Jag vill dela med mig av något som min far lärde mig: Inget tillstånd är permanent. Det är en lärdom som han delade med mig, om och om igen, och jag förstod sanningen i den först långt senare. Här är jag i årskurs fyra. Klasskortet är taget till årsboken i min skola i Monrovia, Liberia. Mina föräldrar emigrerade från Indien till Västafrika på 1970-talet och jag hade privilegiet att växa upp där. Jag var nio år gammal, jag älskade att spela fotboll och var en riktig nörd i matte och fysik. Jag levde ett liv som många barn bara kan drömma om. Men inget tillstånd är permanent. På julafton år 1989 bröt inbördeskriget ut i Liberia. Kriget började på landsbygden och inom några månader hade rebellarméer marscherat mot vår hemstad. Min skola stängdes och när rebellarméerna övertagit landets enda internationella flygplats fick folk panik och började fly. Min mor knackade på min dörr en morgon och sade: "Raj, packa din väska. Vi måste åka." Vi togs till stadens centrum och där, på en landningsbana, delades vi upp i två köer. Jag stod med min familj i den ena kön och vi lastades in i lastutrymmet på ett räddningsflyg. Där inne på en bänk satt jag med ett bultande hjärta. När jag tittade ut genom den öppna luckan såg jag hundratals liberianer i den andra kön, med barn fastspända på sina ryggar. När de försökte hoppa in med oss såg jag soldaterna hålla dem tillbaka. De tilläts inte fly. Vi var de lyckligt lottade. Vi förlorade allt vi ägde men vi fick ett nytt hem i Amerika. Som immigranter fick vi stöd av det omkringliggande samhället som samlades omkring oss. De välkomnade min familj i sina hem och de handledde mig. De hjälpte min far öppna sin egen klädaffär. Som tonåring besökte jag min far på veckosluten för att hjälpa honom sälja gympaskor och jeans. Och varje gång affärerna gick dåligt påminde han mig om mantrat: Inget tillstånd är permanent. Mantrat och mina föräldrars uthållighet och samhällets stöd gjorde det möjligt för mig att gå i högskola och senare utbilda mig till läkare. Mina drömmar hade en gång krossats i ett krig, men tack vare dem fick jag chansen att förverkliga drömmen om att bli läkare. Mitt tillstånd hade förändrats. Femton år efter att jag flytt flygplatsen hade minnet av de två köerna fortfarande inte suddats ut. Jag var runt 25 år gammal, studerade medicin, och jag ville återvända för att se om jag kunde hjälpa dem som hade lämnats kvar. Men när jag kom tillbaka såg jag total förstörelse. På grund av kriget fanns bara 51 läkare kvar för att hjälpa ett land på fyra miljoner. Tänk er San Francisco med endast 10 läkare. Så om du insjuknade i staden där de få läkarna fanns hade du kanske en chans. Men om du insjuknade i någon av de avlägsna samhällena i regnskogen, på flera dagars avstånd till närmaste klinik - jag såg mina patienter dö av sjukdomar ingen borde dö av, bara för att de kom till mig för sent. Tänk om din tvååring vaknade en morgon med feber och du inser att hon kanske har malaria. Du vet att det enda sättet för henne att få medicinen är att ta henne till floden, stiga in i kanoten och paddla över floden för att sedan gå upp till två dagar genom skogen bara för att nå närmaste läkare. En miljard människor bor i världens mest avlägsna samhällen och trots alla teknologiska framsteg i modern medicin och teknik når våra uppfinningar inte fram. Dessa samhällen har halkat efter eftersom de anses vara för svåra att nå och för svåra att bistå. Sjukdom är universellt; tillgång till sjukvård är inte det. När jag insåg detta tändes en gnista inom mig. Ingen ska behöva dö bara för att de bor för långt borta från en läkare. Inget tillstånd borde vara permanent. Hjälpen i detta fall kom inte utifrån, utan faktiskt inifrån. Den kom från samhällena. Här är Musu. Ute på Liberias landsbygd, där de flesta flickor inte har möjlighet att gå ut grundskolan, hade Musu varit ihärdig. Vid 18 års ålder hade hon gått ut gymnasiet och hon återvände till sitt samhälle. Hon såg att inget av barnen fick behandling för sjukdomar de behövde behandling för - t ex malaria och lunginflammation. Hon anmälde sig som frivillig. Det finns miljontals frivilliga likt Musu på landsbygderna runtom i världen, och vi började fundera; Personer som Musu kunde faktiskt hjälpa oss att lösa problemet. Vårt