Nathalie Djurberg & Hans Berg Share Their Feelings | Art21 "Extended Play"

Det är rätt modigt att dela

med sig av något man gjort.

Det är svårt att skilja på
sig själv och arbetet.

Var slutar arbetet och börjar jag?

Det där lät så sliskigt.

Nej, men ...

Även om det är sant!

[SKRATTAR]

[Nathalie Djurberg och Hans Berg
delar med sig av sina känslor]

(Jag åt upp dig)

(Jag slukade dig hel)

Det var lite sorgligt
att göra musik till denna film.

Den känns så sårbar.

(Jag brer dig tunt)

(Jag lämnade inte ens en smula)

Den kändes inte så personlig

när jag gjorde den.

När jag såg den i galleriet,

kändes den personlig.

Då kändes det som,
"Oj, förlåt mig."

[BÅDA SKRATTAR]

[Skam]

"Skam" är en av mina övervägande känslor.

Det finns vanligtvis en känska av skam

genom hela skapandeprocessen.

Det börjar som en idé,

som känns väldigt, väldigt stabil.

Det är den inte.

Det tar ett tag för mig

att acceptera det.

Men när jag kommer ut på andra sidan,

är verket inte lika perfekt
som den vaga idén kändes.

Och nu tror jag att jag varit
så medveten om den

[SKRATTAR]

att den förlorar sitt grepp lite.

[Begär]

I "How to Slay a Demon,"

tänker jag mycket på beroende

och att vilja ha någonting

och sedan inte få det.

Jag ville att musiken
nästan skulle vara som beroendets röst.

Så hypnotisk, förförisk,

nästan som en sirensång,

som lockar in dig i något.

Begäret efter något mer.

Begäret efter något annat.

Lyckan i att tänka:
"Åh, jag fick det!",

och sen stannade det inte kvar.

Jag menar, hur många gånger har
"jag fick det"-känslan gått förlorad?

Det stämmer väl med "This Is Heaven."

Han känner att han är värd saker.

Jag ville att musiken skulle vara
"skamlös vinnarmusik".

Han är bara vinnaren.

Han är bara värd det.

Jag ville ha en 80-talskänsla,
eftersom allt känns fantastiskt -

fullständigt, utan anmärkan.

Fantastiskt tills det blir vidrigt.

Det är den enda musiken
jag skäms när jag hör.

[BÅDA SKRATTAR]

Vilket är perfekt!

[BÅDA SKRATTAR]

Han tror att han ska vara
så här lycklig för evigt.

Tills det blir för mycket.

Tills man vill ha mer,

och då är det inte himmelskt längre.

[Lycka]

[Lycka & förtvivlan]