9 myter om psykologi avslöjas

Hur mycket av det du tror dig veta om din hjärna är fel? I denna snabba rundtur bland motbevisad vetenskap, går Ben Ambridge igenom 10 populära psykologiska föreställningar som har motbevisats - och avslöjar några överraskande sanningar om hur vår hjärna egentligen fungerar.

Du har hört talas om IQ,
din allmänna intelligens,

men vad är din Psy-Q?

Hur mycket vet du om vad som driver dig,

och hur bra är du
på att förutse människors beteende

eller ditt eget?

Och hur mycket av vad du tror dig veta
om psykologi är fel?

Låt oss gå igenom
tio i topp-listan över psykologimyter.

Du har förmodligen hört sägas
att när det gäller psykologi,

är det nästan som om män är från Mars
och kvinnor från Venus.

Men hur olika är män
och kvinnor egentligen?

Vi tar reda på det
genom att börja titta på något

där män och kvinnor
verkligen skiljer sig åt

och rita upp några psykologiska
könsskillnader på samma skala.

En sak där män och kvinnor skiljer sig åt

är hur långt de kan kasta en boll.

Om vi tittar på data för män här,

så ser vi vad som kallas
en normalfördelningskurva.

Ett fåtal män kan kasta jättelångt
och ett fåtal inte alls långt,

de flesta kastar medellångt.

Kvinnor har samma fördelning,

men det är faktiskt en rätt stor skillnad.

Medelmannen kan kasta en boll längre

än ungefär 98 procent av kvinnorna.

Låt oss nu titta på
hur några psykologiska könsskillnader

ser ut på samma standardiserade skala.

Psykologer säger att män

har bättre rumsuppfattning än kvinnor -

som att läsa kartor till exempel -
och det är sant,

men låt oss se efter
hur stor skillnaden är.

Den är pytteliten;
kurvorna överlappar nästan varandra.

Det är faktiskt så att medelkvinnan
är bättre än 33 procent av alla män,

och såklart, om det vore 50 procent,

så skulle de två könen
vara helt jämbördiga.

Det är värt att komma ihåg
att den här skillnaden och nästa

i princip är de största
psykologiska könsskillnaderna

som upptäckts inom psykologin.

Här kommer nästa.

Psykologer säger att kvinnor är bättre

än män på språk och grammatik.

Här är resultatet
av ett standardiserat grammatikprov.

Där är kvinnorna. Där har vi männen.

Återigen, kvinnor är i genomsnitt bättre,
men kurvorna är så nära varandra

att 33 procent av männen
är bättre än medelkvinnan,

och återigen, om det vore 50 procent

så skulle det innebära
total jämbördighet mellan könen.

Det handlar alltså inte om Mars och Venus.

Utan snarare om Mars och Snickers;

de är i princip likadana, förutom att en
kanske innehåller lite mer nötter.

Jag säger inte vilken.

Nu är ni uppvärmda.

Jag ska psykoanalysera er
med det berömda Rorschach-testet.

Ni ser förmodligen två björnar
eller två människor eller något.

Men vad tror ni att de gör?

Räck upp handen
om du tror att de hälsar.

Inte så många, okej.

Räck upp handen om du tror
att de gör en high-five.

Okej. Och om du tror att de slåss?

Bara några stycken.

Okej, om du tror att de hälsar
eller gör high-five,

betyder det att du är en vänlig person.

Om du tror att de slåss,

är du mer av en elak och aggressiv person.

Du älskar eller slåss, typ.

Den här då?

Det är ingen omröstning,
så på tre ropar ni ut vad ni ser.

Ett, två, tre.
(Publiken ropar)

Jag hörde hamster, vem sa hamster?

Det var oroväckande.

En kille där sa hamster.

Du borde se något slags tvåbent djur här,

och dess spegelbild här.

Om inte så betyder det
att du har svårigheter

med att bearbeta komplexa situationer
där det händer mycket.

Förutom att det inte alls betyder det.

Rorschachs bläckplumpstest
har i princip ingen validitet

när det handlar om
att diagnostisera personlighet

och används inte av dagens psykologer.

En studie upptäckte faktiskt
att när man försöker

att diagnostisera personlighet
med bläckplumpstester,

ställs diagnosen schizofreni

hos ungefär en sjättedel
av fullt normala deltagare.

