Förmodligen känner många av er till historien om de två försäljarna som for till Afrika på 1900-talet. De hade skickats dit för att ta reda på om det fanns någon möjlighet att sälja skor där. De skrev telegram hem till Manchester och den ena av dem skrev: "Hopplöst läge". Punkt. De använder inte skor." Den andra skrev: "En fantastisk möjlighet." De har ännu inga skor." (Skratt) Inom den klassiska musikvärlden råder en liknande situation, för det finns de som tror att klassisk musik är döende. Och så finns det de av oss som tror att vi inte ens sett början än. Hellre än att gå in på statistik och trender och berätta för er om alla orkestrar som lägger ned och om skivbolagen som går omkull, tänkte jag att vi skulle genomföra ett experiment ikväll -- ett experiment. Faktiskt är det inte riktigt ett experiment eftersom jag vet utgången av det, men det är som ett experiment. Innan vi -- (Skratt) -- innan vi börjar behöver jag göra två saker Det ena är att jag vill påminna er om hur en sjuåring låter när han spelar piano. Kanske har ni ett sådant barn därhemma. Han låter ungefär så här. (Piano) Jag förstår att en del av er känner igen honom. Okej, om han övar i ett år och tar lektioner, är han nu åtta år gammal och låter så här. (Piano) Sedan övar han i ytterligare ett år och går på sina lektioner; han är nu nio. (Piano) Sedan övar han i ännu ett år och går på sina lektioner; nu är han tio år gammal. (Piano) Vid det laget ger de vanligtvis upp. (Skratt) (Applåder) Men, om du hade väntat, om du hade väntat i ett år till så hade du fått höra det här: (Piano) Okej, det som hände var kanske inte vad ni trodde vilket var att han plötsligt blivit passionerad, engagerad, deltagande, fick en ny lärare, kom i puberteten, eller vad det nu var. Det som faktiskt hände var att betoningarna blev färre. För ni förstår att första gången spelade han och betonade varje not. (Piano) Och andra gången betonade han varannan not. (Piano) Ni kan se det genom att titta på mitt huvud. (Skratt) Nioåringen, nioåringen betonar var fjärde not. (Piano) Och tioåringen var åttonde not. (Piano) Och elvaåringen betonar bara en gång i hela frasen. (Piano) Jag vet -- jag vet inte hur vi hamnade i den här ställningen. (Skratt) Jag sa inte att jag skulle vrida på axeln, eller röra på kroppen. Nej, musiken knuffade mig och därför kallar jag det för en-skinks-spelande (Piano) Det kan vara på den andra skinkan. (Piano) Ni förstår, en man såg en gång ett av mina framträdanden när jag jobbade med en ung pianist. Han var högsta chefen i ett Ohiobaserat företag och medan jag arbetade med denna unga pianist sa jag: "Problemet med dig är att du är en två-skinks-spelare, men du borde vara en en-skinks-spelare." Så jag flyttade på hans kropp på det här viset när han spelade och plötsligt lyfte musiken. Den flög fram. Det gick ett sus genom publiken när de hörde skillnaden. Senare fick jag ett brev från denna man som sa: "Jag blev så rörd att jag åkte hem och omvandlade hela mitt företag till ett en-skinks-företag." (Skratt) Nu kommer vi till den andra saken jag ville prata med er om. Här befinner sig 1600 människor, skulle jag tro. Jag uppskattar att sannolikt 45 av er har en fullständigt passionerad relation till klassisk musik. Ni älskar klassisk musik. Er radio är alltid inställd på den klassiska kanalens våglängd och ni har cd-skivor i bilen och går på symfoniska konserter. Era barn spelar instrument. Ni kan inte föreställa er ert liv utan klassisk musik. Det är den första gruppen, som är en ganska liten grupp. Sedan finns det en annan, större grupp. Denna består av de människor som inte har något emot klassisk musik. (Skratt) Ni vet, som kommer hem efter en lång dag och häller upp ett glas vin och lägger upp fötterna. Lite Vivaldi i bakgrunden skadar inte då. (Skratt) Det är den andra gruppen. Nu till den tredje gruppen. Den består av de människor som aldrig lyssnar på klassisk musik. Den har helt enkelt inte en plats i era liv. Ni kanske