I huvudet på en före detta radikal jihadist

"Länge levde jag för döden", säger Manwar Ali, en före detta radikal jihadist som deltog i våldsamma, väpnade strider i Mellanöstern och Asien på 1980-talet. I detta gripande föredrag reflekterar han över sina erfarenheter av radikalisering och riktar en stark, direkt uppmaning till alla som dras till islamistgrupper som påstår att våld och brutalitet är ädelt och dygdigt: Släpp ilskan och hatet, säger han, och öva istället upp ditt hjärta så att du kan se godhet, skönhet och sanning i andra.

Idag står jag framför er som en
man som lever livet fullt ut,

här och nu.

Men länge

levde jag för döden.

Jag var en ung man som trodde

att jihad måste förstås
genom makt och våld.

Jag försökte bekämpa orätt
genom makt och aggression.

Jag grubblade mycket
över andras lidande

och hade en stark önskan
att hjälpa och befria dem från det.

Jag trodde att våldsam jihad var fint,

ridderligt

och bästa sättet att hjälpa.

I en tid när så många av oss –

särskilt unga –

riskerar att radikaliseras

genom grupper som al-Qaeda,

Islamiska staten och andra,

när dessa grupper hävdar

att deras hårresande brutalitet
och våld är det sanna jihad,

vill jag säga att deras idé
om jihad är fel –

helt fel –

precis som min var då.

Jihad innebär att göra sitt yttersta.

Det handlar om ansträngning och andlighet,

egen rening

och att göra uppoffringar.

Det syftar på positiv förändring

genom lärande, visdom
och erinran om Gud.

Ordet jihad står för
alla dessa betydelser sammantagna.

Jihad kan ibland ta formen av kamp,

men bara ibland,

under stränga förutsättningar,

enligt regler och inom gränser.

I islam

måste nyttan med en handling
väga upp det lidande den för med sig.

Och vad viktigare är:

de Koranverser som rör jihad eller kamp

upphäver inte de verser
som talar om förlåtelse,

godhet

eller tålamod.

Men jag tror inte det finns
några förutsättningar på jorden

när jihad kan tillåtas,

för det kommer att leda till
ett större lidande.

Men idén om jihad har kidnappats.

Den har förvrängts till
att betyda våldsam kamp

överallt där muslimer har det svårt,

och har förvandlats till terrorism

av fascistiska islamister som al-Qaeda,

Islamiska staten och andra.

Men jag har förstått

att det riktiga jihad
betyder att göra sitt yttersta

för att stärka och leva enligt
de egenskaper som Gud älskar:

ärlighet, trovärdighet,

medkänsla, generositet,

pålitlighet, respekt,

uppriktighet –

mänskliga värden som vi så många delar.

Jag är född i Bangladesh

men växte främst upp i England.

Och jag gick i skolan här.

Min pappa var akademiker,

och vi var här på grund av hans jobb.

1971 var vi i Bangladesh
när allt förändrades.

Självständighetskriget
blev fruktansvärt för oss,

det ställde familjer mot varandra,

och grannar ställdes mot grannar.

Och vid 12 års ålder upplevde jag krig,

fattigdom i familjen,

hur 22 av mina släktingar
dog på fasansfulla sätt,

och även mordet på min äldre bror.

Jag blev vittne till mord...

hur djur åt sig mätta på lik på gatorna,

svält överallt där jag var,

hänsynslöshet, obeskrivligt våld –

vettlöst våld.

Jag var en ung man,

en tonåring som fängslades av idéer.

Jag ville lära mig saker,

men jag kunde inte gå i skolan på fyra år.

Efter självständighetskriget

sattes min far i fängelse
i två och ett halvt år,

och jag hälsade på honom
i fängelset varje vecka,

och utbildade mig själv hemma.

Min far släpptes 1973

och flydde till England som flykting,

och vi följde snart efter.

Jag var 17.

Dessa upplevelser gjorde mig

medveten om grymheterna
och orättvisorna i världen.

Och jag hade en stark längtan –

en mycket djup längtan –

efter att göra saker bättre

och hjälpa orättvisornas offer.

När jag studerade i Storbritannien

mötte jag andra som visade
hur jag kunde kanalisera den längtan

och hjälpa genom min religion.