Så om du inte lyckades bra med detta,

är du kanske inte
en särskilt visuell person.

Låt oss göra ett till snabbtest.

När du bakar en kaka,
föredrar du - hand upp igen -

föredrar du att använda
en kokbok med bilder?

Ja, några.

Att ha en vän som berättar
hur du ska göra?

Eller att försöka
och hitta på själv allteftersom?

Ganska många där.

Om du svarade A

betyder det att du är en visuell inlärare

och lär dig bäst när information
presenteras visuellt.

Svarade du B så är du en auditiv inlärare,

du lär dig bäst när information
presenteras i hörbart format.

Och om du svarade C,
är du en kinestetisk inlärare,

du lär dig bäst
när du gör saker med händerna.

Förutom förstås, vilket ni nog har gissat,

att det inte är så,
eftersom hela grejen är en myt.

Lärstilar är påhittade och stöds inte
av vetenskapliga bevis.

Vi vet detta eftersom
det i kontrollerade studier,

där inlärare får material att lära sig

antingen av den typ de föredrar
eller av motsatt typ,

så har det ingen betydelse
för mängden information de minns.

Och tänker man på det en sekund,

så är det uppenbart att det måste vara så.

Det är uppenbart att det bästa
presentationsformatet

inte beror på dig
utan på vad du försöker lära dig.

Skulle du kunna lära dig att köra bil

bara genom höra någon berätta hur man gör,

utan kinestetisk erfarenhet?

Skulle du kunna lösa ekvationssystem

genom att gå genom dem i huvudet,
utan att skriva ner dem?

Skulle du kunna plugga
för arkitekturtentamen

med modern dans
ifall du är en kinestetisk inlärare?

Nej, det du behöver göra
är att matcha läromaterialet

till presentationsformatet, inte till dig.

Jag vet att många av er går i gymnasiet

och nyligen har fått era GCSE-resultat.

Om det inte blev som ni hade hoppats,

kan ni inte skylla på er inlärningsstil,

men ni kan ju fundera på
att skylla på era gener.

Det här handlar om att en studie
vid University College London nyligen

upptäckte att 58 procent av variationen

mellan studenter och deras GCSE-resultat

beror på genetiska faktorer.

Det låter som en väldigt exakt siffra,
hur vet man det?

Jo, när man vill lista ut
de relativa bidragen

från gener och miljö,

kan man göra en tvillingstudie.

Enäggstvillingar delar
100 procent av sin miljö

och 100 procent av sina gener,

medan tvåäggstvillingar
delar 100 procent av sin miljö,

medan de som vilka andra syskon som helst,
bara delar 50 procent av generna.

Så genom att jämföra likheten
i GCSE-resultat hos enäggstvillingar

och tvåäggstvillingar,

och lägga till lite matte,

kan man få en idé om hur mycket
variation och prestation beror på miljön

och hur mycket som är genetiskt.

Och det visar sig
att ungefär 58 procent är genetiskt.

Så det här är inte för att undergräva
det jobb ni och era lärare har gjort.

Fick ni inte de GCSE-resultat
ni hade hoppats på,

så kan ni alltid försöka skylla på
era föräldrar, i alla fall deras gener.

Det ni inte ska skylla på

är att vara en vänsterhjärnad
eller högerhjärnad inlärare,

för återigen, det är en myt.

Myten är att den vänstra hjärnhalvan
är logisk, bra på ekvationer och sånt,

och den högra hjärnhalvan är mer kreativ,
så den är bättre på musik.

Men det är en myt, för nästan allt du gör

medför att nästan alla delar
av hjärnan pratar med varandra,

även vardagliga saker
som att ha en normal konversation.

Men en anledning
till att denna myt har överlevt

kan vara att den innehåller
ett korn av sanning.

En närliggande version av myten

är att vänsterhänta personer
är mer kreativa än högerhänta,

vilket verkar vettigt eftersom hjärnan
styr den motsatta handen,

så hos vänsterhänta personer

är höger hjärnhalva något mer aktiv

än vänster hjärnhalva,

och idén är att den högra hjärnhalvan
är mer kreativ.

