När jag var åtta år kom en ny flicka till klassen och hon var så imponerande, så som en ny flicka alltid verkar vara. Hon hade enorma mängder mycket glansigt hår och ett gulligt litet pennskrin, var riktigt vass på huvudstäder, och jättebra på stavning. Och jag var grön av avund det året tills jag kläckte min lömska plan. En dag stannade jag kvar lite efter skolan, lite för länge och jag gömde mig på flicktoaletten. När kusten var klar kom jag fram, smög in i klassrummet och tog betygsboken ur lärarens kateder. Och sedan gjorde jag det. Jag fifflade med min rivals betyg, bara lite, jag bara sänkte några av de där A:na. Alla de där A:na. (Skratt) Och jag skulle precis lägga tillbaka boken i lådan när, vänta nu, några av mina andra klasskamrater hade också skrämmande bra betyg. Så i ett anfall av vanvett rättade jag allas betyg, inte fantasifullt. Jag gav allihop en radda D:n och jag gav mig själv en radda A:n, bara för att jag var där, ni vet det var lika bra. Och jag är fortfarande förbryllad över mitt beteende. Jag förstår inte varifrån jag fick idén. Jag förstår inte varför det kändes så bra att göra det. Det kändes jättebra. Jag förstår inte varför jag aldrig åkte dit. Det bör ha varit så väldigt uppenbart. Jag åkte aldrig dit. Men mest av allt är jag förvånad över att det störde mig så mycket att den här lilla späda flickan var så bra på stavning. Avundsjuka förbryllar mig. Den är så mystisk och så genomgripande. Vi vet att bebisar lider av avundsjuka. Vi vet att primater gör det. Sialia har faktiskt klara anlag för det. Vi vet att avundsjuka är den främsta orsaken till mord inom äktenskapet i USA. Och ändå har jag aldrig läst någon undersökning som kan ge mig en analys av dess ensamhet eller dess livslängd eller dess obevekliga spänning. För det måste vi vända oss till skönlitteraturen, för romanen är det laboratorium som har studerat avundsjukan i alla dess former. I själva verket vet jag inte om det är en överdrift att säga att om vi inte hade avundsjukan, skulle vi då ha litteratur? Jaha, ingen trolös Helena, ingen "Odysséen". Ingen svartsjuk kung, ingen "Tusen och en natt". Ingen Shakespeare. Där rök gymnasiets litterära kanon, för vi förlorar Faulkners "Stormen och vreden", vi förlorar "Gatsby", "Och solen har sin gång", vi förlorar "Madame Bovary", "Anna Karenina". Ingen avundsjuka, ingen Proust. Och jag menar, jag vet att det är modernt att säga att Proust har svaren på allting, men i fråga om avundsjuka, har han liksom det. I år är det hundraårsjubileum för "På spaning efter den tid som flytt" och det är den mest uttömmande undersökning om sexuell avundsjuka och vanlig, ren tävlingslystnad, mitt signum, som vi kan hoppas få. (Skratt) Och när vi tänker på Proust, tänker vi på de sentimentala delarna, eller hur? Vi tänker på den lille pojken som försöker somna. Vi tänker på en madeleinekaka som fuktas i lavendelte [korrigering: lindblomste]. Vi glömmer hur bister hans vision var. Vi glömmer hur skoningslös han är. Jag menar, det här är böcker som Virginia Woolf sade var sega som catgut. Jag vet inte vad catgut är, men antagligen är det formidabelt. Låt oss titta på varför de passar så bra ihop, romanen och avundsjukan, avundsjukan och Proust. Är det något så självklart som att avundsjukan, som reduceras till person, åtrå, hinder, är en så pålitlig berättelsegrund? Jag vet inte. Jag tycker att det ligger väldigt nära sanningen, för låt oss tänka på vad som händer när vi är avundsjuka. När vi är avundsjuka, så berättar vi en historia för oss själva. Vi berättar en historia om andra människors liv och de här historierna får oss att må jättedåligt för de är konstruerade för att få oss att må dåligt. Som historieberättare och publik vet vi precis vilka detaljer vi