< Return to Video

Ingen ska behöva dö för att de bor för långt bort från en läkare

  • 0:01 - 0:04
    Jag vill dela med mig
    av något som min far lärde mig:
  • 0:05 - 0:08
    Inget tillstånd är permanent.
  • 0:09 - 0:11
    Det är en lärdom som han delade med mig,
  • 0:11 - 0:12
    om och om igen,
  • 0:12 - 0:16
    och jag förstod sanningen i den
    först långt senare.
  • 0:17 - 0:20
    Här är jag i årskurs fyra.
  • 0:20 - 0:23
    Klasskortet är taget
    till årsboken i min skola
  • 0:23 - 0:25
    i Monrovia, Liberia.
  • 0:26 - 0:30
    Mina föräldrar emigrerade från Indien
    till Västafrika på 1970-talet
  • 0:30 - 0:32
    och jag hade privilegiet
    att växa upp där.
  • 0:34 - 0:35
    Jag var nio år gammal,
  • 0:35 - 0:37
    jag älskade att spela fotboll
  • 0:37 - 0:39
    och var en riktig nörd i matte och fysik.
  • 0:39 - 0:44
    Jag levde ett liv som många barn
    bara kan drömma om.
  • 0:45 - 0:48
    Men inget tillstånd är permanent.
  • 0:48 - 0:51
    På julafton år 1989
  • 0:51 - 0:54
    bröt inbördeskriget ut i Liberia.
  • 0:55 - 0:57
    Kriget började på landsbygden
  • 0:57 - 1:01
    och inom några månader hade rebellarméer
    marscherat mot vår hemstad.
  • 1:01 - 1:02
    Min skola stängdes
  • 1:02 - 1:06
    och när rebellarméerna övertagit
    landets enda internationella flygplats
  • 1:06 - 1:08
    fick folk panik och började fly.
  • 1:10 - 1:13
    Min mor knackade på min dörr en morgon
    och sade: "Raj, packa din väska.
  • 1:13 - 1:14
    Vi måste åka."
  • 1:15 - 1:17
    Vi togs till stadens centrum
  • 1:17 - 1:21
    och där, på en landningsbana,
    delades vi upp i två köer.
  • 1:23 - 1:25
    Jag stod med min familj i den ena kön
  • 1:25 - 1:28
    och vi lastades in i lastutrymmet
  • 1:28 - 1:29
    på ett räddningsflyg.
  • 1:29 - 1:32
    Där inne på en bänk
    satt jag med ett bultande hjärta.
  • 1:32 - 1:35
    När jag tittade ut genom den öppna luckan
  • 1:35 - 1:38
    såg jag hundratals liberianer
    i den andra kön,
  • 1:38 - 1:40
    med barn fastspända på sina ryggar.
  • 1:41 - 1:43
    När de försökte hoppa in med oss
  • 1:43 - 1:46
    såg jag soldaterna hålla dem tillbaka.
  • 1:47 - 1:48
    De tilläts inte fly.
  • 1:49 - 1:51
    Vi var de lyckligt lottade.
  • 1:51 - 1:53
    Vi förlorade allt vi ägde
  • 1:53 - 1:56
    men vi fick ett nytt hem i Amerika.
  • 1:56 - 1:59
    Som immigranter fick vi stöd
    av det omkringliggande samhället
  • 1:59 - 2:00
    som samlades omkring oss.
  • 2:02 - 2:04
    De välkomnade min familj i sina hem
  • 2:04 - 2:05
    och de handledde mig.
  • 2:06 - 2:08
    De hjälpte min far
    öppna sin egen klädaffär.
  • 2:08 - 2:11
    Som tonåring besökte jag
    min far på veckosluten
  • 2:11 - 2:13
    för att hjälpa honom
    sälja gympaskor och jeans.
  • 2:13 - 2:15
    Och varje gång affärerna gick dåligt
  • 2:15 - 2:18
    påminde han mig om mantrat:
  • 2:18 - 2:20
    Inget tillstånd är permanent.
  • 2:21 - 2:25
    Mantrat och mina föräldrars uthållighet
    och samhällets stöd
  • 2:25 - 2:28
    gjorde det möjligt för mig
    att gå i högskola
  • 2:28 - 2:29
    och senare utbilda mig till läkare.
  • 2:30 - 2:32
    Mina drömmar hade en gång krossats
  • 2:32 - 2:34
    i ett krig,
  • 2:34 - 2:35
    men tack vare dem
  • 2:35 - 2:38
    fick jag chansen att förverkliga
    drömmen om att bli läkare.
