Ett ode till avundsjukan

Vad är avundsjuka? Vad är det som driver den och varför älskar vi den i hemlighet? Ingen undersökning har någonsin lyckats fånga dess "ensamhet, dess livslängd eller dess obevekliga spänning" ... utom, säger Parul Sehgal, skönlitteraturen. I en vältalig meditation skärskådar hon sidorna i skönlitteraturen för att visa att avundsjukan inte skiljer sig så mycket från sökandet efter kunskap.

När jag var åtta år

kom en ny flicka till klassen

och hon var så imponerande,

så som en ny flicka alltid verkar vara.

Hon hade enorma mängder
mycket glansigt hår

och ett gulligt litet pennskrin,

var riktigt vass på huvudstäder,

och jättebra på stavning.

Och jag var grön av avund det året

tills jag kläckte min lömska plan.

En dag stannade jag
kvar lite efter skolan,

lite för länge och jag
gömde mig på flicktoaletten.

När kusten var klar kom jag fram,

smög in i klassrummet

och tog betygsboken ur lärarens kateder.

Och sedan gjorde jag det.

Jag fifflade med min rivals betyg,

bara lite, jag bara sänkte
några av de där A:na.

Alla de där A:na. (Skratt)

Och jag skulle precis
lägga tillbaka boken i lådan när,

vänta nu, några av mina
andra klasskamrater

hade också skrämmande bra betyg.

Så i ett anfall av vanvett

rättade jag allas betyg,

inte fantasifullt.

Jag gav allihop en radda D:n

och jag gav mig själv en radda A:n,

bara för att jag var där,
ni vet det var lika bra.

Och jag är fortfarande förbryllad
över mitt beteende.

Jag förstår inte varifrån jag fick idén.

Jag förstår inte varför
det kändes så bra att göra det.

Det kändes jättebra.

Jag förstår inte varför
jag aldrig åkte dit.

Det bör ha varit så väldigt uppenbart.

Jag åkte aldrig dit.

Men mest av allt är jag förvånad över

att det störde mig så mycket

att den här lilla späda flickan

var så bra på stavning.

Avundsjuka förbryllar mig.

Den är så mystisk och så genomgripande.

Vi vet att bebisar lider av avundsjuka.

Vi vet att primater gör det.
Sialia har faktiskt klara anlag för det.

Vi vet att avundsjuka
är den främsta orsaken

till mord inom äktenskapet i USA.

Och ändå har jag aldrig
läst någon undersökning

som kan ge mig en analys av dess ensamhet

eller dess livslängd eller
dess obevekliga spänning.

För det måste vi vända oss
till skönlitteraturen,

för romanen är det laboratorium

som har studerat avundsjukan

i alla dess former.

I själva verket vet jag inte om
det är en överdrift att säga

att om vi inte hade avundsjukan,

skulle vi då ha litteratur?

Jaha, ingen trolös Helena,
ingen "Odysséen".

Ingen svartsjuk kung,
ingen "Tusen och en natt".

Ingen Shakespeare.

Där rök gymnasiets litterära kanon,

för vi förlorar Faulkners
"Stormen och vreden",

vi förlorar "Gatsby",
"Och solen har sin gång",

vi förlorar "Madame Bovary",
"Anna Karenina".

Ingen avundsjuka, ingen Proust.
Och jag menar,

jag vet att det är modernt
att säga att Proust

har svaren på allting,

men i fråga om avundsjuka,

har han liksom det.

I år är det hundraårsjubileum för
"På spaning efter den tid som flytt"

och det är den mest uttömmande
undersökning om sexuell avundsjuka

och vanlig, ren tävlingslystnad,
mitt signum,

som vi kan hoppas få. (Skratt)

Och när vi tänker på Proust, tänker vi

på de sentimentala delarna, eller hur?

Vi tänker på den lille pojken
som försöker somna.

Vi tänker på en madeleinekaka som fuktas
i lavendelte [korrigering: lindblomste].

Vi glömmer hur bister hans vision var.

Vi glömmer hur skoningslös han är.

Jag menar, det här är böcker
som Virginia Woolf sade

var sega som catgut.

Jag vet inte vad catgut är,

men antagligen är det formidabelt.

Låt oss titta på varför
de passar så bra ihop,

romanen och avundsjukan,
avundsjukan och Proust.

Är det något så självklart
som att avundsjukan,

som reduceras till person, åtrå, hinder,

är en så pålitlig berättelsegrund?

Jag vet inte. Jag tycker att det ligger
väldigt nära sanningen,

för låt oss tänka på vad som händer

när vi är avundsjuka.

