Ditt kroppsspråk formar vem du är

Kroppsspråk påverkar hur andra ser oss, men det kan också förändra hur vi ser på oss själva. Socialpsykologen Amy Cuddy visar hur "kraftfulla poser" - att stå i en självsäker kroppsställning även om vi inte känner oss självsäkra - kan påverka testosteron- och kortisolnivåer i hjärnan och kanske även styra hur framgångsrika vi blir.

Jag vill börja med
att erbjuda er ett gratis

sätt att justera era liv,

och allt som krävs av er är

att ni ändrar er kroppshållning

i två minuter.

Men innan jag berättar vad det är

vill jag be er att just nu

göra en liten koll av kroppen,
vad ni gör med kroppen.

Hur många gör er själva mindre,

kanske hukar du dig eller korsar benen,

kanske du lindar fötterna runt varandra,
ibland håller vi om våra armar så här...

Ibland sträcker vi ut oss.

(Skratt)

Jag ser er. (Skratt)

Jag vill att ni ska lägga märke till
vad ni gör just nu.

Vi kommer tillbaka till det
om några minuter.

Och jag hoppas att om ni lär er
att justera det här lite grann

så kan det ha stor inverkan på
hur era liv utvecklar sig.

Vi är fascinerade av kroppsspråk.

Och vi är speciellt intresserade

av andra människors kroppsspråk.

Vi är intresserade av... (Skratt)

ett obekvämt samspel eller ett leende,

eller en föraktfull blick eller kanske
en väldigt underlig blinkning.

Eller ibland till och med ett handslag.

Här anländer de till nummer 10...

Och titta på den här lyckliga polisen
som får skaka hand

med USA:s president.

Och titta, här kommer premiärministern...

Nej. (Skratt)

(Applåder)

Så ett handslag,
eller bristen på ett handslag,

kan få oss att skvallra i flera veckor.

Till och med BBC och New York Times.

Så tydligen när vi tänker på
ickeverbalt beteende -

eller kroppsspråk, men vi samhällsvetare
kallar det ickeverbal kommunikation -

det är språk, så vi tänker
på kommunikation.

När vi tänker på kommunikation,
tänker vi på samspel.

Så vad säger ditt kroppsspråk till mig?

Vad säger mitt till dig?

Och det finns starka skäl att tro
att det här är ett bra sätt att se på det.

Så samhällsvetare har lagt ner mycket tid

på att titta på vilka effekter
vårt kroppsspråk

eller andras kroppsspråk
har på bedömningar.

Och vi gör svepande bedömningar
och drar slutsatser utifrån kroppsspråk.

Och dessa bedömningar kan förutse
meningsfulla livshändelser,

som vem vi anställer och befordrar,
vem vi bjuder ut på en dejt.

Nalini Ambady, en forskare
vid Tufts University visar till exempel

att när människor tittar på
30 sekunders ljudlösa filmklipp

av verkliga samspel
mellan läkare och patienter,

förutsäger deras bedömning
av läkarens trevlighet ifall läkaren

kommer att bli stämd eller inte.

Så det har inte så mycket att göra med

ifall läkaren är inkompetent,
utan om vi tycker om personen

och hur den samspelade med andra.

Ännu mer dramatiskt; Alex Todorov
vid Princeton har visat att bedömningar

av politiska kandidaters ansikten

på bara en sekund förutsäger 70 procent

av resultaten i USA:s senats-
och guvernörsval.

Och om vi tittar på det digitala,

kan känsloikoner som används väl
i förhandlingar online

leda till att man tjänar mer
på den förhandlingen.

Om man använder dem dåligt; ingen bra idé.

Så när vi tänker på
icke-verbal kommunikation

tänker vi på hur vi dömer andra,

hur de dömer oss,
och vad konsekvenserna blir.

Vi brukar glömma den andra publiken

som påverkas av våra icke-verbala signaler
och det är vi själva.

Vi påverkas också
av våra icke-verbala signaler.

Våra tankar, våra känslor
och vårt fysiska tillstånd.

Så vilka icke-verbala signaler
är det jag pratar om?

Jag är socialpsykolog.
Jag studerar fördomar,

och jag undervisar vid en
tävlingsinriktad handelshögskola.

Så det var oundvikligt att jag skulle
intressera mig för maktspel.

Jag blev speciellt intresserad
av icke-verbala uttryck

för makt och dominans.

Vilka uttryck finns det då
för makt och dominans?

Så här ser de ut.

I djurriket handlar de om att expandera.

