Persona (1966) [MultiSub] [Film] - (Ingmar Bergman)

Persona, A Máscara, Έρωτες Χωρίς Φραγμό, Quando Duas Mulheres Pecam (1966). - A nurse is put in charge of an actress who can't talk and finds that the actress's persona is melding with hers.
-------------------------------------------------------
Elisabeth (Liv Ullmann), una célebre actriz de teatro, es hospitalizada tras perder la voz durante una representación de "Electra". Después de ser sometida a una serie de pruebas, el diagnóstico es bueno. Sin embargo, como sigue sin hablar, debe permanecer en la clínica. Alma (Bibi Anderson), la enfermera encargada de cuidarla, intenta romper su mutismo hablándole sin parar. (FILMAFFINITY)

Premios
1967: Nominada al BAFTA: Mejor actriz extranjera (Bibi Andersson).
1967: Premios Guldbagge (Suecia): Mejor película y actriz (Bibi Andersson).

Críticas

"Obra maestra. Cine puro, belleza de primeros planos, película que sigue viva como la soledad, como el amor, el silencio y la palabra"

Surr från filmprojektor

Kyrkklockor

Droppande ljud

Fotsteg

En dörr öppnas

En telefon ringer

Fotsteg

-Doktorn ville tala med mig.
-Har ni varit hos fru Vogler? Inte?

Jag ska förklara varför ni
har blivit anställd att vårda henne.

Fru Vogler är skådespelerska,
och spelade "Elektra".

Mitt under spelet tystnade hon
och såg sig omkring överraskad.

Hon teg gott och väl en minut.

Efteråt ursäktade hon sig med att
säga att hon blivit så full i skratt.

Nästa dag ringde man från teatern och
frågade om hon glömt repetitionen.

Då hushållerskan gick in till henne låg
hon till sängs. Hon var vaken men teg.

Det här tillståndet
har nu varat i tre månader.

Så vitt vi förstår är hon helt frisk,
både andligen och kroppsligen.

Det är inte ens nån hysterisk reaktion.
Vill syster Alma fråga om nåt?

Inte? Då kan ni gå in till fru Vogler.

God dag, fru Vogler.
Jag heter syster Alma.

Jag ska ta hand om er
under den närmsta tiden.

Jag kanske ska berätta lite
om mig själv. Jag är 25 år, förlovad.

Jag fick min examen för två år sen.
Mina föräldrar har en gård på landet.

Min mor var också sjuksköterska
innan hon gifte sig.

Jag kanske ska hämta middagsbrickan.
Det var helstekt lever med fruktsallad.

Ska jag inte höja under huvudet?
Är det bra så?

-Syster Alma. Ert första intryck?
-Jag vet inte riktigt, doktorn.

Först ser ansiktet så mjukt ut, men
så ser man på hennes ögon, och då...

Hon har så sträng blick. Jag vet inte,
förresten. Jag borde kanske...

Ett ögonblick tänkte jag att jag borde
avsäga mig det här uppdraget.

Fru Vogler kanske behöver en sköterska
som är äldre och mer livserfaren.

Jag kanske inte
klarar henne - själsligt.

Om fru Voglers stumhet och orörlighet
är resultatet av ett beslut...

...vittnar det om stor själslig kraft.
Jag kanske inte räcker till.

Fru Vogler kanske ville titta på
skymningen, så drar jag för senare.

Ska jag sätta på radion?
Det är nån pjäs, tror jag.

Radioröst
Förlåt mig, min älskade.
Du måste ändå förlåta mig.

Fru Vogler skrattar

Vad skrattar fru Vogler åt? Är det
skådespelerskan som är så rolig?

Syster Alma skrattar

Jag förstår mig nog inte på sånt där.

Det blir så sällan film och teater.

Men jag beundrar konstnärer. Jag tror
konsten har kolossal betydelse i livet.

Särskilt för människor
som har det svårt.

Jag borde inte tala med er om sånt.
Jag ska se om jag får in nån musik.

