Varför gör skärmarna oss mindre lyckliga?

Hur påverkas vi av våra skärmar och apparater? Psykologen Adam Alter forskar i hur mycket skärmtiden stjäl av oss och varför vi tillåter det. Han berättar varför alla dessa timmar du tillbringar med att stirra på din smartphone, tablet eller dator kan göra dig olycklig - och vad du kan göra åt saken.

För ett par år sedan
hörde jag ett intressant rykte.

Chefen för ett stort djurmatsbolag

påstods gå in på den årliga bolagsstämman

med en burk hundmat.

Och han åt upp hundmaten.

På så sätt ville han övertyga dem,
att om den var bra nog för honom

så var den bra nog för deras djur.

Strategin kallas "dogfooding"

och den är en vanlig strategi
inom affärsvärlden.

Det betyder inte att alla
går in och äter hundmat,

men affärsmän använder sina egna produkter

för att visa att de känner att -

att de litar på dem.

Det här är en vanlig strategi,

men det är intressant
när man hittar undantag

från regeln,

när du hittar företag
eller personer inom företagen

som inte använder sina egna produkter.

Framför allt en industri
står ut ur mängden

mer än någon annan, och det är

den skärmbaserade teknikindustrin.

År 2010, när han lanserade iPaden,
beskrev Steve Jobs den

som en "enastående" apparat

"Den bästa webbupplevelsen
du någonsin haft;

mycket bättre än en laptop,
eller en smartphone.

Det är en otrolig upplevelse."

Ett par månader senare
intervjuades han av en journalist

från New York Times,

och de talade länge i telefon.

Vid slutet av samtalet

ställde journalisten en fråga
vars svar verkade självklart.

Han sade till Jobs:
"Dina barn måste älska iPaden."

Det finns ett uppenbart svar,

men det Jobs sade
förbluffade journalisten totalt.

Han blev överraskad,

för Jobs sade: "De har inte använt den.

Vi begränsar barnens användning
av teknik här hemma."

Det här är väldigt vanligt
inom teknikvärlden.

Det finns faktiskt en skola
nära Silicon Valley

som heter Waldorf School
of the Peninsula

där eleverna först i åttonde klass
börjar använda skärmar.

Det intressantaste med skolan är

att 75% av barnen som går där

har föräldrar som är
teknikchefer i Silicon Valley.

När jag hörde om det här tyckte jag
att det var intressant och överraskande

och det fick mig att fundera på
hur skärmarna påverkar mig,

min familj och mina närmaste,

och människor överlag.

Så de senaste fem åren har jag
som professor i företagsekonomi

och psykologi

forskat i hur skärmar påverkar våra liv.

Och jag vill inleda med att fokusera på
hur mycket tid de tar från oss

och sedan kan vi tala om
hur den tiden ser ut.

Diagrammet ni ser visar
en vanlig 24-timmars arbetsdag

vid tre olika tidpunkter i historien:

2007, 10 år sedan;

2015,

och så data som jag samlade in
så sent som förra veckan.

Det är många saker

som förblivit lika.

Vi sover i medeltal 7,5
till 8 timmar per dag;

vissa säger att antalet timmar minskat,
men det är inte mycket.

Vi arbetar 8,5 till 9 timmar dagligen.

Vi idkar överlevnadsaktiviteter,

t.ex. äta, bada och sköta barn,

ca tre timmar per dag.

Då blir denna vita del kvar.

Vår personliga tid.

Den delen är väldigt viktig för oss.

I den delen gör vi saker
som gör oss till individer.

Där har vi våra hobbyer,
våra närmaste relationer,

där analyserar vi våra liv, är kreativa,

tar ett steg tillbaka och överväger

om vårt liv har varit meningsfullt.

Vi gör det delvis på jobbet också,

men när människor blickar tillbaka

på sina liv och reflekterar över dem

i slutet av livet,

när du ser på det sista de säger -

de talar om de stunder som sker
i den vita, personliga delen.

Den är helig; den är viktig för oss.

Nu ska jag visa för er

hur mycket skärmarna tagit upp
av den delen genom åren.

År 2007

tog den så här mycket.

Det året lancerade Apple
sin första iPhone.

Åtta år senare,

så här mycket.

Nu, så här mycket

Så här mycket tid tillbringar vi
av vår lediga tid framför skärmar.

Den här gula smala strimlan,
är där det viktiga händer.

Där er mänsklighet finns.

Och just nu lever den väldigt trångt.

Vad ska vi göra åt det här?

Den första frågan lyder:

Hur ser det här röda området ut?

Skärmar är visserligen fantastiska

på många olika sätt.

Jag bor i New York,

en stor del av min familj bor i Australien

och jag har en ettårig son.

Tack vare skärmar
har de kunnat lära känna min son.

Det hade inte varit lika enkelt

för 15 eller 20 år sedan

Så det finns mycket gott i dem.

Du kan börja med att fråga dig själv:

Vad händer under den här tiden?

Hur berikande är apparna
som vi använder?

Vissa är berikande.

Om du avbryter folk medan de
använder dem och frågar

"Hur känner du dig nu?" svarar de

att de känner sig tillfreds
med de här apparna,

det vill säga de som fokuserar på
avslappning, motion, väder,

läsning, utbildning och hälsa.

De tillbringar i medeltal
nio minuter per dag på dem.

