Hur det var att växa upp under Kinas ettbarnspolitik

Kinas ettbarnspolitik upphörde år 2015, men vi har bara börjat att inse hur det var att leva under den, säger TED Fellow och dokumentärfilmsskaparen Nanfu Wang. Med bilder ur sin film "One Child Nation" delar hon med sig av ännu osagda berättelser som visar de komplexa konsekvenserna av politiken och avslöjar propagandans smygande makt.

Jag heter Nanfu.

"Nan" betyder "man" på kinesiska.

Och "fu" betyder "pelare".

Min familj hoppades att få en pojke,

som skulle växa upp
och bli familjens stöttepelare.

När det visade sig att jag var en tjej,

döpte de mig till Nanfu ändå.

(Skratt)

Jag föddes 1985,

sex år innan Kina utropade
sin ettbarnspolitik.

Kort efter att jag föddes,

beordrade de lokala tjänstemännen
att min mamma skulle steriliseras.

Min morfar stod upp mot tjänstemännen,

eftersom han ville få en dotterson
som kunde föra familjenamnet vidare.

Till slut tilläts mina föräldrar
att skaffa ett andra barn,

men de behövde vänta fem år

och betala avsevärda böter.

När min bror och jag växte upp

omgavs vi av barn från ettbarnsfamiljer.

Jag minns att jag kände skam

över att jag hade en yngre bror.

Jag kände att vår familj gjorde något fel
genom att ha två barn.

Vid den tiden ifrågasatte jag inte

var känslan av skam och skuld kom ifrån.

För ett och ett halvt år sedan
fick jag mitt första egna barn.

Det var det bästa som någonsin hänt mig.

Att bli mamma

gav mig ett nytt perspektiv på
min egen barndom,

och jag påmindes om mina första år i Kina.

Under de tre senaste årtiondena

har alla i min familj behövt ansöka
om regeringens tillåtelse

för att skaffa barn.

Jag undrade

hur det var för folk
som levde under ettbarnspolitiken.

Så jag bestämde mig för att
göra en dokumentär om det.

En av personerna jag intervjuade

var barnmorskan som förlöste
alla barn som föddes i min by,

mig själv inkluderad.

Hon var 84 år gammal
när jag intervjuade henne.

Jag frågade henne:

"Minns du hur många barn du har
förlöst under din karriär?"

Hon hade ingen siffra
på antalet förlossningar.

Hon sade att hon har utfört

60 000 tvångsaborter och steriliseringar.

Ibland, sade hon,

kunde fostret i en
längre gången graviditet överleva aborten

och då dödade hon barnet
efter att ha förlöst det.

Hon mindes hur hennes händer darrade

medan hon utförde arbetet.

Hennes berättelse chockade mig.

När jag började arbeta med filmen,

trodde jag att det skulle bli en
simpel berättelse om förövare och offer.

Folk som verkställde ettbarnspolitiken

och folk som lever med konsekvenserna.

Men det var inte vad jag såg.

När jag avslutade
intervjun med barnmorskan,

lade jag märke till en del av hennes hus

som var pyntad med
hemgjorda flaggor.

På varje flagga finns ett foto av en bebis.

Dessa flaggor hade hon fått av familjer

med infertilitetsproblem
som hon hade hjälpt att behandla.

Hon förklarade att hon fått nog

av att utföra aborter och steriliseringar

och att det enda arbete hon utförde nu,
var att hjälpa familjer att skaffa barn.

Hon sade att hon var fylld av skuldkänslor

över att ha praktiserat ettbarnspolitiken,

och hon hoppades att hon,
genom att hjälpa familjer att få barn,

kunde motverka vad hon gjort tidigare.

Det stod klart för mig att
hon också var ett av politikens offer.

Varje röst sade åt henne

att det hon gjorde var rätt och
nödvändigt för Kinas överlevnad.

Hon gjorde det hon trodde
var rätt för sitt land.

Jag vet hur starkt det budskapet var.

Det fanns överallt omkring mig
när jag växte upp.

Det var tryckt på tändsticksaskar,

spelkort,

läroböcker, affischer.

Propagandan som hyllade ettbarnspolitiken

fanns överallt omkring oss.

[Den som vägrar sterilisering
kommer bli arresterad.]

Det var också hoten mot olydnad.

Budskapet spreds i våra hjärnor

så starkt att jag växte upp
med en känsla av skam

över att ha en yngre bror.

För varje person jag filmade

såg jag hur deras hjärnor och hjärtan
kan påverkas av propagandan,

och hur deras vilja att
göra uppoffringar för allmänhetens bästa

kan vridas till att bli
något mycket mörkt och tragiskt.

Kina är inte det enda
stället där detta sker.

Det finns inget land på jorden
där propaganda inte är närvarande.

I samhällen som ska vara mer
öppna och fria än Kina,

kan det vara ännu svårare att
känna igen hur propaganda ser ut.

Den gömmer sig i nyhetsrapporteringar,

TV-reklamer, i politiska kampanjer,

och i våra flöden i sociala medier.

Den ändrar våra åsikter
utan att vi vet om det.

Alla samhällen är känsliga för
att acceptera propaganda som sanning

och inget samhälle där
propaganda ersätter sanningen

kan vara helt fritt.

Tack.

(Applåder)