Man gör sig själv stor,
man sträcker ut sig,

man tar upp plats
och öppnar upp sin hållning.

Det handlar om ett öppet kroppsspråk.

Det gäller för hela djurriket,
och inte bara för apor.

Och människor gör samma sak. (Skratt)

De gör detta både när de har konstant makt

och när de känner sig mäktiga

i ögonblicket.

Den här är speciellt intressant,
för den visar verkligen

hur universella och gamla
de här uttrycken för styrka är.

Det här uttrycket, känt som stolthet,

har studerats av Jessica Tracy.

Hon visar att både människor
som fötts seende

och människor som föddes blinda
gör så här när de vinner

vid en idrottstävling.

Så när de korsar mållinjen och har vunnit

spelar det ingen roll
om de sett någon göra det.

De gör så här.

Armarna går upp i ett V,
hakan är lite upplyft.

Vad gör vi när vi känner oss maktlösa?

Vi gör den exakta motsatsen.

Vi stänger in oss, vi rullar ihop oss.

Vi gör oss själva mindre.

Vi vill inte stöta ihop
med personen bredvid oss.

Även här gör djur och människor samma sak.

Så här ser det ut när man för samman

hög och låg status. Vad vi brukar göra

när det gäller status är att vi kompletterar
den andra personens icke-verbala beteende.

Så om någon beter sig dominerande mot oss

brukar vi göra oss själva mindre.

Vi speglar dem inte,
vi gör motsatsen till vad de gör.

Jag ser det här beteendet i klassrummet.

Och vad märker jag?
Jo, jag märker att MBA-elever

uttrycker verkligen hela spektrat
av dominerande icke-verbala signaler.

Vi har personer som är
karikatyrer av alfahannar.

De kommer in i rummet,
de ställer sig direkt i mitten av rummet,

innan lektionen ens börjar,
de vill verkligen ta upp plats.

När de sitter ner breder de ut sig,

de sträcker upp handen så här.

Det finns andra som nästan faller ihop

när de kommer in, man ser det.

Man ser det på deras ansikten och kroppar.

De sitter i sina stolar
och gör sig så små det går

och de gör så här
när de räcker upp handen.

Jag märkte några saker kring det här.

Ni kommer inte att bli förvånade

men det verkar vara relaterat till kön.

Kvinnor är mycket mer benägna
att göra så här än män.

Kvinnor känner sig konstant
mindre kraftfulla än män.

Så det är inte förvånande.
Men den andra saken jag lade märke till

är att det verkar
vara relaterat till hur mycket

eleverna deltog i lektionen,
och hur väl det gjorde det.

Och det här är väldigt viktigt
i ett klassrum på MBA-utbildningen,

för deltagandet står för halva betyget.

Handelshögskolor har kämpat
med en betygsklyfta mellan könen.

De män och kvinnor som kommer in
är lika kvalificerade.

Och sen får man de här betygsskillnaderna.

Det verkar delvis bero på
hur mycket man deltar.

Så jag började undra...

Vi har människor som kommer in
på det här sättet...

och de deltar. Om vi kunde få människor
att fejka det här beteendet,

skulle det leda till att de deltog mer?

Så jag och min närmaste medarbetare
Dana Carney från Berkely

ville verkligen veta om det går
att låtsas tills man lyckas.

Kan man göra det här
ett litet tag, och faktiskt

uppleva att ens beteende ändras
så att man verkar mer kraftfull?

Vi vet att våra icke-verbala beteenden
styr hur andra människor

tänker och känner för oss.
Det finns starka bevis.

Men vår viktigaste fråga var:
Styr våra icke-verbala signaler

hur vi tänker och känner för oss själva?

Det finns vissa bevis för att de gör det.

Vi ler till exempel när vi är glada.

Men också när vi tvingas le

genom att hålla en penna
mellan tänderna så här, blir vi gladare.

Så det går åt båda hållen.
När det gäller makt

går det också åt båda håll.
När man känner sig mäktig

är det mer troligt att man gör så här,
men det är också möjligt

att när man låtsas vara kraftfull
är det större chans

att man också känner sig kraftfull.

Så den andra frågan var egentligen:

Vi vet att våra tankar
kan förändra våra kroppar,

men är det också sant att våra kroppar
kan förändra våra psyken?

Och när jag säger psyken
i det här sammanhanget

vad menar jag egentligen då?

Jag pratar om tankar och känslor

och de fysiologiska faktorer
som skapar våra tankar och känslor,

och i mitt fall är det hormoner.
Jag undersöker hormoner.

