I huvudet på en mästerlig prokrastinerare

Tim Urban vet att prokrastinering inte är vettigt, men han har aldrig lyckats skaka av sig ovanan att vänta till sista sekunden innan saker blir gjorda. I detta roliga och insiktsfulla föredrag tar Urban med oss på en resa genom YouTube-maraton, oändliga klick mellan Wikipedia-artiklar och stunder av stirr ut genom fönstret - och uppmanar oss att fundera mer på vad det egentligen är vi försöker skjuta upp, innan tiden tar slut.

I college

läste jag statsvetenskap,

vilket innebar en massa uppsatser.

När en vanlig student skriver uppsats,

delar de kanske upp jobbet
ungefär så här.

Ni vet -

(Skratt)

man börjar lite lugnt,

men får nog mycket gjort första veckan

så att man med några jobbiga dagar sedan

får allt gjort, lugnt och fint.

(Skratt)

Jag ville göra på det viset.

Det var alltid planen.

Jag var redo att sätta igång,

men sedan kom själva uppsatsen,

och då gjorde jag typ så här.

(Skratt)

Och det hände varenda gång.

Men så var det dags
för ett 90-sidigt examensarbete,

en uppsats som man ska lägga ett år på.

Och jag visste att mitt vanliga sätt
inte var ett alternativ för detta.

Projektet var för stort.

Så jag gjorde en plan,

och bestämde att det skulle göras
ungefär så här.

Så här skulle året se ut.

Jag skulle börja lite lugnt,

öka takten i mitten,

och sedan lägga in högsta växeln på slutet

som en liten trappa.

Hur svårt kunde det vara
att gå upp för trappan?

Ingen stor grej, eller hur?

Men så hände något lustigt.

De första månaderna?

De kom och gick,

och jag fick inget gjort.

Så det blev en fantastisk ny plan.

(Skratt)

Och sedan -

(Skratt)

Men så passerade de där mittenmånaderna,

och jag skrev liksom inga ord,

och så var vi här.

Sedan blev två månader till en månad,

som blev till två veckor.

Och en dag vaknade jag

med tre dagar kvar till inlämning,

och hade fortfarande inte skrivit ett ord,

så jag gjorde det enda jag kunde:

Jag skrev 90 sidor på 72 timmar,

vakade inte en utan två nätter -

människor är inte gjorda
för att vaka två nätter -

sprang över campus,

kastade mig in i slow motion,

och hann precis till deadline.

Jag tänkte att det var färdigt så.

Men en vecka senare ringde det,

det var skolan.

De sa, "Är detta Tim Urban?"

Och jag sa, "Javisst."

De sa, "Vi behöver prata om din uppsats."

Och jag sa, "OK."

De sa,

"Det är den bästa vi nånsin sett."

(Skratt)

(Applåder)

Det där hände inte.

(Skratt)

Det var en riktigt, riktigt dålig uppsats.

(Skratt)

Jag ville bara njuta av ögonblicket
då ni alla tänkte,

"Den här killen är otrolig!"

(Skratt)

Nej, nej, det var riktigt illa.

Hur som helst, idag är jag
en författar-bloggar-kille.

Jag skriver bloggen Wait But Why.

Och för ett par år sedan bestämde jag mig
för att skriva om prokrastinering.

Mitt beteende har alltid förbryllat
icke-prokrastinerarna runtom mig,

och jag ville förklara
för världens icke-prokrastinerare

vad som händer i huvudet
hos prokrastinerare,

och varför vi är som vi är.

Jag hade en teori

om att prokrastinerares hjärnor
faktiskt är annorlunda

än andra människors hjärnor.

För att testa detta hittade jag ett labb

som lät mig scanna både min hjärna

och hjärnan hos
en bevisad icke-prokrastinerare

så att jag kunde jämföra dem.

Jag tog faktiskt med mig dem till er idag.

Titta noga och se
om ni kan märka någon skillnad.

Är man inte en utbildad hjärnexpert,

så är det inte helt uppenbart,
men ta en titt, OK?

Det här är hjärnan
hos en icke-prokrastinerare.

(Skratt)

Och nu...

Här är min hjärna.

(Skratt)

Det finns en skillnad.

Båda hjärnorna har en
Rationell beslutsfattare,

men prokrastinerarens hjärna

har också en
Omedelbar-tillfredsställelse-apa

Vad innebär detta för prokrastineraren?

Det innebär att allt är okej
tills detta händer.

[Ett perfekt tillfälle att jobba lite.]
[Näpp!]

Så den Rationella beslutsfattaren
fattar det rationella beslutet

att göra något produktivt,

men Apan gillar inte den planen,

så han tar rodret

och säger "Borde vi inte istället
läsa hela Wikipediasidan

om Nancy Kerrigan/Tonya Harding-skandalen,

för jag kom just ihåg att den hände.