sjukvårdssystem är byggt på så vis att diagnostiseringen och utskrivandet av mediciner begränsas till en grupp sjukskötare och läkare likt mig själv. Men skötarna och läkarna finns ofta i städerna och då hamnar samhällen där folk som Musu bor på efterkälken. Så vi började ställa några frågor: Kunde vi omstrukturera sjukvårdssystemet? Kunde vi låta ortsbor, likt Musu, vara en del av eller till och med kärnan i vårt medicinska team? Tänk om Musu kunde hjälpa oss föra sjukvården från klinikerna i stan till sina grannar ute på landsbygden? Musu var 48 år när jag träffade henne. Och trots hennes talang och ihärdighet hade hon inte haft ett betalt jobb på 30 år. Tänk om tekniken kunde stödja henne? Tänk om vi kunde investera i henne med riktig utbildning, utrusta henne med riktiga mediciner och ge henne ett riktigt arbete? År 2007 försökte jag besvara dessa frågor och min fru och jag skulle gifta oss samma år. Vi bad vår släkt att istället för att ge oss bröllopsgåvor, donera pengar så att vi kunde få en startsumma att grunda vår ideella verksamhet. Tro mig, jag är mer romantisk än så. (Skratt) Vi fick ihop 6 000 dollar och med några liberianer och amerikaner grundade vi en organisation som heter Last Mile Health. Vårt mål är att placera vårdpersonal så att alla har tillgång till dem, överallt. Vi tog fram en process med tre steg: utbilda, utrusta och betala - för att satsa mera på att frivilliga likt Musu kunde bli assisterande sköterskor, kunde bli lokala sjukvårdare. Först utbildade vi Musu att förebygga, diagnostisera och vårda de 10 vanligaste sjukdomarna som påverkade hennes by. En handledande sjuksköterska besökte henne varje månad. Vi utrustade henne med modern medicinsk teknik, till exempel snabbtestet för malaria som kostar 1 dollar, som finns i en ryggsäck full med mediciner som den här för att behandla lunginflammation, men framförallt en smarttelefon med vilken hon följer och rapporterar epidemier. Slutligen uppmärksammade vi värdigheten i Musus arbete. Vi tog fram ett kontrakt med Liberias regering, betalade henne lön och gav henne en chans till ett riktigt jobb. Och hon är fantastisk. Musu har lärt sig över 30 medicinska procedurer, allt från att upptäcka undernäring hos barn, bedöma orsaken till ett barns hosta med hjälp av en smarttelefon, stödja människor med HIV till att ge uppföljande vård till patienter med amputationer. Som medlemmar i vårt team, som assisterande sköterska, kan lokala sjukvårdare hjälpa till med att det mesta som din husläkare skulle ta hand om kommer fram till ställen dit de flesta husläkarna aldrig kan åka. En av mina favoritsysslor är att vårda patienter tillsammans med lokala sjukvårdare. Förra året besökte jag A.B., och precis som Musu hade han också haft möjlighet att gå i skola. Han gick i högstadiet i åttonde klass när hans föräldrar dog. Han blev föräldralös och måste avbryta skolan. Förra året anställde och utbildade vi A.B. som lokal sjukvårdare. Medan han gjorde hembesök träffade han den här pojken som heter Prince, vars mamma hade haft problem med att amma honom, och vid 6 månaders ålder höll han på att tyna bort. A.B. hade just lärt sig att använda detta färgkodade måttband som man mäter ett barns överarm med för att diagnostisera undernäring. A.B. märkte att Princes mått låg i den röda zonen, ett tecken på att han behövde sjukvård. Så A.B. tog Prince och mamman ner till floden, steg ner i kanoten och paddlade i fyra timmar för att komma till sjukhuset. När Prince senare blev utskriven lärde A.B. mamman hur man matar babyn med tilläggsnäring. För ett par månader sedan fick jag besöka Prince med A.B. och han är en liten knubbig kille. (Skratt) Han uppnår sina utvecklingsmål, han kan dra sig upp till stående och kan till och med säga några ord. Jag är så inspirerad av dessa lokala sjukvårdare. Jag frågar dem ofta varför de valt detta arbete, och när jag ställde frågan till A.B. sade han: "Sedan jag hoppade av skolan är det här första gången som jag har möjligheten att skriva. Min hjärna piggnar till." A.B:s och Musus berättelser har lärt mig något grundläggande om att vara människa. Vår vilja att hjälpa andra kan faktiskt hjälpa oss själva att förändra våra egna förhållanden. Jag blev väldigt rörd av hur stark vår vilja att hjälpa våra grannar