Hur ser psyket ut
hos någon som är kraftfull

jämfört med någon som är kraftlös?

Kraftfulla människor brukar
- inte oväntat - vara mer bestämda,

ha bättre självförtroende
och vara mer optimistiska.

De känner att de kommer att vinna
även i slumpmässiga spel.

De brukar också kunna tänka mer abstrakt.

Det finns många skillnader.
De tar också fler risker.

Det finns många skillnader
mellan kraftfulla och kraftlösa människor.

Det finns också fysiologiska skillnader

för två viktiga hormoner: testosteron,
som är dominanshormonet,

och kortisol, som är stresshormonet.

Vi har sett att...

kraftfulla alfahannar i apflockar

har hög testosteronnivå och lågt kortisol.

Och kraftfulla och effektiva ledare
har också högt testosteron

och låg kortisolnivå.

Vad betyder det?

När man tänker på makt,

brukar folk bara tänka på testosteron,

för det handlar om dominans.

Men makt handlar också om
hur man hanterar stress.

Vill du ha en ledare som är dominant,

hög på testosteron, men stresskänslig?

Förmodligen inte, va?
Man vill ha en person

som är kraftfull och bestämt och dominant

men inte speciellt stresskänslig,
en person som är avslappnad.

Vi vet från hierarkier hos primater

att om en individ behöver ta över

en alfaroll ganska snabbt,

så har den individens testosteronnivåer
gått upp dramatiskt

och kortisolet har gått ner
inom ett par dar.

Så vi har bevis för att kroppen kan forma

vårt psyke, iallafall ansiktets rörelser,

och även att rollbyten kan forma psyket.

Så vad händer om du gör

en väldigt liten rollbyte,

en pytteliten beteendeförändring?

Om man säger: "I två minuter
vill jag att du ska stå så här,

och det kommer få dig
att känna dig mer kraftfull."

Det här är vad vi gjorde.
Vi bestämde oss för att ta in människor

i labbet och driva ett experiment,
och de här människorna

fick under två minuter
antingen göra poser med hög status

eller poser med låg status
och jag tänker visa er

fem av poserna, även om de
bara behövde göra två var.

Här är en...

några till...

Den här kallas superkvinnan

av medierna.

Här är några till...

Man kan stå eller sitta,

Och här är de poserna med låg status,

man hukar sig och gör sig själv mindre.

Den här utstrålar väldigt låg status.

När man rör vid sin hals

skyddar man verkligen sig själv.

Så här går det till. De kommer in,

de spottar i en liten behållare,

sedan säger vi "Du behöver
göra det här eller här i två minuter."

De ser inga bilder på poserna,
för att inte bli påminda

om begreppet makt.

Vi vill att de ska känna makt.

Så de gör det här i två minuter.

Sedan frågar vi dem,
"Hur kraftfull känner du dig?"

Och sedan ger vi dem
en möjlighet att spela,

och sedan tar vi ett nytt salivprov.

Det är allt. Det är hela experimentet.

Och det här vad vi fick veta
om risktolerans, vilket är spelandet.

Vad vi fick reda på var att av de
som har gjort högstatusposerna

kommer 86 procent att spela.

När man är i gruppen
som gjort lågstatusposer

är det bara 60 procent,
och det är en ganska redig skillnad.

Detta fick vi veta om testosteron.

Från sitt normaltillstånd när de kom in,
fick människor som visat hög status

en 20-procentig ökning,

och de som visat låg status
fick en 10-procentig minskning.

På två minuter fick vi alltså
de här förändringarna.

Så här gick det med kortisolen.
Människorna som visat hög status

fick en 25-procentig sänkning

och de som visat låg status
fick ungefär 15 procents ökning.

Så två minuter leder till de här
hormonella förändringarna

som gör att din hjärna antingen blir

bestämd, självsäker och bekväm,

eller väldigt stresskänslig,
och mentalt ganska avstängd.

Vi har alla haft den känslan, eller hur?

Så det verkar som om
våra icke-verbala beteenden

verkligen styr hur vi tänker
och känner om oss själva,

så det är inte bara andra,
utan också vi själva.

Dessutom ändrar kroppen vårt psyke.

Men nästa fråga är förstås:

Kan en kraftfull pose
som hålls ett par minuter

verkligen förändra livet
på ett meningsfullt sätt?

Det här är ju i labbet,
en liten uppgift

som bara pågår i ett par minuter.

Var kan man faktiskt tillämpa det här?

Det tyckte vi förstås var viktigt.

