“Är jag döende?” Det ärliga svaret.

Matthew O'Reilly är en erfaren ambulanssjukvårdare på Long Island, New York. I sitt föredrag beskriver han vad som händer härnäst när en allvarligt skadad patient frågar honom: "Ska jag dö nu?"

Jag har varit ambulanssjukvårdare
i New York de senaste sju åren.

Jag har varit först på plats

vid allt från bilolyckor
till orkanen Sandy.

Om du är som de flesta, är döden

kanske en av dina största rädslor.

En del vet när döden nalkas.

En del inte.

Det finns ett uttryck:

"Att vistas i dödens väntrum"

Det är nästan ett symptom.

Vi är utbildade att hantera

detta symptom precis som alla andra,

så när någon med en hjärtattack

säger till oss: "Jag kommer dö idag",

så är vi utbildade
att utvärdera patientens tillstånd.

Under min karriär har jag ryckt ut

ett antal gånger till patienter

som bara haft minuter
kvar att leva

och det inte funnits något
jag kunnat göra för dem.

Jag ställdes inför ett dilemma:

Ska jag säga till de döende
att de snart ska dö,

eller ska jag ljuga
för att trösta dem?

I början av min karriär
löste jag det

genom att helt enkelt ljuga.

Jag var rädd.

Jag var rädd för att
om jag sade sanningen

skulle de dö under skräck, rädsla,

och förgäves klamra sig kvar
vid de sista ögonblicken i livet.

Det ändrades helt vid en incident.

För fem år sedan ryckte jag ut
till en motorcykelolycka.

Motorcyklisten hade fått
mycket allvarliga skador.

När jag undersökte honom
insåg jag att det inte fanns

något att göra för honom,

och som i så många andra fall
tittade han mig i ögonen

och ställde frågan:
"Kommer jag att dö?"

Då bestämde jag mig för
att göra något annorlunda.

Jag bestämde mig för
att säga honom sanningen.

Jag bestämde mig för
att säga att han skulle dö

och att det inte fanns något
jag kunde göra för honom.

Hans reaktion chockar mig än idag.

Han bara lutade sig tillbaka

och såg ut att acceptera
det som hände.

Han upplevde inte
den skräck eller rädsla

som jag befarat.

Han bara låg där,
och när jag tittade honom i ögonen

såg jag inre lugn och acceptans.

Från och med då bestämde jag mig för

att det inte var upp till mig
att lugna de döende med lögner.

Sedan dess har jag ryckt ut
många gånger

till patienter som inte har långt kvar

och det inte finns något att göra,

och nästan alltid

har de reagerat på samma sätt
inför sanningen:

med inre lugn och acceptans.

Det finns tre mönster

som går igen i alla dessa fall.

Det första chockar mig alltid lite.

Oberoende av religiös övertygelse
eller kulturell bakgrund,

finns ett behov av att få förlåtelse.

Vare sig de kallar det synd

eller de säger att de ångrar sig,

så är deras känsla av skuld
genomgående.

Jag tog hand om
en äldre herre

som fick en kraftig hjärtattack.

Jag förberedde mig själv
och utrustningen

för hans förestående hjärtstillestånd,

och började berätta för patienten
om hans förestående frånfälle.

Han hade redan förstått det
på mitt tonfall och kroppsspråk.

När jag placerade defibrillatorns
sladdar på hans bröst,

och förberedde mig på
det som komma skulle,

så tittade han mig i ögonen och sa:

"Jag önskar att jag varit mer
med mina barn och barnbarn.

istället för att vara så
självisk med min tid."

Han stod inför sin död,

och allt han ville ha
var förlåtelse.

Det andra jag lagt märke till

är behovet av hågkomst.

Vare sig det var att bli
ihågkommen av mig

eller sina familjer,
så behövde de veta

att de skulle leva vidare.

Det finns ett behov av odödlighet

i sina käras hjärtan och tankar,

eller hos mig,
eller någon annan i närheten.

Oräkneliga gånger har en patient
sett mig i ögonen

och sagt: "Kommer du minnas mig?"

Det sista mönstret jag observerat

berör mig alltid mest, ända in i själen.

De döende behöver höra
att deras liv haft en mening.

De behöver höra
att de inte slösade bort sina liv

på meningslösa ting.

Detta blev jag medveten om
väldigt tidigt i min karriär.

Jag hade ryckt ut på ett nödsamtal.

Det var en kvinna i 50-årsåldern

som satt fastklämd i en bil.

Hon hade blivit rammad i hög hastighet,

och var i ett mycket allvarligt tillstånd.

Medan brandkåren
försökte få loss henne ur bilen

så klättrade jag in
och började ge henne vård.

Hon sa till mig:

"Det var så mycket mer
jag hade tänkt göra med mitt liv."

Hon tyckte att hon inte lämnat
något avtryck på denna jord.

Vi fortsatte prata och jag fick veta

att hon var mor till två adopterade barn

som båda skulle plugga medicin.

Tack vare henne hade två barn

fått en chans
de aldrig skulle fått annars,

och nu skulle de snart rädda liv

som läkare.

Det tog hela 45 minuter

att få loss henne ur bilen.

Tyvärr så dog hon innan hon kom loss.

Jag trodde på det man såg på film:

när ens sista stund är kommen

känner man bara skräck, rädsla.

Nu vet jag att
- oberoende av omständigheterna -

att man för det mesta möter döden
med lugn och acceptans.

Det är de små sakerna,
små händelserna,

det lilla man bidragit med i världen,

som ger en människa lugn
i de sista ögonblicken.

Tack!

(Applåder)