kan vara när vi, för ett par år sedan, möttes av en global katastrof. I december 2013 hände något i Guineas regnskogar på andra sidan gränsen från oss. Ett barn som hette Emile började spy, fick feber och diarré. Han bodde i ett område med få vägar där det rådde en stor brist på sjukvårdare. Emile dog, och några veckor senare dog hans syster, och några veckor senare dog hans mamma. Den här sjukdomen spred sig från samhälle till samhälle. Och först tre månader senare insåg världen att det var ebola. Det var fråga om minuter och vi hade förlorat månader och då hade viruset redan spritt sig som en löpeld genom Västafrika och senare till andra delar av världen. Företag stängde sina dörrar, flygbolag ställde in rutter. När krisen var som värst, när vi fick veta att 1,4 miljoner människor kanske var smittade, när vi fick veta att de flesta skulle dö, när vi förlorat nästan allt hopp, då stod jag tillsammans med en grupp vårdpersonal i regnskogen där epidemin just hade brutit ut. Vi höll på att utbilda och utrusta dem för att kunna sätta på maskerna, handskarna och dräkterna de behövde för att skydda sig mot viruset medan de vårdade sina patienter. Jag minns rädslan i deras ögon. Och jag minns att jag vakade hela natten, rädd för att jag kanske fattat fel beslut om att låta dem fortsätta. När ebola hotade att kuva mänskligheten trotsade Liberias lokala vårdpersonal rädslan. De gjorde vad de alltid gjort: De följde sitt kall att hjälpa grannarna. Ortsbor överallt i Liberia lärde sig symtomen på ebola, följde med sjuksköterskor och läkare på hembesök för att hitta de sjuka och föra dem till sjukhus. De spårade tusentals människor som hade utsatts för viruset och lyckades på så sätt hindra virusets spridning. Kring 10 000 lokala sjukvårdare riskerade sina egna liv för att hitta viruset och hindra dess framfart. (Applåder) Idag har vi kontroll över ebolan i Västafrika och vi har lärt oss några saker. Att områden utan sjukvård på landsbygden kan gynna sjukdomar och det är farligt för oss alla. Vi har lärt oss att det mest effektiva nödsystemet är ett enkelt system som måste nå ut till alla samhällen, också på landsbygden där Emile bodde. Och framförallt: Vi har lärt oss av de modiga vårdarbetarna i Liberia att vi som människor inte definieras av de tillstånd vi möter hur hopplösa de än må verka. Vi definieras av hur vi reagerar på dem. Under de senaste 15 åren har jag sett styrkan i den här idén att omvandla vanliga medborgare till lokala sjukvårdare - till vardagshjältar. Och jag har sett det överallt, från Västafrikas skogssamhällen till Alaskas avlägsna fiskebyar. Det stämmer, de här vårdarbetarna utför inte neurokirurgi men de gör det möjligt att göra sjukvården tillgänglig för alla, oberoende av var man bor. Och nu då? Vi vet att det fortfarande finns miljontals människor som dör av sjukdomar som kan förebyggas på landsbygden överallt i världen. Och vi vet att de flesta av dödsfallen inträffar i dessa 75 blåfärgade länder. Vi vet också att om vi utbildade en armé av lokala sjukvårdare i endast 30 livräddande färdigheter, då kunde vi rädda nästan 30 miljoner människor före år 2030. 30 färdigheter kunde rädda 30 miljoner liv före år 2030. Det är inte bara en teori - vi bevisar att det fungerar. I Liberia utbildar regeringen tusentals arbetare likt A.B. och Musu efter ebola, för att kunna erbjuda sjukvård till varje barn och familj i landet. Och vi har äran att arbeta med dem och samarbetar nu med ett antal organisationer som arbetar internationellt för att hjälpa andra länder göra detsamma. Om vi kan hjälpa dem bygga ut detta kan vi rädda miljontals liv och samtidigt skapa miljontals jobb. Vi kan bara inte göra det utan tekniken. Människor är rädda för att tekniken ska stjäla våra arbeten, men när det gäller lokal vårdpersonal har tekniken varit central för att skapa arbeten. Utan tekniken - utan denna smarttelefon, utan detta snabbtest - hade det varit omöjligt för oss att anställa A.B. och Musu. Och det är dags för tekniken att hjälpa oss utbilda människor fortare och bättre än någonsin tidigare. Som läkare använder jag mig av teknik för att hålla mig uppdaterad. Jag använder smarttelefoner, appar och webbkurser. Men när A.B. vill lära sig något nytt, då måste han hoppa i sin kanot och paddla