råkar ut för den, ungefär som för passiv rökning, när ni ska flyga, men -- (Skratt) -- och kanske hör en del av en marsch från Aida när ni kommer in i vänthallen, men annars hör ni den aldrig. Det är förmodligen den allra största gruppen. Sedan finns där en mycket liten grupp, som består av de människor som tror att de är tondöva. Fantastiskt många människor tror att de är tondöva. Och jag får faktiskt rätt ofta höra: "Min make är tondöv." (Skratt) Egentligen kan du faktiskt inte vara tondöv. Ingen är tondöv. För om du vore tondöv skulle du inte kunna växla en manuellt växlad bil. Du skulle inte kunna höra skillnad på någon från Texas och någon från Rom. Och telefonen. Telefonen. Om din mamma ringer på den förfärliga telefonen. Ringer och säger: "Hallå," vet du inte bara vem det är, utan också vilket humör hon är på. Du har ett fantastiskt öra. Alla har fantastiska öron. Och ingen är tondöv. Men jag säger så här. Det går inte an för mig att fortsätta så här med en så stor klyfta mellan dem som förstår, älskar och känner passionerat för klassisk musik och dem som inte har en relation alls med den. De tondöva människorna, de är inte längre här. Men redan mellan de andra tre kategorierna är det för djupa klyftor. Så jag tänker inte gå vidare förrän varenda person i detta rum, på nedervåningen och i Aspen och alla andra som tittar har börjat älska och förstå klassisk musik. Så det är vad vi ska göra. Lägg nu märke till att det inte syns minsta tvivel på att det här kommer att fungera, om ni ser mig i ögonen, inte sant? En av egenskaperna hos en ledare är just att han inte tvivlar ett ögonblick på kapaciteten hos människorna han ska leda till att realisera vad än han drömmer om. Föreställ er att Martin Luther King hade sagt: "Jag har en dröm. Men jag är förstås inte säker på att de kommer att kunna genomföra den." (Skratt) Ok. Nu tänker jag ta ett stycke av Chopin. Det här är ett vackert preludium av Chopin, som några av er kommer att känna igen. (Musik) Vet ni vad jag tror sannolikt hände här i rummet? När jag började, så tänkte ni: "Vad vackert det låter". (Musik) "Jag tycker inte att vi ska åka till samma ställe på semestern nästa år." (Skratt) Det är lustigt, inte sant? Det är lustigt hur de där tankarna på sätt och vis smög sig på. Och förstås -- (Applåd) -- och förstås, om stycket är långt och du har haft en lång dag, så kanske du rentav börjar drömma dig bort. Då kommer din partner knuffa dig i sidan och säga: "Vakna! Det är kultur!" Och så kommer du må ännu sämre. Men har det någonsin slagit dig att varför du känner dig sömnig av klassisk musik inte beror på dig, utan på oss? Tänkte någon medan jag spelade: "Varför betonar han så ofta?" Om jag hade gjort så här med huvudet hade ni sannerligen tänkt så. (Musik) Och för resten av era liv, varje gång ni hör klassisk musik kommer ni alltid att kunna veta om ni hör de betoningarna. Så låt oss ta reda på vad som verkligen händer här. Vi har ett B. Det här är ett B. Nästa ton är ett C. Och C:ets uppgift är att få B:et att låta ledset. Och det gör det, inte sant? (Skratt) Tonsättare kan det där. Om de vill ha ledsen musik spelar de bara de där två tonerna. (Musik) Men egentligen är det bara ett B, med fyra ledsna. (Skratt) Ok, den går ned till A. Sen till G, och sen till F. Så då har vi B, A, G, F. Och om vi har B, A, G, F, Vad förväntar vi oss härnäst? Oj, det kan ha varit en tabbe. Låt oss försöka igen. Å, TED-kören. (Skratt) Och ni la märke till att ingen är tondöv, inte sant? Ingen är. Ni förstår, i varje by i Bangladesh och varje liten håla i Kina kan alla da, da, da, da -- da. Alla kan, som förväntar sig det där E:et. Ok, men Chopin ville inte nå E:et där, för vad skulle ha hänt? Det skulle ta slut, som Hamlet. Minns ni Hamlet? I tredje scenen i första akten får han reda på att hans farbror mördade hans far. Ni kommer ihåg att han gång på gång söker upp sin farbror och nästan dödar honom. Men så backar han ur innan han söker upp honom