skall ta med för att köra in den där kniven. Eller hur? Avundsjukan gör oss alla till amatörförfattare och det här är något som Proust förstod. I den första volymen, Swanns värld, i bokserien, tänker Swann, en av huvudkaraktärerna, mycket ömt på sin älskarinna och på hur bra hon är i sängen och plötsligt, på bara några meningar, och det är Proust-meningar, så de är långa som floder, men på bara några meningar ryggar han plötsligt tillbaka och han inser: "Vänta nu, allt som jag älskar hos den här kvinnan, skulle någon annan kunna älska hos den här kvinnan. Allt hon gör som skänker mig välbehag skulle kunna skänka någon annan välbehag, kanske just nu." Och det här är historien som han börjar berätta för sig själv och från den stunden skriver Proust att varje ny tjusning som Swann upptäcker hos sin älskarinna, lägger han till sin "redskapssamling i sin privata tortyrkammare". Nu måste vi medge att Swann och Proust var notoriskt avundsjuka. Ni vet, Prousts pojkvänner var tvungna att lämna landet om de ville göra slut med honom. Men man behöver inte vara riktigt så avundsjuk för att hålla med om att det är hårt arbete. Eller hur? Avundsjuka är tröttsamt. Det är en hungrig känsla. Den måste matas. Och vad är det som avundsjukan gillar? Avundsjukan gillar information. Avundsjukan gillar detaljer. Avundsjukan gillar enorma mängder glansigt hår, det gulliga lilla pennskrinet. Avundsjukan gillar foton. Det är anledningen till att Instagram är så populärt. (Skratt) Proust länkar faktiskt det lärda språket med avundsjuka. När Swann lider avundsjukans kval och plötsligt lyssnar vid dörrar och mutar sin älskarinnas tjänare, så försvarar han det här beteendet. Han säger: "Ja, jag vet att ni finner detta motbjudande, men det är ingen skillnad från att tolka en antik text eller att betrakta ett monument." Han säger: "Det är vetenskapliga undersökningar med ett äkta intellektuellt värde." Proust försöker visa oss att avundsjukan känns outhärdlig och får oss att verka absurda, men den är, när det kommer till kritan, ett sökande efter kunskap, ett sökande efter sanning, smärtsam sanning, och när det gäller Proust är faktiskt sanningen bättre ju mer smärtsam den är. Sorg, förödmjukelse, förlust: det var vägarna till visdom för Proust. Han säger: "En kvinna som vi behöver, som får oss att lida, lockar fram ett känsloregister långt djupare och livskraftigare än ett geni som intresserar oss." Säger han åt oss att gå och leta rätt på grymma kvinnor? Nej. Jag tror att han försöker säga att avundsjuka avslöjar oss för oss själva. Finns det någon annan känsla som får oss att öppna oss på det här speciella sättet? Finns det någon annan känsla som visar oss våra aggressioner och vår avskyvärda ambition och vårt berättigande? Finns det någon annan känsla som lär oss att se med en sådan underlig intensitet? Freud skulle senare skriva om det här. En dag fick Freud besök av en mycket orolig ung man som var uppslukad av tanken på att hans fru bedrog honom. Freud säger, det är något märkligt med denna kille för han ser inte på vad hans fru gör. För hon är oskyldig; det vet alla. Den stackaren är bara misstänkt utan orsak. Utan han letar efter saker som hans fru gör utan att lägga märke till det, ofrivilligt beteende. Ler hon för glatt här, eller råkade hon oavsiktligt snudda vid en man där? [Freud] säger att mannen blir väktaren för sin frus omedvetna. Romanen är väldigt bra på den här punkten. Romanen är mycket bra på att beskriva hur avundsjuka tränar oss på att se med intensitet men utan precision. I själva verket är det så att ju mer intensivt svartsjuka vi är, desto mer blir vi fångar i fantasin. Och jag tror att det är därför som avundsjukan inte bara provocerar oss att göra våldsamma saker eller