För ett par år sedan hörde jag ett intressant rykte. Chefen för ett stort djurmatsbolag påstods gå in på den årliga bolagsstämman med en burk hundmat. Och han åt upp hundmaten. På så sätt ville han övertyga dem, att om den var bra nog för honom så var den bra nog för deras djur. Strategin kallas "dogfooding" och den är en vanlig strategi inom affärsvärlden. Det betyder inte att alla går in och äter hundmat, men affärsmän använder sina egna produkter för att visa att de känner att - att de litar på dem. Det här är en vanlig strategi, men det är intressant när man hittar undantag från regeln, när du hittar företag eller personer inom företagen som inte använder sina egna produkter. Framför allt en industri står ut ur mängden mer än någon annan, och det är den skärmbaserade teknikindustrin. År 2010, när han lanserade iPaden, beskrev Steve Jobs den som en "enastående" apparat "Den bästa webbupplevelsen du någonsin haft; mycket bättre än en laptop, eller en smartphone. Det är en otrolig upplevelse." Ett par månader senare intervjuades han av en journalist från New York Times, och de talade länge i telefon. Vid slutet av samtalet ställde journalisten en fråga vars svar verkade självklart. Han sade till Jobs: "Dina barn måste älska iPaden." Det finns ett uppenbart svar, men det Jobs sade förbluffade journalisten totalt. Han blev överraskad, för Jobs sade: "De har inte använt den. Vi begränsar barnens användning av teknik här hemma." Det här är väldigt vanligt inom teknikvärlden. Det finns faktiskt en skola nära Silicon Valley som heter Waldorf School of the Peninsula där eleverna först i åttonde klass börjar använda skärmar. Det intressantaste med skolan är att 75% av barnen som går där har föräldrar som är teknikchefer i Silicon Valley. När jag hörde om det här tyckte jag att det var intressant och överraskande och det fick mig att fundera på hur skärmarna påverkar mig, min familj och mina närmaste, och människor överlag. Så de senaste fem åren har jag som professor i företagsekonomi och psykologi forskat i hur skärmar påverkar våra liv. Och jag vill inleda med att fokusera på hur mycket tid de tar från oss och sedan kan vi tala om hur den tiden ser ut. Diagrammet ni ser visar en vanlig 24-timmars arbetsdag vid tre olika tidpunkter i historien: 2007, 10 år sedan; 2015, och så data som jag samlade in så sent som förra veckan. Det är många saker som förblivit lika. Vi sover i medeltal 7,5 till 8 timmar per dag; vissa säger att antalet timmar minskat, men det är inte mycket. Vi arbetar 8,5 till 9 timmar dagligen. Vi idkar överlevnadsaktiviteter, t.ex. äta, bada och sköta barn, ca tre timmar per dag. Då blir denna vita del kvar. Vår personliga tid. Den delen är väldigt viktig för oss. I den delen gör vi saker som gör oss till individer. Där har vi våra hobbyer, våra närmaste relationer, där analyserar vi våra liv, är kreativa, tar ett steg tillbaka och överväger om vårt liv har varit meningsfullt. Vi gör det delvis på jobbet också, men när människor blickar tillbaka på sina liv och reflekterar över dem i slutet av livet, när du ser på det sista de säger - de talar om de stunder som sker i den vita, personliga delen. Den är helig; den är viktig för oss. Nu ska jag visa för er hur mycket skärmarna tagit upp av den delen genom åren. År 2007 tog den så här mycket. Det året lancerade Apple sin första iPhone. Åtta år senare, så här mycket. Nu, så här mycket Så här mycket tid tillbringar vi av vår lediga tid framför skärmar. Den här gula smala strimlan, är där det viktiga händer. Där er mänsklighet finns. Och just nu lever den väldigt trångt. Vad ska vi göra åt det här? Den första frågan lyder: Hur ser det här röda området ut? Skärmar är visserligen fantastiska på många olika sätt. Jag bor i New York, en stor del av min familj bor i Australien och jag har en ettårig son. Tack vare skärmar har de kunnat lära känna min son. Det hade inte varit lika enkelt för 15 eller 20 år sedan Så det finns mycket gott i dem. Du kan börja med att fråga dig själv: Vad händer under den här tiden? Hur berikande är apparna som vi använder? Vissa är berikande. Om du avbryter folk medan de använder dem och frågar "Hur känner du dig nu?" svarar de att de känner sig tillfreds med de här apparna, det vill säga de som fokuserar på avslappning, motion, väder, läsning, utbildning och hälsa. De tillbringar i medeltal nio minuter per dag på dem. Dessa appar gör dem mindre lyckliga. Cirka hälften av de du frågar "Hur känner du dig?" svarar