Det osande mysteriet om mänskliga feromoner

Gör våra dofter oss sexiga? Populärvetenskapen säger att det är så - feromoner skickar kemiska signaler om sex och attraktion från våra armhålor till potentiella partners. Men tvärtemot vad du kanske hört finns det ingen konklusiv forskning som bekräftar att människor har dessa molekyler. I detta klargörande föredrag förklarar zoologen Tristam Wyatt de fundamentala bristerna i nutida feromonforskning och delar med sig av sitt hopp om en framtid som tar vara på den fascinerande, potentiellt livsräddande kunskapen som gömmer sig i våra dofter.

"Feromon" är ett väldigt kraftfullt ord.

Det för tankarna till sex,
lössläppthet, förlust av kontroll.

Och man kan se att det är
ett väldigt viktigt ord.

Men det är bara 50 år gammalt.
Det uppfanns 1959.

Så, om du skriver det ordet på internet,

som du kanske har gjort,

får du miljoner träffar.

Och nästan alla dessa sidor försöker sälja

något för att göra dig oemotståndlig

för 10 dollar eller mer.

Detta är alltså en väldigt attraktiv idé,

och molekylerna de nämner

låter riktigt vetenskapliga.

De har en massa stavelser.

Det är saker som androstenol, androstenon

eller androstadienon.

Det blir bättre och bättre,

och när man kombinerar det
med vita labbrockar

tror man lätt att det finns

fantastisk vetenskap bakom detta.

Men sorgligt nog är detta
bedrägliga påståenden

som stödjs av dålig vetenskap.

Problemet är, att trots att det finns
många bra vetenskapsmän

som jobbar på vad de tror

är mänskliga feromoner,

och artiklarna publiceras
i respekterade tidskrifter.

grundar sig dessa,

trots väldigt sofistikerade experiment,

inte på någon särskilt bra vetenskap,

eftersom det är baserat på ett problem

som är att ingen systematiskt
har gått igenom

alla dofter som människor producerar,
och det finns tusentals molekyler

som vi avger.

Vi är däggdjur.
Vi producerar många lukter.

Ingen har gått igenom det systematiskt

och utrett vilka molekyler
som verkligen är feromoner.

De har bara plockat några få,

och alla experimenten
är baserade på dessa

men det finns inga bra bevis alls.

Men, då påstår jag inte

att lukt inte är viktigt för människor.

Det är det, och vissa människor
är riktiga entusiaster,

och en av dem var Napoleon.

En känd händelse
ni kanske kommer ihåg var

att ute på krigståg

skrev han till sin älskarinna,
kejsarinnan Josephine,

"Tvätta dig inte. Jag kommer hem."

(Skratt)

Så han ville inte förlora
något av hennes rikedom

dagarna före han skulle komma hem

och det är fortfarande,
du kan hitta webbplatser,

som erbjuder detta som en udda service.

Samtidigt, dock,

lägger vi lika mycket pengar

på att ta bort våra lukter

som vi sätter dem tillbaka som parfymer,

och parfymer är en mångmiljardindustri.

Vad jag vill göra i resten
av denna föreläsning

är att berätta för er
vad feromoner verkligen är,

berätta för er varför jag tycker
att vi kunde förvänta oss

att människor har feromoner,

berätta för er om några
missuppfattningar kring feromoner

och slutligen vill jag avsluta med

en lovande väg som visar oss

vägen vi borde gå.

De gamla grekerna visste
att hundar skickade

osynliga signaler mellan varandra.

En tik som löper

skickade en osynlig signal till hanhundar

över flera mil

och det var inte ett ljud, utan en lukt.

Man kunde ta lukten från tiken,

och hundarna jagade då trasan.

Men problemet för alla

som kunde se denna effekt

var att man inte kunde
identifiera molekylerna.

Man kunde inte visa
att det var kemiskt.

Orsaken till detta
är såklart att varje djur

producerar så små mängder,

och i fallet med hundar

kan hanhundar känna det,
men vi kan inte känna det.

Och det var först 1959 som ett tyskt team,

efter att ha tillbringat 20 år
i sökandet av dessa molekyler,

upptäckte, identifierade,
det första feromonet,

och det var silkesfjärilens sexferomon.

Detta var ett inspirerat val
av Adolf Butenandt och hans team

för att han behövde en halv miljon malar

för att få tillräckligt med material
för den kemiska analysen.

Men han skapade modellen

för hur man ska genomföra
en feromonanalys.

Han gick igenom det systematiskt,

och visade att det bara var
molekylen i fråga

som stimulerade hanarna,

inte alla andra.

Han analyserade det väldigt noggrant.

Han syntetiserade molekylen,
och provade sedan

den syntetiserade molekylen på hanarna

och fick dem att reagera
och visade att det faktiskt

var den molekylen.

Det är att sluta cirkeln.