Klassisk musik
Är det bra så? God natt. Sov gott.

Suckar

Jäklar.

Det är konstigt. Man kan gå omkring
nästan hur som helst.

Ta sig för nästan vad som helst.

Jag gifter mig med Karl-Henrik och vi
får ett par barn som jag ska uppfostra.

Det är bestämt, det finns inne i mig.
Det är ingenting att grubbla över det.

Det är en väldig trygghet. Så har jag
ett arbete som jag tycker om.

Det är bra det med.
Fast på ett annat sätt.

Men det är bra.

Jag undrar vad det är för fel
på henne egentligen.

Elisabet Vogler.

Elisabet.

Tv-ljud

Skottlossning

Flämtar

Vill fru Vogler
att jag ska öppna brevet?

Ska jag läsa det?

Ska jag läsa upp det för er?

"Käraste Elisabet, eftersom jag inte
får träffa dig skriver jag till dig."

"Om du inte vill läsa mitt brev
kan du låta det vara."

"Jag måste ändå kontakta dig eftersom
jag plågas av en ständig fråga:"

"Har jag gjort dig illa på nåt sätt?
Har jag sårat dig utan vetskap?"

"Har det uppstått något fruktansvärt
missförstånd mellan oss?"

Ska jag verkligen läsa mer?

"Så vitt jag förstår var vi lyckliga
just nu. Vi har väl aldrig varit..."

"...varandra så nära.
Minns du att du sa:"

"Först nu börjar jag förstå vad ett
äktenskap innebär. Du har lärt mig..."

Jag ser inte vad det står.
"Du har lärt..." Jo, nu ser jag.

"Du har lärt mig att vi måste se på
varandra som två ängsliga barn"-

-"uppfyllda av god vilja och de bästa
föresatser...men rea..."

Nej, nu ser jag. "...regerade av
krafter som vi bara delvis behärskar."

"Minns du att du sa allt det där?"

"Vi var ute på promenad. Du stannade
och höll fast i mitt rockskärp..."

Knycklar ihop brevet

Det var ett foto med i brevet också.
Det är ett foto av sonen.

Jag vet inte om...
Vill fru Vogler ha det?

Han ser förfärligt söt ut.

En dörr öppnas

Du Elisabet, det är ingen idé
att du är kvar på sjukhuset längre.

Du och syster Alma kan flytta ut
på mitt sommarställe vid havet.

Tror du inte jag förstår?
Den hopplösa drömmen om att vara.

Inte verka, utan vara.

l varje ögonblick medveten, vaksam...

Avgrunden mellan vad du är inför
andra och vad du är inför dig själv.

Svindelkänslan och den ständiga
hungern att äntligen få bli avslöjad.

Att få bli genomskådad, reducerad,
kanske till och med utplånad.

Varje tonfall en lögn, varje gest en
förfalskning, varje leende en grimas.

Ta livet av sig?
Nej då, det är för otäckt.

Det gör man inte.
Men man kan bli orörlig och tyst.

Då ljuger man inte. Man kan
stänga in sig och skärma av.

Då behöver man inte spela några roller,
visa några ansikten - tror man.

Men verkligheten jävlas.
Ditt gömställe är inte tätt nog.

Överallt sipprar det in livsyttringar.

Du tvingas reagera. Ingen frågar
efter om det är äkta eller oäkta.

Om du är sann eller förljugen.
Det är bara på teatern sånt är viktigt.

Knappt där heller.

Jag förstår
att du tiger och är orörlig.

Att du satt viljelösheten i system.

Jag förstår och beundrar.

Spela rollen tills den är färdigspelad
- tills den inte längre är intressant.

Då kan du ju lämna den. Precis
som du lämnar alla dina andra roller.

Vid sommarens slut flyttar fru Vogler
och Alma ut till doktorns sommarhus.

Vistelsen nära havet
gör skådespelerskan gott.

Apatin som förlamat henne
börjar ge vika för långa promenader-

-och andra förströelser. Syster Alma
trivs med sin lantliga avskildhet-

-och vårdar sin patient med omsorg.