  • 2:39 - 2:41
    Mitt tillstånd hade förändrats.
  • 2:43 - 2:45
    Femton år efter
    att jag flytt flygplatsen
  • 2:45 - 2:48
    hade minnet av de två köerna
    fortfarande inte suddats ut.
  • 2:48 - 2:51
    Jag var runt 25 år gammal,
    studerade medicin,
  • 2:51 - 2:52
    och jag ville återvända
  • 2:52 - 2:55
    för att se om jag kunde
    hjälpa dem som hade lämnats kvar.
  • 2:56 - 2:57
    Men när jag kom tillbaka
  • 2:57 - 2:59
    såg jag total förstörelse.
  • 2:59 - 3:01
    På grund av kriget
    fanns bara 51 läkare kvar
  • 3:01 - 3:03
    för att hjälpa ett land på fyra miljoner.
  • 3:03 - 3:07
    Tänk er San Francisco
    med endast 10 läkare.
  • 3:07 - 3:10
    Så om du insjuknade i staden
    där de få läkarna fanns
  • 3:11 - 3:12
    hade du kanske en chans.
  • 3:12 - 3:16
    Men om du insjuknade i någon
    av de avlägsna samhällena i regnskogen,
  • 3:16 - 3:18
    på flera dagars avstånd
    till närmaste klinik -
  • 3:18 - 3:22
    jag såg mina patienter dö
    av sjukdomar ingen borde dö av,
  • 3:22 - 3:24
    bara för att de kom till mig för sent.
  • 3:24 - 3:28
    Tänk om din tvååring vaknade
    en morgon med feber
  • 3:28 - 3:30
    och du inser att hon kanske har malaria.
  • 3:30 - 3:33
    Du vet att det enda sättet
    för henne att få medicinen
  • 3:33 - 3:35
    är att ta henne till floden,
  • 3:35 - 3:37
    stiga in i kanoten
    och paddla över floden
  • 3:37 - 3:40
    för att sedan gå
    upp till två dagar genom skogen
  • 3:40 - 3:42
    bara för att nå närmaste läkare.
  • 3:42 - 3:45
    En miljard människor bor
    i världens mest avlägsna samhällen
  • 3:45 - 3:49
    och trots alla teknologiska framsteg
    i modern medicin och teknik
  • 3:49 - 3:52
    når våra uppfinningar inte fram.
  • 3:52 - 3:54
    Dessa samhällen har halkat efter
  • 3:54 - 3:56
    eftersom de anses vara för svåra att nå
  • 3:56 - 3:57
    och för svåra att bistå.
  • 3:58 - 4:00
    Sjukdom är universellt;
  • 4:00 - 4:02
    tillgång till sjukvård är inte det.
  • 4:02 - 4:05
    När jag insåg detta
    tändes en gnista inom mig.
  • 4:05 - 4:09
    Ingen ska behöva dö bara för att de bor
    för långt borta från en läkare.
  • 4:09 - 4:12
    Inget tillstånd borde vara permanent.
  • 4:13 - 4:16
    Hjälpen i detta fall
    kom inte utifrån,
  • 4:16 - 4:18
    utan faktiskt inifrån.
  • 4:18 - 4:20
    Den kom från samhällena.
  • 4:20 - 4:22
    Här är Musu.
  • 4:22 - 4:23
    Ute på Liberias landsbygd,
  • 4:23 - 4:27
    där de flesta flickor
    inte har möjlighet att gå ut grundskolan,
  • 4:27 - 4:29
    hade Musu varit ihärdig.
  • 4:30 - 4:32
    Vid 18 års ålder
    hade hon gått ut gymnasiet
  • 4:32 - 4:34
    och hon återvände till sitt samhälle.
  • 4:35 - 4:37
    Hon såg att inget av barnen
    fick behandling
  • 4:37 - 4:40
    för sjukdomar de behövde behandling för -
  • 4:40 - 4:42
    t ex malaria och lunginflammation.
  • 4:42 - 4:44
    Hon anmälde sig som frivillig.
  • 4:46 - 4:49
    Det finns miljontals frivilliga likt Musu
    på landsbygderna runtom i världen,
  • 4:50 - 4:51
    och vi började fundera;
  • 4:51 - 4:55
    Personer som Musu kunde faktiskt
    hjälpa oss att lösa problemet.
