Minnet är en vardagsgrej som vi tar för given. Vi minns vad vi åt till frukost i morse eller vad vi gjorde förra helgen. Det är inte förrän minnet börjar svikta som vi inser hur fantastiskt det är och hur mycket vi tillåter våra tidigare erfarenheter att forma oss. Men minne är inte alltid en bra sak. Som den amerikanska poeten John Lancaster Spalding en gång sa: "Minnet kan vara ett paradis ur vilket vi ej kan fördrivas, men kan också vara ett helvete som vi ej kan undfly." Många av oss upplever perioder i livet som vi önskar aldrig skulle ha hänt. Uppskattningsvis 90 procent av oss kommer att uppleva något slags traumatisk händelse under livet. Många kommer att lida av det och sedan återhämta sig, kanske till och med bli bättre människor tack vare det. Men vissa händelser är så extrema att många, till exempel upp till hälften av de som överlever sexuellt våld, utvecklar posttraumatiskt stressyndrom, eller PTSD. PTSD är en nedbrytande psykisk sjukdom som karaktäriseras av symptom som intensiv rädsla och ångest, och minnesblickar av den traumatiska händelsen. Dessa symptom har stor inverkan på livskvaliteten och triggas ofta av särskilda situationer eller tecken i personens omgivning. Gensvaren på dessa tecken kan ha varit användbara när de lärdes in, som till exempel att vara rädd och ducka i ett krigsområde. Men vid PTSD fortsätter de att styra beteenden när det inte längre är lämpligt. Om en krigsveteran återvänder hem och duckar och gömmer sig när en bil baktänder, eller inte klarar av att lämna hemmet på grund av stark ångest, då har gensvaret på dessa minnen och tecken blivit vad vi kallar maladaptivt. Man kan se PTSD som en maladaptiv minnesstörning. Jag borde hejda mig där, för jag pratar om minnet som om det är en enda sak. Det är det inte. Det finns många typer av minnen, som beror på olika kretsar och regioner i hjärnan. Som ni ser, finns det två tydliga distinktioner vad gäller minnestyper. Det finns minnen som vi är medvetna om, där vi vet att vi vet och kan förmedla det i ord. Det kan vara minnen av fakta eller händelser. Eftersom vi kan uttala dessa minnen, kallas de deklarativa minnen. Den andra typen är icke-deklarativa minnen. Det är minnen som vi oftast inte har medveten tillgång till och som vi inte kan förmedla i ord. Ett klassiskt exempel på ett icke-deklarativt minne är den motoriska förmågan att cykla. Det här är Cambridge, du kan förmodligen cykla. Du vet vad du gör på två hjul. Men om jag bad dig skriva ner instruktioner som lär mig att cykla, som min fyraåring gjorde när han fick en cykel på sin födelsedag, så skulle du få kämpa. Hur sitter man på cykeln för att hålla balansen? Hur fort måste man trampa för att rulla stabilt? Om det kommer en vindpust, vilka muskler ska man spänna och hur mycket, för att inte ramla av? Jag blir förbluffad om du kan svara på de frågorna. Men om du kan cykla så vet du svaren, du är bara inte medveten om dem. Åter till PTSD. En annan sorts icke-deklarativt minne är känslominnet. Det har en specifik psykologisk innebörd och avser vår förmåga att lära oss tecken i vår omgivning och deras känslomässiga och motiverande betydelse. Vad menar jag med det? Se på ett tecken som doften av brödbak, eller, ett mer abstrakt tecken, en 20-pundssedel. Dessa tecken har förknippats med bra saker förut, så vi gillar dem och dras till dem. Andra tecken, som getingsurr, väcker negativa känslor och dramatiskt undvikande beteende hos vissa. Jag avskyr getingar. Jag kan säga det. Men jag kan inte ge er icke-deklarativa känslominnen av hur jag reagerar när det är en geting i närheten. Jag kan inte ge er hjärtklappning, svettiga handflator och känslan av ökande panik. Jag kan beskriva det, men inte ge det till er. Ur PTSD-perpektiv, och det här är viktigt, har stress väldigt olika effekt på deklarativa och icke-deklarativa minnen och de hjärnkretsar och regioner som stödjer dem. Känslominnet stöds av en liten, mandelformad struktur, amygdala, och dess kopplingar. Deklarativt minne, särskilt "vad", "var" och "när"-delarna i minnet, stöds av en sjöhästformad del av hjärnan som kallas hippocampus. Den extrema stressnivån under ett trauma har väldigt olika effekt på dessa två