Och jag radikaliserades –

tillräckligt mycket för att tycka
att våld var rätt,

till och med en dygd
under vissa omständigheter.

Så jag gick med i jihad i Afghanistan.

Jag ville skydda den muslimska afghanska
befolkningen mot Sovjets armé.

Och jag trodde att det var jihad –

min heliga plikt,

som Gud skulle belöna mig för.

Jag blev predikant.

Jag var en av pionjärerna
för våldsam jihad i Storbritannien.

Jag rekryterade,

jag drog in pengar, jag utbildade.

Jag förväxlade det sanna jihad

med den förvridna bild
som framställs av fascistislamisterna,

de som använder idén om jihad

för att rättfärdiga sin hunger efter makt,
auktoritet och kontroll på jorden:

en förvanskning som vidmakthålls
av fascistiska islamistgrupper

som al-Qaeda, Islamiska staten och andra.

I runt 15 år

stred jag under korta perioder

i Kashmir och Burma

utöver Afghanistan.

Vårt mål var att jaga bort inkräktarna,

att befria de förtryckta från sitt lidande

och såklart att etablera en islamisk stat,

ett kalifat för Guds lagar.

Och det gjorde jag öppet.

Jag bröt inte mot några lagar.

Jag var stolt och tacksam
över att vara brittisk –

det är jag fortfarande.

Och jag var inte fientligt inställd
emot detta mitt land,

eller mot icke-muslimska medborgare,

och är det inte nu heller.

Under ett slag i Afghanistan

fick jag och några britter
en speciell kontakt

med en 15-årig afghansk pojke,

Abdullah,

en oskuldsfull, tillgiven och fin kille

som alltid ville vara till lags.

Han var fattig.

Och pojkar som han
fungerade som tjänare i lägret.

Och han såg ändå glad ut,

men jag undrade –

hans föräldrar måste ha
saknat honom så.

Och de måste ha drömt
om en bättre framtid för honom.

Ett offer för tillfälligheterna,
fångad i ett krig

som han blivit påtvingad

genom den tidens grymma förhållanden.

En dag tog jag upp en outlöst
granat i en skyttegrav

och lade den i ett
provisoriskt labb i en lerhydda.

Och jag gick ut för en kort,
meningslös strid –

alltid meningslös,

och kom tillbaka några timmar senare
och fann honom död.

Han hade försökt få ut
sprängämnen från granaten.

Den exploderade, och han dog en grym död,

sprängd i bitar av samma sak
som jag hade befunnit vara ofarlig.

Så jag började ifrågasätta.

Hur kunde hans död fylla något syfte alls?

Varför dog han medan jag levde vidare?

Jag fortsatte.

Jag stred i Kashmir.

Jag rekryterade också till Filippinerna,

Bosnien och Tjetjenien.

Och frågorna växte.

Senare i Burma

mötte jag Rohingya-krigare

som knappt var tonåringar,

födda och uppvuxna i djungeln,

som bar maskingevär och granatkastare.

Jag mötte två 13-åringar,
mjuka i sättet och med väna röster.

De såg på mig

och bad mig att ta med dem till England.

De ville bara få gå i skolan –

det var deras dröm.

Min familj –

mina barn i samma ålder –

levde hemma i Storbritannien,

gick i skolan,

levde trygga liv.

Och jag undrade

hur mycket de här småpojkarna
måste ha pratat med varandra

om sina drömmar om ett sådant liv.

Offer för omständigheterna:

dessa två unga pojkar

som sov på marken
och tittade upp mot stjärnorna,

och cyniskt utnyttjades av sina ledare

för deras personliga makthungers skull.

Jag skulle snart se andra sådana pojkar
mörda varandra

i konflikter mellan rivaliserande grupper.

Och det var samma sak överallt –

Afghanistan, Kashmir, Burma,

Filippinerna, Tjetjenien –

små krigsherrar fick de unga
och sårbara att mörda varandra

i jihads namn.

Muslimer mot muslimer.

Utan att skydda någon alls
mot invaderande fiender eller ockupanter.

Utan att hjälpa de förtryckta.

Barn som användes

och utnyttjades cyniskt.