  • 4:56 - 4:59
    Vårt sjukvårdssystem
    är byggt på så vis
  • 4:59 - 5:03
    att diagnostiseringen
    och utskrivandet av mediciner
  • 5:03 - 5:06
    begränsas till en grupp sjukskötare
    och läkare likt mig själv.
  • 5:06 - 5:09
    Men skötarna och läkarna
    finns ofta i städerna
  • 5:09 - 5:12
    och då hamnar samhällen där folk
    som Musu bor på efterkälken.
  • 5:13 - 5:15
    Så vi började ställa några frågor:
  • 5:15 - 5:17
    Kunde vi omstrukturera sjukvårdssystemet?
  • 5:17 - 5:20
    Kunde vi låta ortsbor, likt Musu,
  • 5:20 - 5:23
    vara en del av eller till och med kärnan
    i vårt medicinska team?
  • 5:23 - 5:27
    Tänk om Musu kunde hjälpa oss
    föra sjukvården från klinikerna i stan
  • 5:27 - 5:30
    till sina grannar ute på landsbygden?
  • 5:31 - 5:33
    Musu var 48 år när jag träffade henne.
  • 5:34 - 5:37
    Och trots hennes talang och ihärdighet
  • 5:37 - 5:40
    hade hon inte haft
    ett betalt jobb på 30 år.
  • 5:41 - 5:44
    Tänk om tekniken kunde stödja henne?
  • 5:44 - 5:48
    Tänk om vi kunde investera i henne
    med riktig utbildning,
  • 5:49 - 5:51
    utrusta henne med riktiga mediciner
  • 5:52 - 5:55
    och ge henne ett riktigt arbete?
  • 5:56 - 6:01
    År 2007 försökte jag
    besvara dessa frågor
  • 6:01 - 6:03
    och min fru och jag
    skulle gifta oss samma år.
  • 6:04 - 6:09
    Vi bad vår släkt att istället för
    att ge oss bröllopsgåvor,
  • 6:09 - 6:10
    donera pengar
  • 6:10 - 6:13
    så att vi kunde få en startsumma
    att grunda vår ideella verksamhet.
  • 6:14 - 6:17
    Tro mig, jag är mer romantisk än så.
  • 6:17 - 6:18
    (Skratt)
  • 6:18 - 6:21
    Vi fick ihop 6 000 dollar
  • 6:21 - 6:23
    och med några liberianer och amerikaner
  • 6:23 - 6:25
    grundade vi en organisation
    som heter Last Mile Health.
  • 6:25 - 6:27
    Vårt mål är att placera vårdpersonal
  • 6:27 - 6:30
    så att alla har tillgång
    till dem, överallt.
  • 6:30 - 6:32
    Vi tog fram en process med tre steg:
  • 6:32 - 6:34
    utbilda, utrusta och betala -
  • 6:34 - 6:37
    för att satsa mera
    på att frivilliga likt Musu
  • 6:37 - 6:39
    kunde bli assisterande sköterskor,
  • 6:39 - 6:41
    kunde bli lokala sjukvårdare.
  • 6:41 - 6:46
    Först utbildade vi Musu
    att förebygga, diagnostisera och vårda
  • 6:46 - 6:49
    de 10 vanligaste sjukdomarna
    som påverkade hennes by.
  • 6:50 - 6:53
    En handledande sjuksköterska
    besökte henne varje månad.
  • 6:54 - 6:56
    Vi utrustade henne
    med modern medicinsk teknik,
  • 6:56 - 7:00
    till exempel snabbtestet för malaria
    som kostar 1 dollar,
  • 7:00 - 7:04
    som finns i en ryggsäck
    full med mediciner som den här
  • 7:04 - 7:06
    för att behandla lunginflammation,
  • 7:07 - 7:08
    men framförallt
  • 7:08 - 7:12
    en smarttelefon med vilken hon följer
    och rapporterar epidemier.
  • 7:13 - 7:16
    Slutligen uppmärksammade vi
    värdigheten i Musus arbete.
  • 7:16 - 7:19
    Vi tog fram ett kontrakt
    med Liberias regering,
  • 7:19 - 7:20
    betalade henne lön
  • 7:20 - 7:22
    och gav henne en chans
    till ett riktigt jobb.
  • 7:22 - 7:24
    Och hon är fantastisk.
