Hjälp till att hitta antika fyndplatser - innan det är för sent

Sarah Parcak använder satelliter som cirkulerar hundratals kilometer ovanför jorden för att upptäcka gömda antika skatter som begravts under våra fötter. Det finns mycket att upptäcka. Parcak bedömer att vi har grävt upp mindre än en tusendels procent av det som finns bara i det eygptiska deltat. Nu, med TED Prize 2016 och en smittsam entusiasm för arkeologi, har hon utvecklat en plattform online som kallas GlobalXplorer. Den gör det möjligt för vem som helst med en internetuppkoppling att upptäcka okända arkeologiska fyndplatser och skydda det som återstår av vårt delade mänskliga världsarv.

Som arkeolog

får jag ofta frågan
vilken min favoritupptäckt är.

Svaret är enkelt:

min man, Greg.

(Skratt)

Vi träffades i Egypten
på min första utgrävning.

Det var min första lektion
i att hitta oväntade, fantastiska saker.

Det var starten på ett otroligt
arkeologiskt partnerskap.

Åratal senare friade jag
framför vår favoritstaty

av prinsen och prinsessan
Rahotep och Nofret,

på museet i Kairo,

4 600 år gammal.

Jag tänkte att om jag skulle fråga Greg
om han ville dela resten av livet med mig,

så borde jag fråga honom
framför två personer

som hade lovat
att vara tillsammans för evigt.

Dessa symboler består
för när vi tittar på dem,

tittar vi i speglar.

De är kraftfulla påminnelser

om att vår gemensamma mänsklighet
inte har förändrats.

Spänningen i arkeologiska upptäckter
är lika stark som kärlek,

för uråldrig historia är den mest
förförande älskarinna man kan tänka sig.

Många arkeologer har ägnat sina liv

åt att avslöja mysterier från förr

under het sol,

arktiska vindar

och i täta regnskogar.

Många söker.

Några finner.

Alla ber till möjligheternas gud

om att en upptäckt
ska kunna förändra historien.

Min första dag i Egypten
jobbade jag på en utgrävning

i det nordöstra deltat, platsen heter
Mendes och är 4 200 år gammal,

en kyrkogård.

Här är ett foto på mig -

jag är överlycklig.

På grävplatsen, omgiven av
smaragdgröna risfält,

hittade jag en intakt kruka.

När jag vände på den

upptäckte jag ett tumavtryck
lämnat av den som skapat kärlet.

För ett ögonblick stod tiden stilla.

Jag visste inte var jag var.

Det var för att jag
i det ögonblicket insåg,

att när vi gräver,

gräver vi efter människor,

inte saker.

Vi är aldrig så mycket i nuet

som när vi är mitt i
det fantastiska förflutna.

Jag vet inte hur många gånger jag stått
framför pyramiderna i Giza,

de gör mig mållös.

Jag känner mig som
den lyckligaste människan i världen.

De är ett monument över vår begåvning
och allt som är möjligt.

Många kan inte ta in
att det är mänsklig begåvning -

de tror att utomjordingar byggt dem.

Men det är löjligt.

Allt man behöver göra är att komma nära,

och se människans dolda avtryck

i form av utmejslade märken
från verktygen som byggde dem.

Cheopspyramiden byggdes sten för sten

med 2,3 miljoner stenblock,

med otrolig byråkratisk effektivitet.

Det är inte pyramiderna
som håller i längden,

det är den mänskliga genialiteten.

Det är vår gemensamma mänskliga begåvning.

Historien må upprepa sig,

men vi är unika.

Jag älskar det jag gör,

för jag lär mig
att vi inte har förändrats.

Jag får läsa om svärmorsskämt
från Mesopotamien,

för 3 500 år sedan.

(Skratt)

Jag får höra talas om grannar
som svär åt varandra,

för 4 600 år sedan i Egypten.

Och min favorit,
från för 3 300 år sedan i Luxor:

en inristning som beskriver skolpojkar
som skolkar för att dricka.

(Skratt)

Dagens ungdom.

(Skratt)

Jag får se otrolig arkitektur,

fantastiska skulpturer -

jag menar, det här är ju en selfie i sten,

och se att vi alltid har gillat
seriöst bling-bling.

Vi har också alltid skrivit på väggar

och varit besatta av katter -

(Skratt)

i tusentals år.

(Skratt)

(Applåder)

Arkeologer är kulturella minnesbevarare

och talespersoner

för de miljarder människor
och tusentals kulturer

som kom före oss.

Vetenskap, fantasi
och ett förtroendesprång

är treenigheten vi använder
för att väcka de döda.

Det senaste året

har arkeologer gjort
fantastiska upptäckter, bland annat:

nya mänskliga förfäder från Sydafrika;

3,3 miljoner år gamla verktyg -

de äldsta verktyg man nånsin hittat -

i Kenya.

