Höj din röst mot könsrelaterat våld

Denna föreläsning tar sin början i en personlig berättelse om sexuellt våld som kan vara svår att lyssna till. Men det är själva poängen, påpekar medborgarjournalisten Meera Vijayann: Att tala ut om svåra och tabubelagda ämnen är själva början till förändring. Vijayann använder sig av digitala medier för att öppet berätta om sina personliga erfarenheter av könsrelaterat våld i sitt hemland Indien - och uppmanar andra att göra detsamma.

Att tala om egenmakt är speciellt,

för när vi talar om egenmakt

är det själva berättelserna
som berör oss mest.

Därför vill jag börja
med en vardagsberättelse.

Hur är det egentligen att leva
som ung kvinna i Indien?

Jag har tillbringat
mina senaste 27 år i Indien.

Jag har bott i tre småstäder

och två storstäder,

och jag har varit med om flera incidenter.

När jag var sju år gammal

antastades jag av en privatlärare

som brukade komma hem till oss
för att undervisa mig i matematik.

Han förde upp sin hand under min kjol --

Han förde upp sin hand under min kjol
och sa att han kunde få mig att må bra.

När jag var 17 år
skickade en kille från min skola

runt ett e-postmeddelande

med alla sexuellt aggressiva saker

han kunde utsätta mig för

på grund av att jag ignorerade honom.

Som 19-åring hjälpte jag en vän,

vars föräldrar hade tvingat henne
att gifta sig med en äldre man,

att fly ett våldsamt äktenskap.

När jag var 21 år och min vän och jag

var ute och gick en eftermiddag

drog en man ned sina byxor

och började onanera framför oss.

Vi ropade på hjälp, men ingen kom.

När jag som 25-åring
var på väg hem en kväll

attackerades jag
av två män på en motorcykel.

Jag tillbringade två nätter på sjukhus

för att återhämta mig
från traumat och skadorna.

I hela mitt liv har jag sett kvinnor -

familjemedlemmar, vänner och kolleger -

genomleva dessa händelser,

och de pratar sällan om det.

Så sammanfattningsvis:
att leva i Indien är inte lätt.

Idag ska jag dock inte
tala om denna rädsla.

Jag ska tala om
en intressant resa mot insikt

som denna rädsla tagit med mig på.

Det som inträffade en natt i december 2012

förändrade mitt liv.

En ung tjej, en 23-årig student,

steg på en buss i Delhi
med sin killkompis.

På bussen satt sex män, unga män

som man stöter på dagligen i Indien,

och den hemska historien
om vad som hände därefter

visades om och om igen

i indisk och internationell media.

Flickan våldtogs flera gånger.

Hon penetrerades våldsamt
med en trubbig stång,

slogs, bets och lämnades därefter att dö.

Hennes vän försågs med munkavle, slogs

och misshandlades medvetslös.

Hon dog den 29 december.

Vid en tidpunkt då de flesta av oss

förberedde oss på
att välkomna det nya året,

kastades Indien in i mörker.

För första gången i Indiens historia

vaknade kvinnor och män i Indiens städer

till den fruktansvärda sanningen

om det verkliga tillståndet
för kvinnor i landet.

Precis som många andra unga kvinnor

var jag fullständigt skräckslagen.

Jag kunde inte förstå

att något som detta
kunde inträffa i en huvudstad.

Jag var arg och upprörd,

men mest av allt kände jag mig
fullständigt hjälplös.

Men vad kan man egentligen göra?

Vissa bloggar, vissa ignorerar det

och vissa protesterar.

Jag gjorde allt detta.

Det var faktiskt vad alla gjorde
för två år sedan.

Så media var fullt av berättelser

om alla de fruktansvärda handlingar

som indiska män är kapabla till.

De jämfördes med djur,

sexuellt hämmade odjur.

Denna händelse var faktiskt
så främmande och otänkbar

i det indiska medvetandet

att reaktionen i indisk media

och bland allmänheten och politiker
bevisade en enda sak:

Ingen visste vad som borde göras,

och ingen ville ta ansvar
för det som hänt.

Det här är några
av de okänsliga kommentarer

som fälldes i media

av framstående personer

i fråga om sexuellt våld
mot kvinnor i allmänhet.