Gnolar

Det betyder otur att jämföra händer.

Elisabet, får jag läsa en bit
ur min bok för dig? Så här står det:

"All denna ängslan som vi bär
med oss, våra svikna drömmar"-

-"den smärtsamma insikten
om vårt jordiska villkor"-

-"har kristalliserat ut vår förhoppning
om en utomvärldslig frälsning."

"Vår tros och vårt tvivels oerhörda rop
mot mörkret och tystnaden"-

-"är ett av bevisen för vår övergiven-
het och vår outtalade vetskap."

Tror du att det är så?

Jag tror inte på det här.

Ändra sig, ja. Det värsta
med mig är att jag är så lat.

Karl-Henrik anklagar mig för att inte
ha några ambitioner. Det är orättvist.

I min examen hade jag bästa betygen.
Fast antagligen menar han nåt annat.

Du... Förlåt.
Vet du vad jag brukar tänka på?

På sjukhuset där jag tog min examen
finns ett hem för gamla sjuksköterskor.

Det är såna som bara levt för
sitt arbete. De bor där i sina små rum.

Tänk att tro på nåt så starkt
att man ägnar hela sitt liv åt det.

Tro på nåt, uträtta nåt,
tycka att ens liv har nån mening.

Sånt tycker jag om.
Hålla fast vid nåt, orubbligt.

Det tycker jag man ska.
Betyda nåt för andra människor.

Tycker inte du det också?

Det låter barnsligt, men jag tror
på det där. Enormt vad det regnar!

Han var gift. Vi hade ett förhållande
i fem år. Sen tröttnade han, förstås.

Jag var hemskt kär. Han var den förste.

Jag minns allt som en lång pina.

Långa plågor
och korta stunder som skulle...

Jag tänkte på det nu när du har lärt
mig röka. Han rökte enormt.

När man tänker på det är det
naturligtvis banalt - en riktig novell.

På nåt sätt var det aldrig verkligt.
Jag vet inte hur jag ska säga.

Jag var aldrig verklig för honom.

Mina plågor var nog verkliga.

Det var som om det hörde till på
nåt vis. Som att det så skulle vara.

Till och med sånt vi sa till varann.

Många har sagt
att jag är en bra lyssnerska.

Ingen har brytt sig om
att lyssna på mig. Som du gör nu.

Du är den första som lyssnat på mig.

Det kan ju inte vara intressant. Vad
jag pratar! Du blir inte irriterad, va?

Det är så skönt att prata.

Jag är i en stämning som jag aldrig
har varit i hela mitt liv.

Jag har alltid önskat mig en syster.
Jag har sju stycken bröder.

Jag har alltid varit omgiven av pojkar.

Jag tycker om pojkar. Det där vet väl
du som har så mycket erfarenhet.

Jag är hemskt fäst vid Karl-Henrik.
Men älskar gör man nog bara en gång.

Men jag är trogen. Annars finns
det vissa möjligheter i mitt yrke.

Karl-Henrik och jag hade hyrt
en stuga vid havet. Det var i juni.

En dag när Karl-Henrik hade åkt in
till stan gick jag ner till stranden.

Det var så där varmt och skönt.
Då låg det en annan flicka där nere.

Hon hade paddlat över till vår strand
för att den var mera ogenerad.

Vi låg där bredvid varann,
nakna, och solade oss.

Så somnade vi lite,
och vaknade, och smorde in oss.

Så hade vi
såna där basthattar på huvudet.

Jag hade ett blått band
omkring min hatt.

Så låg jag där och tittade fram under
hatten. Kikade ut på landskapet.

Det var så lustigt, liksom.

Plötsligt såg jag två figurer hoppa
omkring på klipporna ovanför oss.

De gömde sig och kikade fram ibland.

"Två pojkar tittar på oss", sa jag
till flickan. Hon hette Katarina.

"Låt dem titta, då",
sa hon och vände sig om på rygg!