Vi tänkte att vad som faktiskt spelar roll

där man vill använda detta

som hotfulla sociala situationer,
där man blir utvärderad

antingen av sina vänner,
som för tonåringar i skolmatsalen.

Det kan också för vissa människor vara
att prata på ett klassmöte.

Det kan handla om ett säljmöte

eller att hålla ett sånt här tal

eller att gå på en jobbintervju.

Vi bestämde att den
som de flesta kunde relatera till

för flest hade gått igenom den

var jobbintervjun.

Vi publicerade de här resultaten,
och media kastade sig över dem,

och de skrev: "Så här ska du göra

när du går på jobbintervju." (Skratt)

Vi blev förstås förskräckta, och sa

Åh nej, gode gud, det var
inte alls så vi menade.

Av flera anledningar,
nej, nej, nej, gör inte så.

Det här handlar inte om
att prata med andra människor.

Du pratar med dig själv.
Vad brukar du göra

innan du går på en jobbintervju? Det här:

Eller hur? Du sitter ner.
Du tittar på din iPhone eller Android.

Försöker att inte utelämna någon.

Du tittar på dina anteckningar,

du hukar dig och gör dig liten,

när du kanske egentligen
borde göra så här,

till exempel i badrummet.
Gör det. Ta dig två minuter.

Det ville vi testa.

Vi tog in folk i labbet,

och de gjorde antingen
låg- eller högstatusposer igen,

sen fick de gå igenom
en väldigt stressande jobbintervju.

Den var fem minuter lång. De spelades in.

De bedömdes också,
och de som bedömde

var tränade att inte ge någon
icke-verbal återkoppling,

så de såg ut så här.

Tänk dig att det här
är personen som intervjuar dig.

Så i fem minuter; ingenting,
och det är värre än att bli häcklad.

Människor hatar det.
Det är vad Marianne LaFrance kallar

"Att stå i social kvicksand".

Det får verkligen kortisolet att rusa.

Vi lät dem gå igenom jobbintervjun

för vi ville verkligen se
vad som skulle hända.

Sen lät vi fyra avkodare titta
på de här filmerna.

De kände inte till hypotesen.

De kände inte till gruppindelningen.

De hade ingen aning om vem
som hade gjort vilka poser.

Och de tittade på filmerna och sa:

”Åh, jag vill anställa de här” -

alla högstatuspersonerna -
”Vi vill inte anställa de här andra.

Vi tycker också mycket bättre om
de här första människorna överlag.”

Men vad är det som påverkar det?
Det handlar inte om vad de säger.

Det handlar om närvaron
som de har när de pratar.

Vi utvärderade dem
på många olika variabler

som är relaterade till kompetens,
som hur välstrukturerat deras språk var.

Hur bra var det?
Vilka kvalifikationer hade de?

Ingen effekt på de sakerna.
Det här är vad som påverkades:

Sådana här saker.

Människor tar med sig sina sanna jag.
De tar med sig själva.

De tar med sina tankar,
men som sig själva.

De har inget som skymmer vad de är.

Det är det här som skapar effekten.

När jag berättar för folk om det här,

att vår kropp kan påverka psyket
och att psyket ändrar beteendet,

och att beteendet kan ändra
de resultat vi får, så säger de:

"Jag tror inte... det känns som fusk".

Jag sa: "Låtsas tills det fungerar."
De sa "Men det känns inte som jag."

"Jag vill inte klara det, men känna mig
som en bedragare efteråt."

"Jag vill inte känna mig
som en bedragare."

"Jag vill inte komma dit och sedan känna
att jag inte hör hemma här."

Det slog an något hos mig.

Jag vill berätta en liten historia

om att vara en bedragare och att känna
att jag inte borde vara här.

När jag var 19 var jag med om
en riktigt svår bilolycka,

jag kastades ur bilen,
rullade runt flera gånger,

jag kastades ut ur bilen,
och jag vaknade upp

på en vårdsavdelning för skallskador.

Jag hade blivit utskriven från college
och jag fick veta

att mitt IQ-värde hade sjunkit
med två standardmått

vilket var väldigt traumatiskt.

Jag kände till min IQ för jag hade
identifierat mig som smart,

och jag kallades begåvad som barn.

Jag var tagen ur college,
och jag försökte flera gånger börja igen.

De sa, "Du kommer inte att gå ut college."

"Du bara... Det finns andra saker
för dig att göra,

men det kommer inte att funka för dig."