(Skratt)

Sedan -

(Skratt)

Sedan går vi till kylskåpet,

och kollar om det kommit nåt nytt dit
de senaste 10 minuterna.

Efter det ska vi ta ett Youtube-maraton

som börjar med videos
där Richard Feynman pratar om magneter

och slutar mycket senare
med att vi ser på intervjuer

med Justin Biebers mamma.

(Skratt)

"Allt det kommer att ta ett tag,

så vi kommer nog inte riktigt ha tid
med något jobb idag.

Förlåt!"

(Suck)

Så vad är det som händer här?

Omedelbar-tillfredsställelse-apan
verkar inte vara någon

man vill ha bakom rodret.

Han lever helt i nuet.

Han minns inte det förflutna,
har ingen koll på framtiden

och bryr sig bara om två saker:

enkelt och roligt.

I djurvärlden funkar detta bra.

Är du en hund

och tillbringar hela livet
med att bara göra enkla och roliga saker,

så är du oerhört lyckad!

(Skratt)

Och för Apan,

är människan bara en annan djurart.

Du måste vara utvilad, välnärd
och fortplanta dig till nästa generation,

vilket hade funkat helt okej
i stamsamhället.

Men ifall du inte har märkt det,
så lever vi inte i stammar nu.

Vi lever i en avancerad civilisation
och Apan vet inte vad det är.

Det är därför vi har
en annan snubbe i hjärnan,

den Rationella beslutsfattaren,

som ger oss förmågan att göra saker
som inga andra djur kan göra.

Vi kan föreställa oss framtiden.

Vi kan se helhetsbilder.

Vi kan göra långtidsplaner.

Och han vill ta med
allt detta i beräkningen.

Han vill att vi ska göra

det som är vettigt att göra just nu.

Ibland är det vettigt

att göra sånt som är enkelt och roligt,

som när du äter middag eller går i säng

eller njuter av välförtjänt ledig tid.

Det är därför de sammanfaller.

Ibland är de överens.

Men andra gånger är det mycket vettigare

att göra sånt som är svårare
och mindre trevligt,

för helhetens skull.

Och det är då det blir en konflikt.

För prokrastineraren

tenderar konflikten att sluta
på samma sätt varje gång,

vilket gör att han spenderar
mycket tid i den orangea zonen,

en enkel och rolig plats
som är helt utanför Vettighetscirkeln.

Jag kallar det den Mörka Lekplatsen.

(Skratt)

Den Mörka Lekplatsen är ett ställe

som alla ni prokrastinerare
känner till väldigt väl.

Det är där fritidsaktiviteter sker

när fritidsaktiviteter inte borde ske.

Det roliga du har på Mörka Lekplatsen

är egentligen inte roligt,
för det är oförtjänt,

och luften är fylld av skuld,
rädsla, ångest, självhat -

alla de härliga prokrastinerarkänslorna.

Frågan är, i det här läget
med Apan bakom rodret,

hur lyckas prokrastineraren nånsin
ta sig över till den blå zonen,

ett mindre trevligt ställe,
men där riktigt viktiga saker händer?

Det visar sig att prokrastineraren
har en skyddsängel,

någon som alltid ser ner på honom
och vakar över honom

i hans mörkaste stunder -

nämligen Panikmonstret.

(Skratt)

Panikmonstret sover större delen av tiden,

men vaknar plötsligt
om en deadline kommer för nära

eller det finns risk
för offentlig pinsamhet,

karriärkatastrof eller någon annan
läskig konsekvens.

Och viktigast av allt, han är det enda
som Apan är livrädd för.

Han blev väldigt relevant
i mitt liv nyligen,

eftersom TED-folket hörde av sig
för ungefär ett halvår sedan

och bad mig hålla ett TED-föredrag.

(Skratt)

Jag sa förstås ja.

Det har alltid varit min dröm
att ha hållit ett TED-föredrag

en gång förut.

(Skratt)

(Applåder)

Men mitt i den här upphetsningen,

verkade Rationella beslutsfattaren
fundera på något annat.

Han sa, "Är vi på det klara
med vad vi just sa ja till?

Fattar vi vad det är som kommer hända
en dag i framtiden?

Vi behöver sätta oss ner
och jobba på detta nu."

Och Apan sa, "Jag håller med,
men först öppnar vi Google Earth,

zoomar in längst ner i Indien,
typ 60 meter över marken,

och scrollar uppåt i ett par timmar
tills vi kommer längst upp i landet,

så att vi får en bättre känsla
för Indien."

(Skratt)

Så det gjorde vi den dagen.

(Skratt)

När sex månader blev till fyra
och sedan två och en,

bestämde sig TED-folket
för att släppa namnen på talarna.

Jag öppnade webbplatsen
och där var mitt ansikte

stirrandes tillbaka på mig.