Det var en underlig känsla. Jag ville
ta på mig badkappan, men jag låg kvar.

På magen med stjärten i vädret -
alldeles ogenerad, alldeles lugn.

Hela tiden hade jag Katarina bredvid
mig, med sina bröst och tjocka lår.

Hon bara låg där
och fnissade lite för sig själv.

Plötsligt hade pojkarna kommit närmare.
De bara stod där och tittade på oss.

Då såg jag att de var hemskt unga.

Den ene av dem kom fram till oss
och satte sig på huk bredvid Katarina.

Han låtsades vara upptagen av sin
ena fot och petade sig mellan tårna.

Jag kände mig alldeles konstig.

Plötsligt hörde jag hur Katarina sa:
"Du, ska du inte komma ett tag?"

Hon hjälpte honom av
med jeansen och skjortan.

Plötsligt var han ovanpå henne.
Hon hjälpte honom tillrätta.

Den andra pojken
satt uppe i backen och tittade.

Katarina viskade
i örat på honom och skrattade.

Jag hade hans ansikte alldeles intill
mig. Det var alldeles rött och svullet.

Plötsligt vände jag på mig och sa:
"Ska du inte komma till mig också?"

Katarina sa: "Gå till henne nu."
Så drog han sig ur henne-

-och föll över mig hårt. Han tog tag i
mitt ena bröst. Det gjorde så ont!

Jag var alldeles färdig,
jag kom nästan med en gång.

Jag skulle just säga åt honom att vara
försiktig. Då kom det för honom.

Jag kände det som jag aldrig känt
hur han sprutade säd in i mig.

Han höll mig om axlarna och böjde
sig bakåt. Bara kom gång på gång.

Katarina låg där på sidan och tittade
på - höll om honom bakifrån.

När han var klar tog hon honom i famn
och gjorde färdigt med hans hand.

När det gick för henne
skrek hon till alldeles gällt.

Så började vi skratta alla tre.

Så ropade vi på den andra pojken
uppe i backen. Han hette Peter.

Han kom ner helt förvirrad och såg ut
som om han frös i solskenet.

Katarina knäppte upp hans byxor
och började leka med honom.

När det gick för honom
tog hon emot honom i munnen.

Han kysste henne på ryggen. Då vände
hon sig om och gav honom sitt bröst.

Den andra pojken blev så upphetsad
att han och jag började om igen.

Det var lika skönt som förra gången.
Så badade vi och skildes åt.

När jag kom tillbaka hade Karl-Henrik
redan kommit hem från stan.

Vi åt middag och drack rödvin
som han hade haft med sig.

Och så låg vi med varann.

Vi har aldrig haft det så skönt,
varken förr eller senare.

Så blev jag med barn, förstås.

Karl-Henrik som läser till läkare
hade en vän som gjorde abort på mig.

Vi ville inte ha några barn.
Inte just då i alla fall.

Gråter

Det stämmer ju inte,
det hänger inte ihop nånting!

Så får man
dåligt samvete för småsaker.

Hur blir det med allt man föresätter
sig? Behöver man inte göra det?

Kan man vara en
och samma människa på samma gång?

Jag menar vara två människor.

Jag har ingen anledning att tjuta.

Jag ska hämta en näsduk.

Gråter

Nu är det nästan morgon.
Och det regnar fortfarande.

Jag har pratat hela tiden och du har
lyssnat på mig. Vad tråkigt för dig.

Vad har du för intresse av mitt liv?
Man skulle vara som du.

Vet du vad jag tänkte
när jag hade sett din film?

När jag såg mig i spegeln
tänkte jag: "Vi är ju lika."

Du är vackrare, men vi ärlika.

Jag tror att jag skulle kunna
förvandla mig till du - inuti mig.

Du skulle kunna
förvandla dig till mig så här, bara.

Men du skulle ha alldeles för stor
själ. Den skulle tränga ut överallt.

Elisabet viskar
Nu ska du gå till sängs.
Annars somnar du här vid bordet.

Nu måste jag gå och lägga mig.
Annars somnar jag vid bordet.