  • 7:24 - 7:27
    Musu har lärt sig
    över 30 medicinska procedurer,
  • 7:27 - 7:30
    allt från att upptäcka
    undernäring hos barn,
  • 7:30 - 7:33
    bedöma orsaken till ett barns hosta
    med hjälp av en smarttelefon,
  • 7:33 - 7:36
    stödja människor med HIV
  • 7:36 - 7:40
    till att ge uppföljande vård
    till patienter med amputationer.
  • 7:42 - 7:44
    Som medlemmar i vårt team,
  • 7:44 - 7:46
    som assisterande sköterska,
  • 7:46 - 7:48
    kan lokala sjukvårdare hjälpa till med
  • 7:48 - 7:50
    att det mesta som din husläkare
    skulle ta hand om
  • 7:50 - 7:54
    kommer fram till ställen
    dit de flesta husläkarna aldrig kan åka.
  • 7:54 - 7:57
    En av mina favoritsysslor
    är att vårda patienter
  • 7:57 - 7:58
    tillsammans med lokala sjukvårdare.
  • 7:58 - 8:01
    Förra året besökte jag A.B.,
  • 8:01 - 8:04
    och precis som Musu hade han också
    haft möjlighet att gå i skola.
  • 8:04 - 8:08
    Han gick i högstadiet i åttonde klass
  • 8:08 - 8:09
    när hans föräldrar dog.
  • 8:09 - 8:12
    Han blev föräldralös
    och måste avbryta skolan.
  • 8:13 - 8:17
    Förra året anställde och utbildade vi A.B.
    som lokal sjukvårdare.
  • 8:18 - 8:21
    Medan han gjorde hembesök
  • 8:21 - 8:23
    träffade han den här pojken
    som heter Prince,
  • 8:23 - 8:27
    vars mamma hade haft problem
    med att amma honom,
  • 8:27 - 8:30
    och vid 6 månaders ålder
    höll han på att tyna bort.
  • 8:30 - 8:33
    A.B. hade just lärt sig att använda
    detta färgkodade måttband
  • 8:34 - 8:37
    som man mäter ett barns överarm med
    för att diagnostisera undernäring.
  • 8:37 - 8:39
    A.B. märkte att Princes mått
    låg i den röda zonen,
  • 8:40 - 8:41
    ett tecken på att han behövde sjukvård.
  • 8:41 - 8:44
    Så A.B. tog Prince
    och mamman ner till floden,
  • 8:44 - 8:45
    steg ner i kanoten
  • 8:45 - 8:48
    och paddlade i fyra timmar
    för att komma till sjukhuset.
  • 8:48 - 8:50
    När Prince senare blev utskriven
  • 8:51 - 8:52
    lärde A.B. mamman
  • 8:52 - 8:55
    hur man matar babyn med tilläggsnäring.
  • 8:56 - 8:58
    För ett par månader sedan
  • 8:58 - 9:01
    fick jag besöka Prince med A.B.
    och han är en liten knubbig kille.
  • 9:01 - 9:02
    (Skratt)
  • 9:02 - 9:05
    Han uppnår sina utvecklingsmål,
    han kan dra sig upp till stående
  • 9:06 - 9:07
    och kan till och med säga några ord.
  • 9:07 - 9:10
    Jag är så inspirerad
    av dessa lokala sjukvårdare.
  • 9:10 - 9:12
    Jag frågar dem ofta
    varför de valt detta arbete,
  • 9:12 - 9:16
    och när jag ställde frågan
    till A.B. sade han:
  • 9:16 - 9:19
    "Sedan jag hoppade av skolan
    är det här första gången
  • 9:19 - 9:22
    som jag har möjligheten att skriva.
  • 9:22 - 9:24
    Min hjärna piggnar till."
  • 9:26 - 9:30
    A.B:s och Musus berättelser
    har lärt mig något grundläggande
  • 9:30 - 9:31
    om att vara människa.
  • 9:32 - 9:34
    Vår vilja att hjälpa andra
  • 9:35 - 9:39
    kan faktiskt hjälpa oss själva
    att förändra våra egna förhållanden.
  • 9:40 - 9:44
    Jag blev väldigt rörd av hur stark
    vår vilja att hjälpa våra grannar kan vara
  • 9:44 - 9:45
    när vi, för ett par år sedan,
  • 9:46 - 9:48
    möttes av en global katastrof.
  • 9:49 - 9:50
    I december 2013
  • 9:50 - 9:54
    hände något i Guineas regnskogar
    på andra sidan gränsen från oss.
  • 9:54 - 9:59
    Ett barn som hette Emile började spy,
    fick feber och diarré.
