Om att ha fel

De flesta av oss gör allt för undvika ha fel. Men tänk om vi är fel ute om det?
"Felologen" Kathryn Schulz argumenterar för att vi inte bara ska erkänna våra fel utan även omfamna vårt felande.

Det är 1995.

Jag går på college

och en vän och jag är på långtur

från Providence, Rhode Island

till Portland, Oregon.

Ni vet, vi är unga och arbetslösa,

så vi tar den långa vägen via småvägar,

genom nationalparker,

och nationalskogar -

i huvudsak tar vi den
längsta möjliga vägen.

Någonstans i mitten av South Dakota

vänder jag mig till min vän

och jag ställer frågan

som stört mig

under 320 mil.

"Vad är grejen med det kinesiska tecknet
jag har sett längs vägen?"

Min vän tittade på mig
som ett frågetecken.

Det är en gentleman på första raden

som faktiskt gör en exakt
imitation av hur hon såg ut.

(Skratt)

Och jag säger, "Du vet,

alla skyltar vi som ser

med det kinesiska tecknet på."

Hon stirrar på mig en stund,

och sen brister hon ut i skratt,

när hon klurat ut vad jag pratade om.

Och jag pratade om denna.

(Skratt)

Rätt gissat, det berömda
kinesiska tecknet för ett picknickområde.

(Skratt)

Jag har spenderat de
senaste fem åren av mitt liv

med att tänka på situationer

exakt som den här -

hur vi ibland missförstår

skyltar kring oss,

hur vi beter oss när det sker,

och vad detta kan säga oss
om den mänskliga naturen.

Med andra ord, som ni hört Chris säga,

så har jag spenderat de senaste fem åren

med att tänka på hur det är att ha fel.

Det här slår er nog
som ett konstigt karriärval,

men det har faktiskt en stor fördel:

ingen konkurrens om jobbet.

(Skratt)

Faktum är att de flesta gör vad som helst

för att undvika att tänka på att ha fel,

eller åtminstone undvika
att tänka på möjligheten

att vi har fel.

Vi förstår det på ett abstrakt plan.

Vi vet att alla i detta rum gör misstag.

Människan generellt är felande
- ok, så är det.

Men när det kommer till just mig,
här och nu,

och allt jag tror på,

här, i nutiden,

så försvinner plötsligt
all abstrakt förståelse av felbarhet

ut genom fönstret -

och jag kan verkligen inte tänka
att jag har fel om något alls.

Saken är, det är i nutiden vi lever.

Vi går till möten i nutid,

vi åker på familjesemestrar i nutid,

vi går till vallokaler och röstar i nutid.

Så i själva verket är vi
på resa genom våra liv,

fångade i denna lilla bubbla

där vi känner att vi har rätt om allt.

Jag tror det är ett problem.

Jag tror det är ett problem
för oss som individer,

i våra privatliv och yrkesliv,

och jag tror det är ett problem
för oss kollektivt som kultur.

Så vad jag vill idag

är att först av allt
prata om varför vi fastnar

i känslan av att ha rätt.

För det andra varför det är ett problem.

Slutligen vill jag övertyga er

om att det är möjligt

att kliva ur känslan,

och att om man kan göra detta

är det det enskilt största

moraliska, intellektuella och
kreativa steg som man kan ta.

Så varför fastnar vi

i denna känsla av ha rätt?

En anledning är faktiskt
känslan man får av att ha fel.

Så låt mig fråga er -

eller egentligen, låt mig fråga er
någonting eftersom ni är här:

Hur känns det - emotionellt -

hur känns det att ha fel?

Gruvligt. Tummen ned.

Generande. Okej underbart, lysande.

Gruvligt, tummen ner, generande -

tack, detta var strålande svar,

men de ger svar på en annan fråga.

Ni svarar på frågan:

Hur känns det när ni förstått
att ni har fel?

(Skratt)

När man förstår man har fel så
känns det så eller hur?

Jag menar, det kan vara
förödande eller avslöjande,

det kan vara rätt roligt,

som mitt dumma misstag
med det kinesiska tecknet.

Men att bara ha fel

känns inte alls.

Jag vill visa på en analogi.

Kommer ni ihåg den tecknade Loony Tunes

där det finns en patetisk prärievarg

som alltid jagar men aldrig fångar en gök?

Det är samma i nästan varje avsnitt,

ett tillfälle där vargen jagar göken

och göken ramlar ned från en klippa,

han är ok - han är fågel, han kan flyga.

Men prärievargen ramlar
från klippan efter honom.

Det roliga är -

åtminstone om man är sex år gammal -

att prärievargen också klarar det.

Han fortsätter bara springa -

ända tills han tittar ned

och förstår att han är uppe i luften.

Det är då han faller ned.

När vi har fel om någonting -

inte när vi förstått det, men före det -

är vi som prärievargen

efter att han lämnat klippan
men innan han tittar ned.

Och ni vet, vi har redan fel,

vi är redan i trubbel,

men vi tror oss vara på fast mark.