Så jag kämpade verkligen med det här
och jag måste säga att

att bli fråntagen sin identitet,
sin grundläggande identitet,

och för mig var det att vara smart,

att bli fråntagen det,
det finns inget som får en

att känna sig mer maktlös än det.

Jag jag kände mig helt maktlös,
och jag kämpade,

och kämpade och hade tur,
och kämpade, har tur och kämpade.

Till slut kunde jag ta
min examen från college.

Det tog mig fyra år längre
än mina klasskamrater.

Och jag övertygade en person,
min änglalika handledare,

Susan Fiske, att ta sig an mig.
Så jag hamnade på Princeton,

Och jag tänkte: Jag ska inte vara här.

Jag är en bedragare.

Och natten innan mitt förstaårstal -
det första talet på Princeton

är ett tal på 20 minuter

inför 20 personer, det är allt.

Jag var så rädd att folk
skulle komma på mig nästa dag

att jag ringde henne och sa: "Jag slutar."

Hon sa: "Du ska inte sluta.

För jag chansade på dig,
och du ska stanna.

Du ska stanna, och du ska göra så här.

Du ska låtsas.

Du ska hålla varje tal som du någonsin
blir tillfrågad att göra.

Du ska bara göra det om och om igen

även om du är skräckslagen
och stel av skräck

och får en utanför-kroppen-upplevelse,

tills du kommer till stunden när du säger:
"Gode gud jag gör det!"

Jag har faktiskt blivit det här,

jag gör det.

Så jag gjorde det:
Fem år på forskarutbildningen,

några år på Northwestern,

jag flyttade till Harvard,
jag var på Harvard

och jag tänker inte riktigt på det längre,
men ett långt tag hade jag tänkt:

"Jag hör inte hemma här,
jag hör inte hemma här."

Vid slutet av mitt första år på Harvard

var det en elev som inte hade pratat
i klassen på hela terminen

och jag hade sagt, "Du måste delta,
annars kommer du att bli underkänd."

Hon kom in på min kontor,
jag kände henne inte alls.

Och hon kom in, helt besegrad,
och hon sa: "Jag hör inte hemma här".

Och det var mitt stora ögonblick.
Det var två saker som hände:

En var att jag insåg

"Oj, jag känner inte så längre! (Skrattar)

Jag känner inte så, men hon gör det,
och jag förstår hennes känslor."

Och den andra var:
"Hon hör hemma här!"

Hon kan låtsas, och kan bli det.

Så jag sa: "Jo, det ska du visst.
Du hör hemma här.

Och imorgon ska du låtsas,

du ska göra dig själv kraftfull,

(Applåder)

(Applåder)

(Applåder) Och du kommer
att gå in i klassrummet

och du kommer göra
den bästa opponeringen någonsin.

Hon gjorde verkligen
den bästa opponeringen någonsin.

Folk vände sig om och sa:

"Jag hade inte ens märkt att hon satt där!"

Hon kom tillbaka till mig
flera månader senare och jag insåg

att hon inte bara hade
låtsas tills hon lyckades,

hon hade faktiskt
låtsas tills hon blev det.

Så hon hade förändrats.

Så jag vill säga till er:
Låtsas inte tills ni klarar det,

låtsas tills ni blir det.

Gör det så ofta att du blir det
och har det inom dig.

Det sista jag vill lämna er med är detta:

Små finjusteringar
kan leda till stora förändringar.

Det handlar om två minuter.

Två minuter, två minuter, två minuter.

Innan du går in i nästa
stressande bedömningssituation,

försök att i två minuter

göra det här i hissen

i ett toalettbås, vid ditt skrivbord
bakom stängda dörrar,

det är vad du ska göra,
ställ in din hjärna

på att hantera situationen
på bästa möjliga sätt.

Få upp testosteronet, få ner kortisolet,

lämna inte situtionen med känslan
"Åh, jag visade dem inte vem jag är."

Gå ut med känslan av
att jag verkligen berättade

vem jag är, och har visat vem jag är.

Jag vill först be er om

att prova kraftfulla kroppsställningar.

Och jag vill också be er

att dela med er av den här kunskapen,
för det här är enkelt,

det finns ingen egotripp i det här.

Ge bort det! Dela det med människor,

för de som behöver det mest

är de som inte har några resurser,
utan tillgång till teknologi

och ingen status eller kraft,
ge bort det till dem.

De kan göra det när de är själva.

De behöver sin kropp
och två minuter av ensamtid.

Då kan de på ett markant sätt påverka
hur deras framtida liv kommer att bli.

Tack. (Applåder)

(Applåder)