  • 9:59 - 10:01
    Han bodde i ett område med få vägar
  • 10:01 - 10:04
    där det rådde
    en stor brist på sjukvårdare.
  • 10:05 - 10:06
    Emile dog,
  • 10:06 - 10:08
    och några veckor senare dog hans syster,
  • 10:08 - 10:10
    och några veckor senare dog hans mamma.
  • 10:10 - 10:13
    Den här sjukdomen spred sig
    från samhälle till samhälle.
  • 10:13 - 10:15
    Och först tre månader senare
  • 10:15 - 10:18
    insåg världen att det var ebola.
  • 10:18 - 10:21
    Det var fråga om minuter
    och vi hade förlorat månader
  • 10:21 - 10:24
    och då hade viruset redan spritt sig
    som en löpeld genom Västafrika
  • 10:25 - 10:27
    och senare till andra delar av världen.
  • 10:27 - 10:30
    Företag stängde sina dörrar,
    flygbolag ställde in rutter.
  • 10:30 - 10:32
    När krisen var som värst,
    när vi fick veta
  • 10:32 - 10:35
    att 1,4 miljoner
    människor kanske var smittade,
  • 10:36 - 10:39
    när vi fick veta att de flesta skulle dö,
  • 10:39 - 10:42
    när vi förlorat nästan allt hopp,
  • 10:44 - 10:47
    då stod jag tillsammans
    med en grupp vårdpersonal
  • 10:47 - 10:49
    i regnskogen där epidemin
    just hade brutit ut.
  • 10:49 - 10:51
    Vi höll på att utbilda och utrusta dem
  • 10:51 - 10:54
    för att kunna sätta på maskerna,
    handskarna och dräkterna de behövde
  • 10:54 - 10:56
    för att skydda sig mot viruset
  • 10:56 - 10:59
    medan de vårdade sina patienter.
  • 10:59 - 11:01
    Jag minns rädslan i deras ögon.
  • 11:02 - 11:07
    Och jag minns att jag vakade hela natten,
    rädd för att jag kanske fattat fel beslut
  • 11:09 - 11:10
    om att låta dem fortsätta.
  • 11:11 - 11:15
    När ebola hotade att kuva mänskligheten
  • 11:15 - 11:19
    trotsade Liberias
    lokala vårdpersonal rädslan.
  • 11:20 - 11:22
    De gjorde vad de alltid gjort:
  • 11:22 - 11:25
    De följde sitt kall att hjälpa grannarna.
  • 11:26 - 11:29
    Ortsbor överallt i Liberia
    lärde sig symtomen på ebola,
  • 11:29 - 11:33
    följde med sjuksköterskor och läkare
    på hembesök för att hitta de sjuka
  • 11:33 - 11:35
    och föra dem till sjukhus.
  • 11:35 - 11:38
    De spårade tusentals människor
    som hade utsatts för viruset
  • 11:38 - 11:40
    och lyckades på så sätt hindra
    virusets spridning.
  • 11:40 - 11:44
    Kring 10 000 lokala sjukvårdare
    riskerade sina egna liv
  • 11:44 - 11:47
    för att hitta viruset
    och hindra dess framfart.
  • 11:48 - 11:51
    (Applåder)
  • 11:55 - 11:58
    Idag har vi kontroll
    över ebolan i Västafrika
  • 11:58 - 12:00
    och vi har lärt oss några saker.
  • 12:00 - 12:03
    Att områden utan sjukvård på landsbygden
  • 12:03 - 12:05
    kan gynna sjukdomar
  • 12:05 - 12:07
    och det är farligt för oss alla.
  • 12:08 - 12:09
    Vi har lärt oss
  • 12:09 - 12:12
    att det mest effektiva nödsystemet
    är ett enkelt system
  • 12:12 - 12:15
    som måste nå ut till alla samhällen,
  • 12:15 - 12:17
    också på landsbygden där Emile bodde.
  • 12:19 - 12:23
    Och framförallt: Vi har lärt oss
    av de modiga vårdarbetarna i Liberia
  • 12:23 - 12:27
    att vi som människor inte definieras
    av de tillstånd vi möter
  • 12:27 - 12:29
    hur hopplösa de än må verka.
  • 12:30 - 12:33
    Vi definieras av hur vi reagerar på dem.
  • 12:34 - 12:36
    Under de senaste 15 åren
  • 12:37 - 12:39
    har jag sett styrkan i den här idén
  • 12:39 - 12:43
    att omvandla vanliga medborgare
    till lokala sjukvårdare -
  • 12:43 - 12:45
    till vardagshjältar.