Det vore allt lite obekvämt.

God natt.

Nej.

Du, Elisabet...

Talade du till mig igår kväll?

Var du inne hos mig i natt?

Ska jag ta din post också?
Får jag smaka lite?

Hej.

Droppande ljud

Aj!

Surr från filmprojektor

Baklängestal

Jämranden

Jag ser att du läser en pjäs.
Det är ett friskhetstecken.

Tror du inte vi får resa härifrån
snart? Man börjar längta till stan.

Gör inte du det?

Skulle du vilja glädja mig riktigt?

Jag vet att det är en uppoffring,
men jag behöver din hjälp.

Jag vill att du talar med mig.
Det behöver inte vara nåt märkvärdigt.

Vi kan prata om vad vi ska äta till
middag eller om det är kallt i vattnet.

Du behöver bara prata några minuter.
En minut. Du kan läsa ur boken.

Äh. Jag får inte bli arg.
Du tiger, och det är väl din sak.

Men nu behöver jag
att du talar med mig.

Kära, söta,
kan du inte säga bara ett enda ord?

Jag visste att du skulle neka.
Du kan ju inte veta hur jag känner det.

Jag trodde att stora konstnärer
upplevde andra med en stor medkänsla.

Att de skapade ur ett stort medlidande,
att de ville hjälpa. Det var dumt.

Du har använt mig. Nu behöver du mig
inte längre, så då kastar du bort mig.

Ja då, jag hör hur falskt det låter!
"Du har använt mig..."

Det är så det har blivit. Vartenda ord.
Och så de här glasögonen!

Du har gjort mig så ont.
Du har skrattat åt mig bakom ryggen.

Jag har läst brevet som du skrev till
doktorn. Det var inte igenklistrat.

Du fick mig att berätta sånt
jag aldrig har sagt till nån.

Och så lämnar du vidare.
Vilket studium, va?

Nu ska du prata! Om du har nåt att säga
så ska du jävlar i mig...

Spottar

Nej, låt bli!

Nu blev du allt rädd, va? En sekund
blev du alldeles äkta rädd.

En äkta dödsångest.
Alma har blivit galen, tänker du.

Vad är du för en människa egentligen?
Eller tänker du kanske så här:

"Det där ansiktet ska jag komma ihåg,
det där tonfallet."

Jag ska ge dig så du inte glömmer!

Du skrattar, du.
För mig är det inte så enkelt.

Inte så roligt heller.
Men du har ju alltid ditt skratt.

Snyftar

Måste det vara så här?

Är det verkligen viktigt att man
inte ljuger? Att man talar sanning?

Kan man leva utan att ljuga
och komma med undanflykter?

Ska man inte ge sig själv lov
att vara slö och slapp, lögnaktig?

Man kanske blir lite bättre om man
låter sig själv vara som man är.

Nähä, du förstår inte.
En sån som du är oåtkomlig.

Doktorn sa att du var frisk, men din
galenskap är nog värre än de värsta.

Du spelar frisk så bra att alla tror
dig utom jag som vet hur rutten du är.

Så jag beter mig.

Elisabet! Förlåt mig!

Jag bär mig åt som en idiot.
Jag är ju här för att hjälpa dig.

Så var det det där hemska brevet.
Jag blev så besviken.

Du bad ju att jag skulle berätta om mig
själv. Du såg så förstående ut.

Jag hade ju druckit en massa.

Så var jag smickrad över
att en sån som du ville lyssna.

Nånstans tänkte jag att det vore roligt
om du hade nån glädje av vad jag sa.

Det är rena exhibitionismen.

Nu vill jag att du förlåter mig.
Jag tycker så mycket om dig.

Jag har lärt mig så mycket på dig.
Vi får inte skiljas som ovänner.

Du vill inte förlåta, för du är
högfärdig! Du vill inte nedlåta dig!

Jag ska inte! Jag ska inte.

Gråter

Åskmuller

Andas häftigt

Radioröst
Vi talar...inte...lyssnar inte...

