Benjamin Zander om musik och passion

Benjamin Zander har två smittande passioner: klassisk musik och att hjälpa oss alla att upptäcka vår oupptäckta kärlek till den - och i förlängningen, vår oupptäckta kärlek för alla nya möjligheter, nya erfarenheter och nya kontakter.

Förmodligen känner många av er till historien om de två försäljarna

som for till Afrika på 1900-talet.

De hade skickats dit för att ta reda på om det fanns någon möjlighet

att sälja skor där.

De skrev telegram hem till Manchester

och den ena av dem skrev: "Hopplöst läge". Punkt.

De använder inte skor."

Den andra skrev: "En fantastisk möjlighet."

De har ännu inga skor."

(Skratt)

Inom den klassiska musikvärlden råder en liknande situation,

för det finns de som tror

att klassisk musik är döende.

Och så finns det de av oss som tror att vi inte ens sett början än.

Hellre än att gå in på statistik och trender

och berätta för er om alla orkestrar som lägger ned

och om skivbolagen som går omkull,

tänkte jag att vi skulle genomföra ett experiment ikväll -- ett experiment.

Faktiskt är det inte riktigt ett experiment eftersom jag vet utgången av det,

men det är som ett experiment. Innan vi --

(Skratt)

-- innan vi börjar behöver jag göra två saker

Det ena är att jag vill påminna er om hur en sjuåring

låter när han spelar piano.

Kanske har ni ett sådant barn därhemma.

Han låter ungefär så här.

(Piano)

Jag förstår att en del av er känner igen honom.

Okej, om han övar i ett år och tar lektioner, är han nu åtta år gammal

och låter så här.

(Piano)

Sedan övar han i ytterligare ett år och går på sina lektioner; han är nu nio.

(Piano)

Sedan övar han i ännu ett år och går på sina lektioner; nu är han tio år gammal.

(Piano)

Vid det laget ger de vanligtvis upp.

(Skratt)

(Applåder)

Men, om du hade väntat, om du hade väntat i ett år till

så hade du fått höra det här:

(Piano)

Okej, det som hände var kanske inte vad ni trodde

vilket var att han plötsligt blivit passionerad, engagerad,

deltagande, fick en ny lärare, kom i puberteten, eller vad det nu var.

Det som faktiskt hände var att betoningarna blev färre.

För ni förstår att första gången spelade han

och betonade varje not.

(Piano)

Och andra gången betonade han varannan not.

(Piano)

Ni kan se det genom att titta på mitt huvud.

(Skratt)

Nioåringen, nioåringen

betonar var fjärde not.

(Piano)

Och tioåringen var åttonde not.

(Piano)

Och elvaåringen betonar bara en gång i hela frasen.

(Piano)

Jag vet -- jag vet inte hur vi hamnade i den här ställningen.

(Skratt)

Jag sa inte att jag skulle vrida på axeln, eller röra på kroppen.

Nej, musiken knuffade mig

och därför kallar jag det för en-skinks-spelande

(Piano)

Det kan vara på den andra skinkan.

(Piano)

Ni förstår, en man såg en gång ett av mina framträdanden

när jag jobbade med en ung pianist.

Han var högsta chefen i ett Ohiobaserat företag

och medan jag arbetade med denna unga pianist

sa jag: "Problemet med dig är att du är en två-skinks-spelare,

men du borde vara en en-skinks-spelare."

Så jag flyttade på hans kropp på det här viset när han spelade

och plötsligt lyfte musiken. Den flög fram.

Det gick ett sus genom publiken när de hörde skillnaden.

Senare fick jag ett brev från denna man

som sa: "Jag blev så rörd

att jag åkte hem och omvandlade hela mitt företag

till ett en-skinks-företag."

(Skratt)

Nu kommer vi till den andra saken jag ville prata med er om.

Här befinner sig 1600 människor, skulle jag tro.

Jag uppskattar att sannolikt 45 av er

har en fullständigt passionerad relation till klassisk musik.

Ni älskar klassisk musik. Er radio är alltid inställd på den klassiska kanalens våglängd

och ni har cd-skivor i bilen och går på symfoniska konserter.

Era barn spelar instrument.

Ni kan inte föreställa er ert liv utan klassisk musik.

Det är den första gruppen, som är en ganska liten grupp.

Sedan finns det en annan, större grupp.

Denna består av de människor som inte har något emot klassisk musik.

(Skratt)

Ni vet, som kommer hem efter en lång dag

och häller upp ett glas vin och lägger upp fötterna.

Lite Vivaldi i bakgrunden skadar inte då.

(Skratt)

Det är den andra gruppen.