När vi är avundsjuka,
så berättar vi en historia för oss själva.

Vi berättar en historia
om andra människors liv

och de här historierna
får oss att må jättedåligt

för de är konstruerade för att
få oss att må dåligt.

Som historieberättare och publik

vet vi precis vilka
detaljer vi skall ta med

för att köra in den där kniven. Eller hur?

Avundsjukan gör oss alla
till amatörförfattare

och det här är något som Proust förstod.

I den första volymen, Swanns värld,

i bokserien,

tänker Swann, en av huvudkaraktärerna,

mycket ömt på sin älskarinna

och på hur bra hon är i sängen

och plötsligt, på bara några meningar,

och det är Proust-meningar,

så de är långa som floder,

men på bara några meningar

ryggar han plötsligt tillbaka
och han inser:

"Vänta nu, allt som jag älskar
hos den här kvinnan,

skulle någon annan kunna
älska hos den här kvinnan.

Allt hon gör som skänker mig välbehag

skulle kunna skänka någon annan välbehag,

kanske just nu."

Och det här är historien
som han börjar berätta för sig själv

och från den stunden skriver Proust

att varje ny tjusning som Swann
upptäcker hos sin älskarinna,

lägger han till sin "redskapssamling

i sin privata tortyrkammare".

Nu måste vi medge att Swann och Proust

var notoriskt avundsjuka.

Ni vet, Prousts pojkvänner
var tvungna att lämna landet

om de ville göra slut med honom.

Men man behöver inte
vara riktigt så avundsjuk

för att hålla med om att det
är hårt arbete. Eller hur?

Avundsjuka är tröttsamt.

Det är en hungrig känsla. Den måste matas.

Och vad är det som avundsjukan gillar?

Avundsjukan gillar information.

Avundsjukan gillar detaljer.

Avundsjukan gillar enorma
mängder glansigt hår,

det gulliga lilla pennskrinet.

Avundsjukan gillar foton.

Det är anledningen till att
Instagram är så populärt. (Skratt)

Proust länkar faktiskt det
lärda språket med avundsjuka.

När Swann lider avundsjukans kval

och plötsligt lyssnar vid dörrar

och mutar sin älskarinnas tjänare,

så försvarar han det här beteendet.

Han säger: "Ja, jag vet
att ni finner detta motbjudande,

men det är ingen skillnad

från att tolka en antik text

eller att betrakta ett monument."

Han säger: "Det är
vetenskapliga undersökningar

med ett äkta intellektuellt värde."

Proust försöker visa oss att avundsjukan

känns outhärdlig och
får oss att verka absurda,

men den är, när det kommer till kritan,
ett sökande efter kunskap,

ett sökande efter sanning,
smärtsam sanning,

och när det gäller Proust är faktiskt

sanningen bättre ju mer smärtsam den är.

Sorg, förödmjukelse, förlust:

det var vägarna till visdom för Proust.

Han säger: "En kvinna som vi behöver,

som får oss att lida, lockar fram

ett känsloregister långt
djupare och livskraftigare

än ett geni som intresserar oss."

Säger han åt oss att gå och
leta rätt på grymma kvinnor?

Nej. Jag tror att han försöker säga

att avundsjuka avslöjar
oss för oss själva.

Finns det någon annan känsla
som får oss att öppna oss

på det här speciella sättet?

Finns det någon annan känsla som visar oss

våra aggressioner och
vår avskyvärda ambition

och vårt berättigande?

Finns det någon annan
känsla som lär oss att se

med en sådan underlig intensitet?

Freud skulle senare skriva om det här.

En dag fick Freud besök

av en mycket orolig ung
man som var uppslukad

av tanken på att hans fru bedrog honom.

Freud säger, det är något
märkligt med denna kille

för han ser inte på vad hans fru gör.

För hon är oskyldig; det vet alla.

Den stackaren är bara

misstänkt utan orsak.

Utan han letar efter
saker som hans fru gör

utan att lägga märke
till det, ofrivilligt beteende.

Ler hon för glatt här,

eller råkade hon oavsiktligt
snudda vid en man där?

[Freud] säger att mannen blir

väktaren för sin frus omedvetna.

Romanen är väldigt bra på den här punkten.

Romanen är mycket bra på att
beskriva hur avundsjuka

tränar oss på att se med
intensitet men utan precision.

I själva verket är det så att ju
mer intensivt svartsjuka vi är,

desto mer blir vi fångar i fantasin.

Och jag tror att det är
därför som avundsjukan inte

bara provocerar oss att
göra våldsamma saker

eller olagliga saker.

