Jag heter Kate Hartman.
Jag tycker om att göra prylar
som belyser hur vi
förhåller oss till och kommunicerar med varandra.
Så jag är speciellt intresserad av hur vi, som människor,
förhåller oss till oss själva, varandra
och världen omkring oss.
(Skratt)
Så för att ge er ett sammanhang,
som June sa. Jag är konstnär, teknolog och utbildare.
Jag undervisar i tillämpad datorteknik
och mode med elektroniska komponenter.
Mycket av det jag gör kan antingen bäras
eller på annat sätt relateras till den mänskliga gestalten.
Varje gång jag talar om vad jag håller på med
så försöker jag att beröra ämnet
varför kroppar är viktiga.
Och det är ganska enkelt.
Alla har en -- varenda en av er.
Jag kan garantera att alla i det här rummet,
alla ni där borta, människorna i de mjuka fåtöljerna,
människorna där uppe med laptops --
vi har alla kroppar.
Skäms inte.
Det är något vi har gemensamt
och de fungerar som vårt mest grundläggande gränssnitt mot världen.
Så när jag arbetar med interaktionsdesign,
eller som konstnär med deltagarkultur --
skapandes saker som lever vidare, i eller omkring den mänskliga formen --
det är ett väldigt kraftfullt område att arbeta inom.
I mitt arbete använder
jag en stor mängd olika material och verktyg.
Jag kommunicerar genom allt från radiomottagare
till trattar och plastslangar.
För att ni ska få ett grepp om sakerna jag gör
är det lättast att börja berättelsen med
en mössa.
Det började för flera år sedan.
En sen kväll när jag satt på tunnelbanan, på väg hem,
och funderade.
Jag är en person som ofta funderar för mycket och pratar för lite.
Så jag satt och tänkte på hur bra det vore
om jag kunde ta alla ljud --
ljuden av mina tankar i mitt huvud --
om jag fysiskt kunde klargöra
och dra fram dem i en sådan form
att jag kunde dela dem med någon annan.
Så jag åkte hem och gjorde den här mössprototypen.
Jag kallade den för den muttrande mössan
eftersom den gav ifrån sig ett muttrande ljud
som liksom var förbundna med en
men kunde tas loss
och delas med andra.
(Skratt)
Jag gör även andra mössor.
Den här heter självpratarmössan.
(Skratt)
Varför är ganska uppenbart.
Den mutar rent fysiskt in ett samtalsutrymme för en person.
När man talar högt
så förs ljudet faktiskt tillbaka till ens egna öron.
(Skratt)
När jag gör dessa saker
så handlar det inte så mycket om objektet i sig
så mycket som det negativa utrymmet runt objektet.
Så vad händer när någon tar på sig den här?
Vad får de för upplevelse?
Och hur förändras de genom att använda den?
Många av de här prylarna
sätter fokus på hur vi förhåller oss till oss själva.
Just den här kallas maglyssnaren.
Den är ett verktyg
som faktiskt låter en
lyssna på sina inälvor.
(Skratt)
Vissa av de här sakerna
är faktiskt mer inriktade på uttryck och kommunikation.
Det uppblåsbara hjärtat
är ett utvändigt organ
som bäraren kan använda för att uttrycka sig.
Det kan blåsas upp eller sjunka ihop
i enlighet med bärarens känslor.
De kan uttrycka allt från beundran och lust
till oro och ångest.
(Skratt)
Visas av de här prylarna är faktiskt tänkta
att förmedla upplevelser.
"Okommuniceraren" är ett verktyg för gräl.
(Skratt)
Den gör det möjligt att ha ett intensivt känslomässigt utbyte,
men den absorberar
de faktiska ord som används.
(Skratt)
Slutligen
så är en del bara efterapningar.
Långörat gör att andra bokstavligen
kan ta dig i örat och säga
det de behöver säga.
Jag är väldigt intresserad relationer
mellan människor,
men jag är också intresserad av
hur vi förhåller oss till världen omkring oss.