Nu till den tredje gruppen.

Den består av de människor som aldrig lyssnar på klassisk musik.

Den har helt enkelt inte en plats i era liv.

Ni kanske råkar ut för den, ungefär som för passiv rökning, när ni ska flyga, men --

(Skratt)

-- och kanske hör en del av en marsch från Aida

när ni kommer in i vänthallen, men annars hör ni den aldrig.

Det är förmodligen den allra största gruppen.

Sedan finns där en mycket liten grupp,

som består av de människor som tror att de är tondöva.

Fantastiskt många människor tror att de är tondöva.

Och jag får faktiskt rätt ofta höra: "Min make är tondöv."

(Skratt)

Egentligen kan du faktiskt inte vara tondöv. Ingen är tondöv.

För om du vore tondöv skulle du inte kunna växla

en manuellt växlad bil.

Du skulle inte kunna höra skillnad

på någon från Texas och någon från Rom.

Och telefonen. Telefonen. Om din mamma ringer

på den förfärliga telefonen. Ringer och säger: "Hallå,"

vet du inte bara vem det är, utan också vilket humör hon är på.

Du har ett fantastiskt öra. Alla har fantastiska öron.

Och ingen är tondöv.

Men jag säger så här. Det går inte an för mig att fortsätta så här

med en så stor klyfta mellan dem som förstår,

älskar och känner passionerat för klassisk musik

och dem som inte har en relation alls med den.

De tondöva människorna, de är inte längre här.

Men redan mellan de andra tre kategorierna är det för djupa klyftor.

Så jag tänker inte gå vidare förrän varenda person i detta rum,

på nedervåningen och i Aspen och alla andra som tittar

har börjat älska och förstå klassisk musik.

Så det är vad vi ska göra.

Lägg nu märke till att det inte syns minsta tvivel

på att det här kommer att fungera, om ni ser mig i ögonen, inte sant?

En av egenskaperna hos en ledare är just att han inte tvivlar

ett ögonblick på kapaciteten hos människorna han ska leda

till att realisera vad än han drömmer om.

Föreställ er att Martin Luther King hade sagt: "Jag har en dröm.

Men jag är förstås inte säker på att de kommer att kunna genomföra den."

(Skratt)

Ok. Nu tänker jag ta ett stycke av Chopin.

Det här är ett vackert preludium av Chopin, som några av er kommer att känna igen.

(Musik)

Vet ni vad jag tror sannolikt hände här i rummet?

När jag började, så tänkte ni: "Vad vackert det låter".

(Musik)

"Jag tycker inte att vi ska åka till samma ställe

på semestern nästa år."

(Skratt)

Det är lustigt, inte sant? Det är lustigt hur de där tankarna

på sätt och vis smög sig på.

Och förstås --

(Applåd)

-- och förstås, om stycket är långt och du har haft en lång dag,

så kanske du rentav börjar drömma dig bort.

Då kommer din partner knuffa dig i sidan

och säga: "Vakna! Det är kultur!" Och så kommer du må ännu sämre.

Men har det någonsin slagit dig att varför du känner dig sömnig

av klassisk musik inte beror på dig, utan på oss?

Tänkte någon medan jag spelade:

"Varför betonar han så ofta?"

Om jag hade gjort så här med huvudet hade ni sannerligen tänkt så.

(Musik)

Och för resten av era liv, varje gång ni hör klassisk musik

kommer ni alltid att kunna veta om ni hör de betoningarna.

Så låt oss ta reda på vad som verkligen händer här.

Vi har ett B. Det här är ett B. Nästa ton är ett C.

Och C:ets uppgift är att få B:et att låta ledset. Och det gör det, inte sant?

(Skratt)

Tonsättare kan det där. Om de vill ha ledsen musik

spelar de bara de där två tonerna.

(Musik)

Men egentligen är det bara ett B, med fyra ledsna.

(Skratt)

Ok, den går ned till A. Sen till G, och sen till F.

Så då har vi B, A, G, F. Och om vi har B, A, G, F,

Vad förväntar vi oss härnäst? Oj, det kan ha varit en tabbe.

Låt oss försöka igen. Å, TED-kören.

(Skratt)

Och ni la märke till att ingen är tondöv, inte sant? Ingen är.

Ni förstår, i varje by i Bangladesh

och varje liten håla i Kina kan alla

da, da, da, da -- da. Alla kan, som förväntar sig det där E:et.

Ok, men Chopin ville inte nå E:et där,

för vad skulle ha hänt? Det skulle ta slut, som Hamlet.

Minns ni Hamlet? I tredje scenen i första akten

får han reda på att hans farbror mördade hans far.