  • 12:46 - 12:48
    Och jag har sett det överallt,
  • 12:48 - 12:50
    från Västafrikas skogssamhällen
  • 12:50 - 12:52
    till Alaskas avlägsna fiskebyar.
  • 12:53 - 12:54
    Det stämmer,
  • 12:54 - 12:57
    de här vårdarbetarna
    utför inte neurokirurgi
  • 12:57 - 12:59
    men de gör det möjligt
  • 12:59 - 13:02
    att göra sjukvården tillgänglig
    för alla, oberoende av var man bor.
  • 13:03 - 13:05
    Och nu då?
  • 13:06 - 13:10
    Vi vet att det fortfarande finns
    miljontals människor som dör
  • 13:10 - 13:11
    av sjukdomar som kan förebyggas
  • 13:11 - 13:13
    på landsbygden överallt i världen.
  • 13:13 - 13:17
    Och vi vet att de flesta
    av dödsfallen inträffar
  • 13:17 - 13:19
    i dessa 75 blåfärgade länder.
  • 13:20 - 13:21
    Vi vet också
  • 13:21 - 13:24
    att om vi utbildade en armé
    av lokala sjukvårdare
  • 13:24 - 13:28
    i endast 30 livräddande färdigheter,
  • 13:29 - 13:33
    då kunde vi rädda nästan
    30 miljoner människor före år 2030.
  • 13:34 - 13:38
    30 färdigheter kunde rädda
    30 miljoner liv före år 2030.
  • 13:38 - 13:40
    Det är inte bara en teori -
  • 13:40 - 13:42
    vi bevisar att det fungerar.
  • 13:42 - 13:47
    I Liberia utbildar regeringen
    tusentals arbetare likt A.B. och Musu
  • 13:47 - 13:48
    efter ebola,
  • 13:48 - 13:52
    för att kunna erbjuda sjukvård
    till varje barn och familj i landet.
  • 13:52 - 13:54
    Och vi har äran
    att arbeta med dem
  • 13:54 - 13:57
    och samarbetar nu
    med ett antal organisationer
  • 13:57 - 13:59
    som arbetar internationellt
  • 13:59 - 14:01
    för att hjälpa andra länder göra detsamma.
  • 14:02 - 14:05
    Om vi kan hjälpa dem bygga ut detta
  • 14:06 - 14:07
    kan vi rädda miljontals liv
  • 14:07 - 14:09
    och samtidigt
  • 14:09 - 14:10
    skapa miljontals jobb.
  • 14:12 - 14:15
    Vi kan bara inte göra det utan tekniken.
  • 14:15 - 14:18
    Människor är rädda för att tekniken
    ska stjäla våra arbeten,
  • 14:18 - 14:21
    men när det gäller lokal vårdpersonal
  • 14:21 - 14:24
    har tekniken varit central
    för att skapa arbeten.
  • 14:24 - 14:26
    Utan tekniken -
    utan denna smarttelefon,
  • 14:26 - 14:29
    utan detta snabbtest -
  • 14:30 - 14:34
    hade det varit omöjligt för oss
    att anställa A.B. och Musu.
  • 14:35 - 14:39
    Och det är dags för tekniken
    att hjälpa oss utbilda människor
  • 14:39 - 14:42
    fortare och bättre
    än någonsin tidigare.
  • 14:43 - 14:44
    Som läkare
  • 14:44 - 14:47
    använder jag mig av teknik
    för att hålla mig uppdaterad.
  • 14:47 - 14:50
    Jag använder smarttelefoner,
    appar och webbkurser.
  • 14:50 - 14:52
    Men när A.B. vill lära sig något nytt,
  • 14:52 - 14:54
    då måste han hoppa i sin kanot
  • 14:55 - 14:57
    och paddla till skolningscentret.
  • 14:57 - 14:59
    Och när Musu kommer till kursen
  • 15:00 - 15:03
    använder hennes instruktörer
    blädderblock och filtpennor.
  • 15:04 - 15:09
    Varför skulle inte de ha
    samma tillgång till information som jag?
  • 15:10 - 15:11
    Om vi verkligen vill
  • 15:11 - 15:14
    att lokal vårdpersonal
    ska kunna rädda liv
  • 15:14 - 15:15
    och mera därutöver,
  • 15:16 - 15:19
    då måste vi ändra på den här
    gammalmodiga undervisningen.
