När jag var åtta år
kom en ny flicka till klassen
och hon var så imponerande,
så som en ny flicka alltid verkar vara.
Hon hade enorma mängder
mycket glansigt hår
och ett gulligt litet pennskrin,
var riktigt vass på huvudstäder,
och jättebra på stavning.
Och jag var grön av avund det året
tills jag kläckte min lömska plan.
En dag stannade jag
kvar lite efter skolan,
lite för länge och jag
gömde mig på flicktoaletten.
När kusten var klar kom jag fram,
smög in i klassrummet
och tog betygsboken ur lärarens kateder.
Och sedan gjorde jag det.
Jag fifflade med min rivals betyg,
bara lite, jag bara sänkte
några av de där A:na.
Alla de där A:na. (Skratt)
Och jag skulle precis
lägga tillbaka boken i lådan när,
vänta nu, några av mina
andra klasskamrater
hade också skrämmande bra betyg.
Så i ett anfall av vanvett
rättade jag allas betyg,
inte fantasifullt.
Jag gav allihop en radda D:n
och jag gav mig själv en radda A:n,
bara för att jag var där,
ni vet det var lika bra.
Och jag är fortfarande förbryllad
över mitt beteende.
Jag förstår inte varifrån jag fick idén.
Jag förstår inte varför
det kändes så bra att göra det.
Det kändes jättebra.
Jag förstår inte varför
jag aldrig åkte dit.
Det bör ha varit så väldigt uppenbart.
Jag åkte aldrig dit.
Men mest av allt är jag förvånad över
att det störde mig så mycket
att den här lilla späda flickan
var så bra på stavning.
Avundsjuka förbryllar mig.
Den är så mystisk och så genomgripande.
Vi vet att bebisar lider av avundsjuka.
Vi vet att primater gör det.
Sialia har faktiskt klara anlag för det.
Vi vet att avundsjuka
är den främsta orsaken
till mord inom äktenskapet i USA.
Och ändå har jag aldrig
läst någon undersökning
som kan ge mig en analys av dess ensamhet
eller dess livslängd eller
dess obevekliga spänning.
För det måste vi vända oss
till skönlitteraturen,
för romanen är det laboratorium
som har studerat avundsjukan
i alla dess former.
I själva verket vet jag inte om
det är en överdrift att säga
att om vi inte hade avundsjukan,
skulle vi då ha litteratur?
Jaha, ingen trolös Helena,
ingen "Odysséen".
Ingen svartsjuk kung,
ingen "Tusen och en natt".
Ingen Shakespeare.
Där rök gymnasiets litterära kanon,
för vi förlorar Faulkners
"Stormen och vreden",
vi förlorar "Gatsby",
"Och solen har sin gång",
vi förlorar "Madame Bovary",
"Anna Karenina".
Ingen avundsjuka, ingen Proust.
Och jag menar,
jag vet att det är modernt
att säga att Proust
har svaren på allting,
men i fråga om avundsjuka,
har han liksom det.
I år är det hundraårsjubileum för
"På spaning efter den tid som flytt"
och det är den mest uttömmande
undersökning om sexuell avundsjuka
och vanlig, ren tävlingslystnad,
mitt signum,
som vi kan hoppas få. (Skratt)
Och när vi tänker på Proust, tänker vi
på de sentimentala delarna, eller hur?
Vi tänker på den lille pojken
som försöker somna.
Vi tänker på en madeleinekaka som fuktas
i lavendelte [korrigering: lindblomste].
Vi glömmer hur bister hans vision var.
Vi glömmer hur skoningslös han är.
Jag menar, det här är böcker
som Virginia Woolf sade
var sega som catgut.
Jag vet inte vad catgut är,
men antagligen är det formidabelt.
Låt oss titta på varför
de passar så bra ihop,
romanen och avundsjukan,
avundsjukan och Proust.
Är det något så självklart
som att avundsjukan,
som reduceras till person, åtrå, hinder,
är en så pålitlig berättelsegrund?
Jag vet inte. Jag tycker att det ligger
väldigt nära sanningen,
för låt oss tänka på vad som händer
när vi är avundsjuka.
När vi är avundsjuka,
så berättar vi en historia för oss själva.
Vi berättar en historia
om andra människors liv
och de här historierna
får oss att må jättedåligt
för de är konstruerade för att
få oss att må dåligt.
