< Return to Video

Konsten att be

  • 0:10 - 0:16
    (Andas in, andas ut)
  • 0:17 - 0:21
    Jag har inte alltid levt på min musik.
  • 0:21 - 0:24
    Under ungefär fem år efter min examen
  • 0:24 - 0:27
    från en framstående högskola,
  • 0:27 - 0:31
    så var detta mitt jobb.
  • 0:31 - 0:36
    Jag var egenföretagare, en levande staty
    som heter Åttafotsbruden,
  • 0:36 - 0:39
    och jag älskar att berätta för folk
    att det här var mitt jobb,
  • 0:39 - 0:41
    för att alla vill hela tiden veta,
  • 0:41 - 0:44
    vilka är dessa knäppisar i verkligheten?
  • 0:44 - 0:46
    Hej.
  • 0:46 - 0:49
    En dag målade jag mig vit,
    ställde mig på en låda,
  • 0:49 - 0:51
    lade en hatt eller burk vid mina fötter,
  • 0:51 - 0:54
    och när någon kom förbi och lade i pengar,
  • 0:54 - 1:02
    så gav jag dem en blomma
    och intensiv ögonkontakt.
  • 1:02 - 1:03
    Och om de inte tog blomman,
  • 1:03 - 1:08
    så lade jag till en gest
    av vemod och längtan
  • 1:08 - 1:12
    när de gick sin väg.
  • 1:12 - 1:15
    (Skratt)
  • 1:15 - 1:19
    Jag hade de mest djupsinniga möten
    med människor,
  • 1:19 - 1:21
    speciellt ensamma människor som såg ut
  • 1:21 - 1:24
    som om om de inte hade pratat
    med någon på veckor
  • 1:24 - 1:28
    och vi fick det här vackra ögonblicket
  • 1:28 - 1:33
    av förlängd ögonkontakt på gatan
  • 1:33 - 1:36
    och vi blev liksom kära litegrand.
  • 1:36 - 1:42
    Och mina ögon sade "Tack. Jag ser dig."
  • 1:42 - 1:44
    Och deras ögon sade,
  • 1:44 - 1:50
    "Ingen ser mig någonsin. Tack."
  • 1:50 - 1:52
    Och ibland blev jag trakasserad.
  • 1:52 - 1:54
    Folk ropade till mig
    från passerande bilar.
  • 1:54 - 1:57
    "Skaffa ett jobb!"
  • 1:57 - 2:00
    Och jag tänkte, liksom,
    "Det här är mitt jobb."
  • 2:00 - 2:04
    Men det gjorde ont, för jag oroade mig
  • 2:04 - 2:07
    för att jag höll på med något
    som inte var som ett jobb
  • 2:07 - 2:11
    utan orättvist och skamligt.
  • 2:11 - 2:16
    Jag förstod inte
    vilken perfekt utbildning jag fick
  • 2:16 - 2:19
    för musikbranschen, på den här lådan.
  • 2:19 - 2:20
    Och ni ekonomer där ute,
  • 2:20 - 2:24
    är kanske intresserade av att veta att jag
    faktiskt hade en ganska förutsägbar inkomst,
  • 2:24 - 2:26
    vilket var förvånande för mig
  • 2:26 - 2:28
    eftersom jag inte hade
    några återkommande kunder,
  • 2:28 - 2:31
    men ungefär 60 dollar på tisdagar,
    90 dollar på fredagar.
  • 2:31 - 2:33
    Det var konsekvent.
  • 2:33 - 2:35
    Under tiden så turnerade jag lokalt
  • 2:35 - 2:38
    och spelade på nattklubbar
    med mitt band, Dresden Dolls.
  • 2:38 - 2:40
    Det var jag på piano, ett geni på trummor.
  • 2:40 - 2:42
    Jag skrev låtarna och till slut
  • 2:42 - 2:46
    började vi tjäna tillräckligt med pengar
    för att jag skulle kunna sluta vara staty,
  • 2:46 - 2:48
    och när vi började turnera,
  • 2:48 - 2:51
    ville jag inte förlora den här känslan
  • 2:51 - 2:54
    av direktkontakt med människor,
    för jag älskade den.
