Kate Hartman: Konsten att kommunicera med det du har på dig

Konstnären Kate Hartman använder elektroniska klädesplagg för att utforska hur vi kommunicerar, med varandra och med världen omkring oss. I det här underfundiga och tankeväckande föredraget visar hon oss "Självpratarmössan", "Det uppblåsbara hjärtat", "Glaciärkramardräkten" och andra luriga prylar.

Jag heter Kate Hartman.

Jag tycker om att göra prylar

som belyser hur vi

förhåller oss till och kommunicerar med varandra.

Så jag är speciellt intresserad av hur vi, som människor,

förhåller oss till oss själva, varandra

och världen omkring oss.

(Skratt)

Så för att ge er ett sammanhang,

som June sa. Jag är konstnär, teknolog och utbildare.

Jag undervisar i tillämpad datorteknik

och mode med elektroniska komponenter.

Mycket av det jag gör kan antingen bäras

eller på annat sätt relateras till den mänskliga gestalten.

Varje gång jag talar om vad jag håller på med

så försöker jag att beröra ämnet

varför kroppar är viktiga.

Och det är ganska enkelt.

Alla har en -- varenda en av er.

Jag kan garantera att alla i det här rummet,

alla ni där borta, människorna i de mjuka fåtöljerna,

människorna där uppe med laptops --

vi har alla kroppar.

Skäms inte.

Det är något vi har gemensamt

och de fungerar som vårt mest grundläggande gränssnitt mot världen.

Så när jag arbetar med interaktionsdesign,

eller som konstnär med deltagarkultur --

skapandes saker som lever vidare, i eller omkring den mänskliga formen --

det är ett väldigt kraftfullt område att arbeta inom.

I mitt arbete använder

jag en stor mängd olika material och verktyg.

Jag kommunicerar genom allt från radiomottagare

till trattar och plastslangar.

För att ni ska få ett grepp om sakerna jag gör

är det lättast att börja berättelsen med

en mössa.

Det började för flera år sedan.

En sen kväll när jag satt på tunnelbanan, på väg hem,

och funderade.

Jag är en person som ofta funderar för mycket och pratar för lite.

Så jag satt och tänkte på hur bra det vore

om jag kunde ta alla ljud --

ljuden av mina tankar i mitt huvud --

om jag fysiskt kunde klargöra

och dra fram dem i en sådan form

att jag kunde dela dem med någon annan.

Så jag åkte hem och gjorde den här mössprototypen.

Jag kallade den för den muttrande mössan

eftersom den gav ifrån sig ett muttrande ljud

som liksom var förbundna med en

men kunde tas loss

och delas med andra.

(Skratt)

Jag gör även andra mössor.

Den här heter självpratarmössan.

(Skratt)

Varför är ganska uppenbart.

Den mutar rent fysiskt in ett samtalsutrymme för en person.

När man talar högt

så förs ljudet faktiskt tillbaka till ens egna öron.

(Skratt)

När jag gör dessa saker

så handlar det inte så mycket om objektet i sig

så mycket som det negativa utrymmet runt objektet.

Så vad händer när någon tar på sig den här?

Vad får de för upplevelse?

Och hur förändras de genom att använda den?

Många av de här prylarna

sätter fokus på hur vi förhåller oss till oss själva.

Just den här kallas maglyssnaren.

Den är ett verktyg

som faktiskt låter en

lyssna på sina inälvor.

(Skratt)

Vissa av de här sakerna

är faktiskt mer inriktade på uttryck och kommunikation.

Det uppblåsbara hjärtat

är ett utvändigt organ

som bäraren kan använda för att uttrycka sig.

Det kan blåsas upp eller sjunka ihop

i enlighet med bärarens känslor.

De kan uttrycka allt från beundran och lust

till oro och ångest.

(Skratt)

Visas av de här prylarna är faktiskt tänkta

att förmedla upplevelser.

"Okommuniceraren" är ett verktyg för gräl.

(Skratt)

Den gör det möjligt att ha ett intensivt känslomässigt utbyte,

men den absorberar

de faktiska ord som används.

(Skratt)

Slutligen

så är en del bara efterapningar.

Långörat gör att andra bokstavligen

kan ta dig i örat och säga

det de behöver säga.