Som historieberättare och publik
vet vi precis vilka
detaljer vi skall ta med
för att köra in den där kniven. Eller hur?
Avundsjukan gör oss alla
till amatörförfattare
och det här är något som Proust förstod.
I den första volymen, Swanns värld,
i bokserien,
tänker Swann, en av huvudkaraktärerna,
mycket ömt på sin älskarinna
och på hur bra hon är i sängen
och plötsligt, på bara några meningar,
och det är Proust-meningar,
så de är långa som floder,
men på bara några meningar
ryggar han plötsligt tillbaka
och han inser:
"Vänta nu, allt som jag älskar
hos den här kvinnan,
skulle någon annan kunna
älska hos den här kvinnan.
Allt hon gör som skänker mig välbehag
skulle kunna skänka någon annan välbehag,
kanske just nu."
Och det här är historien
som han börjar berätta för sig själv
och från den stunden skriver Proust
att varje ny tjusning som Swann
upptäcker hos sin älskarinna,
lägger han till sin "redskapssamling
i sin privata tortyrkammare".
Nu måste vi medge att Swann och Proust
var notoriskt avundsjuka.
Ni vet, Prousts pojkvänner
var tvungna att lämna landet
om de ville göra slut med honom.
Men man behöver inte
vara riktigt så avundsjuk
för att hålla med om att det
är hårt arbete. Eller hur?
Avundsjuka är tröttsamt.
Det är en hungrig känsla. Den måste matas.
Och vad är det som avundsjukan gillar?
Avundsjukan gillar information.
Avundsjukan gillar detaljer.
Avundsjukan gillar enorma
mängder glansigt hår,
det gulliga lilla pennskrinet.
Avundsjukan gillar foton.
Det är anledningen till att
Instagram är så populärt. (Skratt)
Proust länkar faktiskt det
lärda språket med avundsjuka.
När Swann lider avundsjukans kval
och plötsligt lyssnar vid dörrar
och mutar sin älskarinnas tjänare,
så försvarar han det här beteendet.
Han säger: "Ja, jag vet
att ni finner detta motbjudande,
men det är ingen skillnad
från att tolka en antik text
eller att betrakta ett monument."
Han säger: "Det är
vetenskapliga undersökningar
med ett äkta intellektuellt värde."
Proust försöker visa oss att avundsjukan
känns outhärdlig och
får oss att verka absurda,
men den är, när det kommer till kritan,
ett sökande efter kunskap,
ett sökande efter sanning,
smärtsam sanning,
och när det gäller Proust är faktiskt
sanningen bättre ju mer smärtsam den är.
Sorg, förödmjukelse, förlust:
det var vägarna till visdom för Proust.
Han säger: "En kvinna som vi behöver,
som får oss att lida, lockar fram
ett känsloregister långt
djupare och livskraftigare
än ett geni som intresserar oss."
Säger han åt oss att gå och
leta rätt på grymma kvinnor?
Nej. Jag tror att han försöker säga
att avundsjuka avslöjar
oss för oss själva.
Finns det någon annan känsla
som får oss att öppna oss
på det här speciella sättet?
Finns det någon annan känsla som visar oss
våra aggressioner och
vår avskyvärda ambition
och vårt berättigande?
Finns det någon annan
känsla som lär oss att se
med en sådan underlig intensitet?
Freud skulle senare skriva om det här.
En dag fick Freud besök
av en mycket orolig ung
man som var uppslukad
av tanken på att hans fru bedrog honom.
Freud säger, det är något
märkligt med denna kille
för han ser inte på vad hans fru gör.
För hon är oskyldig; det vet alla.
Den stackaren är bara
misstänkt utan orsak.
Utan han letar efter
saker som hans fru gör
utan att lägga märke
till det, ofrivilligt beteende.
Ler hon för glatt här,
eller råkade hon oavsiktligt
snudda vid en man där?
[Freud] säger att mannen blir
väktaren för sin frus omedvetna.
Romanen är väldigt bra på den här punkten.
Romanen är mycket bra på att
beskriva hur avundsjuka
tränar oss på att se med
intensitet men utan precision.
I själva verket är det så att ju
mer intensivt svartsjuka vi är,
desto mer blir vi fångar i fantasin.
Och jag tror att det är
därför som avundsjukan inte
bara provocerar oss att
göra våldsamma saker
eller olagliga saker.
Avundsjukan driver oss
att bete oss på sätt
som är vilt uppfinningsrika.