olagliga saker. Avundsjukan driver oss att bete oss på sätt som är vilt uppfinningsrika. Jag medger att jag nu tänker på mig själv vid åtta års ålder, men jag tänker också på en historia jag hörde på nyheterna. En 52-årig kvinna från Michigan avslöjades när hon skapat ett falskt Facebook-konto från vilket hon sände avskyvärda, gräsliga meddelanden till sig själv ett helt år. I ett år. Ett år. Och hon försökte sätta dit sin expojkväns nya flickvän och jag måste erkänna att när jag hörde det här reagerade jag bara med beundran. (Skratt) För, jag menar, låt oss vara ärliga. En sådan oerhörd, om än missriktad, kreativitet. Eller hur? Det här är som från en roman. Det är som från en Patricia Highsmith-roman. Highsmith är en av mina speciella favoriter. En synnerligen briljant och bisarr författarinna inom amerikansk litteratur. Hon är författaren till "Främlingar på tåg" och "En man med många talanger", böcker som handlar om hur avundsjuka fördärvar våra sinnen och när vi en gång kommit in i sfären, in i avundsjukans värld så kan hinnan mellan det som är och det som kunde vara brista på ett ögonblick. Ta Tom Ripley, hennes mest berömda figur. Tom Ripley går från att vilja ha dig eller att vilja ha det du har, till att vara dig och ha det du en gång hade, och du ligger under golvbrädorna, han lystrar till ditt namn, han bär dina ringar, tömmer ditt bankkonto. Det är ett sätt. Men vad gör vi? Vi kan inte gå i Tom Ripleys spår. Jag kan inte ge världen D:n, i den utsträckning som jag skulle vilja vissa dagar. Och det är synd, för vi lever i avundsamma tider. Vi lever i avundsjuka tider. Vi är ju alla goda medborgare i sociala media, eller hur, där valutan är avundsjuka. Visar romanen oss en väg ut? Jag är inte säker. Så låt oss göra vad karaktärerna alltid gör när de är osäkra, när de står inför ett mysterium. Vi tar oss till Baker Street 221B och frågar efter Sherlock Holmes. När folk tänker på Holmes tänker de på professor Moriarty som hans nemesis, eller hur, detta kriminella geni. Men jag har alltid föredragit [kommissarie] Lestrade, som är chefen med råttansiktet på Scotland Yard som är i desperat behov av Holmes, behöver Holmes geni, men som avskyr honom. Åh, det är så välbekant. Så Lestrade behöver hans hjälp, ogillar honom, och liksom sjuder av bitterhet under mysteriernas gång. Men när de arbetar tillsammans börjar något förändras och till slut, i "De sex napoleonbysterna", när Holmes kommer in och bländar alla med sin lösning så vänder sig Lestrade till Holmes och säger: "Vi är inte avundsjuka på er, Mr. Holmes. Vi är stolta över er." Och han säger att det inte finns en man på Scotland Yard som inte skulle vilja skaka Sherlock Holmes hand. Det är en av de få gånger vi ser Holmes rörd och jag tycker den är mycket rörande den här lilla scenen, men den är också mystisk, eller hur? Den verkar behandla avundsjuka som ett geometriskt problem, inte ett emotionellt. Ni vet, ena sekunden står Holmes på andra sidan av Lestrade. Nästa sekund är de på samma sida. Plötsligt tillåter sig Lestrade att beundra det sinne som han har ogillat. Men kan det vara så enkelt? Tänk om avundsjuka är en geometrisk fråga, bara en fråga om var vi tillåter oss själva att stå i relation till andra? Ja, då kanske vi inte skulle bli tvungna att ogilla någons överlägsenhet. Vi kunde liera oss med den. Men jag gillar beredskapsplaner. Så medan vi väntar på att det skall hända, låt oss komma ihåg att vi har skönlitteraturen som tröst. Skönlitteraturen allena avmystifierar avundsjukan. Skönlitteraturen tämjer den, bjuder in den till bords. Och titta vilka den samlar: den älskvärde Lestrade, den skräckinjagande Tom Ripley, den galne Swann, Marcel Proust själv. Vi är alla i utmärkt sällskap. Tack. (Applåder)