Ni kommer ihåg att han gång på gång söker upp sin farbror

och nästan dödar honom. Men så backar han ur

innan han söker upp honom igen och nästan dödar honom

Och alla kritiker, som sitter där på bakersta raden,

måste bilda sig en uppfattning, så de säger: "Hamlet är en förhalare"

(Skratt)

Eller så säger de: "Hamlet har ett Oidipuskomplex."

Nej, för annars vore pjäsen slut, dumskalle.

Därför lägger Shakespeare in allt det där i Hamlet.

Ni vet, när Ofelia blir galen, pjäsen i pjäsen,

Yoricks skalle och dödgrävarna.

Allt för att förhala -- tills han i femte akten kan få mörda honom.

Det är samma sak med Chopin. Han skall just nå E:et,

men han säger: "Oops, bäst att gå tillbaka upp och börja om på nytt."

Så han börjar om på nytt.

Sen blir han upphetsad -- det där är upphetsning

ni behöver inte oroa er för det.

Sen kommer han till Fiss och slutligen når han E:et,

men det är fel ackord. För ackordet han letar efter

är det här, men istället spelar han...

det där är en så kallad bedräglig kadens, för att de lurar oss.

Jag säger alltid åt mina studenter att "om du har en bedräglig kadens

se då till att lyfta ögonbrynen, så kommer alla att förstå."

(Skratt)

(Applåd)

Ok. Så han når E:et, men över fel ackord.

Så han prövar E:et igen, men det ackordet fungerar inte heller.

Så han prövar E:et igen, men inte heller det ackordet fungerar.

Så han prövar E:et igen, men inte heller det fungerar.

Men så, till slut ...

Det var en herre här på främre raden som utbrast: "Mmm."

Det är samma gest som han gör när han kommer hem

efter en lång dag, när han vrider om nyckeln i bilen och säger:

"Å, jag är hemma." För vi vet alla var hemma är.

Så det här är ett stycke som går från borta till hemma.

Och jag tänker spela det från början till slut

och ni ska följa med. B, C, B, C, B, C, B --

ned till A, ned till G, ned till F.

Han går bara nästan till E, för annars vore pjäsen slut.

Han går tillbaka upp till B, blir mycket upphetsad och går till Fiss. Går till E.¨

Men det är fel ackord. Det är fel ackord. Det är fel ackord.

Och till slut går han till E och det är hemma.

Och det ni kommer att få se är en-skinks-spel.

(Skratt)

För att för mig, för att jag ska kunna föra ihop B:et och E:et

måste sluta tänkta på varenda not på vägen

och börja tänka på den långa, långa linjen från B till E.

Ni förstår, vi var nyss i Sydafrika och du kan inte besöka Sydafrika

utan att tänka på Mandela som satt fängslad i 27 år.

Vad funderade han på? Lunchen?

Nej, han funderade över sin vision för Sydafrika

och för mänskligheten. Det var det som höll honom --

det här handlar om vision, det här handlar om långa linjer.

Såsom fågeln som flyger över fälten

och inte bryr sig om staketen nedanför, Ok?

Så nu ska ni följa linjen hela vägen ifrån B till E

och jag har bara ett sista önskemål innan jag spelar stycket från början till slut.

Tänk på någon som du älskar, som inte längre är med dig.

En älskad farmor/mormor, en älskare,

någon i ditt liv som du älskar av hela ditt hjärta,

som inte längre finns med dig.

Leta upp den personen inom dig och följ på samma gång

linjen hela vägen ifrån B till E,

så kommer du att höra allt som Chopin hade att säga.

(Musik)

(Applåd)

Ok, nu kanske ni undrar,

kanske ni undrar varför jag klappar.

Jo, jag gjorde det här i en skola i Boston

med ungefär 70 sjundeklassare -- tolvåringar

och jag gjorde precis vad jag jag gjort med er, talade om för dem

och förklarade alltihop för dem.

Och mot slutet blev de galna och klappade. De klappade.

Jag klappade. De klappade.

Till slut frågade jag: "Varför klappar jag?"

Och ett av de små barnen svarade: "För att vi lyssnade."

(Skratt)

Tänk på det. 1600 människor, upptagna människor.

involverade i alla olika sorters saker.

Som lyssnar på, förstår och blir rörda av ett stycke av Chopin.

Det betyder något.

Och kan jag vara säker på att varenda person hängde med i,

förstod och blev rörda av det? Självklart kan jag inte vara säker på det.

Men låt mig berätta vad som hände mig.

Jag besökte Irland under oroligheterna för tio år sedan

och arbetade med några katolska och protestantiska barn

med konflikthantering. Och jag gjorde detta med dem.

