(Andas in, andas ut)

Jag har inte alltid levt på min musik.

Under ungefär fem år efter min examen

från en framstående högskola,

så var detta mitt jobb.

Jag var egenföretagare, en levande staty
som heter Åttafotsbruden,

och jag älskar att berätta för folk
att det här var mitt jobb,

för att alla vill hela tiden veta,

vilka är dessa knäppisar i verkligheten?

Hej.

En dag målade jag mig vit,
ställde mig på en låda,

lade en hatt eller burk vid mina fötter,

och när någon kom förbi och lade i pengar,

så gav jag dem en blomma
och intensiv ögonkontakt.

Och om de inte tog blomman,

så lade jag till en gest
av vemod och längtan

när de gick sin väg.

(Skratt)

Jag hade de mest djupsinniga möten
med människor,

speciellt ensamma människor som såg ut

som om om de inte hade pratat
med någon på veckor

och vi fick det här vackra ögonblicket

av förlängd ögonkontakt på gatan

och vi blev liksom kära litegrand.

Och mina ögon sade "Tack. Jag ser dig."

Och deras ögon sade,

"Ingen ser mig någonsin. Tack."

Och ibland blev jag trakasserad.

Folk ropade till mig
från passerande bilar.

"Skaffa ett jobb!"

Och jag tänkte, liksom,
"Det här är mitt jobb."

Men det gjorde ont, för jag oroade mig

för att jag höll på med något
som inte var som ett jobb

utan orättvist och skamligt.

Jag förstod inte
vilken perfekt utbildning jag fick

för musikbranschen, på den här lådan.

Och ni ekonomer där ute,

är kanske intresserade av att veta att jag
faktiskt hade en ganska förutsägbar inkomst,

vilket var förvånande för mig

eftersom jag inte hade
några återkommande kunder,

men ungefär 60 dollar på tisdagar,
90 dollar på fredagar.

Det var konsekvent.

Under tiden så turnerade jag lokalt

och spelade på nattklubbar
med mitt band, Dresden Dolls.

Det var jag på piano, ett geni på trummor.

Jag skrev låtarna och till slut

började vi tjäna tillräckligt med pengar
för att jag skulle kunna sluta vara staty,

och när vi började turnera,

ville jag inte förlora den här känslan

av direktkontakt med människor,
för jag älskade den.

Så efter varje föreställning
skrev vi autografer

och kramade fans och hängde med
och pratade med folk,

och vi gjorde det till en konstform
att be människor om hjälp

och vara med oss 
jag hittade lokala musiker

och artister och de framträdde
utanför våra föreställningar,

och de lät hatten gå runt

och sen kom de in
och kom upp på scen med oss,

så vi hade ett roterande smörgåsbord
av galna, slumpmässiga cirkusgäster.

Och sen kom Twitter,

och gjorde alltsammans
ännu mer magiskt, för jag kunde be

ögonblickligen om vad som helst
var som helst.

Om jag behövde ett piano att öva på,

så kunde jag vara hemma hos ett fan
en timme senare. Detta är från London.

Folk tog med sig hemlagad mat till oss

överallt i världen och gav oss mat och åt
med oss. Detta är från Seattle.

Fans som jobbade på muséer och i affärer

och alla möjliga allmänna utrymmen vinkade

om jag i sista minuten bestämde mig för
att göra ett spontant gratisframträdande.

Det här är ett bibliotek i Auckland.

I lördags så tvittrade jag och bad om
den här drickabacken och hatten,

för jag ville inte släpa med dem
från östkusten

och jag fick dem tack vare Chris

från Newport Beach, som säger hej.

En gång tvittrade jag, var i Lembourne
kan jag köpa en netiflaska?

Och en sjuksyster från ett sjukhus körde

omgående en till kaféet där jag var

och jag köpte henne en smoothie

och vi satt där och pratade
om vård och död.

Och jag älskar den här typen av närhet,

vilket är tur eftersom jag gör
mycket coachsurfing.

