Att tala om egenmakt är speciellt, för när vi talar om egenmakt är det själva berättelserna som berör oss mest. Därför vill jag börja med en vardagsberättelse. Hur är det egentligen att leva som ung kvinna i Indien? Jag har tillbringat mina senaste 27 år i Indien. Jag har bott i tre småstäder och två storstäder, och jag har varit med om flera incidenter. När jag var sju år gammal antastades jag av en privatlärare som brukade komma hem till oss för att undervisa mig i matematik. Han förde upp sin hand under min kjol -- Han förde upp sin hand under min kjol och sa att han kunde få mig att må bra. När jag var 17 år skickade en kille från min skola runt ett e-postmeddelande med alla sexuellt aggressiva saker han kunde utsätta mig för på grund av att jag ignorerade honom. Som 19-åring hjälpte jag en vän, vars föräldrar hade tvingat henne att gifta sig med en äldre man, att fly ett våldsamt äktenskap. När jag var 21 år och min vän och jag var ute och gick en eftermiddag drog en man ned sina byxor och började onanera framför oss. Vi ropade på hjälp, men ingen kom. När jag som 25-åring var på väg hem en kväll attackerades jag av två män på en motorcykel. Jag tillbringade två nätter på sjukhus för att återhämta mig från traumat och skadorna. I hela mitt liv har jag sett kvinnor - familjemedlemmar, vänner och kolleger - genomleva dessa händelser, och de pratar sällan om det. Så sammanfattningsvis: att leva i Indien är inte lätt. Idag ska jag dock inte tala om denna rädsla. Jag ska tala om en intressant resa mot insikt som denna rädsla tagit med mig på. Det som inträffade en natt i december 2012 förändrade mitt liv. En ung tjej, en 23-årig student, steg på en buss i Delhi med sin killkompis. På bussen satt sex män, unga män som man stöter på dagligen i Indien, och den hemska historien om vad som hände därefter visades om och om igen i indisk och internationell media. Flickan våldtogs flera gånger. Hon penetrerades våldsamt med en trubbig stång, slogs, bets och lämnades därefter att dö. Hennes vän försågs med munkavle, slogs och misshandlades medvetslös. Hon dog den 29 december. Vid en tidpunkt då de flesta av oss förberedde oss på att välkomna det nya året, kastades Indien in i mörker. För första gången i Indiens historia vaknade kvinnor och män i Indiens städer till den fruktansvärda sanningen om det verkliga tillståndet för kvinnor i landet. Precis som många andra unga kvinnor var jag fullständigt skräckslagen. Jag kunde inte förstå att något som detta kunde inträffa i en huvudstad. Jag var arg och upprörd, men mest av allt kände jag mig fullständigt hjälplös. Men vad kan man egentligen göra? Vissa bloggar, vissa ignorerar det och vissa protesterar. Jag gjorde allt detta. Det var faktiskt vad alla gjorde för två år sedan. Så media var fullt av berättelser om alla de fruktansvärda handlingar som indiska män är kapabla till. De jämfördes med djur, sexuellt hämmade odjur. Denna händelse var faktiskt så främmande och otänkbar i det indiska medvetandet att reaktionen i indisk media och bland allmänheten och politiker bevisade en enda sak: Ingen visste vad som borde göras, och ingen ville ta ansvar för det som hänt. Det här är några av de okänsliga kommentarer som fälldes i media av framstående personer i fråga om sexuellt våld mot kvinnor i allmänhet. Den första fälldes av en parlamentariker, den andra av en andlig ledare och den tredje fälldes faktiskt av svarandens advokat när flickan kämpade för sitt liv och senare dog. Att se detta som kvinna dag ut och dag in gjorde mig trött. Som skribent och genusaktivist har jag skrivit mycket om kvinnor, men den här händelsen var annorlunda, eftersom en del av mig insåg att jag också var en del av den unga kvinnan, så jag ville försöka ändra på detta. Jag gjorde därför något spontant, snabbt. Jag loggade in på en medborgarjournalistisk plattform kallad iReport, och jag spelade in en video där jag talade om situationen i Bangalore. Jag talade om hur jag kände, om verkligheten på plats, och om den frustration som kommer av att leva i Indien. På några timmar hade bloggen spritt sig och kommentarer och reaktioner började trilla in från hela världen. I den stunden insåg jag en rad saker. För det första finns tekniken alltid tillgänglig för många unga kvinnor som mig. För det andra använde de flesta unga kvinnor sällan denna teknik för att framföra sina åsikter. För det tredje insåg jag för första gången att min röst har betydelse. Under de efterföljande månaderna, bevakade jag en rad händelser i Bangalore som inte fick någon uppmärksamhet i etablerad media. I Cubbon-parken, en stor park i Bangalore, samlades jag och 100 andra då grupper av unga män tog på sig kjolar för att bevisa att kläder inte inbjuder till våldtäkt. När jag rapporterade om detta, kände jag att jag hade ansvar, att jag hade en kanal för att släppa ut alla de känslor som jag bar på. Jag deltog i en rådhusmarsch där studenter höll upp plakat som sa "Döda dem, häng dem." "Ni skulle inte göra detta mot era mödrar eller systrar." Jag gick till en ljusvaka där människor samlats för att öppet tala om sexuellt våld, och jag gjorde flera blogginlägg som reaktion på den oroväckande situationen i Indien vid den tiden. Reaktionerna förvirrade mig. Stöttande kommentarer strömmade in från hela världen, liksom elaka kommentarer. Vissa kallade mig hycklare. Vissa kallade mig ett offer, en våldtäktsförsvarare. Vissa hävdade till och med att jag hade politiska motiv. Men den här kommentaren beskriver ganska väl vad vi