Människor som dog i konflikter

som jag stödde i jihads namn.

Och detta pågår än idag.

När jag insåg att det våldsamma jihad

som jag hade deltagit i utomlands

var så annorlunda –

ett sådant avstånd mellan
vad jag hade upplevt

och vad jag såg som en helig plikt –

blev jag tvungen att fundera
på min verksamhet här.

Jag fick omvärdera mitt predikande,

rekrytering, insamling,

utbildning,

men viktigast av allt, radikalisering –

att skicka ut unga för att strida och dö

som jag gjorde –

allt var totalt fel.

Jag gick alltså med
i våldsamt jihad i mitten av 80-talet

med början i Afghanistan.

Och när jag slutade var det år 2000.

Jag var helt insnärjd i det.

Alla omkring mig stödde,

applåderade,

till och med hyllade
det vi gjorde i deras namn.

Men när jag kunde ta mig därifrån,

år 2000, helt desillusionerad,

hade det gått 15 år.

Så vad är det som går fel?

Vi var så upptagna med att prata om dygd

och vi var förblindade av saken.

Och vi gav inte oss själva chans
att bygga en dygdig karaktär.

Vi intalade oss
att vi stred för de förtryckta,

men detta var krig som ingen kunde vinna.

Vi kom att bli det instrument
genom vilket fler människor dog,

medskyldiga till ytterligare lidande

för ett fåtal grymma människors
själviskhets skull.

Så med tiden,

en väldigt lång tid,

kom jag att öppna ögonen.

Jag började våga

att inse sanningen,

att tänka,

att inte blunda för de svåra frågorna.

Jag fick kontakt med min själ.

Vad har jag lärt mig?

Att människor som går med
i våldsam jihadism,

människor som dras
till sådana här typer av extremism,

inte skiljer sig så mycket från andra.

Men jag tror att sådana människor
kan förändras.

De kan vinna tillbaka sina hjärtan
och göra dem hela

genom att fylla dem
med mänskliga värden som läker.

När vi negligerar verkligheten

märker vi att vi accepterar
det vi får höra utan kritisk reflektion.

Och vi nonchalerar de gåvor
som många skulle skatta sig lyckliga för

om så bara för en enda gång i livet.

Jag deltog i saker jag trodde var rätt.

Men nu började jag ifrågasätta
hur jag visste vad jag visste.

Jag sa om och om igen till andra
att de skulle acceptera sanningen,

men jag gav inte tvekan
den plats den borde ha fått.

Övertygelsen att människor kan förändras
kommer ur mina upplevelser,

min egen resa.

Genom omfattande läsning,

reflekterande,

funderande, självkännedom,

upptäckte jag,

insåg jag att islamisternas
vi-och-dem-värld är falsk och orättvis.

Genom att fundera över oklarheterna
i allt som vi hade tagit för sant,

till de okränkbara sanningarna,

de obestridliga sanningarna,

fick jag en mer nyanserad förståelse.

Jag insåg att i en värld full av
variation och motsägelser

ser enfaldiga predikanter

– bara enfaldiga predikanter,
så som jag var då –

ingen paradox i de myter och berättelser
de nyttjar för att hävda sin autenticitet.

Så jag förstod hur livsviktigt
det är med självkännedom,

politisk medvetenhet,

och behovet av en djup och vid förståelse

för vårt engagemang och våra handlingar,

hur de påverkar andra.

Så min vädjan idag till alla,

speciellt till dem som helt ärligt
tror på islamisk jihadism ...

Vägra dogmatiska auktoriteter.

Släpp ilska, hat och våld.

Lär er att bekämpa orättfärdighet

utan att ens försöka försvara
grymt, orättvist och meningslöst beteende.

Skapa istället ett antal
vackra och användbara saker

som överlever oss.

Närma er världen, livet,

med kärlek.

Lär er att utveckla

eller öva upp era hjärtan

i att kunna se godhet, skönhet och sanning
i andra och i världen.

På det sättet betyder vi
mer för oss själva ...

för varandra,

för dem runt omkring oss

och, för min del, för Gud.

Detta är jihad –

mitt sanna jihad.

Tack.

(Applåder)