  • 15:20 - 15:22
    Tekniken kan göra stor skillnad här.
  • 15:22 - 15:26
    Jag har stor respekt
    för den digitala utbildningsrevolutionen
  • 15:26 - 15:29
    som till exempel Khan Academy
    och edX gått i spetsen för.
  • 15:30 - 15:33
    Och jag tycker det är dags;
  • 15:33 - 15:34
    Det är dags att slå samman
  • 15:34 - 15:36
    den digitala utbildningsrevolutionen
  • 15:36 - 15:38
    och den lokala sjukvårdsrevolutionen.
  • 15:39 - 15:43
    Detta för mig till
    mitt TED Prize-önskemål:
  • 15:44 - 15:46
    "Jag önskar -
  • 15:46 - 15:49
    Jag önskar att ni hjälper oss
    att rekrytera den största armén
  • 15:49 - 15:52
    av lokal vårdpersonal världen nånsin sett
  • 15:52 - 15:55
    genom att skapa Community Health Academy,
  • 15:55 - 15:58
    en global plattform att utbilda,
    koppla samman och bemyndiga."
  • 15:59 - 16:00
    (Applåder)
  • 16:00 - 16:01
    Tack.
  • 16:01 - 16:04
    (Applåder)
  • 16:05 - 16:06
    Tack.
  • 16:08 - 16:09
    Tanken är denna:
  • 16:09 - 16:11
    Vi skapar och upprätthåller
  • 16:12 - 16:16
    de bästa digitala utbildningsresurserna.
  • 16:17 - 16:20
    Vi för dem till lokala sjukvårdare
  • 16:20 - 16:23
    runtom i världen,
    bland annat A.B. och Musu.
  • 16:23 - 16:26
    De tar videolektioner
    i hur man vaccinerar barn
  • 16:26 - 16:29
    och går webbkurser
    i hur man upptäcker virusutbrott
  • 16:29 - 16:31
    så de inte är beroende av blädderblock.
  • 16:31 - 16:35
    Vi hjälper länderna
    att auktorisera dessa arbetare
  • 16:35 - 16:39
    så att de inte förblir
    en ouppmärksammad, underskattad grupp
  • 16:39 - 16:42
    utan blir en känd,
    bemyndigad yrkesgrupp,
  • 16:42 - 16:44
    precis som sjukskötare och läkare.
  • 16:45 - 16:49
    Vi skapar ett nätverk
    av företag och entreprenörer
  • 16:49 - 16:51
    som tagit fram innovationer
    som kan rädda liv
  • 16:51 - 16:53
    och hjälper dem att kontakta
    arbetare som Musu
  • 16:53 - 16:56
    så att hon kan serva sitt samhälle bättre.
  • 16:57 - 17:00
    Och vi jobbar ihärdigt med
    att övertala regeringar
  • 17:00 - 17:04
    att göra lokal vårdpersonal
    till grundstenen i sin vårdstrategi.
  • 17:06 - 17:10
    Vår plan är att testa och bygga upp
    prototypen av utbildningen i Liberia
  • 17:10 - 17:11
    och några andra samarbetsländer,
  • 17:11 - 17:13
    och efter det sprider vi det globalt,
  • 17:13 - 17:15
    inklusive landsbygden i Nordamerika.
  • 17:16 - 17:18
    Med styrkan i denna plattform
  • 17:18 - 17:20
    kan vi lättare övertyga länderna om
  • 17:20 - 17:24
    att en revolution inom sjukvården
    verkligen är möjlig.
  • 17:24 - 17:29
    Min dröm är att den här akademin
    bidrar till utbildningen
  • 17:29 - 17:31
    av hundratusentals lokala sjukvårdare
  • 17:31 - 17:34
    så att de kan föra sjukvården
    till sina grannar -
  • 17:34 - 17:35
    till de hundratals miljoner
  • 17:35 - 17:38
    som bor på världens mest avlägsna orter,
  • 17:39 - 17:41
    allt från Västafrikas skogssamhällen
  • 17:41 - 17:43
    till de avlägsna fiskebyarna i Alaska;
  • 17:43 - 17:47
    från Appalachernas bergstoppar
    till Afghanistans berg.
  • 17:47 - 17:50
    Om ni delar denna vision,
  • 17:50 - 17:53
    gå in på communityhealthacademy.org
  • 17:54 - 17:56
    och bli en del av revolutionen.
