Kan vi redigera minnen?

Trauma och PTSD förändrar hjärnan, i synnerhet minnet, och kan väcka destruktiva, känslomässiga gensvar när de rörs upp. Kan man eliminera sådana triggers utan att radera själva minnena? Amy Miltons förbluffande minnesförändrande forskning syftar till att mildra de skadliga effekterna av smärtsamma minnen och ge en möjlig väg till bättre psykisk hälsa.

Minnet är en vardagsgrej
som vi tar för given.

Vi minns vad vi åt till frukost i morse
eller vad vi gjorde förra helgen.

Det är inte förrän minnet börjar svikta
som vi inser hur fantastiskt det är

och hur mycket vi tillåter
våra tidigare erfarenheter att forma oss.

Men minne är inte alltid en bra sak.

Som den amerikanska poeten
John Lancaster Spalding en gång sa:

"Minnet kan vara ett paradis
ur vilket vi ej kan fördrivas,

men kan också vara ett helvete
som vi ej kan undfly."

Många av oss upplever perioder i livet
som vi önskar aldrig skulle ha hänt.

Uppskattningsvis 90 procent av oss

kommer att uppleva något slags
traumatisk händelse under livet.

Många kommer att lida av det
och sedan återhämta sig,

kanske till och med bli bättre människor
tack vare det.

Men vissa händelser är så extrema
att många,

till exempel upp till hälften
av de som överlever sexuellt våld,

utvecklar posttraumatiskt stressyndrom,
eller PTSD.

PTSD är en nedbrytande psykisk sjukdom

som karaktäriseras av symptom
som intensiv rädsla och ångest,

och minnesblickar
av den traumatiska händelsen.

Dessa symptom har stor inverkan
på livskvaliteten

och triggas ofta av särskilda situationer
eller tecken i personens omgivning.

Gensvaren på dessa tecken
kan ha varit användbara när de lärdes in,

som till exempel att vara rädd
och ducka i ett krigsområde.

Men vid PTSD

fortsätter de att styra beteenden
när det inte längre är lämpligt.

Om en krigsveteran återvänder hem
och duckar och gömmer sig

när en bil baktänder,

eller inte klarar av att lämna hemmet
på grund av stark ångest,

då har gensvaret
på dessa minnen och tecken

blivit vad vi kallar maladaptivt.

Man kan se PTSD
som en maladaptiv minnesstörning.

Jag borde hejda mig där,

för jag pratar om minnet
som om det är en enda sak.

Det är det inte.

Det finns många typer av minnen,

som beror på olika kretsar
och regioner i hjärnan.

Som ni ser, finns det två tydliga
distinktioner vad gäller minnestyper.

Det finns minnen som vi är medvetna om,

där vi vet att vi vet
och kan förmedla det i ord.

Det kan vara minnen av fakta
eller händelser.

Eftersom vi kan uttala dessa minnen,
kallas de deklarativa minnen.

Den andra typen
är icke-deklarativa minnen.

Det är minnen som vi oftast inte
har medveten tillgång till

och som vi inte kan förmedla i ord.

Ett klassiskt exempel
på ett icke-deklarativt minne

är den motoriska förmågan att cykla.

Det här är Cambridge,
du kan förmodligen cykla.

Du vet vad du gör på två hjul.

Men om jag bad dig
skriva ner instruktioner

som lär mig att cykla,

som min fyraåring gjorde
när han fick en cykel på sin födelsedag,

så skulle du få kämpa.

Hur sitter man på cykeln
för att hålla balansen?

Hur fort måste man trampa
för att rulla stabilt?

Om det kommer en vindpust,

vilka muskler ska man spänna
och hur mycket, för att inte ramla av?

Jag blir förbluffad
om du kan svara på de frågorna.

Men om du kan cykla så vet du svaren,

du är bara inte medveten om dem.

Åter till PTSD.

En annan sorts icke-deklarativt minne
är känslominnet.

Det har en specifik psykologisk innebörd

och avser vår förmåga
att lära oss tecken i vår omgivning

och deras känslomässiga
och motiverande betydelse.

Vad menar jag med det?

Se på ett tecken som doften av brödbak,

eller, ett mer abstrakt tecken,
en 20-pundssedel.

Dessa tecken har förknippats
med bra saker förut,

så vi gillar dem och dras till dem.

Andra tecken, som getingsurr,
väcker negativa känslor

och dramatiskt undvikande
beteende hos vissa.

Jag avskyr getingar.

Jag kan säga det.

Men jag kan inte ge er
icke-deklarativa känslominnen

av hur jag reagerar
när det är en geting i närheten.

Jag kan inte ge er hjärtklappning,

svettiga handflator
och känslan av ökande panik.

Jag kan beskriva det,
men inte ge det till er.

Ur PTSD-perpektiv, och det här är viktigt,

har stress väldigt olika effekt
på deklarativa och icke-deklarativa minnen

och de hjärnkretsar
och regioner som stödjer dem.