Mansröst
Elisabet.

När du sover är ditt ansikte slappt.

Din mun är svullen och ful.

Du har en elak rynka i pannan.

Du luktar sömn och gråt.

Jag kan se pulsen på din hals.

Där du har ett ärr
som du brukar sminka över.

Elisabet!

Nu ropar han igen.
Jag ska ta reda på vad han vill oss.

Här långt borta i vår ensamhet.

Elisabet.

-Förlåt om jag skrämde dig.
-Jag är inte Elisabet.

Inte har jag några krav.
Jag har inte velat störa dig.

Doktorn har förklarat det mesta.

Det svåraste är att förklara för din
lilla pojke. Jag gör så gott jag kan.

Det finns nåt som ligger djupare,
som är svårt att få syn på.

Man säger att man älskar nån...

Det är fattbart, påtagligt som ord.

Herr Vogler, jag är inte er hustru.

Man blir också älskad.
Man bildar en liten gemenskap.

Man ser en möjlighet att uthärda.

Hur ska jag säga allt det jag har tänkt
utan att villa bort mig?

Jag älskar dig lika mycket som förr.

Var inte så ängslig, min älskade.
Vi har ju varann.

Vi har förtroende för varann,
vi älskar varann. Inte sant?

Det viktiga är själva ansträngningen,
inte vad vi åstadkommer. Eller hur?

Att uppfatta varann som barn -
plågade, hjälplösa, ensamma barn.

Hälsa min lilla pojke att mamma snart
kommer tillbaka. Mamma har varit sjuk.

Köp en leksak åt honom.
Det ska vara en present från mamma.

Jag har en sån stor ömhet för dig.

Den är nästan svår att uthärda.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till
med min ömhet.

Jag lever av din ömhet.

Elisabet, har du det bra hos mig?
Har du det skönt?

-Du är en underbar älskare.
-Min lilla kära.

Ge mig ett bedövningsmedel,
kasta bort mig! Nej, jag kan inte mer!

Låt mig vara! Det är en skam alltihop!

Låt mig vara!
Jag är kall och rutten och likgiltig!

Allt är bara lögn och förfalskning!

Elisabet, vad har du där?

Vad är det du gömmer
under handen? Får jag se?

Det är kortet på din lilla pojke som du
rev sönder. Det måste vi prata om.

Berätta nu.

Då gör jag det.

Det var en kväll på en fest.
Det blev sent och ganska bråkigt.

Fram på morgontimmarna sa nån:

"Elisabet, du äger nästan allt,
som kvinna och som konstnär"-

-"men du saknar moderlighet." Du
skrattade. Du tyckte det lät löjligt.

Men efter en tid märkte du att du gick
och tänkte på vad han hade sagt.

Du blev allt oroligare.
Så lät du din man göra dig med barn.

Du ville bli mor.

När du märkte att det var definitivt
blev du rädd. Rädd för ansvar-

-rädd för att komma bort från teatern.
Rädd för smärta, rädd för att dö.

Rädd för kroppen som svullnar.

Men hela tiden spelade du rollen
av en lycklig, ung väntande mor.

Och alla sa: "Vad hon är vacker nu.
Så vacker har hon aldrig varit."

Under tiden försökte du flera gånger
ta bort fostret. Men det misslyckades.

När du förstod att det var
oåterkalleligt började du hata barnet.

Du önskade att barnet skulle vara dött.

Du önskade dig ett dött barn.

Det blev en svår och långvarig
förlossning. Du plågades i flera dygn.

Till slut togs barnet fram med tång. Du
såg med äckel på ditt barn och viskade:

"Kan du inte dö snart?"

Men han överlevde.

Pojken skrek dag och natt.

Och du hatade honom.
Du var rädd, du hade dåligt samvete.

Till slut togs pojken om hand
av släktingar och barnsköterska.

Du kunde stiga upp från din sjukbädd
och gå tillbaka till teatern.

Men lidandet var inte slut.

Pojken greps
av en häftig kärlek till sin mor.

