgen armen

och sen får man en fantomarm med likadan smärta, eller hur?

Detta är ett allvarligt kliniskt problem.

Patienter blir deprimerade.

En del av dem drivs till självmord, okej?

Så, hur behandlar man det här syndromet?

Alltså, varför får man en förlamad fantomlem?

När jag tittade på journalen fann jag att de hade en riktig arm

och nerverna till armen hade blivit kapade

och den riktiga armen hade blivit förlamad

och sedan legat i en binda i flera månader före amputationen

och den smärtan överfördes då till fantomen.

Varför sker detta?

När armen var där, men förlamad

sände hjärnan signalen till armen, hjärnans framdel: "rör dig"

men den får tillbaka en visuell återkoppling som säger "nej".

Rör dig. Nej. Rör dig. Nej. Rör dig. Nej.

Och de här ledningarna blir inkorporerade i hjärnan.

Vi kallar detta inlärd förlamning, okej?

Hjärnan lär sig, enligt Hebbs associativa länk,

att bara själva ordern att röra armen

skapar en upplevelse av en förlamad arm.

Och sen, när man kapat armen

spiller denna inlärda förlamning över till din kroppsuppfattning

och till din fantom, okej?

Alltså, hur hjälper man de här patienterna?

Hur kan man avprogrammera den inlärda förlamningen

så man kan lindra hans plågsamma knutna spasm

i fantomarmen?

Ja, vi sa, tänk om man nu sänder en order till fantomen

men ger honom en visuell återkoppling att den lyder ordern, visst?

Kanske kan man bli av med fantomsmärtan, med fantomkrampen.

Hur gör man det? Jo, genom virtuell verklighet.

Men det kostar miljarder.

Så, jag kom på ett sätt att göra det för tre dollar.

Men berätta inget för mina finansiärer.

(skratt)

Okej? Vad man gör är att bygga, det jag kallar, en spegellåda.

Man använder en papplåda med en spegel i mitten.

Sen stoppar man fantomen... Så min första patient, Derek, kom in.

Han fick sin arm amputerad för 10 år sedan.

Han hade laceratus brachii (avsliten arm), så nerverna var kapade

och armen var förlamad, låg i en sele ett år och sen amputerades den.

Han hade en oerhört smärtsam fantomarm och han kunde inte röra den.

Det var en förlamad fantomarm.

Så han kom dit och jag gav honom en spegellåda

som jag kallar en spegel i en låda, okej?

Patienten lägger sin vänstra fantomarm,

som var knuten i en spasm, till vänster om spegeln

och sin vanliga hand till höger om spegeln

och i samma krampaktiga ställning,

och han tittar i spegeln. Och vad upplever han?

Han ser fantomen återuppstånden

eftersom han ser reflektionen av sin vanliga arm i spegeln

och det ser ut som om hans fantom återuppstått.

"Nu", sa jag, "se här, vicka på din fantom -

dina verkliga fingrar, eller rör dina verkliga fingrar medan du tittar i spegeln."

Han kommer få det visuella intrycket att fantomen rör sig, eller hur?

Det är uppenbart. Men det uppseendeväckande är att

patienten sen säger: "Herregud, min fantom rör sig igen

och smärtan, den knutna krampen, är borta!"

Och kom ihåg, min första patient

(applåder)

... tack! (applåder)

Den första patienten som kom och tittade in i spegeln

och jag sa: "Titta på spegelbilden av din fantom!"

Och han började fnittra och sa: "Jag kan se min fantom."

Men han är inte korkad. Han vet att det inte är på riktigt.

Han vet att det är en spegelbild,

men det är en levande sensorisk upplevelse.

"Nu", sa jag, "Rör på din vanliga hand och fantomen."

Han sa: "Oh, jag kan inte röra på min fantom. Det vet du. Det gör ont."

Jag sa: "Rör på din vanliga hand."

Och han säger: "Herregud, min fantom rör sig igen! Jag kan inte tro det!

Och min smärta försvinner." Okej?

Och sen säger jag: "Blunda."

Han blundar.

"Och rör på din vanliga hand."

"Ah, inget. Den är krampad igen."

"Okej, öppna ögonen."

"Herregud, herregud, den rör sig igen!"

Så han var som ett barn i en godisaffär.

Så jag sa, okej, det här bevisar min teori om inlärd förlamning

och det visuella intryckets kritiska roll.

Men jag kommer inte få ett Nobelpris

för jag lyckats få någon att röra på sin fantomlem.

(skratt)

(applåder)

Det är en totalt oanvändbar förmåga, om man tänker på det.

(skratt)

Men började jag förstå, kanske andra sorters förlamning

man ser inom neurologin, som stroke, dystoni,

möjligen finns en inlärningskomponent i allt det här,

som man kan övervinna genom att använda en enkel spegel.