  • 2:54 - 2:57
    Så efter varje föreställning
    skrev vi autografer
  • 2:57 - 3:00
    och kramade fans och hängde med
    och pratade med folk,
  • 3:00 - 3:05
    och vi gjorde det till en konstform
    att be människor om hjälp
  • 3:05 - 3:08
    och vara med oss
    jag hittade lokala musiker
  • 3:08 - 3:12
    och artister och de framträdde
    utanför våra föreställningar,
  • 3:12 - 3:14
    och de lät hatten gå runt
  • 3:14 - 3:16
    och sen kom de in
    och kom upp på scen med oss,
  • 3:16 - 3:20
    så vi hade ett roterande smörgåsbord
    av galna, slumpmässiga cirkusgäster.
  • 3:20 - 3:23
    Och sen kom Twitter,
  • 3:23 - 3:26
    och gjorde alltsammans
    ännu mer magiskt, för jag kunde be
  • 3:26 - 3:28
    ögonblickligen om vad som helst
    var som helst.
  • 3:28 - 3:30
    Om jag behövde ett piano att öva på,
  • 3:30 - 3:33
    så kunde jag vara hemma hos ett fan
    en timme senare. Detta är från London.
  • 3:33 - 3:36
    Folk tog med sig hemlagad mat till oss
  • 3:36 - 3:40
    överallt i världen och gav oss mat och åt
    med oss. Detta är från Seattle.
  • 3:40 - 3:43
    Fans som jobbade på muséer och i affärer
  • 3:43 - 3:47
    och alla möjliga allmänna utrymmen vinkade
  • 3:47 - 3:50
    om jag i sista minuten bestämde mig för
    att göra ett spontant gratisframträdande.
  • 3:50 - 3:53
    Det här är ett bibliotek i Auckland.
  • 3:53 - 3:58
    I lördags så tvittrade jag och bad om
    den här drickabacken och hatten,
  • 3:58 - 4:00
    för jag ville inte släpa med dem
    från östkusten
  • 4:00 - 4:02
    och jag fick dem tack vare Chris
  • 4:02 - 4:05
    från Newport Beach, som säger hej.
  • 4:05 - 4:09
    En gång tvittrade jag, var i Lembourne
    kan jag köpa en netiflaska?
  • 4:09 - 4:12
    Och en sjuksyster från ett sjukhus körde
  • 4:12 - 4:14
    omgående en till kaféet där jag var
  • 4:14 - 4:15
    och jag köpte henne en smoothie
  • 4:15 - 4:18
    och vi satt där och pratade
    om vård och död.
  • 4:18 - 4:21
    Och jag älskar den här typen av närhet,
  • 4:21 - 4:25
    vilket är tur eftersom jag gör
    mycket coachsurfing.
  • 4:25 - 4:29
    På herrgårdar där alla
    i gruppen får egna rum
  • 4:29 - 4:32
    men där det inte finns
    wifi och i små lägenheter
  • 4:32 - 4:35
    med alla sovandes på golvet
    i samma rum och utan toalett
  • 4:35 - 4:39
    men med wifi, vilket klart är
    det bättre alternativet.
  • 4:39 - 4:41
    (Skratt)
  • 4:41 - 4:43
    Min grupp stannade en gång vår skåpbil
  • 4:43 - 4:47
    i ett riktigt fattigt
    bostadsområde i Miami
  • 4:47 - 4:49
    och upptäckte att nattens coachsurfingvärd
  • 4:49 - 4:52
    var en artonårig tjej
    som fortfarande bodde hemma
  • 4:52 - 4:57
    och hennes familj var
    papperslösa invandrare från Honduras.
  • 4:57 - 5:00
    Och den natten sov hela hennes familj
  • 5:00 - 5:03
    på sofforna och hon sov
    tillsammans med sin mamma
  • 5:03 - 5:06
    så att vi kunde sova i deras sängar.
  • 5:06 - 5:08
    Och jag låg där och tänkte att,
  • 5:08 - 5:11
    dessa människor har så lite.
  • 5:11 - 5:14
    Är detta rättvist?
  • 5:14 - 5:16
    Och på morgonen lärde hennes mamma oss
  • 5:16 - 5:19
    att försöka göra tortillas
    och ville ge mig en bibel
  • 5:19 - 5:25
    och hon tog mig åt sidan
    och sa till mig på dålig engelska
  • 5:25 - 5:30
    "Din musik har hjälpt
    min dotter så mycket.
  • 5:30 - 5:34
    Tack så mycket för att ni sov över här.
    Vi är så tacksamma."
  • 5:34 - 5:38
    Och då tänkte jag, detta är rättvist.