Och detta, från en uppsättning
medicinska instrument funna

på Svartskäggs skepp från 1718.

Det ni tittar på är ett medicinskt redskap
som användes för att behandla syfilis.

Aj!

(Skratt)

För vart och ett av dessa,

finns det tusentals andra
otroligt viktiga upptäckter,

gjorda av mina kollegor,

som inte får tidningsrubriker.

Jag tror dock att det viktigaste
vi gör som arkeologer,

är att uppmärksamma
människor som fanns förr,

och att de hade liv vi kan lära oss om.

Kan ni ens föreställa er
hur världen skulle vara idag

om vi uppmärksammade
alla människor på det viset?

På en utgrävning har vi en utmaning:

det ser ofta ut så här.

Man ser ingenting.

Var ska vi börja gräva?

Det är är från en plats söder om Kairo.

Låt oss ta en titt från rymden.

Återigen, man ser inte mycket.

Det ni tittar på är en
WorldView3-satellitbild,

med 0,3 meters upplösning.

Det är 10 tum.

Detta innebär att man kan zooma in
från 600 km upp i rymden,

och se sin surfplatta.

Hur vet jag detta?

För att jag är rymdarkeolog.

Låt mig upprepa det.

Jag är rymdarkeolog.

Det innebär -

(Applåder)

Tack.

Det innebär att jag tar satellitbilder,
bearbetar dem med hjälp av algoritmer

och tittar på små skillnader
i ljusspektrumet

som indikerar att det finns saker
begravda under marken

som jag kan gräva upp och undersöka.

Förresten -

NASA har ett rymdarkeologprogram,

så det är ett riktigt jobb.

(Skratt)

Så låt oss titta igen.

Vi är tillbaka på platsen söder om Kairo.

Man ser ingenting.

Håll ögonen på den röda rektangeln.

När vi behandlar bilden
med hjälp av algoritmer -

tänk på det som en rymdröntgen -

så ser man detta.

Den rätlinjiga formen är en uråldrig grav

som inte har upptäckts
eller grävts ut tidigare,

ni är de första som ser den
på tusentals år.

(Applåder)

Jag tror att vi knappt ens har
skrapat på ytan

av vad som finns kvar att upptäcka.

Bara i det egyptiska deltat

har vi grävt ut mindre än
en tusendels procent

av den totala volymen
av egyptiska fyndplatser.

Lägg till det de tusentals andra platser

som jag och mitt team har upptäckt,

bleknar det vi trodde att vi visste
i jämförelse med

det vi har kvar att upptäcka.

När man tittar på det otroliga jobb

som mina kollegor gör runtom i världen,

och vad de hittar,

så tror jag att det finns miljontals
oupptäckta arkeologiska fyndplatser

kvar att hitta.

Att upptäcka dem kommer innebära

att vi frigör hela potentialen
i vår existens.

Men vi har en utmaning.

Under det senaste året

har vi sett hemska rubriker

om otrolig förstörelse
av arkeologiska fyndplatser,

och massiv plundring av folk som IS.

IS har förstört tempel i Palmyra.

Vem spränger ett tempel?

De har förstört Jonas grav.

Och vi har sett sån hejdlös plundring
av fyndplatser,

att det ser ut som månkratrar.

Med IS önskan att förstöra
moderna mänskliga liv,

är det bara naturligt för dem
att också förstöra kulturell identitet.

Otaliga invaderande arméer
har gjort likadant genom historien.

Vi vet att IS tjänar på
att plundra fyndplatser,

men vi vet inte i vilken skala.

Det betyder att alla objekt
man köper på marknaden idag,

från Mellanöstern,

eventuellt kan finansiera terrorism.

När en fyndplats plundras,

är det som att ett pussel
som redan saknar 90 procent av bitarna,

får resten av bitarna förstörda
bortom räddning.

Det är identitetsstöld i stort format.

Vi vet att två typer av plundring pågår:

plundring av kriminella element som IS,

och så mer lokal plundring
av de som desperat behöver pengar.

Vi skulle alla göra samma sak
för att försörja våra familjer;

jag klandrar inte de lokala plundrarna.

Jag klandrar mellanhänderna,
de oetiska handlarna

och en internationell konstmarknad

som utnyttjar tvetydiga
eller obefintliga lagar.

Vi vet att plundringen pågår
i stor skala, och att den ökar,

men i dagsläget har vi inga verktyg
för att stoppa den.

Det här börjar förändras.

Jag och mitt team har just avslutat
en studie av plundring i Egypten.

Vi tittade på öppen källkodsdata

och kartlade all plundring
över hela Egypten

från 2002 till 2013.