Och gissa vem som vaknade?

(Skratt)

Panikmonstret började tappa greppet,

och några sekunder senare
var hela systemet i kaos.

(Skratt)

Och Apan - kom ihåg,
han är livrädd för Panikmonstret -

boom så sticker han upp i trädet!

Och äntligen,

äntligen, kan Rationella beslutsfattaren
ta över rodret

och jag kan börja jobba på föredraget.

Panikmonstret förklarar

alla möjliga galna beteenden
hos prokrastinerare,

som hur någon som jag
kunde tillbringa två veckor

oförmögen att påbörja
första meningen av en uppsats,

för att sedan mirakulöst hitta
den otroliga arbetsmoralen

att stanna uppe hela natten
och skriva åtta sidor.

Hela den här situationen,
med de tre figurerna -

det är prokrastinerarens system.

Det är inte vackert,
men i slutändan funkar det.

Så det ville jag skriva om
på bloggen för några år sedan.

När jag gjorde det
blev jag förbluffad av gensvaret.

Jag fick bokstavligt talat tusentals mejl,

från alla möjliga människor
överallt i världen,

som gjorde alla möjliga olika saker.

Det var människor som var
sköterskor, bankirer, målare, ingenjörer

och många, många doktorander.

(Skratt)

Och alla skrev och sa samma sak:

"Jag har samma problem."

Det som slog mig var kontrasten
mellan lättsamheten i blogginlägget

och tyngden i dessa mejl.

Dessa människor uttryckte
intensiv frustration

över hur prokrastinering
hade påverkat deras liv,

över vad Apan hade gjort med dem.

Jag tänkte på detta, och sa,

okej, om prokrastinerarens system funkar,
vad är det då som pågår?

Varför är alla dessa människor
i ett sådant mörker?

Det visar sig att det finns
två sorters prokrastinering.

Allt jag pratat om hittills,
exemplen ni har sett,

de har deadlines.

Och när det finns deadlines,

blir prokrastineringens effekter
begränsade i tid

eftersom Panikmonstret blir inblandat.

Men det finns en annan prokrastinering

som sker i situationer
där det inte finns någon deadline.

Om du vill ha en karriär
där du är en självstartare -

inom konsten, inom företagande -

så finns det inga deadlines i början,
för inget händer,

inte förrän du gjort jobbet

för att få igång en rörelse.

Det finns också viktiga saker
vid sidan om karriären

som inte har några deadlines,

som att umgås med familjen
eller träna och ta hand om sig själv,

jobba på sin relation

eller ta sig ur en relation
som inte funkar.

Om prokrastinerarens enda mekanism
för att hantera de svåra grejerna

är Panikmonstret, så är det ett problem,

för i de där situationerna utan deadline,

dyker inte Panikmonstret upp.

Han har inget att vakna för,

så effekterna av prokrastineringen
blir inte begränsade;

de sprider sig utåt i oändlighet.

Det är den sortens
långvariga prokrastinering

som är mycket mer osynlig
och som det talas mindre om

än den roligare, kortsiktiga
deadline-baserade sorten.

Den genomlids ofta i tysthet och ensamhet.

Och den kan vara källan till

en massa långsiktigt missnöje och ånger.

Jag tänkte att det var därför
dessa människor mejlade mig,

och att det är därför de mår så dåligt.

Det är inte att de pluggar
för något projekt.

Det är att långvarig prokrastinering
fått dem att känna sig som åskådare

ibland, i sina egna liv.

Frustrationen är inte
för att de inte kunde nå sina drömmar;

den är för att de inte ens
kunde börja jaga drömmarna.

Så jag läste dessa mejl
och fick en uppenbarelse -

Jag tror inte

att icke-prokrastinerare finns.

Jepp - jag tror att ni alla
är prokrastinerare.

Alla är kanske inte vrak

som några av oss,

(Skratt)

och en del av er har kanske
ett sunt förhållande till deadlines,

men kom ihåg: Apans lurigaste trick

är när det inte finns deadlines.

Jag vill visa er en sista sak.

Jag kallar det en Livskalender.

Det är en ruta för varje vecka
av ett 90-årigt liv.

Det är inte så många rutor,

särskilt med tanke på att vi redan
har använt en del av dem.

Jag tror att vi alla behöver ta
en ordentlig titt på kalendern.

Vi behöver fundera över vad det är
som vi egentligen skjuter upp,

för alla prokrastinerar
på något område i livet.

Vi behöver vara medvetna om
Omedelbar-tillfredsställelse-apan.

Det är en uppgift för oss alla.

Och eftersom det inte finns
så många rutor där,

så är det något
du förmodligen bör göra idag.

Eller, kanske inte idag, men...

(Skratt)

Du vet.

Nångång snart.

Tack.

(Applåder)