  • 5:38 - 5:41
    Detta är det här.
  • 5:41 - 5:44
    Några månader senare var jag i Manhattan
  • 5:44 - 5:47
    och jag tvittrade och bad om nånstans
    att sova och vid midnatt
  • 5:47 - 5:48
    är jag på Lower East Side
  • 5:48 - 5:51
    och då kommer jag på att jag
    aldrig gjort det här ensam.
  • 5:51 - 5:52
    Jag har alltid haft bandet
    eller gruppen med mig.
  • 5:52 - 5:57
    Är det här sånt som
    dumma människor gör? (Skratt)
  • 5:57 - 5:59
    Är det så här dumma människor dör?
  • 5:59 - 6:01
    Och innan jag kan ändra mig
    så slås dörren upp.
  • 6:01 - 6:05
    Hon är konstnär.
    Han är ekonomibloggare för Reuters
  • 6:05 - 6:07
    och de häller upp ett glas rött vin åt mig
  • 6:07 - 6:09
    och erbjuder mig ett bad
  • 6:09 - 6:13
    och jag har tillbringat
    tusentals nätter på det här sättet.
  • 6:13 - 6:17
    Så jag couchsurfar mycket.
    Jag crowdsurfar också.
  • 6:17 - 6:21
    Jag menar att couchsurfing
    och crowdsurfing
  • 6:21 - 6:23
    är ungefär samma sak.
  • 6:23 - 6:26
    Man faller in i publiken
  • 6:26 - 6:27
    och man litar på varandra.
  • 6:27 - 6:30
    En gång frågade jag ett av mina förband
  • 6:30 - 6:32
    om de ville gå ut i publiken med hatten
  • 6:32 - 6:34
    för att få lite extra pengar,
    någonting som jag själv gjorde mycket.
  • 6:34 - 6:37
    Och som vanligt var de glada
  • 6:37 - 6:39
    men det var en kille i bandet
  • 6:39 - 6:43
    som sa till mig att han inte
    kunde förmå sig själv att göra det.
  • 6:43 - 6:47
    Det kändes för mycket som tiggeri
    att stå där med hatten.
  • 6:47 - 6:55
    Och jag kände igen hans rädslor
    "Är detta rättvist?" och "Skaffa jobb."
  • 6:55 - 6:59
    Och under tiden blir mitt band
    allt större och större.
  • 6:59 - 7:01
    Vi skriver skivkontrakt
    med ett stort bolag.
  • 7:01 - 7:04
    Och vår musik är en korsning
    av punk och kabaré.
  • 7:04 - 7:06
    Så inte något för alla.
  • 7:06 - 7:09
    Tja, kanske något för dig.
  • 7:09 - 7:13
    Vi skriver kontrakt och det blir
    en massa hype inför vår nya skiva.
  • 7:13 - 7:19
    Och den kommer ut och säljer ungefär
    25 000 exemplar under de första veckorna
  • 7:19 - 7:22
    och skivbolaget tycker
    att det är ett misslyckande.
  • 7:22 - 7:25
    Och jag frågar,
    "25 000, är inte det mycket?"
  • 7:25 - 7:27
    De svarar "Nej, försäljningen går ner.
    Det är ett misslyckande."
  • 7:27 - 7:30
    Och så går de.
  • 7:30 - 7:33
    Samtidigt så skriver jag autografer
    och kramas efter ett framträdande
  • 7:33 - 7:35
    och en kille kommer fram till mig
  • 7:35 - 7:37
    och ger mig en tiodollarssedel
  • 7:37 - 7:38
    och han säger,
  • 7:38 - 7:42
    "Jag är ledsen, jag brände
    din CD från en kompis."
  • 7:42 - 7:45
    (Skratt)
  • 7:45 - 7:49
    "Men jag läste din blogg,
    jag vet att du hatar ditt skivbolag.
  • 7:49 - 7:51
    Jag ville bara att du skulle ha
    de här pengarna."
  • 7:51 - 7:55
    Och det här börjar hända hela tiden.
  • 7:55 - 7:59
    Jag blir hatten
    efter mina egna framträdanden,
  • 7:59 - 8:02
    men jag måste fysiskt stå där
    och ta emot hjälpen från folk
  • 8:02 - 8:04
    och i motsats till killen i förbandet,
  • 8:04 - 8:08
    så har jag faktiskt
    en massa träning i att stå där.