Så jag borde nog rätta
det jag sa alldeles nyss.

Det känns att ha fel;

det känns som att man har rätt.

(Skratt)

Så detta är en anledning,
en strukturell anledning,

till att vi fastnar i känslan
av att ha rätt.

Jag kallar detta felblindhet.

Större delen av tiden,

har vi ingen inre signal

som talar om när vi har fel om något,

förrän det är försent.

Det finns en till anledning
till att vi fastnar i känslan,

den är kulturell.

Tänk tillbaka på grundskolan.

Du sitter där i ett klassrum,

din lärare lämnar ut provresultat,

och ett av dem ser ut så här.

Det här är förresten inte mitt.

(Skratt)

Så där är du, i grundskolan,

och du vet vad du ska tänka

om ungen som fick det provresultatet.

Det är en korkad unge, en bråkstake,

en sån som aldrig gör sina läxor.

Så vid den åldern, när du är nio,

har du redan lärt dig, för det första,

att människor som gör fel

är lata, oansvariga dumbommar -

och för det andra,

att vägen till att lyckas i livet

är att aldrig göra några misstag.

Vi lär oss dessa dåliga läxor väldigt väl.

Många av oss -

många i detta rum, misstänker jag -

hanterar det genom att bli

perfekta A-studenter,

perfektionister, överambitiösa.

Eller hur,

herr ekonomichef, astrofysiker,
ultramaratonlöpare?

(Skratt)

Alla ni är ekonomichefer,
astrofysiker eller ultramaratonlöpare.

Okej.

Men sedan bryter vi ihop

över risken att ha gjort fel.

För enligt detta,

är att ha fel,

ett tecken på att det är något fel på oss.

Så vi hävdar att vi har rätt,

eftersom det får oss att känna oss
smarta, ansvarstagande,

dugliga och trygga.

Så låt mig berätta en historia.

För några år sen,

träffar en kvinna en kirurg på
Beth Israel Deaconess Medical Center.

Beth Israel i Boston.

Det är Harvards universitetssjukhus -

ett av de bästa sjukhusen i landet.

Kvinnan kommer in och
tas till operationssalen.

Hon sövs ned och kirurgen gör sitt jobb -

syr ihop henne, skickar henne
till uppvakningsrummet.

Allting verkar ha gått bra.

Hon vaknar upp, tittar ned på sig själv

och säger,
"Varför sitter bandagen på fel sida?"

Bandagen är på fel sida av kroppen,

eftersom kirurgen gjorde en stor operation

på hennes vänstra ben
i stället för det högra.

När chefen för vårdkvalitet på Beth Israel

talade om incidenten

sa han något väldigt intressant.

Han sa, "Av någon anledning,

så kände kirurgen helt enkelt

att han var på rätt sida av patienten."

(Skratt)

Poängen med denna berättelse

är att för mycket tillit till känslan

av att vara på rätt sida om något,

kan vara mycket farligt.

Denna interna känsla av rättrådighet

som vi alla så ofta känner,

är inte en tillförlitlig vägvisare

till vad som verkligen pågår
i den externa världen.

Och när vi beter oss som att den är det,

och slutar vara öppna för möjligheten
att vi skulle kunna ha fel,

det är då det slutar med att vi gör saker

som att dumpa 760 miljoner liter olja
i Mexikanska gulfen,

eller torpedera den globala ekonomin.

Detta är ett enormt praktiskt problem.

Men det är även ett socialt problem.

Tänk en stund på vad det innebär
att känna att man har rätt.

Det betyder att man tror
att ens övertygelse

överensstämmer fullständigt
med verkligheten.

När man känner på det sättet,

har man ett problem att lösa,

och det är hur man ska kunna förklara

alla människor som är oense med en?

Det visar sig att de flesta av oss
förklarar dessa människor

genom att göra en massa
olyckliga antaganden.

Det första vi normalt gör
när någon är oense med oss

är att anta att de är okunniga.

Att de inte har samma information som vi

och att när vi generöst
delar vår information med dem

så kommer de att se ljuset och
komma över till vårt lag.

När detta inte fungerar

och det visar sig att de har
samma fakta som vi,

men fortfarande inte håller med oss,

då rör vi oss mot det andra antagandet,

vilket är att de är idioter.

(Skratt)

De har alla bitarna till pusslet

och de är bara dumhuvuden
som inte satt ihop dem rätt.

När detta inte funkar,

när det visar sig att de
som är oense med oss,

har samma fakta som vi

och faktiskt är rätt smarta,

då rör vi oss mot det tredje antagandet:

de är medvetna om sanningen,

och de förvränger den medvetet

för sina egna illvilliga syften.

Det är katastrofalt.

Denna hängivenhet till vår felfrihet

hindrar oss från att undvika misstag

när vi verkligen behöver det,

och får oss att behandla andra
mycket dåligt.

Men det som förbluffar mig mest,

och det mest tragiska med detta,

är att vi missar hela poängen
med att vara människor.