igen och nästan dödar honom Och alla kritiker, som sitter där på bakersta raden, måste bilda sig en uppfattning, så de säger: "Hamlet är en förhalare" (Skratt) Eller så säger de: "Hamlet har ett Oidipuskomplex." Nej, för annars vore pjäsen slut, dumskalle. Därför lägger Shakespeare in allt det där i Hamlet. Ni vet, när Ofelia blir galen, pjäsen i pjäsen, Yoricks skalle och dödgrävarna. Allt för att förhala -- tills han i femte akten kan få mörda honom. Det är samma sak med Chopin. Han skall just nå E:et, men han säger: "Oops, bäst att gå tillbaka upp och börja om på nytt." Så han börjar om på nytt. Sen blir han upphetsad -- det där är upphetsning ni behöver inte oroa er för det. Sen kommer han till Fiss och slutligen når han E:et, men det är fel ackord. För ackordet han letar efter är det här, men istället spelar han... det där är en så kallad bedräglig kadens, för att de lurar oss. Jag säger alltid åt mina studenter att "om du har en bedräglig kadens se då till att lyfta ögonbrynen, så kommer alla att förstå." (Skratt) (Applåd) Ok. Så han når E:et, men över fel ackord. Så han prövar E:et igen, men det ackordet fungerar inte heller. Så han prövar E:et igen, men inte heller det ackordet fungerar. Så han prövar E:et igen, men inte heller det fungerar. Men så, till slut ... Det var en herre här på främre raden som utbrast: "Mmm." Det är samma gest som han gör när han kommer hem efter en lång dag, när han vrider om nyckeln i bilen och säger: "Å, jag är hemma." För vi vet alla var hemma är. Så det här är ett stycke som går från borta till hemma. Och jag tänker spela det från början till slut och ni ska följa med. B, C, B, C, B, C, B -- ned till A, ned till G, ned till F. Han går bara nästan till E, för annars vore pjäsen slut. Han går tillbaka upp till B, blir mycket upphetsad och går till Fiss. Går till E.¨ Men det är fel ackord. Det är fel ackord. Det är fel ackord. Och till slut går han till E och det är hemma. Och det ni kommer att få se är en-skinks-spel. (Skratt) För att för mig, för att jag ska kunna föra ihop B:et och E:et måste sluta tänkta på varenda not på vägen och börja tänka på den långa, långa linjen från B till E. Ni förstår, vi var nyss i Sydafrika och du kan inte besöka Sydafrika utan att tänka på Mandela som satt fängslad i 27 år. Vad funderade han på? Lunchen? Nej, han funderade över sin vision för Sydafrika och för mänskligheten. Det var det som höll honom -- det här handlar om vision, det här handlar om långa linjer. Såsom fågeln som flyger över fälten och inte bryr sig om staketen nedanför, Ok? Så nu ska ni följa linjen hela vägen ifrån B till E och jag har bara ett sista önskemål innan jag spelar stycket från början till slut. Tänk på någon som du älskar, som inte längre är med dig. En älskad farmor/mormor, en älskare, någon i ditt liv som du älskar av hela ditt hjärta, som inte längre finns med dig. Leta upp den personen inom dig och följ på samma gång linjen hela vägen ifrån B till E, så kommer du att höra allt som Chopin hade att säga. (Musik) (Applåd) Ok, nu kanske ni undrar, kanske ni undrar varför jag klappar. Jo, jag gjorde det här i en skola i Boston med ungefär 70 sjundeklassare -- tolvåringar och jag gjorde precis vad jag jag gjort med er, talade om för dem och förklarade alltihop för dem. Och mot slutet blev de galna och klappade. De klappade. Jag klappade. De klappade. Till slut frågade jag: "Varför klappar jag?" Och ett av de små barnen svarade: "För att vi lyssnade." (Skratt) Tänk på det. 1600 människor, upptagna människor. involverade i alla olika sorters saker. Som lyssnar på, förstår och blir rörda av ett stycke av Chopin. Det betyder något. Och kan jag vara säker på att varenda person hängde med i, förstod och blev rörda av det? Självklart kan jag inte vara säker på det. Men låt mig berätta vad som hände mig. Jag besökte Irland under oroligheterna för tio år sedan och arbetade med några katolska och protestantiska barn med konflikthantering. Och jag