  • 8:08 - 8:10
    Tack.
  • 8:10 - 8:12
    Det här är ögonblicket då jag bestämmer
  • 8:12 - 8:15
    att jag ska ge bort min musik gratis
  • 8:15 - 8:17
    på nätet när det är möjligt,
  • 8:17 - 8:20
    så det är Metallica här borta,
    Napster, dåligt:
  • 8:20 - 8:23
    Amanda Palmer på den här sidan
    och jag uppmuntrar
  • 8:23 - 8:27
    att man torrentar, laddar ner,
    delar men jag ska be om hjälp,
  • 8:27 - 8:31
    för att jag har sett det fungera på gatan.
  • 8:31 - 8:34
    Så jag slog mig lös från skivbolaget
    och för mitt nästa projekt
  • 8:34 - 8:37
    med mitt nya band,
    the Grand Theft Orchestra,
  • 8:37 - 8:39
    vände jag mig till crowdfunding
  • 8:39 - 8:44
    och jag föll in i
    alla de tusentals kontakter jag skapat
  • 8:44 - 8:46
    och jag bad min publik att fånga mig.
  • 8:46 - 8:49
    Målet var 100 000 dollar.
  • 8:49 - 8:53
    Mina fans stödde mig
    med nästan 1,2 miljoner,
  • 8:53 - 8:56
    vilket var det största
    musikcrowdfundingprojektet någonsin.
  • 8:56 - 9:00
    (Applåder)
  • 9:00 - 9:04
    Och ni kan se hur mycket folk det är.
  • 9:04 - 9:08
    Det är ungefär 25 000 människor.
  • 9:08 - 9:11
    Och media frågade, "Amanda,
  • 9:11 - 9:13
    musikbranschen misslyckas och du
    uppmuntrar till piratkopiering.
  • 9:13 - 9:15
    Hur tvingade du alla dessa människor
    att betala för musik?"
  • 9:15 - 9:20
    Och sanningen är att jag
    inte tvingade dem. Jag bad dem.
  • 9:20 - 9:23
    Och genom att helt enkelt be folk,
  • 9:23 - 9:26
    så blev vi sammankopplade
  • 9:26 - 9:31
    och när man har kontakt
    så vill folk hjälpa.
  • 9:31 - 9:35
    Det är lite motsägelsefullt
    för en del artister.
  • 9:35 - 9:36
    De behöver inte be om någonting.
  • 9:36 - 9:42
    Men det är inte lätt.
    Det är inte lätt att be om saker.
  • 9:42 - 9:44
    Och många artister har problem med det.
  • 9:44 - 9:47
    Att be gör dig utsatt.
  • 9:47 - 9:51
    Och jag fick mycket kritik på nätet
  • 9:51 - 9:53
    efter att min Kickstarter blev så stor
  • 9:53 - 9:56
    eftersom jag fortsatte
    mina galna crowdsourcingaktiviteter,
  • 9:56 - 9:58
    speciellt för att jag frågade musiker
  • 9:58 - 10:01
    som också är fans
    om de ville vara med på scen
  • 10:01 - 10:04
    under ett par låtar
    i utbyte mot kärlek och biljetter
  • 10:04 - 10:07
    och öl och det här är en sammanklippt bild
  • 10:07 - 10:11
    av mig som lades upp på nätet.
  • 10:11 - 10:14
    Och det här gjorde ont
    på ett välbekant sätt.
  • 10:14 - 10:17
    Och folk som säger, "Du får inte längre
  • 10:17 - 10:19
    be om hjälp på det sättet,"
  • 10:19 - 10:23
    påminde mig verkligen om folk
    i sina bilar som ropade "Skaffa ett jobb."
  • 10:23 - 10:28
    För att de var inte med oss på trottoaren
  • 10:28 - 10:31
    och de kunde inte se utbytet
  • 10:31 - 10:33
    som hände mellan mig och min publik,
  • 10:33 - 10:39
    ett utbyte som var rättvist i våra ögon
    men främmande för dem.
  • 10:39 - 10:41
    Så det här är för känsligt
    för att visa på jobbet.
  • 10:41 - 10:43
    Det här är min fest i Berlin
    för de som stött mig på Kickstarter.
  • 10:43 - 10:47
    När kvällen drog mot sitt slut så tog jag
    av mig kläderna och lät folk måla mig.