Det är som att vi vill föreställa oss

att våra tankar är som
helt genomskinliga fönster,

vi tittar ut genom dem

och beskriver världen som uppenbarar sig.

Och vi vill att alla ska se ut
genom samma fönster

och se exakt samma sak.

Men det är ju inte sant,

och om det vore så,
skulle livet vara otroligt tråkigt.

Miraklet med dina tankar

är inte att du ser världen som den är.

Det är att du kan se världen
som den inte är.

Vi kan komma ihåg det förflutna,

vi kan tänka på framtiden,

och vi kan föreställa oss hur det är

att vara en annan person
på en annan plats.

Vi gör alla detta lite olika,

det är därför vi kan titta upp
på samma natthimmel

och se detta,

det här med,

och även detta.

Och ja, det är också därför
vi ibland har fel.

1 200 år innan Descartes sa
sina berömda ord,

"Jag tänker, alltså finns jag.",

satte sig St. Augustine ner

och skrev "Fallor ergo sum" -

"Jag felar, alltså finns jag.".

Augustine förstod

att vår kapacitet att fela

inte är någon slags generande defekt

i det mänskliga systemet,

något vi kan ta bort eller komma över.

Det är helt fundamentalt för vilka vi är.

Eftersom vi, till skillnad från Gud,

inte riktigt vet vad som pågår där ute.

Till skillnad från alla andra djur,

är vi besatta av att klura ut det.

För mig är denna besatthet

källan och roten till

all vår produktivitet och kreativitet.

Förra året, av olika orsaker,

så lyssnade jag på många avsnitt

av radioprogrammet This American Life.

Jag lyssnade och lyssnade,

och vid någon punkt började jag känna

att alla berättelserna handlade om ha fel.

Min första tanke var,

"Jag har tappat konceptet.

Jag har blivit den galna feldamen.

Jag har föreställt mig det överallt."

vilket också har skett.

Men några månader senare,

intervjuade jag programledaren Ira Glass.

Jag nämnde detta för honom,

och hans reaktion var
"Det är ju faktiskt sant."

"Faktum är," sa han,

"att vi i personalen brukar skämta

om att varje avsnitt av programmet

har samma kryptiska tema.

Och det kryptiska temat är:

'Jag trodde att detta skulle hända

men någonting annat hände i stället.'

och grejen är", säger Ira Glass,
"att vi behöver detta.

Vi behöver dessa ögonblick

av förvåning, av omsvängningar och fel

för att dessa berättelser ska fungera."

Och resten av oss, folk i publiken,

som lyssnare eller som läsare

vi slukar detta.

Vi älskar när en historia får en vändning,

ett villospår eller ett överraskande slut.

När det gäller berättelser,

älskar vi att ha fel.

Men ni vet, våra berättelser är såna

eftersom våra liv är såna.

Vi tror att en sak kommer att hända

och någonting annat händer istället.

George Bush tänkte invadera Irak,

hitta en massa massförstörelsevapen,

befria befolkningen och
bringa demokrati till Mellanöstern.

Men något annat hände i stället.

Hosni Mubarak

tänkte vara Egyptens diktator

tills han var för gammal eller för sjuk

och kunde lämna över
ledarskapet till sin son.

Men något annat hände i stället.

Kanske har du tänkt

att du skulle växa upp,
gifta dig med tonårskärleken,

flytta tillbaka till din hemstad och
få ungar tillsammans.

Men något annat hände istället.

Och jag måste säga,

att jag trodde att jag skrev
en otroligt nördig bok

om ett ämne som alla hatar,

för en publik som aldrig skulle finnas.

Men något annat hände i stället.

(Skratt)

Jag menar, så här är livet.

På gott och ont,

skapar vi dessa berättelser

om världen runt oss,

sen vänder världen och förvånar oss.

Ta inte illa upp, men hela denna konferens

är ett otroligt monument

över vår förmåga att fatta saker fel.

Vi har spenderat hela veckan

med att prata om innovationer, framgångar

och förbättringar,

men vet ni varför vi behöver
alla dessa innovationer,

framgångar och förbättringar?

Eftersom hälften av sakerna

är de mest häpnadsväckande
och världsförbättrande -

TED 1998 -

äh.

(Skratt)

Det blev inte riktigt så, eller hur?

(Skratt)

Vart är mitt jetpack, Chris?

(Skratt)

(Applåder)

Så, här är vi igen.

Och så här funkar det.

Vi kommer på en till idé.

Vi berättar en till berättelse.

Vi håller en konferens till.

Temat för denna

är som ni vet och hört en miljon gånger,

att återfinna undret.

Och för mig,

om vi verkligen vill finna undret igen,

måste vi kliva ur

det pyttelilla hemska rummet av rätthet,

se oss om på varandra

och titta ut över vidsträcktheten,

komplexiteten och mysteriet

som är vårt universum,

och våga säga,

"Wow, jag vet inte.

Kanske har jag fel."

Tack.

(Applåder)

Tack allihopa.

(Applåder)