Jag är väldigt intresserad relationer

mellan människor,

men jag är också intresserad av

hur vi förhåller oss till världen omkring oss.

När jag hade flyttat till New York för första gången för några år sedan

så tänkte jag mycket på alla

välbekanta arkitektoniska former som omgav mig

och hur jag förhöll mig till dem.

Och jag tänkte "Men, vänta!

Ifall jag vill fördjupa mitt förhållande till och bättre förstå väggar

kanske jag måste vara mer som en vägg själv."

Så jag gjorde en vägg man kunde ta på sig

på samma sätt som en ryggsäck.

När jag tog på mig den kunde jag

anta den fysiska formen av en vägg

så att jag kunde antingen bidra till eller kritisera

de rum jag befann mig i.

(Skratt)

Och så kan man kasta sig därifrån

till att tänka bortom skapade miljöer till naturen.

Jag har ett pågående projekt som heter Botanokoll --

som faktiskt låter krukväxter

ta del av mänskliga kommunikationsprotokoll.

När en växt är törstig

så kan den ringa ett telefonsamtal

eller lägga upp ett meddelande på en tjänst som Twitter.

Det här förskjuter dynamiken i relationen människa/växt

eftersom en ensam krukväxt

faktiskt kan tillkännage sina behov

till tusentals människor på samma gång.

Apropå storskaligt

så är min senaste besatthet

glaciärer -- så klart.

Glaciärer är magnifika varelser

som det finns massor av anledningar att vara besatt av,

men vad jag är speciellt intresserad av

är relationen människa-glaciär.

(Skratt)

För det verkar finnas problem.

Glaciärerna håller faktiskt på att lämna oss.

De både krymper och drar sig tillbaka --

vissa har faktiskt helt och hållet försvunnit.

Eftersom jag bor i Kanada nuförtiden

har jag besökt en av mina närmsta glaciärer.

just den här är speciellt intressant,

eftersom, av alla glaciärer i Nordamerika,

är det den som tar emot flest besök av människor per år.

Det finns till och med bussar som kör upp över sodomoränen

och släpper av människor ovanpå glaciären.

Det har fått mig att tänka

på upplevelsen av det första mötet.

När jag möter en glaciär för allra första gången,

vad gör jag då?

Det finns inget vedertaget sätt att bete sig då.

Jag vet inte ens hur man

säger hej.

Skriver jag ett meddelande i snön?

Eller så kanske jag kan sätta ihop ett

av långa och korta isbitar --

isbits-morse.

Eller så kanske jag behöver göra ett verktyg för att tala,

som en ismegafon

som kan förstärka min röst

när jag riktar den mot isen.

Men den upplevelse som varit mest tillfredställande

har varit att lyssna,

något vi behöver i alla bra förhållanden.

Och jag blev verkligen förvånad över hur mycket det påverkade mig.

Denna grundläggande förändring i läge

hjälpte mig att ändra mitt perspektiv

i relation till glaciären.

Och eftersom vi använder apparater

för att förstå vår relation till världen nuförtiden

så gjorde jag Glaciärkramardräkten.

(Skratt)

Den är konstruerad av ett material som reflekterar värme

som är till för att temperaturskillnaden inte ska besvära

varken människan eller glaciären.

Återigen, det här är en inbjudan

som uppmanar folk att lägga sig ner på glaciären

och krama den.

Så, ja, det här är faktiskt bara början.

Det är bara några inledande försök i det här projektet.

Precis som med väggen, när jag ville förstå vad det innebär att vara en vägg,

så försöker jag att i det här projektet inte vara så hetlevrad.

Min avsikt

är att under de kommande 10 åren

göra en serie sammarbetsprojekt

där jag arbetar med människor med olika yrken --

konstnärer, teknologer, vetenskapsmän --

för att arbeta på projektet

om hur vi kan förbättra relationerna mellan människor och glaciärer.

Utöver det, så här mot slutet,

skulle jag bara vilja säga att vi befinner oss i en epok

av kommunikation och prylar,

och det är oerhört spännande och sexigt

men jag tycker att det är väldigt viktigt

att tänka på hur vi kan

behålla en känsla av hänförelse samtidigt som vi behåller en kritisk

inställning till de verktyg vi använder och hur vi förhåller oss till världen.

Tack.

(Applåder)