Så jag sa: "Hör här, Derek"

... alltså, först och främst, killen kan inte gå runt med en spegel för att mildra sitt onda;

jag sa: "Alltså, Derek, ta med en hem och öva med den en vecka eller två.

Kanske, efter en övningsperiod,

kan du avstå från spegeln, avlära dig förlamningen

och börja röra din förlamade arm

och sen bli av med din smärta."

Så han sa okej och tog med den hem.

Jag sa: "Alltså, det rör sig trots om allt två dollar. Ta med den hem."

Så han tog med den hem och efter två veckor ringer han mig

och han sa: "Doktorn, du kommer inte tro det här."

Jag sa: "Va?"

Han sa: "Den är borta!"

Jag sa: "Vad är borta?"

Jag tänkte att kanske var spegellådan borta.

(skratt)

Han sa: "Nej, nej, nej, du vet den här fantomen jag haft de sista tio åren.

Den är borta."

Och jag sa. Blev oroad, sa jag, herregud,

jag menar jag har ändrat den här killens kroppsuppfattning,

vad gör jag med mänskliga testpersoner, etik och allt det där?

Och jag sa: "Derek, är det här något som bekymrar dig?"

Han sa: "Nej, de senaste tre dagarna har jag inte haft någon fantomarm

och därför inte heller någon smärtande fantomarmbåge,

ingen kramp, alla de där smärtorna är borta.

Problemet är att jag fortfarande har mina fantomfingrar hängande från axeln

och din låda når inte dit."

(skratt)

"Så skulle du kunna ändra designen och fästa den på min panna

så jag kan, du vet, göra det här och eliminera mina fantomfingrar?"

Han trodde jag var någon slags trollkarl.

Alltså, varför händer det här?

Därför att hjärnan utsätts för en oerhörd sensorisk konflikt.

Den får information från synen som säger att fantomen är tillbaka.

Å andra sidan finns inget passande mottagande,

muskelsignaler som säger att det finns ingen arm, visst?

Och din motoriska styrning säger att det finns en arm

och på grund av denna konflikt säger hjärnan, åt helvete med det,

det finns ingen fantom, det finns ingen arm, okej?

Den liksom börjar med förnekelse, negerar signalerna.

Och när armen försvinner blir bonusen att smärtan förvinner

eftersom man inte kan ha utomkroppslig smärta som skvalpar omkring där ute någonstans.

Så, det är bonuseffekten.

Alltså, den här tekniken har prövats på dussintals patienter

av en annan grupp i Helsingfors,

så den kan visa sig bli en värdefull behandling för fantomsmärtor

och faktum är att folk prövat det som rehabilitering vid stroke.

Stroke tänker man annars på som en skada av fibrerna.

Inget att göra åt saken.

Men, det har visat sig att en del av förlamningen efter en stroke är inlärd

och möjligen kan den komponenten övervinnas med speglar.

Det här har också genomgått kliniska tester.

Många, många patienter har blivit hjälpta.

Okej, låt mig byta spår och komma vidare till den tredje delen av mitt tal,

som handlar om ett annat märkligt fenomen kallat synestesi.

Det upptäcktes av Francis Galton på 1800-talet.

Han var Darwins kusin.

Han påpekade att somliga människor,

vilka i övrigt är helt normala, hade följande underlighet:

Varje nummer de ser har en färg.

Fem är blå, sju är gul, åtta är limegrön,

nio är indigo, okej?

Kom ihåg, de här människorna är i övrigt helt normala.

Eller ciss dur, ibland ger toner färger.

Ciss är blå, fiss är grön,

en annan ton kan vara gul, okej?

Varför händer det här?

Detta kallas synestesi. Galton kallade det synestesi,

en sinnenas sammanblandning.

Hos oss är alla sinnen distinkta.

De här människorna rör ihop sina sinnen.

Varför händer det här?

En av de två aspekterna på det här problemet är mycket förbryllande.

Synestesi finns i vissa släkter

så Galton påstod att det är ärftligt med en genetisk bas.

För det andra handlar synestesi om - för att komma till min poäng här

om min föreläsnings tema, vilket är kreativitet -

synestesi är åtta gånger vanligare hos artister, poeter, författare

och andra kreativa människor än hos befolkningen i stort.

Varför är det så?

Jag tänker besvara den frågan.

Den har aldrig besvarats förut.

Okej, så vad är synestesi? Vad orsakar det?

Tja, det finns många teorier.

En teori säger att de helt enkelt är tokiga.

Det är dock inte en vetenskaplig teori, så vi kan glömma den.

En annan teori menar att de alla är syraknarkare och storbrajjare, okej?

Alltså, det kan nog ligga en del sanning i det där,

eftersom det är mycket vanligare här i Bay Area än i San Diego.

(skratt)

Okej. Alltså, den tredje teorin går ut på att -

jo, låt oss fråga oss själva vad som egentligen händer med synestesi. Okej?

