En ung forskares jakt på rent vatten

Deepika Kurup har varit fast besluten att lösa den globala vattenkrisen sedan hon var 14 år gammal och såg barn utanför sina morföräldrars hus i Indien dricka vatten som var för smutsigt för att ens röra vid. Hennes forskning började i familjens kök, och ledde så småningom till ett stort vetenskapspris. Hör hur denna tonåriga forskare utvecklade ett kostnadseffektivt och miljövänligt sätt att rena vatten.

Varje sommar reser jag och min familj
tvärs över världen,

4 800 kilometer bort

till det kulturellt mångskiftande
landet Indien.

Indien är ökänt

för sin brännande hetta och luftfuktighet.

Det enda som hjälper mig mot hettan
är att dricka mycket vatten.

Medan vi är i Indien,

påminner mina föräldrar mig ständigt
om att bara dricka kokt eller flaskvatten,

för till skillnad mot här i Amerika,

där jag kan vrida på kranen
och få rent, drickbart vatten,

är vattnet i Indien ofta förorenat.

Så mina föräldrar måste försäkra sig om

att vattnet vi dricker är säkert.

Jag insåg emellertid snart

att alla inte har möjligheten

att njuta av rent vatten som vi gjorde.

Utanför mina morföräldrars hus
på en livlig gata i Indien

såg jag människor stå i långa köer

under den heta solen

och fylla hinkar med vatten från en kran.

Jag såg till och med barn,

som såg ut att vara i min ålder,

fylla genomskinliga plastflaskor

med smutsigt vatten
från rännilar vid vägkanten.

Att se dessa barn

tvingas dricka vatten

som jag tyckte var
för smutsigt att röra vid,

förändrade mitt perspektiv på världen.

Denna oacceptabla sociala orättvisa

drev mig till att vilja hitta en lösning

på vår världs sötvattenproblem.

Jag ville veta

varför dessa barn saknade vatten,

ett ämne som är livsviktigt.

Och jag lärde mig att vi står inför

en global vattenkris.

Det kan verka förvånande,

eftersom 75 procent
av vår planet täcks av vatten,

men bara 2,5 procent av det är sötvatten,

och mindre än en procent
av jordens sötvatten

är tillgänglig för mänsklig konsumtion.

Med växande befolkningar,

industriell utveckling
och ekonomisk tillväxt,

ökar vår efterfrågan på rent vatten,

men våra sötvattenkällor
utarmas i rask takt.

Enligt Världshälsoorganisationen

saknar 660 miljoner människor

tillgång till en ren vattenkälla.

Brist på tillgång till rent vatten
är en av de främsta dödsorsakerna

hos barn under fem år i utvecklingsländer,

och UNICEF bedömer
att 3 000 barn dör varje dag,

på grund av vattenrelaterade sjukdomar.

Så efter att ha kommit hem igen
en sommar i åttonde klass,

bestämde jag att jag ville
kombinera min drivkraft

för att lösa den globala vattenkrisen

med mitt intresse för vetenskap.

Så jag beslutade
att det bästa jag kunde göra

var att förvandla mitt garage
till ett laboratorium.

(Skratt)

Jag gjorde faktiskt först om köket
till ett laboratorium,

men mina föräldrar uppskattade inte det
och kastade ut mig.

Jag läste också massor av rapporter
om vattenrelaterad forskning,

och lärde mig
att idag i utvecklingsländer,

används så kallad soldesinfektion,

eller SODIS, för att rena vatten.

Vid SODIS fylls plastflaskor
med förorenat vatten

som sedan utsätts för solljus
i sex till åtta timmar.

UV-strålningen från solen

förstör DNA:t hos de skadliga ämnena

och avgiftar vattnet.

Trots att SODIS är väldigt lättanvänt
och energisnålt,

eftersom det bara använder solenergi,

så är det väldigt långsamt

eftersom det kan ta upp till två dagar
om det är mulet.

För att göra SODIS-processen snabbare

har en ny metod, fotokatalys,

nyligen börjat användas.

Så vad är fotokatalys egentligen?

Låt oss bryta ner det:

"foto" betyder från solen,

och en katalysator är något
som snabbar upp en reaktion.

Så det fotokatalys gör

är att helt enkelt snabba upp
soldesinfektionsprocessen.

När solljuset kommer in
och når en fotokatalysator,

som TiO2, titandioxid,

skapas några riktigt reaktiva
syreföreningar,

som superoxider, väteperoxid
och hydroxylradikaler.

Dessa reaktiva syreföreningar

kan ta bort bakterier, organiska ämnen

och en hel del föroreningar
från dricksvatten.

Men tyvärr finns det flera nackdelar

med hur fotokatalytisk SODIS
för tillfället används.

De tar genomskinliga plastflaskor

och täcker insidan
med en fotokatalytisk beläggning.

Men fotokatalysatorer som titandioxid

används ofta i solskyddsmedel

för att blockera UV-strålning.

Så när det täcker insidan
av dessa flaskor,

blockeras faktiskt en del
av UV-strålningen

vilket minskar metodens effektivitet.

Dessa fotokatalytiska beläggningar

är inte heller hårt fästa vid flaskan,

vilket innebär att de sköljs bort
och folk dricker upp katalysatorn.

Och trots att TiO2 är säkert och inert,

så är det väldigt ineffektivt
att dricka upp katalysatorn,

eftersom man då måste fylla på den

efter bara några få användningar.

Så mitt mål var att eliminera nackdelarna

med de nuvarande behandlingsmetoderna

och skapa en säker, hållbar,

kostnadseffektiv och miljövänlig metod
för att rena vatten.

Det som började som ett NO-projekt

i åttonde klass

är nu min fotokatalytiska komposit
för vattenrening.

Kompositen kombinerar
titandioxid och cement.

Den cementliknande kompositen
kan formas till olika skepnader,

vilket ger en extrem variation
i hur den kan användas.

Man kan till exempel skapa en stav

som enkelt kan placeras
inuti vattenflaskor för enskild användning

eller skapa ett poröst filter
som kan filtrera familjens vatten.

Man kan till och med täcka insidan
av en befintlig vattentank

för att rena större mängder vatten

för samhällen under en längre tid.

Under den här perioden

har min resa inte direkt varit enkel.

Jag hade inte tillgång till
något sofistikerat laboratorium.

Jag var 14 när jag började,

men jag lät inte min ålder avskräcka mig

från mitt intresse
för vetenskaplig forskning

och min vilja att lösa
den globala vattenkrisen.

För vatten är inte bara
ett universellt lösningsmedel.

Vatten är en mänsklig rättighet.

Och av den anledningen

fortsätter jag jobba
på detta NO-projekt från 2012

för att ta det från labbet
till den verkliga världen.

Och i somras grundade jag
Catalyst for World Water,

ett socialt företag med målet
att få fram lösningar på vattenkrisen.

(Applåder)

På egen hand kan en droppe vatten
inte göra särskilt mycket,

men när många droppar samlas,

kan de upprätthålla liv på vår planet.

Precis som vattendroppar samlas
och bildar oceaner,

tror jag att vi måste samlas

för att ta oss an detta globala problem.

Tack.

(Applåder)

Tack.

(Applåder)