att de inte mår bra av att använda dem. Det som är intressant med dem - dating, sociala nätverk, spel, underhållning, nyheter, webbsurfning, är att folk tillbringar 27 minuter dagligen på dem. Vi tillbringar tre gånger längre tid på appar som inte gör oss lyckliga. Det verkar inte så klokt. En orsak till varför vi tillbringar så mycket tid på dessa appar är att de inte har stoppsignaler. Stoppsignaler fanns överallt på 1900-talet. De fanns inbakade i allt vi gjorde. En stoppsignal säger i princip att det är dags att gå vidare, att göra något nytt, att göra något annat. Tänk er till exempel tidningar: Till sist kommer du till slutet, du viker ihop tidningen och lägger den åt sidan. Samma sker med magasin, böcker - du läser slut ett kapitel, vilket låter dig överväga om du vill fortsätta eller inte. Du såg ett TV-program, programmet tog slut och du fick vänta till nästa vecka på följande del. Stoppsignalerna fanns överallt. Men sättet på vilket vi konsumerar media idag innehåller inga stoppsignaler. Nyheterna rullar på och allt är bottenlöst: Twitter, Facebook, Instagram, e-post, textmeddelanden, nyheter. Och när du kollar på många olika källor kan du hålla på i all evighet. Vi kunde lära oss av Västeuropa hur man kan hantera detta. Där har de bra idéer om hur man kan åtgärda problemet på jobbet. Ett exempel är det här holländska designbolaget. De har hängt upp skrivborden i taket. Och klockan 18 varje dag, oberoende om du är mitt i ett e-postmeddelande, lyfts skrivborden upp till taket. (Skratt) (Applåder) Fyra dagar i veckan omvandlas utrymmet till en yogastudio, en dag i veckan till en dansklubb. Du kan själv välja vilken du stannar kvar på. Men stoppsignalen fungerar, för vid slutet av varje dag stannar allt upp; det går inte att arbeta. Daimler, det tyska bilbolaget, har en annan bra strategi. När du är på semester, säger din e-post inte: "Jag är på semester jag kontaktar dig senare," Den säger: "Personen är på semester, meddelandet har raderats. Personen kommer aldrig att se meddelandet du just skickade." (Skratt) "Du kan återkomma om några veckor eller kontakta någon annan." (Skratt) Och därför - (Applåder) Ni kan tänka er hur det känns. Ni far på semester och är faktiskt på semester. Människorna som jobbar på bolaget känner att de verkligen får en paus i arbetet. Det här säger ju dock inte vad vi borde göra i våra hem och våra egna liv, så här kommer några förslag. Det är enkelt att säga att jag mellan 17 och 18 inte använder min telefon. Problemet är att klockan 17 och 18 ser olika ut från dag till dag. En bättre strategi är att säga att jag gör vissa saker varje dag, vissa saker sker varje dag, som att äta middag. Ibland äter jag själv, ibland tillsammans med andra, ibland på restaurang, ibland hemma, men den regel jag följer är att jag aldrig använder telefonen vid bordet. Den är långt borta, så långt borta som möjligt. För vi har väldigt svårt att motstå frestelser. Men om din stoppsignal är att när middagen ska ätas ska telefonen bort, då undviker du frestelsen helt. Det är svårt i början. Jag led av massiv FOMO. (Skratt) Jag kämpade på. Men man vänjer sig. Du avvänjer dig på samma sätt som om det var en drog, och det som sker är att livet blir färggrannare, rikare, intressantare - du har bättre konversationer. Du får kontakt med människorna som finns runtom dig. Det är en fantastisk strategi och vi vet att den fungerar, för när folk följer den, och jag har följt många som provat på det här, sprids den. De mår så bra av det att de utökar tiden till morgonens första timme. De lägger telefon i flygplansläge under veckosluten. På så sätt förblir din telefon en kamera men själva telefonen fungerar inte. Det är en mäktig idé, och vi vet att folk är nöjdare med sina liv när de gör det här. Så vad kan vi lära oss av detta? Skärmar är fantastiska; det har jag redan sagt, och jag tror det är sant. Men sättet vi använder dem på är som om vi körde längs en lång, snabb väg och gasen fastnat i bottnen och du kommer inte åt bromsen. Du har ett val. Du kan endera glida förbi de vackra havsvyerna och ta kort genom fönstret - det är det enkla alternativet - eller så kan du göra ansträngningen att köra bilen åt sidan, trycka ner bromspedalen, stiga ut, ta av dig strumpor och skor, promenera i sanden och känna den mellan tårna, gå till havet och vada i vattenbrynet. Ditt liv kommer att vara rikare och mer meningsfullt eftersom du stannat upp i stunden och lämnat telefonen i bilen. Tack. (Applåder)