Vi hittade bevis på plundring
och förstörelse på 267 fyndplatser,

och kartlade fler än
200 000 plundrarhålor.

Det är häpnadsväckande.

Och när man sätter ihop datan -

ni ser plundrarhålorna markerade här.

På en fyndplats blev plundringen värre
från 2009, 2011, 2012 -

hundratals hålor.

När man sätter ihop all data,

upptäckte vi, tvärtemot vad många tror,

att plundringarna inte blev värre
i Egypten 2011 efter arabiska våren,

utan 2009,
efter den globala lågkonjunkturen.

Vi har alltså visat, med big data,

att plundring i grunden
är en ekonomisk fråga.

Om vi inte gör något
för att stoppa problemet

kommer alla de egyptiska fyndplatserna
att vara påverkade av plundring 2040.

Vi är alltså vid en brytpunkt.

Vi är generationen som har
alla verktyg och all teknik

för att stoppa plundringen,

men vi jobbar inte tillräckligt fort.

Ibland kan en arkeologisk fyndplats
förvåna en med sin motståndskraft.

Jag har just återvänt från fältet,

där jag var med och ledde ett uppdrag
med Egyptens antikdepartement

på en fyndplats som heter Lisht.

Fyndplatsen är daterad till
Mellersta Riket, mellan 2000 och 1750 f.Kr

Mellersta Riket var forntida Egyptens
renässansperiod.

Efter en period av interna strider
och miljömässiga utmaningar,

slog Egypten tillbaka

med återuppstående av konst,
arkitektur och litteratur.

Det är min favoritperiod
att undersöka i Egypten,

eftersom den lär oss så mycket
om hur vi kan överleva och blomstra

efter stora katastrofer.

På den här fyndplatsen hade vi redan
kartlagt otaliga plundrarhålor.

Lisht är en kunglig plats;

tusentals personer begravdes där,

som bodde och arbetade vid faraons hov.

Man kan se det före och efter;
ni ser dussintals plundrarhålor.

Norra Lisht.

Detta är södra Lisht, före och efter.

När vi först besökte platsen

kunde vi se att gravarna
för många högt uppsatta personer

hade plundrats.

Låt mig ge ett perspektiv
på vad som stals.

Föreställ dig en två gånger två meters yta
full av kistor, smycken

och otroliga skulpturer.

Multiplicera det med mer än tusen.

Det är vad som stals.

Så när vi började arbetet,

kom min egyptiska biträdande chef,
Mohamed Youssef, till mig och sa,

"Vi måste arbeta på en särskild grav.

Den har attackerats av plundrare.

Om vi inte gör något
så kommer de tillbaka."

Jag höll förstås med,
men trodde inte vi skulle hitta något.

Jag trodde att plundrarna hade tagit allt.

Det vi hittade där
var de mest fantastiska reliefer.

Titta på den här målningen -
det är otroligt.

Vi började hitta graverade inskriptioner.

Till och med gravägarens titlar -

han hade titlar som,
"Övervakare över Armén,"

"Övervakare över Skattkammaren."

Jag började känna hopp.

Kanske, bara kanske,
skulle vi hitta hans namn.

För de forntida egyptierna
var evigt bevarande av deras namn

ett mål.

Och så en dag,

kom detta fram.

Det är gravägarens namn: Intef.

Ni kan se det skrivet här, i hieroglyfer.

Tillsammans med mitt egyptiska team,

hade vi återfunnit någons namn,
från för 3 900 år sedan.

(Applåder)

Tillsammans med mina egyptiska kollegor,

firade vi denna stund
av gemensam upptäckt.

Det vi gjorde tillsammans,
var rätt och sant.

Vi hittade denna otroliga lönndörr,
nästan helt intakt.

På den läste vi om Intef
och hans inskriptioner.

Man kan till och med se honom sitta här.

Det jag insåg var att allt jag antagit
om plundrade fyndplatser,

hade visat sig vara fel.

Varje dag på fyndplatsen jobbade vi
tillsammans med 70 egyptier

som kollegor och vänner.

Med tanke på allt hat och all okunnighet

mot människor i Mellanöstern

kändes varje ögonblick på fyndplatsen
som en fredsdemonstration.

När man arbetar med dem
som inte ser ut som en själv,

tänker som en själv,
eller pratar som en själv,

suddar det gemensamma uppdraget
av arkeologisk upptäckt

ut alla ytliga skillnader.

Det jag lärde mig denna säsong

är att arkeologi inte handlar om
det man hittar.

Det handlar om
vad man kan visa är möjligt.

Ibland när man reser,
hittar man borttappad familj -

inte den man delar gener med,

men ett delat inlägg i livets bok.

Det här är Omer Farrouk, min bror.

Omer är gufti, från en by
norr om Luxor, Guft.

Guftis är en del av
en firad tradition inom egyptologin.