Vi upptäckte att områdena för färg och nummer

ligger bredvid varandra i hjärnan, i fusiform gyrus.

Så vi sa: det har skett oavsiktliga kopplingar

mellan färg- och nummerområdena i hjärnan.

Så varje gång man ser ett nummer, ser man motsvarande färg

och det är därför man blir synestetiker.

Men kom ihåg, varför händer det här?

Varför skulle det finnas korsade kopplingar hos vissa?

Kommer ni ihåg hur jag sa att det fanns i vissa familjer?

Det ger er en ledtråd.

Och det är, det finns en onormal gen,

en mutation i den genen som orsakar de här onormala korsade ledningarna.

Hos oss alla, visar det sig,

föds vi med allt sammankopplat med allt annat.

Så alla områden i hjärnan är sammankopplade med alla andra

och dessa trimmas för att skapa

den karaktäristiska modulära arkitekturen hos en vuxen hjärna.

Så om det finns en gen som ger upphov till trimningen

och om den genen muterar

så får man en otillräcklig trimning mellan närliggande hjärnområden.

Och om det är mellan nummer och färger får man nummer- och färgsynestesi.

Om det är mellan ton och färg, får man ton- och färgsynestesi.

Så långt allt väl.

Alltså, vad händer om den här genen uttrycks överallt i hjärnan

så att allt är korskopplat?

Tja, tänk på vad artister, författare och poeter har gemensamt:

förmågan att tänka metaforiskt,

koppla ihop saker till synes utan samband,

som till exempel "Öster är där och Julia är solen."

Man säger ju inte att Julia är solen,

betyder det att hon är en lysande eldboll?

Jag menar, schizofrena gör det, men det är en annan historia, visst?

Normala människor säger, hon är varm som en sol,

lysande som solen, vårdande som solen.

Omedelbart hittar man länkarna.

Alltså om man antar att den här ökade korskopplingen

och konceptet också är i olika delar av hjärnan,

så kommer det skapa en ökad fallenhet

för metaforiskt tänkande och kreativitet

hos människor med synestesi.

Och därav följer också den åtta gånger högre förekomsten av synestesi

bland poeter, artister och författare.

Okej, det är en väldigt frenologisk syn på synestesi.

En sista demonstration - kan jag få en minut?

(applåder)

Okej. Jag ska visa er att ni alla är synestetiker. Men ni är i förnekelse!

Det här är vad jag kallar Marsalfabet. Precis som ert alfabet

A är A, B är B, C är C.

Olika former för olika fonem, visst?

Här är då marsalfabetet.

En av dem är Kiki, en av dem är Buba.

Vilken är Kiki och vilken är Buba?

Hu många tror att det här är Kiki och det där är Buba? Räck upp handen.

Jahopp, en eller två mutanter.

(skratt)

Hur många av er tror att det här är Buba och det där Kiki? Räck upp handen.

99 % av er.

Alltså, ingen av er är marsmänniska. Hur bar ni er åt?

Det är för att ni alla med en korsmodell gör en synestetisk abstraktion.

Det innebär att ni använder det skarpa tonfallet - ki, ki,

i ert hörselcentrum, hårcellerna stimuleras - ki, ki,

härmar det visuella intrycket, plötsliga intrycket av den där taggiga formen.

Alltså, det här är mycket viktigt för det skvallrar om

att er hjärna använder en primitiv...

det är bara - det ser ut som en löjlig illusion

men de här fotonerna i era ögon visar det här mönstret

och hårcellerna i era öron stimulerar hörselmönstret,

men hjärnan kan extrahera den gemensamma nämnaren.

Det är en primitiv form av abstraktion

och vi vet nu att det här händer i hjärnans fusiform gyrus

eftersom när den är skadad

förlorar de här människorna förmågan att ägna sig åt Buba Kiki,

men de förlorar också sin metaforiska förmåga.

Om man frågar den här killen: "allt som glittrar är inte guld" -

vad menas med det?

Så svarar patienten "Nja, om det är metalliskt och blankt betyder det inte att det är guld.

Man måste väga dess specifika vikt, okej?"

Så de missar fullständigt den metaforiska betydelsen.

Det här området är alltså åtta gånger större hos högre stående,

särskilt människor, än i lägre stående primater.

Något väldigt spännande försiggår här i angular gyrus,

eftersom det ligger i korsningen mellan hörsel, syn och känsel

och det blev jättestort hos människor. Någonting väldigt intressant pågår här.

Och jag tror det är basen för många unikt mänskliga egenskaper

som abstraktion, metaforer och kreativitet.

Alla de här frågorna som filosofer har studerat i årtusenden

kan vi vetenskapsmän börja utforska genom avbildning av hjärnan

och genom att studera patienter och ställa de rätta frågorna.

Tack!

(applåder)

Förlåt.

(skratt)