Känslominnet stöds av en liten,
mandelformad struktur, amygdala,

och dess kopplingar.

Deklarativt minne, särskilt "vad",
"var" och "när"-delarna i minnet,

stöds av en sjöhästformad del av hjärnan
som kallas hippocampus.

Den extrema stressnivån under ett trauma

har väldigt olika effekt
på dessa två strukturer.

Som ni ser, när man ökar stressnivån
från ingen stress till mild stress,

så visar hippocampus,
som stödjer händelseminnet,

en ökad aktivitet och kan bättre stödja
lagringen av det deklarativa minnet.

Men när man ökar
till måttlig stress, stark stress

och sedan extrem stress,
som man ser vid trauman,

så stängs hippocampus av.

Det innebär att när halten
av stresshormoner är hög,

som vid ett trauma,
så lagras inte detaljerna,

de specifika vad, var och när-detaljerna.

Det händer med hippocampus,
men se vad stressen gör med amygdala,

som är viktig för
det icke-deklarativa känslominnet.

Aktiviteten stiger.

Vad detta leder till vid PTSD,

är ett överdrivet starkt känslominne,
i detta fallet rädsla,

som inte är kopplat
till en specifik tid eller plats,

för hippocampus har inte lagrat
vad, var och när.

På det här viset kan dessa tecken
styra beteenden när det inte är lämpligt,

och de blir på så vis maladaptiva.

Men om vi vet att PTSD beror
på maladaptiva minnen,

kan vi använda den kunskapen
till att förbättra behandlingen

av patienter med PTSD?

Det utvecklas en radikal, ny metod
för behandling av PTSD

som syftar till att förstöra
de maladaptiva känslominnena

som ligger till grund för sjukdomen.

Detta är bara möjligt

tack vare de stora förändringarna
i vår förståelse av minnet

under de senaste åren.

Traditionellt sett trodde man
att minnen skapades

som när man skriver med bläck
i en anteckningsbok:

När bläcket har torkat
kan informationen inte ändras.

Man trodde att alla
de strukturella förändringarna

som sker i hjärnan
för att minnen ska lagras,

är avslutade inom ungefär sex timmar
och efter det är de permanenta.

Det kallas konsolidering.

Men nyare forskning visar
att skapande av ett minne

mer liknar att skriva i en ordbehandlare.

Först skapar vi minnet,
sedan lagrar vi det.

Men under rätt omständigheter
kan vi redigera minnet.

Omkonsolideringssynen på minnet
menar att de strukturella förändringar

som sker i hjärnan för att stödja minnet

kan göras ogjorda,
även när det gäller gamla minnen.

Den här redigeringen sker inte hela tiden.

Bara under väldigt specifika förhållanden
vid minneshämtning.

Låt oss se minneshämtning
som att man anropar minnet

eller öppnar filen.

Ganska ofta hämtar vi bara minnet.
Vi öppnar filen för att läsa den.

Men under rätt förhållanden
kan vi öppna filen i redigeringsläge

och ändra informationen.

Teoretiskt sett kan vi radera innehållet

och när vi klickar "Spara"
så blir filen, minnet, bevarat.

Omkonsolideringssynen förklarar
en del av minnets konstigheter,

som att vi alla ibland minns fel
när det gäller det förgångna.

Men det ger oss också en möjlighet
att förstöra maladaptiva rädslominnen

som ligger till grund för PTSD.

Det behövs bara två saker:

Ett sätt att göra minnet instabilt,
öppna filen i redigeringsläge,

och ett sätt att radera informationen.

Vi har gjort störst framsteg
när det gäller att radera informationen.

Det upptäcktes tidigt

att en vanligt förekommande
blodtrycksmedicin,

betablockeraren propranolol,

kan användas för att förhindra
omkonsolidering av råttors rädslominnen.

Om propranolol gavs
när minnet var i redigerbart läge,

betedde sig råttorna som om de inte längre
var rädda för en rädslotrigger.

Det var som om de aldrig hade lärt sig
att vara rädda för den.

Och detta gjordes med ett läkemedel
som är säkert för människor att använda.

Inte långt efter det,

visade det sig att propranolol
även kan förstöra människors rädslominnen,

men det funkar bara
om minnet är i redigeringsläge.

Den studien gjordes
med friska, frivilliga personer,

men det är viktigt,
för det visar att fynden hos råttor

även sträcker sig till människor
och i förlängningen, mänskliga patienter.

Och hos människor

kan man testa om radering
av ett icke-deklarativt känslominne

påverkar det deklarativa händelseminnet.

Och det här är väldigt intressant.

Trots att de som fick propranolol
när hjärnan var i redigeringsläge

inte längre var rädda för rädslotriggern,

kunde de fortfarande beskriva förhållandet
mellan triggern och det otäcka resultatet.