Avundsjukan driver oss
att bete oss på sätt

som är vilt uppfinningsrika.

Jag medger att jag nu tänker på
mig själv vid åtta års ålder,

men jag tänker också på en historia
jag hörde på nyheterna.

En 52-årig kvinna från Michigan avslöjades

när hon skapat ett falskt Facebook-konto

från vilket hon sände avskyvärda,
gräsliga meddelanden

till sig själv ett helt år.

I ett år. Ett år.

Och hon försökte sätta dit

sin expojkväns nya flickvän

och jag måste erkänna
att när jag hörde det här

reagerade jag bara med beundran.

(Skratt)

För, jag menar, låt oss vara ärliga.

En sådan oerhörd,
om än missriktad, kreativitet.

Eller hur?

Det här är som från en roman.

Det är som från en
Patricia Highsmith-roman.

Highsmith är en av mina
speciella favoriter.

En synnerligen briljant och bisarr
författarinna inom amerikansk litteratur.

Hon är författaren till
"Främlingar på tåg"

och "En man med många talanger",

böcker som handlar om hur avundsjuka

fördärvar våra sinnen

och när vi en gång kommit in i sfären,
in i avundsjukans värld

så kan hinnan mellan det som är
och det som kunde vara

brista på ett ögonblick.

Ta Tom Ripley, hennes mest berömda figur.

Tom Ripley går från att vilja ha dig

eller att vilja ha det du har,

till att vara dig och ha
det du en gång hade,

och du ligger under golvbrädorna,

han lystrar till ditt namn,

han bär dina ringar,

tömmer ditt bankkonto.

Det är ett sätt.

Men vad gör vi?
Vi kan inte gå i Tom Ripleys spår.

Jag kan inte ge världen D:n,

i den utsträckning som jag
skulle vilja vissa dagar.

Och det är synd, för vi
lever i avundsamma tider.

Vi lever i avundsjuka tider.

Vi är ju alla goda medborgare
i sociala media,

eller hur, där valutan är avundsjuka.

Visar romanen oss en väg ut?
Jag är inte säker.

Så låt oss göra vad karaktärerna
alltid gör när de är osäkra,

när de står inför ett mysterium.

Vi tar oss till Baker Street 221B

och frågar efter Sherlock Holmes.

När folk tänker på Holmes

tänker de på professor
Moriarty som hans nemesis,

eller hur, detta kriminella geni.

Men jag har alltid föredragit
[kommissarie] Lestrade,

som är chefen med råttansiktet
på Scotland Yard

som är i desperat behov av Holmes,

behöver Holmes geni, men som avskyr honom.

Åh, det är så välbekant.

Så Lestrade behöver hans hjälp,

ogillar honom,

och liksom sjuder av bitterhet
under mysteriernas gång.

Men när de arbetar tillsammans
börjar något förändras

och till slut, i
"De sex napoleonbysterna",

när Holmes kommer in och
bländar alla med sin lösning

så vänder sig Lestrade
till Holmes och säger:

"Vi är inte avundsjuka på er, Mr. Holmes.

Vi är stolta över er."

Och han säger att det inte
finns en man på Scotland Yard

som inte skulle vilja skaka
Sherlock Holmes hand.

Det är en av de få gånger
vi ser Holmes rörd

och jag tycker den är mycket rörande

den här lilla scenen, men den
är också mystisk, eller hur?

Den verkar behandla avundsjuka

som ett geometriskt problem,
inte ett emotionellt.

Ni vet, ena sekunden står Holmes på
andra sidan av Lestrade.

Nästa sekund är de på samma sida.

Plötsligt tillåter sig Lestrade

att beundra det sinne som han har ogillat.

Men kan det vara så enkelt?

Tänk om avundsjuka
är en geometrisk fråga,

bara en fråga om var
vi tillåter oss själva att stå

i relation till andra?

Ja, då kanske vi inte skulle
bli tvungna att ogilla

någons överlägsenhet.

Vi kunde liera oss med den.

Men jag gillar beredskapsplaner.

Så medan vi väntar på att det skall hända,

låt oss komma ihåg att vi har
skönlitteraturen som tröst.

Skönlitteraturen allena
avmystifierar avundsjukan.

Skönlitteraturen tämjer den,

bjuder in den till bords.

Och titta vilka den samlar:

den älskvärde Lestrade,
den skräckinjagande Tom Ripley,

den galne Swann, Marcel Proust själv.

Vi är alla i utmärkt sällskap.

Tack.

(Applåder)