Du värjer dig förtvivlat.

Du känner att du inte kan återgälda.
Och så försöker du och försöker-

-men det blir bara grymma och tafatta
möten mellan dig och pojken.

Du är kall och likgiltig. Han ser på
dig. Han älskar dig, han är så mjuk.

Du vill slå honom
för att han inte lämnar dig i fred.

Du tycker han är äcklig med sin tjocka
mun och sina vädjande ögon.

Du tycker han är äcklig. Du är rädd.

Vad har du där? Vad är det
du gömmer under handen? Får jag se?

Det är kortet på din lilla pojke som du
rev sönder. Det måste vi prata om.

Berätta nu.

Då gör jag det.

Det var en kväll på en fest.
Det blev sent och ganska bråkigt.

Fram på morgontimmarna sa nån:

"Elisabet, du äger nästan allt,
som kvinna och som konstnär"-

-"men du saknar moderlighet." Du
skrattade. Du tyckte det lät löjligt.

Men efter en tid märkte du att du gick
och tänkte på vad han hade sagt.

Så lät du din man göra dig med barn.

Du ville bli mor.

När du märkte att det var definitivt
blev du rädd. Rädd för ansvar-

-för att komma bort från teatern.
Rädd för smärta, rädd för att dö.

Rädd för kroppen som svullnar.

Men hela tiden spelade du rollen
av en lycklig, ung, väntande mor.

Och alla sa: "Vad hon är vacker nu.
Så vacker har hon aldrig varit."

Under tiden försökte du flera gånger
ta bort fostret. Men det misslyckades.

När du förstod att det var
oåterkalleligt började du hata barnet-

-och önska
att det skulle vara dött vid födseln.

Du önskade att barnet skulle vara dött.

Du önskade dig ett dött barn.

Det blev en svår och långvarig
förlossning. Du plågades i flera dygn.

Till slut togs barnet fram med tång. Du
såg med äckel på ditt barn och viskade:

"Kan du inte dö snart?"

Pojken skrek dag och natt
och du hatade honom. Du var rädd.

Du hade dåligt samvete.

Till slut togs pojken om hand
av släktingar och barnsköterska.

Du kunde stiga upp från din sjukbädd
och gå tillbaka till teatern.

Men lidandet var inte slut.

Pojken greps
av en häftig kärlek till sin mor.

Du värjer dig förtvivlat.
Du känner att du inte kan återgälda.

Så försöker du, och försöker.

Men det blir bara grymma och tafatta
möten mellan dig och pojken.

Du är kall och likgiltig. Han ser på
dig. Han älskar dig, han är så mjuk.

Du vill slå honom
för att han inte lämnar dig i fred.

Du tycker han är äcklig med
sin tjocka mun och vädjande ögon.

Du tycker han är äcklig. Du är rädd.

Nej! Jag är inte som du.
Jag känner inte som du.

Jag är syster Alma.
Jag är inte Elisabet Vogler.

Du är Elisabet Vogler.
Jag vill gärna ha...

Jag älskar...

Jag har inte...

En dörr öppnas

Jag har lärt mig ganska mycket.

Vi får se hur länge jag klarar det.

Jag blir aldrig som du. Gör med mig
vad du vill, du når mig ändå inte.

Säg värja inget. Skär ett ljus.

Ett sorts annat.
Inte nu, nej. Nej, nej.

Varning och utan tider. När ske skulle
så skedde inte som misslyckandet.

Själv där ju står.
Men jag borde göra det. lnåt, inte nej.

Säg samla råder andra det!
Ett förtvivlad, ett kanske!

Tar, ja...men var är närmast...
det heter vad. Nej, nej, nej...

Oss, vi, mig, jag!
Orden många och så äckel...

...obegripliga smärtan, kastet...

Kyrkklockor

Försök nu att lyssna på mig.
Säg efter vad jag säger.

Ingenting.

Ingenting. Nej, ingenting.

Ingenting.

Så ja. Så är det bra. Så ska det vara.