Det var som om de visste
att de borde bli rädda,

men de blev inte rädda.

Det visar att propranolol kan rikta in sig
på det icke-deklarativa känslominnet,

men lämna det
deklarativa händelseminnet opåverkat.

Men propranolol kan bara påverka minnet
om det är i redigeringsläge.

Så hur gör man ett minne instabilt?
Hur försätter man det i redigeringsläge?

Mitt eget labb
har jobbat en hel del med det.

Vi vet att det handlar om att introducera
viss, men inte för mycket, ny information

som ska införlivas i ett minne.

Vi känner till de olika ämnen
som hjärnan använder

för att signalera att ett minne
bör uppdateras

och att filen ska redigeras.

Vi jobbar mest med råttor,

men andra labb har sett att samma faktorer
möjliggör minnesredigering hos människor,

även maladaptiva minnen
som de som orsakar PTSD.

Faktum är att ett flertal labb
i många olika länder

har påbörjat småskaliga kliniska försök
med minnesförstörande behandling

mot PTSD,
och sett mycket lovande resultat.

De här studierna behöver upprepas
i större skala,

men de ger förhoppningar
om minnesförstörande behandling av PTSD.

Traumaminnen behöver kanske inte vara
helvetet som vi inte kan undfly.

Fastän den minnesförstörande metoden
verkar väldigt lovande,

är den inte enkel eller okontroversiell.

Är det etiskt att förstöra minnen?

Vad händer med ögonvittnesskildringar?

Tänk om någon inte kan få propranolol

för att det inte går ihop med
andra läkemedel som de tar?

Med respekt för etik
och ögonvittnesskildringar,

skulle jag säga att det viktiga att minnas
är upptäckten i den mänskliga studien.

Eftersom propranolol bara påverkar
det icke-deklarativa känslominnet,

verkar det osannolikt att det
skulle påverka ögonvittnesskildringar

som bygger på deklarativa minnen.

Det dessa minnesförstörande
behandlingar vill göra

är att mildra känslominnet,
inte utplåna traumaminnet fullständigt.

Det skulle göra gensvaren hos dem med PTSD

mer lika gensvaren hos dem
som upplevt trauma

men inte utvecklat PTSD.

Inte som om de aldrig
hade upplevt trauma alls.

Jag tror att de flesta skulle anse
att det är mer etiskt acceptabelt

än en behandling i syfte att skapa
ett fläckfritt minne.

Men propranolol då?
Man kan inte ge det till vem som helst,

och alla vill inte ta läkemedel
för att behandla psykiska tillstånd.

Här kan Tetris vara användbart.

Ja, Tetris.

I samarbete med andra forskare

har vi undersökt
huruvida beteendeinterventioner

kan påverka omkonsolideringen av minnen.

Hur skulle det gå till?

Vi vet att det är nästan omöjligt
att göra två saker samtidigt

om båda sakerna är beroende
av samma region av hjärnan.

Tänk dig att försöka sjunga med
i en sång på radion

medan du skriver ett e-postmeddelande.

Hanteringen av den ena processen
störs av den andra.

Det är likadant när man hämtar ett minne,
särskilt i redigeringsläge.

Om man tar ett visuellt symptom,
som minnesbilder vid PTSD

och får någon att anropa minnet
i redigeringsläget,

och sedan låter dem utföra
en krävande visuell uppgift,

som att spela Tetris,

så borde det kunna ge så mycket
störande information till det minnet,

att det blir meningslöst.

Så lyder teorin, och den stöds av data
från friska personer.

Våra försökspersoner tittade
på väldigt otrevliga filmer,

som ögonkirurgi,
annonser för trafiksäkerhet,

Scorseses "The Big Shave".

Sådana traumafilmer
skapar något som liknar minnesbilder

hos friska personer i ungefär en vecka
efter att de har sett dem.

Vi upptäckte att om personerna
anropade dessa minnen,

de värsta stunderna i filmerna,

och spelade Tetris samtidigt,

så minskade antalet minnesbilder enormt.

Återigen: Minnet måste vara
i redigeringsläge för att det ska funka.

Mina medarbetare har sedermera
tagit detta till kliniska populationer.

De har testat det på överlevande
från trafikolyckor,

och mammor som behövt göra
akut kejsarsnitt,

två typer av trauman
som ofta leder till PTSD,

och de såg en lovande minskning av symptom

i båda fallen.

Trots att det fortfarande finns
mycket att lära och mycket att förbättra,

så är dessa minnesförstörande behandlingar
mycket lovande

för behandling
av psykiska sjukdomar som PTSD.

Traumaminnen behöver kanske inte vara
helvetet som vi inte kan undfly.

Jag tycker att den här metoden
bör ge dem som vill möjligheten

att dra ett streck över delar av livet
som de helst skulle ha varit utan,

och på det viset förbättra
den psykiska hälsan.

Tack.

(Applåder)