till skolningscentret. Och när Musu kommer till kursen använder hennes instruktörer blädderblock och filtpennor. Varför skulle inte de ha samma tillgång till information som jag? Om vi verkligen vill att lokal vårdpersonal ska kunna rädda liv och mera därutöver, då måste vi ändra på den här gammalmodiga undervisningen. Tekniken kan göra stor skillnad här. Jag har stor respekt för den digitala utbildningsrevolutionen som till exempel Khan Academy och edX gått i spetsen för. Och jag tycker det är dags; Det är dags att slå samman den digitala utbildningsrevolutionen och den lokala sjukvårdsrevolutionen. Detta för mig till mitt TED Prize-önskemål: "Jag önskar - Jag önskar att ni hjälper oss att rekrytera den största armén av lokal vårdpersonal världen nånsin sett genom att skapa Community Health Academy, en global plattform att utbilda, koppla samman och bemyndiga." (Applåder) Tack. (Applåder) Tack. Tanken är denna: Vi skapar och upprätthåller de bästa digitala utbildningsresurserna. Vi för dem till lokala sjukvårdare runtom i världen, bland annat A.B. och Musu. De tar videolektioner i hur man vaccinerar barn och går webbkurser i hur man upptäcker virusutbrott så de inte är beroende av blädderblock. Vi hjälper länderna att auktorisera dessa arbetare så att de inte förblir en ouppmärksammad, underskattad grupp utan blir en känd, bemyndigad yrkesgrupp, precis som sjukskötare och läkare. Vi skapar ett nätverk av företag och entreprenörer som tagit fram innovationer som kan rädda liv och hjälper dem att kontakta arbetare som Musu så att hon kan serva sitt samhälle bättre. Och vi jobbar ihärdigt med att övertala regeringar att göra lokal vårdpersonal till grundstenen i sin vårdstrategi. Vår plan är att testa och bygga upp prototypen av utbildningen i Liberia och några andra samarbetsländer, och efter det sprider vi det globalt, inklusive landsbygden i Nordamerika. Med styrkan i denna plattform kan vi lättare övertyga länderna om att en revolution inom sjukvården verkligen är möjlig. Min dröm är att den här akademin bidrar till utbildningen av hundratusentals lokala sjukvårdare så att de kan föra sjukvården till sina grannar - till de hundratals miljoner som bor på världens mest avlägsna orter, allt från Västafrikas skogssamhällen till de avlägsna fiskebyarna i Alaska; från Appalachernas bergstoppar till Afghanistans berg. Om ni delar denna vision, gå in på communityhealthacademy.org och bli en del av revolutionen. Låt oss veta om din organisation eller någon du känner kan hjälpa oss i vårt försök att bygga upp akademin under det kommande året. När jag nu ser ut över det här rummet inser jag att vår resa i livet ständigt påverkas av människorna runtom oss. Så många här idag har deltagit i det här arbetet. Vi är ärade att få vara en del av denna gemenskap och att den här gemenskapen är villig att axla en så djärv plan som denna. Därför vill jag till sist dela med mig en reflektion. Jag tänker allt mer på vad min far lärde mig. Nuförtiden är jag också far; Jag har två söner och min fru och jag fick nyligen veta att hon väntar vårt tredje barn. (Applåder) Tack. (Applåder) Jag vårdade nyss en kvinna i Liberia som, likt min fru, genomgick sin tredje graviditet. Men till skillnad från min fru hade hon aldrig fått prenatal vård med sina två första barn. Hon bodde i ett isolerat samhälle i skogen där de i hundra år levt utan sjukvård tills ... tills förra året då en sjuksköterska utbildade hennes grannar till lokala sjukvårdare. Så där stod jag och tog emot patienten som var 2/3 in i sin graviditet. Jag tog fram ultraljudet för att kolla på fostret och hon började berätta om sina första två barn och när jag förde ultraljudssonden över hennes mage avbröt hon sig själv mitt i meningen. Hon vände sig till mig och sade: "Doktorn, vad är det för ljud?" Det var första gången som hon hörde sitt barns hjärtslag. Och hennes ögon lyste upp på samma sätt som min frus och mina egna ögon lyste upp när vi fick höra vår babys hjärtslag. Genom mänsklighetens historia har sjukdom varit universellt medan sjukvård inte varit det. Men som en vis man en gång sa till mig: Inget tillstånd är permanent. Tiden är inne. Tiden är inne för oss att gå så långt det krävs för att förändra tillståndet tillsammans. Tack. (Applåder)