Nu är det ju inte sant i sig

att vänsterhänta personer är mer kreativa
än högerhänta personer.

Det är däremot sant
att dubbelhänta personer,

personer som använder båda händerna
för olika bestyr, är mer kreativa tänkare

än enhänta personer,

eftersom dubbelhänthet innebär

att hjärnhalvorna pratar
väldigt mycket med varandra,

något som verkar vara en del
i kreativt och flexibelt tänkande.

Myten om den kreativa vänsterhänte

kommer från det faktum att dubbelhänthet

är vanligare hos vänsterhänta
än hos högerhänta,

så det finns ett korn av sanning
i idén om kreativa vänsterhänta,

men bara ett korn.

En besläktad myt som ni förmodligen hört

är att vi bara använder
10 procent av vår hjärna.

Detta är, återigen, en myt.

Nästan allt vi gör,
även de mest vardagliga saker,

använder nästan hela hjärnan.

Med det sagt är det förstås sant

att de flesta av oss inte använder
vår hjärnkapacitet till fullo.

Så vad skulle vi kunna göra
för att förbättra hjärnkapaciteten?

Kanske lyssna lite på Mozart.

Har ni hört talas om Mozarteffekten?

Tanken är att man blir smartare
av att lyssna på Mozart

och att det förbättrar ens IQ.

Det intressanta med den här myten

är att det, trots att det är en myt,
finns ett korn av sanning i den.

Ursprungsstudien kom fram till

att deltagare som lyssnade
på Mozart några minuter

gjorde bättre ifrån sig på ett IQ-test

än deltagare som bara suttit i tystnad.

Men en uppföljningsstudie
letade upp folk som gillar Mozart

och sedan en annan grupp

som gillade Stephen Kings skräckhistorier.

Och så spelade de upp musik
eller historier för deltagarna.

De som föredrog Mozart
före skräckhistorier

fick en större IQ-boost
av Mozart än av skräckhistorierna,

medan de som föredrog
skräckhistorierna före Mozart

fick en större IQ-boost
av att höra Stephen King-historier

än av Mozart.

Så sanningen är att om du lyssnar
på något som du tycker om

så piggnar du till
och får en tillfällig IQ-boost

inom ett smalt spektrum av uppgifter.

Det finns inget som antyder
att Mozartlyssnande

eller skräckhistorier

kommer att göra dig smartare i längden.

En annan version av Mozartmyten

säger att om du lyssnar på Mozart
kan du bli smartare men också friskare.

Tyvärr verkar detta inte vara sant

för någon som lyssnade på Mozart
nästan varje dag,

Mozart själv,

som led av gonorré,
smittkoppor, reumatism,

och det man tror dödade honom
i slutändan, syfilis.

Det antyder att Mozart
kanske borde ha varit mer försiktig

i sitt val av sexpartners.

Men hur väljer vi en partner?

En myt som ibland sprids av sociologer

är att våra romantiska preferenser
är en produkt av vår kultur,

att de är väldigt kulturspecifika.

I själva verket stöds detta inte av fakta.

En berömd studie intervjuade folk
från 37 olika kulturer runtom i världen,

från amerikaner till zuluer,

om vad de letar efter hos en partner.

Och i varenda kultur runtom i världen,

la männen mer vikt
vid fysisk attraktivitet hos en partner

än kvinnor gjorde,

och i varenda kultur

la kvinnorna mer vikt än män
vid framåtanda och hög inkomst.

I varenda kultur

föredrog män kvinnor som var yngre än dem,

i genomsnitt 2,66 år, tror jag det var,

och i varenda kultur

föredrog kvinnor män som var äldre än dem,

i genomsnitt 3,42 år,

vilket är varför vi har
"Everybody needs a sugar daddy" här.

Vi går vidare från att försöka
få till det med en partner

till att försöka göra mål i basket
eller fotboll eller någon annan sport.

Myten är att idrottsmän har turperioder;
hot-hand streaks kallas de i USA

eller purple patches
som man säger i England,

då de inte kan missa, som killen här.

Men om man analyserar mönstret

av träffar och missar statistiskt sett,

så ser man att det nästan alltid
är slumpmässigt.

Hjärnan skapar mönster av slumpen.