gjorde detta med dem. En riskfylld sak att göra eftersom de var gatubarn. Men en av dem kom till mig morgonen därpå och han sade: "Du ska veta att jag har aldrig lyssnat på klassisk musik förut men när du spelade det där shoppingstycket..." (Skratt) Han sa: "Min bror blev skjuten förra året och jag grät inte över honom men igår kväll när du spelade det där stycket tänkte jag på honom och kände tårarna strömma ned över ansiktet. Och du ska veta att det kändes riktigt bra att gråta över min bror." Och i den stunden bestämde jag mig för att klassisk musik är till för alla. Alla. Hur skulle ni gå -- för ni ska veta att i mitt jobb, som musiker tänker man inte på det sättet. De säger att tre procent av befolkningen tycker om klassisk musik. Om bara vi kunde öka den siffran till fyra procent skulle våra problem försvinna. Men jag säger: "Hur skulle du gå? Hur skulle du tala? Hur skulle du vara om du tänkte att tre procent av befolkningen tyckte om klassisk musik? Om vi bara kunde öka den siffran till fyra procent. Hur skulle du gå? Hur skulle du tala? Hur skulle du vara om du tänkte att alla älskar klassisk musik -- de har bara inte upptäckt det än." (Skratt) Se, det är två vitt skilda världar. Jag hade en fantastisk upplevelse. Jag var 45 år gammal, hade dirigerat i 20 år och plötsligt förstått något. En orkesterdirigent skapar inte ett enda ljud. Min bild förekommer på CD:ns omslag -- (Skratt) -- men dirigenten skapar inte ett ljud. För sitt inflytande måste han lita till sin förmåga att ge andra människor kraft. Och det förändrade allting för mig. Det var fullständigt livsomvälvande. Människor i min orkester kom fram till mig och sade: "Ben, vad har hänt?" Det var vad som hände. Jag förstod att mitt jobb var att väcka möjligheterna i andra människor. Och förstås ville jag veta huruvida jag gjorde det. Vet ni hur man får reda på det? Man ser dem i ögonen. Om deras ögon lyser, vet man att man gör det. Du skulle kunna lysa upp en hel by med den här killens ögon. (Skratt) Ok. Med andra ord vet du att du gör det om det lyser i ögonen på dem. Om det inte lyser i ögonen på dem, måste du fråga dig en sak och det är detta: Vad gör jag för fel eftersom mina musikers ögon inte lyser? Vi kan göra detsamma med våra barn. Vad gör jag för fel eftersom mina barns ögon inte lyser? Det är en helt annan värld. Men, nu håller vi på att avsluta den här magiska veckan-på-berget och snart ska vi gå tillbaka ut i världen. Och jag menar att det är på sin plats att vi frågar oss det här: Vilka är vi när vi går tillbaka ut i världen? Och ni ska veta att jag har en definition av framgång. För mig är det väldigt enkelt. Det handlar inte om rikedom, kändisskap eller makt. Det handlar om hur många lysande ögon jag har omkring mig. Slutligen har jag en sista tanke, som är att det verkligen spelar roll vad vi säger. Orden som kommer ut ur munnen på oss. Jag lärde mig detta från en kvinna som överlevde Auschwitz, en av de sällsynta överlevarna. Hon sändes till Auschwitz när hon var femton år gammal, hennes bror var åtta och föräldrarna försvunna. Hon berättade det här för mig, hon sade: "Vi var ombord på tåget på väg till Auschwitz när jag såg ned och såg att min brors skor var borta. Och jag sade: "Hur kan du vara så dum, kan du inte ens hålla ordning på dina saker för guds skull?" -- såsom en äldre syster kan tänkas prata med sin yngre bror. Olyckligtvis var det det sista hon nånsin sa till honom eftersom hon aldrig såg honom igen. För han överlevde inte. Därför avgav hon ett löfte när när hon släpptes ur Auschwitz. Hon berättade det här för mig och sade: "Jag vandrade ut från Auschwitz, ut i livet och lovade en sak. Och det jag lovade var att jag aldrig skulle säga något som inte skulle kunna vara det sista jag någonsin sade." Nå, är det möjligt för oss? Nej. Och vi kommer att fela mot oss själva och mot andra. Men det är en möjlighet att leva upp till. Tack ska ni ha. (Applåd) Lysande ögon, lysande ögon. Tack, tack. (Musik)