Det är vad som aldrig
har gjorts med människor:

Inget systematiskt,
ingen riktig bevisning.

Med det nya konceptet,

behövde vi ett nytt ord,

och det var ordet "feromon",

och det är enkelt sagt överförd spänning,

överförd mellan individer,

och sedan 1959 har feromoner påträffats

över hela djurriket,

i handjur, i hondjur.

Det fungerar lika bra i vatten,

för guldfiskar och humrar.

Nästan varje däggdjur du kan tänka dig

har fått ett av sina feromon identifierat,

och självklart, ett enormt antal insekter.

Så vi vet att feromoner existerar

över hela djurriket.

Men hur är det med människor?

Först och främst

är vi givetvis däggdjur,

och däggdjur luktar.

Som varje hundägare kan berätta för dig,

så luktar både vi och de.

Men orsaken till varför vi kanske tror

att människor har feromoner

är förändringen som sker när vi växer upp.

Lukten av en tonårings rum

är ganska annorlunda

från lukten av ett småbarnsrum.

Vad har ändrats?
Det är såklart puberteten.

Tillsammans med könshår

och hår i armhålan,

börjar nya körtlar utsöndra
på dessa platser,

och det är det som skapar
förändringen i lukten.

Om vi var någon annan sorts däggdjur

eller någon annan sorts djur
skulle vi säga,

"Det måste ha något
att göra med feromonerna."

Och vi skulle börja titta ordentligt.

Men det finns problem,
och jag tror det är därför

som vi inte har letat så effektivt

efter feromoner hos människan.

Det finns definitivt problem.

Och det första av dessa

är kanske förvånande.

Det handlar helt om kultur.

Malar lär sig inte så mycket

om vad som luktar gott,
men människor gör det,

och upp till fyraårsåldern

är varje lukt, oberoende av
hur härsken den är,

helt enkelt intressant.

Jag förstår att en stor del
av föräldrarrollen

är att hindra barn
från att stoppa fingrarna i bajs,

eftersom det alltid
är något trevligt att lukta på.

Men gradvis lär vi oss
vad som inte är bra,

och en av de sakerna vi lär oss

samtidigt med vad som är bra

är vad som inte är bra.

Osten bakom mig

är en brittisk eller engelsk delikatess.

Det är blå mogen Stiltonost.

Att tycka om den är oförståeligt
för människor från andra länder.

Varje kultur har sin säregna mat

och nationella delikatesser.

Om du vore från Island

skulle din nationalrätt vara

förruttnad haj.

Allt detta är förvärvade smaker,

men de formar ett slags

identitetsmärke.

Du är en del av innegänget.

Den andra saken är luktsinnet.

Var och en av oss har en unik doftvärld,

i bemärkelsen de lukter vi känner.

Vi luktar alla på olika världar.

Lukt var den svåraste

av sinnena att knäcka,

och Nobelpriset som delades ut

till Richard Axel och Linda Buck

kom först 2004

för deras upptäckt
av hur doftsinnet fungerar.

Det är verkligen svårt,

men sammanfattningsvis

går nerver från hjärnan

upp i näsan

och på de nerver
som finns blottade i näsan

till luften utanför, finns receptorer

och doftmolekyler
som kommer in vid inandning

interagerar med dessa receptorer,

och om de möts
skickas en signal till nerven

som går tillbaka till hjärnan.

Vi har inte bara en sorts receptor.

Om du är en människa har du
runt 400 olika sorters receptorer,

och hjärnan vet vad du luktar på

på grund av kombinationen av receptorer

och nervcellerna de aktiverar,

och meddelandena de skickar
upp till hjärnan visar kombinationen.

Men det är lite mer komplicerat,

för var och en av dessa 400

kommer i olika varianter

och beroende på vilken variant du har,

kan du känna av koriander, den där örten,

antingen som något smakligt och gott

eller något som liknar tvål.

Vi har alla vår individuella doftvärld,

och det komplicerar allting

när vi studerar luktsinnet.

Vi borde verkligen prata om armhålor

och jag måste säga
att jag har särskilt bra armhålor.

Jag kommer inte att dela dem med er

men detta är platsen där flest människor

har letat efter feromoner.

Det finns en bra orsak,

som är att apor har armhålor

som ett unikt drag.

De andra primaterna har doftkörtlar

på andra ställen i kroppen.

De stora aporna har armhålor

fulla av sekretoriska körtlar

som producerar lukt hela tiden,

enorma mängder molekyler.

När de utsöndras från körtlarna,

är molekylerna utan lukt.

De luktar inte alls,

och det är endast den underbara bakterien

som växer på regnskogen av hår

som faktiskt producerar lukten

som vi känner och älskar.

Så om du händelsevis vill reducera

mängden lukt,

är rakning av armhålorna

ett väldigt effektivt sätt att reducera

livsmiljön för bakterier,

och du kommer att se att de luktar mindre

mycket längre.