Om du singlar slant

så kommer en serie av krona eller klave
att dyka upp nånstans i slumpmässigheten

och hjärnan gillar att se mönster
där de inte finns,

så vi ser dessa serier
och ger dem mening, och säger,

"Yeah, han är verkligen i form idag,"

när man faktiskt skulle få samma mönster

om man såg slumpmässiga
träffar och missar.

Ett undantag från detta
är emellertid straffskytte.

En studie nyligen som tittade på
straffskytte i fotboll

visade att spelare i länder

med dålig straffstatistik,

som till exempel England,

tenderar att skjuta sina straffar snabbare
än länder med bättre statistik,

och är som resultat av detta,
troligen mer benägna att missa.

Vilket väcker frågan

om det finns något vi kan göra
för att förbättra folks prestationer.

En sak man kan tänka på att göra

är att straffa folk när de missar
och se om de blir bättre då.

Den här idén, att bestraffning
kan förbättra prestationen,

är vad deltagarna trodde att de testade

i Milgrams berömda
inlärnings- och bestraffningsexperiment,

som du nog hört talas om
ifall du är psykologistudent.

Historien säger att deltagarna
var beredda att ge

vad de trodde var dödliga elchocker
till en annan deltagare

som svarade fel på en fråga,

bara för att någon i vit rock
sa till dem att göra så.

Men historien är en myt av tre orsaker.

Först och främst,
rocken var inte vit, den var grå.

För det andra, innan studien
fick deltagarna veta

och de påmindes även varje gång
någon uttryckte oro,

att fastän elchockerna var smärtsamma,
så var de inte dödliga

och orsakade överhuvudtaget
ingen bestående skada.

För det tredje,
deltagarna gav inte elchockerna

bara för att någon i en rock
sa till dem att göra så.

När de intervjuades efter studien,

sa alla deltagare att de bestämt trodde

att inlärnings- och bestraffningsstudien
fyllde ett vetenskapligt syfte

som skulle innebära framsteg
för vetenskapen

till skillnad från tillfälligt,
icke-dödligt obehag för deltagarna.

Okej, jag har pratat
i ungefär 12 minuter nu,

och du har förmodligen
suttit där och lyssnat på mig,

analyserat mitt röstmönster
och kroppsspråk

och försökt lista ut om du borde
bry dig om det jag säger,

om jag talar sanning eller om jag ljuger,

men i så fall har du
förmodligen misslyckats,

för trots att vi alla tror
att vi kan avslöja lögnare

utifrån kroppsspråk och röstmönster,
så har hundratals psykologiska tester

genom åren visat

att vi alla, även poliser och detektiver,

är lämnade åt slumpen
när det gäller att upptäcka lögner

utifrån kroppsspråk och röst.

Intressant nog så finns ett undantag:

TV-upprop efter saknade släktingar.

Det är rätt enkelt att förutsäga
när släktingar saknas

och när de som vädjar
faktiskt har mördat släktingen själva.

De falska vädjarna är mer benägna
att skaka på huvudet, att titta bort

och att säga fel,

medan äkta vädjare är mer benägna
att uttrycka hopp

om att personen ska återvända välbehållen

samt att undvika grovt språk.

De kan till exempel säga
"tagen från oss" istället för "dödad".

På tal om det så är det dags
för mig att döda detta föredrag,

men innan jag gör det vill jag,
på 30 sekunder, ge er

den övergripande psykologimyten.

Myten är att psykologi bara är
en samling av intressanta teorier,

som alla säger något användbart
och har något att erbjuda.

Det jag hoppas ha visat er här

är att det inte är sant.

Det vi behöver göra är
att utvärdera psykologiska teorier

genom att se vilka förutsägelser de gör,

oavsett om det är
att Mozart gör dig smartare,

att du lär dig bättre när information
presenteras på ditt sätt

eller vad som helst, alla dessa är
empiriska förutsägelser som går att testa,

och det enda sättet att nå framsteg

är att testa dem mot data

i kontrollerade experimentella studier.

Det är bara genom att göra så
som vi kan hoppas på att upptäcka

vilka av dessa teorier som är understödda,

och vilka, som de jag
berättat om, som är myter.

Tack.

(Applåder)