Den första fälldes av en parlamentariker,

den andra av en andlig ledare

och den tredje fälldes faktiskt
av svarandens advokat

när flickan kämpade för sitt liv

och senare dog.

Att se detta som kvinna dag ut och dag in

gjorde mig trött.

Som skribent och genusaktivist

har jag skrivit mycket om kvinnor,

men den här händelsen var annorlunda,

eftersom en del av mig insåg

att jag också var
en del av den unga kvinnan,

så jag ville försöka ändra på detta.

Jag gjorde därför något spontant, snabbt.

Jag loggade in på en
medborgarjournalistisk plattform

kallad iReport,

och jag spelade in en video
där jag talade om

situationen i Bangalore.

Jag talade om hur jag kände,

om verkligheten på plats,

och om den frustration
som kommer av att leva i Indien.

På några timmar hade bloggen spritt sig

och kommentarer och reaktioner
började trilla in från hela världen.

I den stunden insåg jag en rad saker.

För det första

finns tekniken alltid tillgänglig

för många unga kvinnor som mig.

För det andra använde
de flesta unga kvinnor

sällan denna teknik
för att framföra sina åsikter.

För det tredje insåg jag för första gången

att min röst har betydelse.

Under de efterföljande månaderna,

bevakade jag en rad händelser i Bangalore

som inte fick någon uppmärksamhet
i etablerad media.

I Cubbon-parken, en stor park i Bangalore,

samlades jag och 100 andra

då grupper av unga män
tog på sig kjolar för att bevisa

att kläder inte inbjuder till våldtäkt.

När jag rapporterade om detta,

kände jag att jag hade ansvar,
att jag hade en kanal

för att släppa ut
alla de känslor som jag bar på.

Jag deltog i en rådhusmarsch

där studenter höll upp plakat som sa

"Döda dem, häng dem."

"Ni skulle inte göra detta
mot era mödrar eller systrar."

Jag gick till en ljusvaka

där människor samlats

för att öppet tala om sexuellt våld,

och jag gjorde flera blogginlägg

som reaktion på
den oroväckande situationen

i Indien vid den tiden.

Reaktionerna förvirrade mig.

Stöttande kommentarer
strömmade in från hela världen,

liksom elaka kommentarer.

Vissa kallade mig hycklare.

Vissa kallade mig ett offer,
en våldtäktsförsvarare.

Vissa hävdade till och med
att jag hade politiska motiv.

Men den här kommentaren
beskriver ganska väl

vad vi diskuterar här idag.

["Jag har systrar och kusiner, men de klagar aldrig
över sina dagliga bekymmer som du säger"]

Jag insåg dock snart
att detta inte var allt.

Även om min känsla av egenmakt ökat

med den frihet som denna kanal
för medborgarjournalistik gett mig.

befann jag mig i en obekant situation.

I augusti förra året
loggade jag in på Facebook

för att kolla mitt nyhetsflöde,
och då såg jag en länk

som delats av mina vänner.

Jag klickade på länken som tog mig till

en artikel som laddats upp
av en amerikansk tjej

som heter Michaela Cross.

Artikeln hade titeln

"Indien: Berättelsen
som du inte ville höra."

I artikeln berättar hon
om sina egna upplevelser

av sexuella trakasserier i Indien.

Hon skriver: "Det går inte
att förbereda sig på ögonen,

ögonen som varje dag stirrade

på min kropp som om den vore deras,

utan att deras uttryck ändrades

vare sig jag mötte deras blick eller inte.

På väg till frukthandlaren
eller skräddaren

fick jag blickar som var så skarpa

att de skar av bit efter bit av mig".

Hon kallar Indien för
en resenärs himmelrike

och en kvinnas helvete.

Hon förföljdes och antastades,

och män onanerade framför henne.

Senare samma kväll blev artikeln viral.

Den visades på nyhetskanaler
över hela världen.

Alla diskuterade den.

Den hade över en miljon visningar,
tusen kommentarer och delningar

och jag hade själv upplevt

något liknande.

Media var fast i denna onda cirkel

av åsikter och utbrott,

men utan en tillstymmelse till resultat.

Den kvällen funderade jag över

hur jag borde svara,

och jag var full av tvivel.

Ni förstår, som skribent
tog jag mig an frågan

som en observatör,

som indier skämdes jag och kände misstro,

och som aktivist såg jag på frågan
som en rättighetsförsvarare,

men som medborgarjournalist

kände jag mig plötsligt väldigt sårbar.