strukturer. Som ni ser, när man ökar stressnivån från ingen stress till mild stress, så visar hippocampus, som stödjer händelseminnet, en ökad aktivitet och kan bättre stödja lagringen av det deklarativa minnet. Men när man ökar till måttlig stress, stark stress och sedan extrem stress, som man ser vid trauman, så stängs hippocampus av. Det innebär att när halten av stresshormoner är hög, som vid ett trauma, så lagras inte detaljerna, de specifika vad, var och när-detaljerna. Det händer med hippocampus, men se vad stressen gör med amygdala, som är viktig för det icke-deklarativa känslominnet. Aktiviteten stiger. Vad detta leder till vid PTSD, är ett överdrivet starkt känslominne, i detta fallet rädsla, som inte är kopplat till en specifik tid eller plats, för hippocampus har inte lagrat vad, var och när. På det här viset kan dessa tecken styra beteenden när det inte är lämpligt, och de blir på så vis maladaptiva. Men om vi vet att PTSD beror på maladaptiva minnen, kan vi använda den kunskapen till att förbättra behandlingen av patienter med PTSD? Det utvecklas en radikal, ny metod för behandling av PTSD som syftar till att förstöra de maladaptiva känslominnena som ligger till grund för sjukdomen. Detta är bara möjligt tack vare de stora förändringarna i vår förståelse av minnet under de senaste åren. Traditionellt sett trodde man att minnen skapades som när man skriver med bläck i en anteckningsbok: När bläcket har torkat kan informationen inte ändras. Man trodde att alla de strukturella förändringarna som sker i hjärnan för att minnen ska lagras, är avslutade inom ungefär sex timmar och efter det är de permanenta. Det kallas konsolidering. Men nyare forskning visar att skapande av ett minne mer liknar att skriva i en ordbehandlare. Först skapar vi minnet, sedan lagrar vi det. Men under rätt omständigheter kan vi redigera minnet. Omkonsolideringssynen på minnet menar att de strukturella förändringar som sker i hjärnan för att stödja minnet kan göras ogjorda, även när det gäller gamla minnen. Den här redigeringen sker inte hela tiden. Bara under väldigt specifika förhållanden vid minneshämtning. Låt oss se minneshämtning som att man anropar minnet eller öppnar filen. Ganska ofta hämtar vi bara minnet. Vi öppnar filen för att läsa den. Men under rätt förhållanden kan vi öppna filen i redigeringsläge och ändra informationen. Teoretiskt sett kan vi radera innehållet och när vi klickar "Spara" så blir filen, minnet, bevarat. Omkonsolideringssynen förklarar en del av minnets konstigheter, som att vi alla ibland minns fel när det gäller det förgångna. Men det ger oss också en möjlighet att förstöra maladaptiva rädslominnen som ligger till grund för PTSD. Det behövs bara två saker: Ett sätt att göra minnet instabilt, öppna filen i redigeringsläge, och ett sätt att radera informationen. Vi har gjort störst framsteg när det gäller att radera informationen. Det upptäcktes tidigt att en vanligt förekommande blodtrycksmedicin, betablockeraren propranolol, kan användas för att förhindra omkonsolidering av råttors rädslominnen. Om propranolol gavs när minnet var i redigerbart läge, betedde sig råttorna som om de inte längre var rädda för en rädslotrigger. Det var som om de aldrig hade lärt sig att vara rädda för den. Och detta gjordes med ett läkemedel som är säkert för människor att använda. Inte långt efter det, visade det sig att propranolol även kan förstöra människors rädslominnen, men det funkar bara om minnet är i redigeringsläge. Den studien gjordes med friska, frivilliga personer, men det är viktigt, för det visar att fynden hos råttor även sträcker sig till människor och i förlängningen, mänskliga patienter. Och hos människor kan man testa om radering av ett icke-deklarativt känslominne påverkar det deklarativa händelseminnet. Och det här är väldigt intressant. Trots att de som fick propranolol när hjärnan var i redigeringsläge inte längre var rädda för rädslotriggern, kunde de fortfarande beskriva förhållandet mellan triggern och det otäcka resultatet. Det var som om de visste att de borde bli rädda, men de blev inte rädda. Det visar att propranolol kan rikta in sig på det icke-deklarativa känslominnet, men