En riskfylld sak att göra eftersom de var gatubarn.

Men en av dem kom till mig morgonen därpå och han sade:

"Du ska veta att jag har aldrig lyssnat på klassisk musik förut

men när du spelade det där shoppingstycket..."

(Skratt)

Han sa: "Min bror blev skjuten förra året och jag grät inte över honom

men igår kväll när du spelade det där stycket

tänkte jag på honom

och kände tårarna strömma ned över ansiktet.

Och du ska veta att det kändes riktigt bra att gråta över min bror."

Och i den stunden bestämde jag mig för

att klassisk musik är till för alla. Alla.

Hur skulle ni gå -- för ni ska veta

att i mitt jobb, som musiker tänker man inte på det sättet.

De säger att tre procent av befolkningen tycker om klassisk musik.

Om bara vi kunde öka den siffran till fyra procent skulle våra problem försvinna.

Men jag säger: "Hur skulle du gå? Hur skulle du tala? Hur skulle du vara

om du tänkte att tre procent av befolkningen tyckte om klassisk musik?

Om vi bara kunde öka den siffran till fyra procent. Hur skulle du gå?

Hur skulle du tala? Hur skulle du vara

om du tänkte att alla älskar klassisk musik --

de har bara inte upptäckt det än."

(Skratt)

Se, det är två vitt skilda världar.

Jag hade en fantastisk upplevelse. Jag var 45 år gammal,

hade dirigerat i 20 år och plötsligt förstått något.

En orkesterdirigent skapar inte ett enda ljud.

Min bild förekommer på CD:ns omslag --

(Skratt)

-- men dirigenten skapar inte ett ljud.

För sitt inflytande måste han lita till sin förmåga att ge andra människor kraft.

Och det förändrade allting för mig. Det var fullständigt livsomvälvande.

Människor i min orkester kom fram till mig och sade:

"Ben, vad har hänt?" Det var vad som hände.

Jag förstod att mitt jobb var att väcka möjligheterna i andra människor.

Och förstås ville jag veta huruvida jag gjorde det.

Vet ni hur man får reda på det? Man ser dem i ögonen.

Om deras ögon lyser, vet man att man gör det.

Du skulle kunna lysa upp en hel by med den här killens ögon.

(Skratt)

Ok. Med andra ord vet du att du gör det om det lyser i ögonen på dem.

Om det inte lyser i ögonen på dem, måste du fråga dig en sak

och det är detta:

Vad gör jag för fel eftersom mina musikers ögon inte lyser?

Vi kan göra detsamma med våra barn.

Vad gör jag för fel eftersom mina barns ögon inte lyser?

Det är en helt annan värld.

Men, nu håller vi på att avsluta den här magiska veckan-på-berget

och snart ska vi gå tillbaka ut i världen.

Och jag menar att det är på sin plats att vi frågar oss det här:

Vilka är vi när vi går tillbaka ut i världen?

Och ni ska veta att jag har en definition av framgång.

För mig är det väldigt enkelt. Det handlar inte om rikedom, kändisskap eller makt.

Det handlar om hur många lysande ögon jag har omkring mig.

Slutligen har jag en sista tanke, som är

att det verkligen spelar roll vad vi säger.

Orden som kommer ut ur munnen på oss.

Jag lärde mig detta från en kvinna som överlevde Auschwitz,

en av de sällsynta överlevarna.

Hon sändes till Auschwitz när hon var femton år gammal,

hennes bror var åtta och föräldrarna försvunna.

Hon berättade det här för mig, hon sade:

"Vi var ombord på tåget på väg till Auschwitz när jag såg ned

och såg att min brors skor var borta.

Och jag sade: "Hur kan du vara så dum, kan du inte ens hålla ordning på dina saker

för guds skull?" -- såsom en äldre syster

kan tänkas prata med sin yngre bror.

Olyckligtvis var det det sista hon nånsin sa till honom

eftersom hon aldrig såg honom igen. För han överlevde inte.

Därför avgav hon ett löfte när när hon släpptes ur Auschwitz.

Hon berättade det här för mig och sade: "Jag vandrade ut från Auschwitz, ut i livet

och lovade en sak. Och det jag lovade var att jag aldrig skulle säga något

som inte skulle kunna vara det sista jag någonsin sade."

Nå, är det möjligt för oss? Nej. Och vi kommer att fela mot oss själva

och mot andra. Men det är en möjlighet att leva upp till. Tack ska ni ha.

(Applåd)

Lysande ögon, lysande ögon.

Tack, tack.

(Musik)