diskuterar här idag. ["Jag har systrar och kusiner, men de klagar aldrig över sina dagliga bekymmer som du säger"] Jag insåg dock snart att detta inte var allt. Även om min känsla av egenmakt ökat med den frihet som denna kanal för medborgarjournalistik gett mig. befann jag mig i en obekant situation. I augusti förra året loggade jag in på Facebook för att kolla mitt nyhetsflöde, och då såg jag en länk som delats av mina vänner. Jag klickade på länken som tog mig till en artikel som laddats upp av en amerikansk tjej som heter Michaela Cross. Artikeln hade titeln "Indien: Berättelsen som du inte ville höra." I artikeln berättar hon om sina egna upplevelser av sexuella trakasserier i Indien. Hon skriver: "Det går inte att förbereda sig på ögonen, ögonen som varje dag stirrade på min kropp som om den vore deras, utan att deras uttryck ändrades vare sig jag mötte deras blick eller inte. På väg till frukthandlaren eller skräddaren fick jag blickar som var så skarpa att de skar av bit efter bit av mig". Hon kallar Indien för en resenärs himmelrike och en kvinnas helvete. Hon förföljdes och antastades, och män onanerade framför henne. Senare samma kväll blev artikeln viral. Den visades på nyhetskanaler över hela världen. Alla diskuterade den. Den hade över en miljon visningar, tusen kommentarer och delningar och jag hade själv upplevt något liknande. Media var fast i denna onda cirkel av åsikter och utbrott, men utan en tillstymmelse till resultat. Den kvällen funderade jag över hur jag borde svara, och jag var full av tvivel. Ni förstår, som skribent tog jag mig an frågan som en observatör, som indier skämdes jag och kände misstro, och som aktivist såg jag på frågan som en rättighetsförsvarare, men som medborgarjournalist kände jag mig plötsligt väldigt sårbar. Här var den här unga kvinnan som via en kanal pratade om sina upplevelser precis som jag gjorde, och ändå kände jag mig ängslig. Ingen berättar nämligen att verklig egenmakt uppstår först när du tillåter dig själv att tänka och agera. Egenmakt framställs ofta som ett ideal, ett underbart resultat. När vi talar om egenmakt talar vi ofta om att ge människor tillgång till materiel, till verktyg. Men egenmakt är i själva verket en känsla. Det är ett tillstånd. Första steget mot att känna egenmakt är att ge sig själv makt, själva nyckeln till en oberoende vilja, och för alla kvinnor, oberoende av vilka vi är eller varifrån vi kommer, är detta det allra svåraste steget. Vi är rädda för vår egen röst, för den betyder erkännande, men den är vad som ger oss makt att förändra vår omgivning. I denna situation då jag stod inför så många olika verkligheter var det svårt att ha en åsikt, eftersom jag inte visste vad det skulle innebära för mig. Jag ville inte döma henne av rädsla för vad som skulle ske om jag inte delade hennes åsikter. Hur skulle mitt liv påverkas om jag sa emot någon annans sanning? Men ändå var det enkelt. Jag hade två val: Att yttra mig eller tiga. Efter mycket eftertanke spelade jag in en videoblogg där jag berättade för Michaela att Indien har flera sidor. Jag försökte också förklara att allt skulle bli bättre och jag beklagade vad hon tvingats uppleva. Några dagar senare bjöds jag in att prata i radio med henne, och för första gången pratade jag med denna tjej som jag aldrig hade träffat, som befann sig så långt borta, men som jag kände en sådan närhet till. Efter att denna artikel kom ut diskuterade fler unga än någonsin förut sexuella trakasserier på campus, och Michaelas universitet gav henne det stöd hon behövde. Universitetet vidtog till och med åtgärder för att förse studenterna med de verktyg som de behöver för att kunna möta utmaningar som trakasserier, och för första gången kände jag mig inte längre ensam. Om det är något jag har lärt mig som aktiv medborgarjournalist under de senaste åren, så är det vårt samhälles fruktansvärda oförmåga att aktivt hitta vägar för att göra våra röster hörda. Vi inser inte att när vi står upp, så står vi inte bara upp som individer; vi står upp för våra samhällen, våra vänner, våra jämlikar. De flesta av oss säger att kvinnor nekas sina rättigheter, men sanningen är ofta att kvinnor nekar sig själva dessa rättigheter. I en aktuell studie i Indien svarade 95 procent av de kvinnor som arbetar inom IT, luftfart, hotell- och restaurang samt callcenter att de inte känner sig säkra på väg hem från jobbet ensamma sent på kvällen eller natten. I min hemstad Bangalore är denna siffra 85 procent. På landsbygden i Indien, om vi ska döma av de senaste gruppvåldtäkterna och syraattackerna i Odisha och i Aligarh, måste vi agera väldigt snart. Missförstå mig inte, de svårigheter som kvinnor kommer att möta för att de berättar om sina upplevelser är verkliga, men vi måste börja leta efter och försöka identifiera medier som kan ingå i vårt system och inte bara blint följa media. Fler kvinnor än någonsin vågar idag ifrågasätta Indiens regering, och detta är resultatet av detta mod. Det har skett en sexfaldig ökning av antalet kvinnor som rapporterar trakasserier, och regeringen antog en ändring i straffrättslagen 2013 för att skydda kvinnor mot sexuella övergrepp. Som avslutning vill jag påpeka att jag vet att många av oss i detta rum har våra hemligheter, men låt oss höja våra röster. Låt oss bekämpa skammen och prata om det. Det kan vara via en plattform, en gemenskap, era nära och kära, vem eller vad ni vill, men låt oss höja våra röster. Sanningen är den att lösningen på detta problem börjar med oss. Tack. (Applåder)