  • 10:47 - 10:50
    Lita på mig, om du vill känna
  • 10:50 - 10:53
    den innerliga känslan
    av att lita på främlingar,
  • 10:53 - 10:55
    så rekommenderar jag detta,
  • 10:55 - 10:59
    speciellt om de främlingarna
    är fulla tyskar.
  • 10:59 - 11:04
    Det här var samhörighet med fansen
    på ninjamästarnivå,
  • 11:04 - 11:07
    för att vad jag egentligen sa här var,
  • 11:07 - 11:09
    jag litar på er så här mycket.
  • 11:09 - 11:13
    Borde jag? Visa mig.
  • 11:13 - 11:15
    Under största delen
    av den mänskliga historien,
  • 11:15 - 11:20
    så har musiker, artister
    varit medlemmar i samhället,
  • 11:20 - 11:25
    sambandsskapare och öppnare,
    inte onåbara stjärnor.
  • 11:25 - 11:29
    Kändisskap handlar om
    att många älskar dig på håll,
  • 11:29 - 11:31
    men internet och det innehåll
  • 11:31 - 11:34
    som vi fritt kan dela på där
  • 11:34 - 11:37
    flyttar oss tillbaka.
  • 11:37 - 11:40
    Det handlar om ett fåtal
    som älskar dig nära
  • 11:40 - 11:45
    och att de människorna är nog.
  • 11:45 - 11:47
    Så många blir förvirrade av idén
  • 11:47 - 11:48
    att det inte finns något fast pris.
  • 11:48 - 11:52
    De ser det som oförutsägbar risk,
    men allt det jag gjort
  • 11:52 - 11:54
    Kickstarterkampanjen, gatan, dörrklockan,
  • 11:54 - 11:56
    jag ser dem inte som risker.
  • 11:56 - 11:58
    Jag ser dem som tillit.
  • 11:58 - 12:01
    Onlineverktygen för att göra det utbytet
  • 12:01 - 12:05
    lika lätt och instinktivt som på gatan
  • 12:05 - 12:07
    blir bättre.
  • 12:07 - 12:10
    Men även perfekta verktyg
    kommer inte hjälpa oss
  • 12:10 - 12:13
    om vi inte kan möta varandra
  • 12:13 - 12:15
    och ge och ta utan rädsla,
  • 12:15 - 12:18
    men, ännu viktigare,
  • 12:18 - 12:22
    be utan skam.
  • 12:22 - 12:24
    Min musikkarriär har jag tillbringat
  • 12:24 - 12:28
    med att försöka möta människor på nätet
  • 12:28 - 12:30
    på samma sätt som jag kunde på lådan,
  • 12:30 - 12:34
    så jag bloggar och twittrar inte bara
    om datum för mina framträdanden
  • 12:34 - 12:37
    och min nya video
    utan om vårt arbete och vår konst
  • 12:37 - 12:42
    och våra rädslor och bakfyllor,
    våra misstag
  • 12:42 - 12:44
    och vi ser varandra.
  • 12:44 - 12:48
    Och jag tror att
    när vi verkligen ser varandra,
  • 12:48 - 12:50
    så vill vi hjälpa varandra.
  • 12:50 - 12:55
    Jag tror att folk har oroat sig
    för fel fråga
  • 12:55 - 12:59
    "Hur tvingar vi folk
    att betala för musik?"
  • 12:59 - 13:01
    Vad skulle hända om vi börjar fråga,
  • 13:01 - 13:06
    "Hur låter vi folk betala för musik?"
  • 13:06 - 13:08
    Tack så mycket.
  • 13:08 - 13:12
    (Applåder)
Title:
Konsten att be
Speaker:
Amanda Palmer
Description:

Tvinga inte folk att betala för musik, säger Amanda Palmer: låt dem göra det. I ett passionerat tal som börjar med hennes tid som gatuartist (lägg en slant i hatten till Åttafotsbruden!) undersöker hon det nya förhållandet mellan artist och fan.

more » « less
Video Language:
English
Team:
closed TED
Project:
TEDTalks
Duration:
13:47
Lisbeth Pekkari edited Swedish subtitles for The art of asking
Dimitra Papageorgiou approved Swedish subtitles for The art of asking
rolf prag accepted Swedish subtitles for The art of asking
rolf prag edited Swedish subtitles for The art of asking
David Bismark added a translation

Swedish subtitles

Revisions Compare revisions