På herrgårdar där alla
i gruppen får egna rum

men där det inte finns
wifi och i små lägenheter

med alla sovandes på golvet
i samma rum och utan toalett

men med wifi, vilket klart är
det bättre alternativet.

(Skratt)

Min grupp stannade en gång vår skåpbil

i ett riktigt fattigt
bostadsområde i Miami

och upptäckte att nattens coachsurfingvärd

var en artonårig tjej
som fortfarande bodde hemma

och hennes familj var
papperslösa invandrare från Honduras.

Och den natten sov hela hennes familj

på sofforna och hon sov
tillsammans med sin mamma

så att vi kunde sova i deras sängar.

Och jag låg där och tänkte att,

dessa människor har så lite.

Är detta rättvist?

Och på morgonen lärde hennes mamma oss

att försöka göra tortillas
och ville ge mig en bibel

och hon tog mig åt sidan
och sa till mig på dålig engelska

"Din musik har hjälpt
min dotter så mycket.

Tack så mycket för att ni sov över här.
Vi är så tacksamma."

Och då tänkte jag, detta är rättvist.

Detta är det här.

Några månader senare var jag i Manhattan

och jag tvittrade och bad om nånstans
att sova och vid midnatt

är jag på Lower East Side

och då kommer jag på att jag
aldrig gjort det här ensam.

Jag har alltid haft bandet
eller gruppen med mig.

Är det här sånt som
dumma människor gör? (Skratt)

Är det så här dumma människor dör?

Och innan jag kan ändra mig
så slås dörren upp.

Hon är konstnär.
Han är ekonomibloggare för Reuters

och de häller upp ett glas rött vin åt mig

och erbjuder mig ett bad

och jag har tillbringat
tusentals nätter på det här sättet.

Så jag couchsurfar mycket.
Jag crowdsurfar också.

Jag menar att couchsurfing
och crowdsurfing

är ungefär samma sak.

Man faller in i publiken

och man litar på varandra.

En gång frågade jag ett av mina förband

om de ville gå ut i publiken med hatten

för att få lite extra pengar,
någonting som jag själv gjorde mycket.

Och som vanligt var de glada

men det var en kille i bandet

som sa till mig att han inte
kunde förmå sig själv att göra det.

Det kändes för mycket som tiggeri
att stå där med hatten.

Och jag kände igen hans rädslor 
"Är detta rättvist?" och "Skaffa jobb."

Och under tiden blir mitt band
allt större och större.

Vi skriver skivkontrakt
med ett stort bolag.

Och vår musik är en korsning
av punk och kabaré.

Så inte något för alla.

Tja, kanske något för dig.

Vi skriver kontrakt och det blir
en massa hype inför vår nya skiva.

Och den kommer ut och säljer ungefär
25 000 exemplar under de första veckorna

och skivbolaget tycker
att det är ett misslyckande.

Och jag frågar, 
"25 000, är inte det mycket?"

De svarar "Nej, försäljningen går ner. 
Det är ett misslyckande."

Och så går de.

Samtidigt så skriver jag autografer
och kramas efter ett framträdande

och en kille kommer fram till mig

och ger mig en tiodollarssedel

och han säger,

"Jag är ledsen, jag brände
din CD från en kompis."

(Skratt)

"Men jag läste din blogg,
jag vet att du hatar ditt skivbolag.

Jag ville bara att du skulle ha
de här pengarna."

Och det här börjar hända hela tiden.

Jag blir hatten
efter mina egna framträdanden,

men jag måste fysiskt stå där
och ta emot hjälpen från folk

och i motsats till killen i förbandet,

så har jag faktiskt
en massa träning i att stå där.

Tack.

Det här är ögonblicket då jag bestämmer

att jag ska ge bort min musik gratis

på nätet när det är möjligt,

så det är Metallica här borta,
Napster, dåligt:

Amanda Palmer på den här sidan
och jag uppmuntrar

att man torrentar, laddar ner,
delar men jag ska be om hjälp,

för att jag har sett det fungera på gatan.