De hjälper till med grävandet
och organiserar arbetslag.

Omer är min operativa chef
och ekonomichef.

Jag skulle inte kunna jobba utan honom.

En dag för många år sedan,
när jag var en ung doktorand

och Omer var en ung gufti
som inte kunde så mycket engelska,

upptäckte vi helt slumpmässigt

att vi är födda samma år,

samma månad

och samma dag, med sex timmars skillnad.

Tvillingar.

(Skratt)

Åtskilda av en ocean,
men för evigt sammankopplade

för det forntida Egypten är vår moder.

Jag visste då
att vi alltid skulle jobba ihop -

inte med förnuftet,

men med den del av själen som vet
att allting inte kan förklaras.

(Arabiska) Omer, min bror,

jag kommer alltid att älska dig.

(Engelska) Omer, min bror,
jag kommer alltid att älska dig.

Så, innan min första utgrävning i Egypten,

kallade den berömde egyptologen
professor William Kelley Simpson,

min mentor, in mig till sitt kontor.

Han gav mig en check på 2 000 dollar,

och sa "Det här ska täcka dina utgifter.

Ha ett underbart äventyr den här sommaren.

Nån dag kommer du göra samma sak
för någon annan."

Min TED Prize-önskan är därför
delvis återbetalning, plus ränta -

(Skratt)

av en fantastisk människas
generositet och vänlighet.

Min önskan då.

Jag önskar att vi ska upptäcka

de miljontals okända
arkeologiska fyndplatser

som finns runt världen.

Genom att skapa en 2000-talets armé
av globala upptäcktsresande,

ska vi hitta och skydda
världens gömda arv,

som innehåller ledtrådar till
mänsklighetens kollektiva motståndskraft

och kreativitet.

(Applåder)

Tack.

(Applåder)

Hur ska vi åstadkomma detta?

Med TED Prize-pengarna ska vi bygga

en crowdsourcad onlineplattform
för medborgarvetenskapsmän

så att vem som helst i världen
kan vara med och upptäcka

arkeologiska fyndplatser.

Det finns bara ett par hundra
rymdarkeologer i världen.

Min dröm är att engagera världen

i att hjälpa oss hitta fyndplatser
och skydda dem.

Det man gör är att logga in,
skapa ett användarnamn -

notera att just detta redan är upptaget.

(Skratt)

Gå igenom instruktionerna och börja jobba.

Jag vill påpeka

att vi inte på något vis ska avslöja
GPS-data eller kartdata för platserna.

Vi vill hantera dem som patientdata

och inte avslöja deras lokalisering.

Sedan får du ett kort ur kortleken -
20x20 meter eller 30x30 meter,

där du ska leta efter kännetecken.

Jag och mitt team kommer att ha behandlat

stora mängder satellitdata
med hjälp av algoritmer,

för att du ska kunna hitta saker,

så det kommer att vara bra vetenskap.

Sedan börjar du titta.

Vad ser du? Ser du ett tempel?

Ser du en grav? Ser du en pyramid?

Ser du någon möjlig förstörelse
eller plundring?

Och sedan börjar du markera
det som finns där.

Vid sidan kommer det alltid finnas
gott om exempel

på vad du ser, för att hjälpa dig.

All data du hjälper oss samla in
kommer att delas med godkända fackmän,

för att hjälpa oss skapa
ett nytt globalt larmsystem

för att skydda fyndplatser.

Men det tar inte slut där.

Alla de arkeologer med vilka
vi delar våra upptäckter

kommer att ta med dig
när de börjar göra utgrävningar,

genom att använda Periscope,
Google Plus och sociala medier.

För hundra år sedan
var arkeologi för de rika.

För femtio år sedan,

var det för män.

Nu är det främst för akademiker.

Vårt mål är att demokratisera processen
med arkeologiska upptäckter,

och låta vem som helst delta.

För nittiofyra år sedan

hittade Howard Carter Tutankhamuns grav.

Vem är nästa Howard Carter?

Det kan vara du.

Genom att skapa denna plattform

kommer vi hitta de miljontals platser
som bebotts av de miljardtals människor

som kom före oss.

Om vi vill besvara
den stora frågan om vilka vi är

och var vi kommer ifrån,

så finns inte svaren
i pyramider eller palats,

utan i de städer och byar
där de som kom före oss bodde.

Om vi vill lära oss om det förflutna

är det dags att vi inverterar pyramiderna.

Att erkänna att det förflutna
är värt att rädda

betyder så mycket mer.

Det betyder att vi också
är värda att rädda.

Och den största historien
som nånsin berättats,

är historien om vår gemensamma
mänskliga resa.

Men vi kan bara skriva den

om vi gör det tillsammans.

Följ med mig.

Tack.

(Applåder)