Här var den här unga kvinnan
som via en kanal

pratade om sina upplevelser
precis som jag gjorde,

och ändå kände jag mig ängslig.

Ingen berättar nämligen

att verklig egenmakt uppstår först
när du tillåter dig själv

att tänka och agera.

Egenmakt framställs ofta

som ett ideal, ett underbart resultat.

När vi talar om egenmakt talar vi ofta om

att ge människor tillgång till materiel,

till verktyg.

Men egenmakt är i själva verket en känsla.

Det är ett tillstånd.

Första steget mot att känna egenmakt

är att ge sig själv makt,

själva nyckeln till en oberoende vilja,

och för alla kvinnor,

oberoende av vilka vi är
eller varifrån vi kommer,

är detta det allra svåraste steget.

Vi är rädda för vår egen röst,

för den betyder erkännande,
men den är vad som ger oss makt

att förändra vår omgivning.

I denna situation då jag stod inför
så många olika verkligheter

var det svårt att ha en åsikt,

eftersom jag inte visste
vad det skulle innebära för mig.

Jag ville inte döma henne
av rädsla för vad som skulle ske

om jag inte delade hennes åsikter.

Hur skulle mitt liv påverkas

om jag sa emot någon annans sanning?

Men ändå var det enkelt.

Jag hade två val:

Att yttra mig eller tiga.

Efter mycket eftertanke

spelade jag in en videoblogg

där jag berättade för Michaela

att Indien har flera sidor.

Jag försökte också förklara

att allt skulle bli bättre

och jag beklagade
vad hon tvingats uppleva.

Några dagar senare bjöds jag in

att prata i radio med henne,

och för första gången
pratade jag med denna tjej

som jag aldrig hade träffat,
som befann sig så långt borta,

men som jag kände en sådan närhet till.

Efter att denna artikel kom ut

diskuterade fler unga än någonsin förut

sexuella trakasserier på campus,

och Michaelas universitet

gav henne det stöd hon behövde.

Universitetet vidtog till och med åtgärder

för att förse studenterna

med de verktyg som de behöver

för att kunna möta
utmaningar som trakasserier,

och för första gången
kände jag mig inte längre ensam.

Om det är något jag har lärt mig

som aktiv medborgarjournalist

under de senaste åren,

så är det vårt samhälles
fruktansvärda oförmåga

att aktivt hitta vägar
för att göra våra röster hörda.

Vi inser inte att när vi står upp,

så står vi inte bara upp som individer;

vi står upp för våra samhällen,

våra vänner, våra jämlikar.

De flesta av oss säger
att kvinnor nekas sina rättigheter,

men sanningen är ofta

att kvinnor nekar sig själva
dessa rättigheter.

I en aktuell studie i Indien

svarade 95 procent av de kvinnor
som arbetar inom IT,

luftfart, hotell- och restaurang
samt callcenter

att de inte känner sig säkra på väg hem

från jobbet ensamma
sent på kvällen eller natten.

I min hemstad Bangalore

är denna siffra 85 procent.

På landsbygden i Indien,

om vi ska döma av de senaste

gruppvåldtäkterna
och syraattackerna i Odisha

och i Aligarh,

måste vi agera väldigt snart.

Missförstå mig inte,

de svårigheter som kvinnor kommer att möta

för att de berättar
om sina upplevelser är verkliga,

men vi måste börja leta efter

och försöka identifiera medier

som kan ingå i vårt system

och inte bara blint följa media.

Fler kvinnor än någonsin

vågar idag ifrågasätta

Indiens regering,

och detta är resultatet av detta mod.

Det har skett en sexfaldig ökning
av antalet kvinnor

som rapporterar trakasserier,

och regeringen antog

en ändring i straffrättslagen 2013

för att skydda kvinnor
mot sexuella övergrepp.

Som avslutning vill jag påpeka

att jag vet att många av oss
i detta rum har våra hemligheter,

men låt oss höja våra röster.

Låt oss bekämpa skammen
och prata om det.

Det kan vara via en plattform,
en gemenskap,

era nära och kära, vem eller vad ni vill,

men låt oss höja våra röster.

Sanningen är den
att lösningen på detta problem

börjar med oss.

Tack.

(Applåder)