Dessa appar gör dem mindre lyckliga.

Cirka hälften av de du frågar
"Hur känner du dig?" svarar

att de inte mår bra av att använda dem.

Det som är intressant med dem -

dating, sociala nätverk, spel,

underhållning, nyheter, webbsurfning,

är att folk tillbringar
27 minuter dagligen på dem.

Vi tillbringar tre gånger längre tid
på appar som inte gör oss lyckliga.

Det verkar inte så klokt.

En orsak till varför
vi tillbringar så mycket tid

på dessa appar

är att de inte har stoppsignaler.

Stoppsignaler fanns överallt
på 1900-talet.

De fanns inbakade i allt vi gjorde.

En stoppsignal säger i princip
att det är dags att gå vidare,

att göra något nytt,
att göra något annat.

Tänk er till exempel tidningar:
Till sist kommer du till slutet,

du viker ihop tidningen
och lägger den åt sidan.

Samma sker med magasin, böcker -
du läser slut ett kapitel,

vilket låter dig överväga
om du vill fortsätta eller inte.

Du såg ett TV-program,
programmet tog slut

och du fick vänta
till nästa vecka på följande del.

Stoppsignalerna fanns överallt.

Men sättet på vilket
vi konsumerar media idag

innehåller inga stoppsignaler.

Nyheterna rullar på

och allt är bottenlöst:
Twitter, Facebook, Instagram,

e-post, textmeddelanden, nyheter.

Och när du kollar
på många olika källor

kan du hålla på i all evighet.

Vi kunde lära oss av Västeuropa
hur man kan hantera detta.

Där har de bra idéer om
hur man kan åtgärda problemet på jobbet.

Ett exempel är det här
holländska designbolaget.

De har hängt upp skrivborden i taket.

Och klockan 18 varje dag,

oberoende om du är
mitt i ett e-postmeddelande,

lyfts skrivborden upp till taket.

(Skratt)

(Applåder)

Fyra dagar i veckan
omvandlas utrymmet till en yogastudio,

en dag i veckan till en dansklubb.

Du kan själv välja
vilken du stannar kvar på.

Men stoppsignalen fungerar,

för vid slutet av varje dag

stannar allt upp; det går inte att arbeta.

Daimler, det tyska bilbolaget,
har en annan bra strategi.

När du är på semester,

säger din e-post inte:
"Jag är på semester

jag kontaktar dig senare,"

Den säger: "Personen är på semester,
meddelandet har raderats.

Personen kommer aldrig att se
meddelandet du just skickade."

(Skratt)

"Du kan återkomma om några veckor

eller kontakta någon annan."

(Skratt)

Och därför -

(Applåder)

Ni kan tänka er hur det känns.

Ni far på semester och
är faktiskt på semester.

Människorna som jobbar på bolaget känner

att de verkligen får en paus i arbetet.

Det här säger ju dock inte

vad vi borde göra i våra hem
och våra egna liv,

så här kommer några förslag.

Det är enkelt att säga att jag mellan
17 och 18 inte använder min telefon.

Problemet är att klockan 17 och 18
ser olika ut från dag till dag.

En bättre strategi är att säga att

jag gör vissa saker varje dag,

vissa saker sker varje dag,

som att äta middag.

Ibland äter jag själv,

ibland tillsammans med andra,

ibland på restaurang,

ibland hemma,

men den regel jag följer är att
jag aldrig använder telefonen vid bordet.

Den är långt borta,

så långt borta som möjligt.

För vi har väldigt svårt
att motstå frestelser.

Men om din stoppsignal är
att när middagen ska ätas

ska telefonen bort,

då undviker du frestelsen helt.

Det är svårt i början.

Jag led av massiv FOMO.

(Skratt)

Jag kämpade på.

Men man vänjer sig.

Du avvänjer dig på samma sätt
som om det var en drog,

och det som sker är att livet
blir färggrannare, rikare,

intressantare -

du har bättre konversationer.

Du får kontakt med människorna
som finns runtom dig.

Det är en fantastisk strategi

och vi vet att den fungerar,
för när folk följer den,

och jag har följt många
som provat på det här,

sprids den.

De mår så bra av det

att de utökar tiden
till morgonens första timme.

De lägger telefon i flygplansläge
under veckosluten.

På så sätt förblir din telefon en kamera
men själva telefonen fungerar inte.

Det är en mäktig idé,

och vi vet att folk är nöjdare
med sina liv när de gör det här.

Så vad kan vi lära oss av detta?

Skärmar är fantastiska;
det har jag redan sagt,

och jag tror det är sant.

Men sättet vi använder dem på är som
om vi körde längs en lång, snabb väg

och gasen fastnat i bottnen

och du kommer inte åt bromsen.

Du har ett val.

Du kan endera glida förbi
de vackra havsvyerna

och ta kort genom fönstret -
det är det enkla alternativet -

eller så kan du göra ansträngningen
att köra bilen åt sidan,

trycka ner bromspedalen,

stiga ut,

ta av dig strumpor och skor,

promenera i sanden

och känna den mellan tårna,

gå till havet

och vada i vattenbrynet.

Ditt liv kommer att vara rikare
och mer meningsfullt

eftersom du stannat upp i stunden

och lämnat telefonen i bilen.

Tack.

(Applåder)