lämna det deklarativa händelseminnet opåverkat. Men propranolol kan bara påverka minnet om det är i redigeringsläge. Så hur gör man ett minne instabilt? Hur försätter man det i redigeringsläge? Mitt eget labb har jobbat en hel del med det. Vi vet att det handlar om att introducera viss, men inte för mycket, ny information som ska införlivas i ett minne. Vi känner till de olika ämnen som hjärnan använder för att signalera att ett minne bör uppdateras och att filen ska redigeras. Vi jobbar mest med råttor, men andra labb har sett att samma faktorer möjliggör minnesredigering hos människor, även maladaptiva minnen som de som orsakar PTSD. Faktum är att ett flertal labb i många olika länder har påbörjat småskaliga kliniska försök med minnesförstörande behandling mot PTSD, och sett mycket lovande resultat. De här studierna behöver upprepas i större skala, men de ger förhoppningar om minnesförstörande behandling av PTSD. Traumaminnen behöver kanske inte vara helvetet som vi inte kan undfly. Fastän den minnesförstörande metoden verkar väldigt lovande, är den inte enkel eller okontroversiell. Är det etiskt att förstöra minnen? Vad händer med ögonvittnesskildringar? Tänk om någon inte kan få propranolol för att det inte går ihop med andra läkemedel som de tar? Med respekt för etik och ögonvittnesskildringar, skulle jag säga att det viktiga att minnas är upptäckten i den mänskliga studien. Eftersom propranolol bara påverkar det icke-deklarativa känslominnet, verkar det osannolikt att det skulle påverka ögonvittnesskildringar som bygger på deklarativa minnen. Det dessa minnesförstörande behandlingar vill göra är att mildra känslominnet, inte utplåna traumaminnet fullständigt. Det skulle göra gensvaren hos dem med PTSD mer lika gensvaren hos dem som upplevt trauma men inte utvecklat PTSD. Inte som om de aldrig hade upplevt trauma alls. Jag tror att de flesta skulle anse att det är mer etiskt acceptabelt än en behandling i syfte att skapa ett fläckfritt minne. Men propranolol då? Man kan inte ge det till vem som helst, och alla vill inte ta läkemedel för att behandla psykiska tillstånd. Här kan Tetris vara användbart. Ja, Tetris. I samarbete med andra forskare har vi undersökt huruvida beteendeinterventioner kan påverka omkonsolideringen av minnen. Hur skulle det gå till? Vi vet att det är nästan omöjligt att göra två saker samtidigt om båda sakerna är beroende av samma region av hjärnan. Tänk dig att försöka sjunga med i en sång på radion medan du skriver ett e-postmeddelande. Hanteringen av den ena processen störs av den andra. Det är likadant när man hämtar ett minne, särskilt i redigeringsläge. Om man tar ett visuellt symptom, som minnesbilder vid PTSD och får någon att anropa minnet i redigeringsläget, och sedan låter dem utföra en krävande visuell uppgift, som att spela Tetris, så borde det kunna ge så mycket störande information till det minnet, att det blir meningslöst. Så lyder teorin, och den stöds av data från friska personer. Våra försökspersoner tittade på väldigt otrevliga filmer, som ögonkirurgi, annonser för trafiksäkerhet, Scorseses "The Big Shave". Sådana traumafilmer skapar något som liknar minnesbilder hos friska personer i ungefär en vecka efter att de har sett dem. Vi upptäckte att om personerna anropade dessa minnen, de värsta stunderna i filmerna, och spelade Tetris samtidigt, så minskade antalet minnesbilder enormt. Återigen: Minnet måste vara i redigeringsläge för att det ska funka. Mina medarbetare har sedermera tagit detta till kliniska populationer. De har testat det på överlevande från trafikolyckor, och mammor som behövt göra akut kejsarsnitt, två typer av trauman som ofta leder till PTSD, och de såg en lovande minskning av symptom i båda fallen. Trots att det fortfarande finns mycket att lära och mycket att förbättra, så är dessa minnesförstörande behandlingar mycket lovande för behandling av psykiska sjukdomar som PTSD. Traumaminnen behöver kanske inte vara helvetet som vi inte kan undfly. Jag tycker att den här metoden bör ge dem som vill möjligheten att dra ett streck över delar av livet som de helst skulle ha varit utan, och på det viset förbättra den psykiska hälsan. Tack. (Applåder)