När jag hade flyttat till New York för första gången för några år sedan
så tänkte jag mycket på alla
välbekanta arkitektoniska former som omgav mig
och hur jag förhöll mig till dem.
Och jag tänkte "Men, vänta!
Ifall jag vill fördjupa mitt förhållande till och bättre förstå väggar
kanske jag måste vara mer som en vägg själv."
Så jag gjorde en vägg man kunde ta på sig
på samma sätt som en ryggsäck.
När jag tog på mig den kunde jag
anta den fysiska formen av en vägg
så att jag kunde antingen bidra till eller kritisera
de rum jag befann mig i.
(Skratt)
Och så kan man kasta sig därifrån
till att tänka bortom skapade miljöer till naturen.
Jag har ett pågående projekt som heter Botanokoll --
som faktiskt låter krukväxter
ta del av mänskliga kommunikationsprotokoll.
När en växt är törstig
så kan den ringa ett telefonsamtal
eller lägga upp ett meddelande på en tjänst som Twitter.
Det här förskjuter dynamiken i relationen människa/växt
eftersom en ensam krukväxt
faktiskt kan tillkännage sina behov
till tusentals människor på samma gång.
Apropå storskaligt
så är min senaste besatthet
glaciärer -- så klart.
Glaciärer är magnifika varelser
som det finns massor av anledningar att vara besatt av,
men vad jag är speciellt intresserad av
är relationen människa-glaciär.
(Skratt)
För det verkar finnas problem.
Glaciärerna håller faktiskt på att lämna oss.
De både krymper och drar sig tillbaka --
vissa har faktiskt helt och hållet försvunnit.
Eftersom jag bor i Kanada nuförtiden
har jag besökt en av mina närmsta glaciärer.
just den här är speciellt intressant,
eftersom, av alla glaciärer i Nordamerika,
är det den som tar emot flest besök av människor per år.
Det finns till och med bussar som kör upp över sodomoränen
och släpper av människor ovanpå glaciären.
Det har fått mig att tänka
på upplevelsen av det första mötet.
När jag möter en glaciär för allra första gången,
vad gör jag då?
Det finns inget vedertaget sätt att bete sig då.
Jag vet inte ens hur man
säger hej.
Skriver jag ett meddelande i snön?
Eller så kanske jag kan sätta ihop ett
av långa och korta isbitar --
isbits-morse.
Eller så kanske jag behöver göra ett verktyg för att tala,
som en ismegafon
som kan förstärka min röst
när jag riktar den mot isen.
Men den upplevelse som varit mest tillfredställande
har varit att lyssna,
något vi behöver i alla bra förhållanden.
Och jag blev verkligen förvånad över hur mycket det påverkade mig.
Denna grundläggande förändring i läge
hjälpte mig att ändra mitt perspektiv
i relation till glaciären.
Och eftersom vi använder apparater
för att förstå vår relation till världen nuförtiden
så gjorde jag Glaciärkramardräkten.
(Skratt)
Den är konstruerad av ett material som reflekterar värme
som är till för att temperaturskillnaden inte ska besvära
varken människan eller glaciären.
Återigen, det här är en inbjudan
som uppmanar folk att lägga sig ner på glaciären
och krama den.
Så, ja, det här är faktiskt bara början.
Det är bara några inledande försök i det här projektet.
Precis som med väggen, när jag ville förstå vad det innebär att vara en vägg,
så försöker jag att i det här projektet inte vara så hetlevrad.
Min avsikt
är att under de kommande 10 åren
göra en serie sammarbetsprojekt
där jag arbetar med människor med olika yrken --
konstnärer, teknologer, vetenskapsmän --
för att arbeta på projektet
om hur vi kan förbättra relationerna mellan människor och glaciärer.
Utöver det, så här mot slutet,
skulle jag bara vilja säga att vi befinner oss i en epok
av kommunikation och prylar,
och det är oerhört spännande och sexigt
men jag tycker att det är väldigt viktigt
att tänka på hur vi kan
behålla en känsla av hänförelse samtidigt som vi behåller en kritisk
inställning till de verktyg vi använder och hur vi förhåller oss till världen.
Tack.
(Applåder)