Jag medger att jag nu tänker på
mig själv vid åtta års ålder,
men jag tänker också på en historia
jag hörde på nyheterna.
En 52-årig kvinna från Michigan avslöjades
när hon skapat ett falskt Facebook-konto
från vilket hon sände avskyvärda,
gräsliga meddelanden
till sig själv ett helt år.
I ett år. Ett år.
Och hon försökte sätta dit
sin expojkväns nya flickvän
och jag måste erkänna
att när jag hörde det här
reagerade jag bara med beundran.
(Skratt)
För, jag menar, låt oss vara ärliga.
En sådan oerhörd,
om än missriktad, kreativitet.
Eller hur?
Det här är som från en roman.
Det är som från en
Patricia Highsmith-roman.
Highsmith är en av mina
speciella favoriter.
En synnerligen briljant och bisarr
författarinna inom amerikansk litteratur.
Hon är författaren till
"Främlingar på tåg"
och "En man med många talanger",
böcker som handlar om hur avundsjuka
fördärvar våra sinnen
och när vi en gång kommit in i sfären,
in i avundsjukans värld
så kan hinnan mellan det som är
och det som kunde vara
brista på ett ögonblick.
Ta Tom Ripley, hennes mest berömda figur.
Tom Ripley går från att vilja ha dig
eller att vilja ha det du har,
till att vara dig och ha
det du en gång hade,
och du ligger under golvbrädorna,
han lystrar till ditt namn,
han bär dina ringar,
tömmer ditt bankkonto.
Det är ett sätt.
Men vad gör vi?
Vi kan inte gå i Tom Ripleys spår.
Jag kan inte ge världen D:n,
i den utsträckning som jag
skulle vilja vissa dagar.
Och det är synd, för vi
lever i avundsamma tider.
Vi lever i avundsjuka tider.
Vi är ju alla goda medborgare
i sociala media,
eller hur, där valutan är avundsjuka.
Visar romanen oss en väg ut?
Jag är inte säker.
Så låt oss göra vad karaktärerna
alltid gör när de är osäkra,
när de står inför ett mysterium.
Vi tar oss till Baker Street 221B
och frågar efter Sherlock Holmes.
När folk tänker på Holmes
tänker de på professor
Moriarty som hans nemesis,
eller hur, detta kriminella geni.
Men jag har alltid föredragit
[kommissarie] Lestrade,
som är chefen med råttansiktet
på Scotland Yard
som är i desperat behov av Holmes,
behöver Holmes geni, men som avskyr honom.
Åh, det är så välbekant.
Så Lestrade behöver hans hjälp,
ogillar honom,
och liksom sjuder av bitterhet
under mysteriernas gång.
Men när de arbetar tillsammans
börjar något förändras
och till slut, i
"De sex napoleonbysterna",
när Holmes kommer in och
bländar alla med sin lösning
så vänder sig Lestrade
till Holmes och säger:
"Vi är inte avundsjuka på er, Mr. Holmes.
Vi är stolta över er."
Och han säger att det inte
finns en man på Scotland Yard
som inte skulle vilja skaka
Sherlock Holmes hand.
Det är en av de få gånger
vi ser Holmes rörd
och jag tycker den är mycket rörande
den här lilla scenen, men den
är också mystisk, eller hur?
Den verkar behandla avundsjuka
som ett geometriskt problem,
inte ett emotionellt.
Ni vet, ena sekunden står Holmes på
andra sidan av Lestrade.
Nästa sekund är de på samma sida.
Plötsligt tillåter sig Lestrade
att beundra det sinne som han har ogillat.
Men kan det vara så enkelt?
Tänk om avundsjuka
är en geometrisk fråga,
bara en fråga om var
vi tillåter oss själva att stå
i relation till andra?
Ja, då kanske vi inte skulle
bli tvungna att ogilla
någons överlägsenhet.
Vi kunde liera oss med den.
Men jag gillar beredskapsplaner.
Så medan vi väntar på att det skall hända,
låt oss komma ihåg att vi har
skönlitteraturen som tröst.
Skönlitteraturen allena
avmystifierar avundsjukan.
Skönlitteraturen tämjer den,
bjuder in den till bords.
Och titta vilka den samlar:
den älskvärde Lestrade,
den skräckinjagande Tom Ripley,
den galne Swann, Marcel Proust själv.
Vi är alla i utmärkt sällskap.
Tack.
(Applåder)