Så jag slog mig lös från skivbolaget
och för mitt nästa projekt

med mitt nya band,
the Grand Theft Orchestra,

vände jag mig till crowdfunding

och jag föll in i
alla de tusentals kontakter jag skapat

och jag bad min publik att fånga mig.

Målet var 100 000 dollar.

Mina fans stödde mig
med nästan 1,2 miljoner,

vilket var det största
musikcrowdfundingprojektet någonsin.

(Applåder)

Och ni kan se hur mycket folk det är.

Det är ungefär 25 000 människor.

Och media frågade, "Amanda,

musikbranschen misslyckas och du
uppmuntrar till piratkopiering.

Hur tvingade du alla dessa människor
att betala för musik?"

Och sanningen är att jag
inte tvingade dem. Jag bad dem.

Och genom att helt enkelt be folk,

så blev vi sammankopplade

och när man har kontakt
så vill folk hjälpa.

Det är lite motsägelsefullt
för en del artister.

De behöver inte be om någonting.

Men det är inte lätt.
Det är inte lätt att be om saker.

Och många artister har problem med det.

Att be gör dig utsatt.

Och jag fick mycket kritik på nätet

efter att min Kickstarter blev så stor

eftersom jag fortsatte
mina galna crowdsourcingaktiviteter,

speciellt för att jag frågade musiker

som också är fans
om de ville vara med på scen

under ett par låtar
i utbyte mot kärlek och biljetter

och öl och det här är en sammanklippt bild

av mig som lades upp på nätet.

Och det här gjorde ont
på ett välbekant sätt.

Och folk som säger, "Du får inte längre

be om hjälp på det sättet,"

påminde mig verkligen om folk
i sina bilar som ropade "Skaffa ett jobb."

För att de var inte med oss på trottoaren

och de kunde inte se utbytet

som hände mellan mig och min publik,

ett utbyte som var rättvist i våra ögon
men främmande för dem.

Så det här är för känsligt
för att visa på jobbet.

Det här är min fest i Berlin
för de som stött mig på Kickstarter.

När kvällen drog mot sitt slut så tog jag
av mig kläderna och lät folk måla mig.

Lita på mig, om du vill känna

den innerliga känslan
av att lita på främlingar,

så rekommenderar jag detta,

speciellt om de främlingarna
är fulla tyskar.

Det här var samhörighet med fansen
på ninjamästarnivå,

för att vad jag egentligen sa här var,

jag litar på er så här mycket.

Borde jag? Visa mig.

Under största delen
av den mänskliga historien,

så har musiker, artister
varit medlemmar i samhället,

sambandsskapare och öppnare,
inte onåbara stjärnor.

Kändisskap handlar om
att många älskar dig på håll,

men internet och det innehåll

som vi fritt kan dela på där

flyttar oss tillbaka.

Det handlar om ett fåtal
som älskar dig nära

och att de människorna är nog.

Så många blir förvirrade av idén

att det inte finns något fast pris.

De ser det som oförutsägbar risk,
men allt det jag gjort

Kickstarterkampanjen, gatan, dörrklockan,

jag ser dem inte som risker.

Jag ser dem som tillit.

Onlineverktygen för att göra det utbytet

lika lätt och instinktivt som på gatan

blir bättre.

Men även perfekta verktyg
kommer inte hjälpa oss

om vi inte kan möta varandra

och ge och ta utan rädsla,

men, ännu viktigare,

be utan skam.

Min musikkarriär har jag tillbringat

med att försöka möta människor på nätet

på samma sätt som jag kunde på lådan,

så jag bloggar och twittrar inte bara
om datum för mina framträdanden

och min nya video
utan om vårt arbete och vår konst

och våra rädslor och bakfyllor,
våra misstag

och vi ser varandra.

Och jag tror att
när vi verkligen ser varandra,

så vill vi hjälpa varandra.

Jag tror att folk har oroat sig
för fel fråga

"Hur tvingar vi folk
att betala för musik?"

Vad skulle hända om vi börjar fråga,

"Hur låter vi folk betala för musik?"

Tack så mycket.

(Applåder)