Men även om vi fokuserat på armhålor,
så tror jag det delvis beror på

att det är den minst pinsamma platsen
om man ska be folk om prover.

Det finns faktiskt en annan anledning
till varför vi inte letar

efter ett universellt sexferomon där,

och det är för att 20%
av världens befolkning

inte har luktande armhålor som jag.

Och detta är människor från Kina, Japan,

Korea, och andra platser
i nordöstra Asien.

De utsöndrar helt enkelt inte
dessa luktlösa föregångare

som bakterier älskar att använda
för att producera dofter

som vi på ett etnocentriskt sätt
alltid tänkte på

som karaktäristiskt för armhålor.

Så det gäller inte
20% av världsbefolkningen.

Så vad bör vi göra

i vårt sökande
efter mänskliga feromoner?

Jag är ganska övertygad om att vi har dem.

Vi är däggdjur, som alla andra

däggdjur, och vi har dem förmodligen.

Men vad jag tycker att vi ska göra,

är att gå tillbaka till början,

och leta över hela kroppen.

Oavsett hur pinsamt det blir,

måste vi leta och för första gången gå

dit ingen någonsin har vågat gå.

Det kommer att bli svårt,

det kommer att bli pinsamt,
men vi måste titta.

Vi måste också gå tillbaka till idéerna

som Butenandt använde när han

studerade silkesfjärilen.

Vi måste gå tillbaka och se systematiskt

på alla molekyler som produceras,

och utreda vilka
som verkligen är involverade.

Det är inte gott nog att plocka ett par

och säga "de räcker".

Vi måste verkligen bevisa

att de faktiskt har den effekt vi hävdar.

Det finns ett team jag faktiskt är

väldigt imponerad av.

De är från Frankrike,
och deras föregående succé

var att identifiera kaniners bröstferomon.

De har nu vänt sin uppmärksamhet

mot mänskliga bebisar och mödrar.

Det här är en bebis som dricker mjölk

från sin mammas bröst.

Hennes bröstvårta är helt gömd

av bebisens huvud,

men man kan se en vit droppe

med en pil som pekar på den,

och det är sekretet
från den areolära körteln.

Vi har dem alla, män och kvinnor,

de är de små bulorna runt bröstvårtan

och om du är en mjölkande kvinna

börjar de utsöndra sekret.

Det är en väldigt intressant utsöndring.

Vad Benoist Schaal
och hans team utvecklade

var ett enkelt test för att utreda

vad effekten av detta sekret kunde vara,

i själva verket, en bioanalys.

Det här är en sovande bebis,

och under näsan
har vi lagt en ren glasstav.

Bebisen fortsätter sova,

och visar inget intresse alls.

Men om vi går till vilken mamma som helst

som utsöndrar från areolärkörteln,

så det handlar inte om igenkännande,

det kan vara från vilken mamma som helst,

om vi tar sekretet,

och sätter det under bebisens näsa,

får vi en väldigt annorlunda reaktion.

Det är en konnässörs reaktion av fröjd,

och den öppnar sin mun

och sticker ut tungan

och börjar suga.

Eftersom detta är
från vilken mamma som helst

skulle det kunna vara ett feromon.

Det handlar inte om
individuell igenkänning.

Vilken mamma som helst duger.

Varför är detta viktigt,

bortsett från att det är
väldigt intressant?

Det är för att kvinnor
har olika många areolära körtlar

och det finns en korrelation mellan

hur enkelt bebisen börjar suga

och antalet areolärkörtlar hon har.

Det verkar som att ju mer sekret,

desto mer sannolikt är det
att bebisen börjar suga tidigare.

Om du är ett däggdjur

är den farligaste tiden i livet

de första timmarna efter födelsen.

Du måste få den där första mjölken

och om du inte får den,
överlever du inte.

Du dör.

Eftersom många bebisar har svårt
att ta sin första måltid,

eftersom de inte får rätt stimulus.

Om vi kunde identifiera
vilken molekyl det handade om

och det franska teamet
är väldigt försiktiga,

men om vi kunde identifiera molekylen,

framställa den, så skulle det betyda

att för tidigt födda bebisar
skulle suga mer

och varje bebis skulle ha
en bättre chans att överleva.

Så vad jag vill argumentera för
är att det här är ett exempel

där ett systematiskt,
vetenskapligt tillvägasätt

faktiskt kan ge oss
en förståelse för feromoner.

Det kunde leda till många
medicinska interventioner.

Det kan finnas en massa saker
som människor gör med feromoner

som vi helt enkelt
inte känner till för tillfället.

Vi måste komma ihåg att feromoner
inte bara handlar om sex.

De handlar om alla sorters saker
i ett däggdjurs liv.

Så fortsätt framåt och leta vidare.
Det finns mycket att hitta.

Tack så mycket.

(Applåder)