  • 17:57 - 18:01
    Låt oss veta om din organisation
    eller någon du känner kan hjälpa oss
  • 18:01 - 18:04
    i vårt försök att bygga upp akademin
    under det kommande året.
  • 18:06 - 18:08
    När jag nu ser ut över det här rummet
  • 18:08 - 18:11
    inser jag att vår resa i livet
    ständigt påverkas
  • 18:11 - 18:13
    av människorna runtom oss.
  • 18:13 - 18:16
    Så många här idag har deltagit
    i det här arbetet.
  • 18:16 - 18:20
    Vi är ärade att få vara en del
    av denna gemenskap
  • 18:20 - 18:22
    och att den här gemenskapen
    är villig att axla
  • 18:22 - 18:24
    en så djärv plan som denna.
  • 18:24 - 18:26
    Därför vill jag till sist dela med mig
  • 18:26 - 18:27
    en reflektion.
  • 18:28 - 18:31
    Jag tänker allt mer på
    vad min far lärde mig.
  • 18:32 - 18:34
    Nuförtiden är jag också far;
  • 18:34 - 18:36
    Jag har två söner
  • 18:36 - 18:40
    och min fru och jag fick nyligen veta
    att hon väntar vårt tredje barn.
  • 18:40 - 18:41
    (Applåder)
  • 18:41 - 18:42
    Tack.
  • 18:42 - 18:44
    (Applåder)
  • 18:44 - 18:47
    Jag vårdade nyss en kvinna i Liberia
  • 18:47 - 18:50
    som, likt min fru,
    genomgick sin tredje graviditet.
  • 18:50 - 18:52
    Men till skillnad från min fru
  • 18:53 - 18:56
    hade hon aldrig fått prenatal vård
    med sina två första barn.
  • 18:58 - 19:02
    Hon bodde i ett isolerat samhälle
    i skogen där de i hundra år
  • 19:02 - 19:03
    levt utan sjukvård
  • 19:05 - 19:06
    tills ...
  • 19:06 - 19:10
    tills förra året då en sjuksköterska
    utbildade hennes grannar
  • 19:10 - 19:11
    till lokala sjukvårdare.
  • 19:11 - 19:13
    Så där stod jag
  • 19:13 - 19:17
    och tog emot patienten
    som var 2/3 in i sin graviditet.
  • 19:17 - 19:20
    Jag tog fram ultraljudet
    för att kolla på fostret
  • 19:20 - 19:25
    och hon började berätta om
    sina första två barn
  • 19:25 - 19:27
    och när jag förde ultraljudssonden
    över hennes mage
  • 19:27 - 19:30
    avbröt hon sig själv mitt i meningen.
  • 19:31 - 19:33
    Hon vände sig till mig och sade:
  • 19:33 - 19:35
    "Doktorn, vad är det för ljud?"
  • 19:37 - 19:41
    Det var första gången
    som hon hörde sitt barns hjärtslag.
  • 19:42 - 19:47
    Och hennes ögon lyste upp på samma sätt
    som min frus och mina egna ögon lyste upp
  • 19:47 - 19:49
    när vi fick höra vår babys hjärtslag.
  • 19:52 - 19:54
    Genom mänsklighetens historia
  • 19:54 - 19:58
    har sjukdom varit universellt
    medan sjukvård inte varit det.
  • 19:58 - 20:00
    Men som en vis man en gång sa till mig:
  • 20:02 - 20:05
    Inget tillstånd är permanent.
  • 20:05 - 20:07
    Tiden är inne.
  • 20:07 - 20:09
    Tiden är inne för oss att gå
    så långt det krävs
  • 20:09 - 20:11
    för att förändra tillståndet tillsammans.
  • 20:12 - 20:13
    Tack.
  • 20:13 - 20:16
    (Applåder)
Title:
Ingen ska behöva dö för att de bor för långt bort från en läkare
Speaker:
Raj Panjabi
Description:

Sjukdom är universellt - tillgång till sjukvård är inte det. Läkaren Raj Panjabi har en djärv vision om att göra sjukvården tillgänglig för alla, oberoende av plats. Tack vare 2017 TED Prize som han fick, håller Panjabi på att skapa Community Health Academy, en global plattform som strävar efter att modernisera den livsviktiga utbildningen av lokala sjukvårdare och samtidigt skapa nya jobb.

more » « less
Video Language:
English
Team:
closed TED
Project:
TEDTalks
Duration:
20:18

Swedish subtitles

Revisions